När Hans Villius ringde

Jaha, här sitter jag o tittar på Kristallen på svt1 och inser att jag missat att berättaren och teveproducenten Hans Villius har gått bort under året.

En av mina stora förebilder i livet, en av dem som satt djupa avtryck i mitt tevehjärta och som tände mitt berättarhjärta. Fanken, det var ju han som jag och min pappa satt och lyssnade till när det var dokumentärer om andra världskriget på 1960-talet.

Den rösten går aldrig ur. 

När jag för 20 år sedan tillsammans med Göran Eldebro skulle göra ett antal inslag i TV 4 Jämtland om jämtländsk historia, ja då ringde jag upp Hans Villius för att få lite råd och tips.

Han svarade inte så jag läste in ett meddelande på hans telefonsvarare.

Berättade vem jag var och framförde mitt ärende. Dock utan att riktigt på allvar tro att han skulle ringa upp.

Det dröjde 20 minuter. Jag stekte pannkaka i köket och min son Kristoffer lekte i trappen.

Då ringde det. Kristoffer svarade.

Han ropade:

– Pappa, det är nån som heter Hans  som vill prata med dig.

Det var Hans Villius!

Så kom det sig att jag denna eftermiddag omkring 1996 stod och stekte pannkakor med ena handen och hade Hans Villius i telefon mot ena örat.

Han var energisk och ville verkligen hjälpa mig.

Hans råd: ”Visa inlevelse, var dig själv, var nära.  Ha glimten i ögat.”

Vi pratade säkert en kvart, tjugo minuter och han var mycket vänlig och hjälpsam och önskade mig lycka till.

Det är ett oförglömligt minne.

 

Drömhuset

20130830-165652.jpg

Ett hus. En gång någons dröm. En gång ett modernt hem.
Nu?
Övergivet. Lämnat. Förbisett.

20130830-170139.jpg
I fullt förfall. Slutet nära när falluckan väl har öppnats
20130830-170711.jpg
Allt. Vind för våg

.

20130830-174656.jpg
vad? Vem? Varför?

20130830-204013.jpg
Så vad hände egentligen?
Ett hus lämnat med möbler och inredning. I en hylla ett tomt cigarettpaket med utländsk varningstext. Någon måste ha varit här före mig, men när?

20130830-204228.jpg
En ÖP från 1991. ÖP, ödemarksposten.

20130830-204406.jpg
När fönsterglaset är borta blir det jobbigt för en enkel gardin att stå emot förfallet. Där utanför landsvägen mot Hunge
.

20130830-204606.jpg
En gång ett kök målat mustiga färget. Någons glädje. Så vackert! Nu flagnande, men har behållit nysnsrn och lystern
.

20130830-204815.jpg
Modernt
.

20130830-204854.jpg
När lyste den senast?

Han förgyllde min dag

20130830-125606.jpg

Du kanske känner igen honom?

Inte?

Det var nu på förmiddagen. Plötsligt dök han bara upp här bredvid mig på redaktionen.

Han gör det ibland. Dyker upp ett par tre gånger per år för att höra hur det är.

Nu hade han läst att jag gick igenom behandlingar för min sjukdom och ville fråga hur det gick. Och hur jag mådde.

Det gjorde mig glad.

Bill Gällman heter han, började som ung som pilsnerutkörare i Luleå (eller var det möjligen Boden?) i början på 1960-talet. Körde packmoppe fullastade med ölbackar.

Sedan blev han en av Norrlands bästa fotbollsspelare och var med när IFK Luleå gick upp i allsvenskan 1971, sedan spelade han med IFK Sundsvall och avslutade karriären i Ope, Östersund.

Han skrev kontrakt och skulle stanna i tre år, nu har det gått 35 för att han och familjen trivs så förbannat bra.

Han skrattar mycket och är glad Bill Gällman. Det är trevligt när en sådan person kommer in, och så är han så fantastiskt duktig på att berätta historier, sanna eller osanna.

Det förgyllde min förmiddag.

Törsten Dricker igen

Hissmoforsare.

Inte alla, men en del. Men alla på bilden har en hissmoforsares sinnelag. Det vill säga en vilja att uttrycka sig. Att nå ut med sitt budskap. Hämtad ur arbetarmiljöer på sågen eller Hissmoforsfabriken.

För personerna på bilden handlar det om spelglädje. Och de är alla medlemmar i den sedan tio år tillbaka nedlagda gruppen Törsten Dricker, med rötterna i Hissmofors. De på bilden är Jan-Anders Larsson, Bo-Gunnar ”Bobbe” Wallentin, Per Olsson, Anna-Lena Nordin, Anna Mattiasson och Linus ”Bullen” Bergman.

Nu har den återsamlats. Det ska ske en hejdundrande reunion i oktober. Då ska Törsten Drickers hårda, skoningslösa rock få väggarna att vekna på Folkets hus i byn.

För Folkets hus, det är ”home town” det. Där föddes gruppen, där frodades den, och där fick den sin politiska och kulturella gödning.

Mannen bakom gruppen är död sedan några år tillbaka. Han var den som angav tonen, som byggde gruppens själ, som levde med, för och av Törsten Dricker.

Hans namn var Uffe Grenholm. Go-Uffe. Med sin gröna Beppehatt.

Hans ande vilar fortfarande över gruppen, och det för hans skull den har återförenats för en minnesspelning.

I kväll var det rep, och jag fick vara med. Och jag kände energin och närheten. De hade roligt, och de trivdes och de spelade som om ingenting hade hänt på tio år.

Det är inte illa för att vara ett gäng spelglada amatörer; en snabbköpskassörska, en hemmapappa, en barnskötare, en undersköterska, en sopåkare och en statstjänsteman.

En blandning av folket. Ur livet.

De spelar hederlig jävla rock, säger de själva. Eller som en symbios mellan Status och Motörhead.

 

När Barbro kom till byn

20130829-153526.jpg

Hahaha … Jag tänker på den där svinkalla vinterkvällen i början på 2000-talet.
Folkets hus var knökfullt av män i äldre medelåldern. Gamla skogsarbetare och bönder från byarna runt omkring satt nu med stora ögon och gapande munnar på sina stolar.
Förväntningarna var höga och spänningen steg i lokalen. Så kom hon in på scenen, sjöng några av sina gamla klassiker, gick ner bland publiken åmade sig, kråmade sig, och slank upp i knäet på ett par av herrarna. Det lyste om dem.
Så hade de slutligen fått se henne. Uppleva henne.
Det snyggaste de sett, kvinnan framför alla andra.
Lill-Babs hade kommit till byn.
Och Gubbarna gick man ur huse.
Inte sedan bingotiden hade det varit så mycket folk på Hunge folkets hus.

Mitt liv i sex ord

Jag läste en intressant blogg. Kommer inte ihåg vems, men bloggaren hade som tema att varje dag skriva en sexordsmening om livet. Svårt, tänkte jag. Jag som brukar lägga ut långa drapor.

Men här är dagens förslag:

”Hårt arbete pågår. Kroppsligt som mänskligt.”

Gatloppet Lundsberg

I dag vaknade vi till Lundsbergsskandalen.

En rektor som underblåser pennalism och en skolstyrelse som blundar under alla år – det är klart det finns underlag för att ifrågasätta dessa.

Men att stänga en skola?

Tänker på Lundsberg. Det är så lätt att följa med i strömmen. Att bli en del i den mobb som nu öppet ska piska alla inblandade. Som kräver gatlopp för rektorer och ledning.

Jag får en känsla av att beslutet att stänga skolan är ogenomtänkt och taget i panik för att stryka opinionsströmmar och mediamobb medhårs.

Jag tänker på hur det är på många andra skolor. Jag tänker på de fruktansvärda nollningar och kränkningar som kanske just nu förekommer på gymnasieskolor runt om i Östersund, Jämtland och Sverige. Hur osäkra och rädda elever utsätts för saker de rimligen inte borde utsättas för, men som skolledningar och samhälle blundar för.

Vem höjer en lans för dem?

Eller de dagliga kränkningar och hot som barn och ungdomar utsätts för på alla skolor. På varje enskild skola blir just nu ett barn mobbat.

Ingen skulle föreslå att skolan skulle stängas för det.

Att stänga en skola för att det förekommer mobbning är som att ta bort symptomen utan att bota sjukdomen. Svulsten finns kvar. Den hårda struktur i samhället som odlar de attityder och den kultur som gör det möjligt att trycka ned och förödmjuka andra människor, det är den som borde angripas i grunden.

Det gör man väl inte genom att stänga en skola? Svulsten flyttar väl då bara över till en annan.

I själva verket är det ju en kollektiv bestraffning som drabbar alla elever. De blir dubbelt bestraffade. Boten blir värre än soten, som en läkare sa.

Okej, Lundsbergsskolan är måhända en skola för eliten eller gräddan av det svenska etablissemanget. Men ska de då straffas hårdare för det?

Det är också en kränkning i sig.

 

Min kompis sköt en polis

20130828-215957.jpg

Jag var fyra år när Gösta Johansson blev min granne. Naturligtvis började jag springa hos honom lika mycket som jag sprang runt hos de andra grannarna. Det kunde bli både spännande berättelser och en bit godis om jag hade tur.

Det här var ju innan allt det där hemska skulle hända. Då kunde jag ju inte veta att allt skulle sluta i tragedi. Att Gösta en dag skulle skjuta ihjäl en polis och skada en annan.

Gösta Johansson blev snabbt min idol.

Han hade varit i Kanada som ung och i sin lilla sovkammare innanför köket hade han märkliga saker. Den märkligaste var en mörkt brun, avlång trälåda med en sinnrik kodlåsanordning.

Den trälådan lockade mig många gånger över till Göstas hus.

Kan du plocka fram lådan, Gösta?

Då brukade han plocka fram lådan, lägga den på sängen och så satte vi oss på varsin sida om lådan. Jag var den som först fick försöka lista ut hur man öppnade låsanordningen, och när jag misslyckades var han den som med ett antal snäpp med den runda knappen mitt uppe på lådan fick den att öppnas. Varje gång han lyckades med den bedriften kom det ett leende i hans ansikte. Och jag blev imponerad.

Lådan luktade speciellt. Gammalt och unket.

Därefter ägnade vi en god stund åt att gå igenom lådans innehåll. Där fanns ett antal fotografier från Kanada, bland annat ett på ett antal män i stora hattar som stod runt ett enormt träd. Det såg ut som om de skulle fälla trädet, som säkert var fem, sex meter i diameter.

I lådan fanns också några souvenirer och litet annat småplock, som han samlat.

Jag tänkte att när jag blir stor, som Gösta Johansson, då ska jag också åka till Kanada, då ska jag också skaffa mig en sådan där mystisk låda som jag kan visa för barnen. Då blir jag nog populär, tänkte jag.

Gösta verkade tycka om när jag kom dit och hälsade på. Han skrattade och log ofta och han och jag brukade samtala om det mesta. Det såg ut som om han uppskattade mitt sällskap då han annars var mycket ensam i si stuga. Jag vet att det gick historier om honom på byn. Folk berättade att han kunde vara väldigt ilsken och barsk och att han inte gillade barn. En gång hade han minsann cyklat rakt in i en samling med barn utanför Konsumaffären i Krokom.

En gång när jag fått min första cykel skulle jag visa den för Gösta. Han kom ut och satte sig på förstukvisten för att se. Det blev en minst sagt vinglig färd på den allt för stora cykeln.

Efter några sekunder var katastrofen ett faktum. Jag hade cyklat omkring i Göstas trädgård och när jag kommit mitt för hans eleganta växthus ramlade jag av cykeln och trampade rakt igenom växthusfönstren. Glaset klirrade på ett par tre ställen och jag skar mig i armen.

Då förändrades plötsligt Gösta Johansson. Han blev rasande. Han reste sig från förstubron, hytte med näven och kom emot mig och skrek: ”UNGJÄVEL!”

Nu blev det bråttom. Jag lyckades få tag i cykeln och sprang med den bredvid mig ända hem, gråtande.

Förevisningen hade slutat i katastrof.

Några dagar senare lirkade jag fram en kopparfemöring ur spargrisen, tog mod till mig och spatserade de hundra meterna till Göstas hus. Det var en solig dag och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att ta itu med den svåra uppgiften.

Gösta satt på sin förstubro och halvsov i solskenet.

Jag räckte fram min slutna hand, öppnade den och sade försiktigt till honom:

– Räcker det här?

– Vaddå? sa Gösta och vaknade till.

– Räcker det här som betalning för växthuset? 

Gösta tittade i min hand, sedan på mig, och så log han med hela ansiktet.

Han gick in och hämtade en påse, öppnade den och räckte fram så jag skulle få ta för mig.

– Varsågod, sa han. Ta en karamell.

Det var en bröstkaramell. Aldrig någonsin tidigare hade jag smakat något så ljuvligt sött, starkt och gott. En himmelskt god karamell.

Vi var kamrater igen. Gösta uppskattade min vilja att betala för mig. Ärlighet varar längst.

– Du kan behålla femöringen. Köp karameller för den, sa han.

Sedan tog han fram sin gamla kamera. En bälgkamera vars objektiv fälldes fram automatiskt när man tryckte på en knapp.

Den kameran hade jag aldrig sett förut.

– Jag tar bara fram den vid högtidliga tillfällen, sa han.

Så ställde han ut en trädgårdsmöbel på gräsmattan. Han riggade upp kameran på ett stativ och monterade självutlösaren.

Sedan satte vi oss på varsin stol och Gösta tryckte av. Det blev en ganska suddig bild på oss två, men jag tyckte den var bra. Det syntes ju att det var vi. Jag har den i en låda någonstans.

Några år senare fick Gösta ett utbrott och kom i ordkrig med några grannar om deras hundar. En söndag tog han fram sitt mausergevär och började skjuta mot en av grannarna. När polisen kom för att ta gripa honom sköt han mot dem också. En dog, en blev skadad.

Usch, det var hemskt. Jag satt hemma i sovrumsfönstret och såg allt.

Gösta hamnade på Frösö sjukhus där han tog sitt liv. Han testamenterade all sin förmögenhet i en fond för föräldralösa barn i Rödöns kommun.

Han ligger begravd vid Rödö kyrka. En bygdens son står det på gravstenen.

 

 

 

 

En tant på en kant

Det finns en liten affär någonstans. Där sitter en liten grå tant i grön affärsuniform och expedierar kunder från morgon till kväll. Sju dagar i veckan. I ur och skur.

Hon sitter på övertid.

Tanten är 85 nu och kunde ha tagit pension för 20 år sedan. Lämnat allt och bara dragit iväg.

Men ville inte.

Nu har tanten suttit på den slitna britsen bakom kassan på affären i över 40 år. Varje dag. Där tar hon betalt och sköter ruljangsen. Hon trivs. Därför håller hon på. Så länge hon får vara frisk. Hon sitter där på sin lilla kant och räknar varje slant.

Nu är det bara livsmedel hon säljer. Annat var det förr när hon sålde spik och skruv och cyklar och skiftnycklar. Ja, du vet, sådant som en lanthandel hade förr.

I dag kommer folk in och köper snus. Och en påse ostbågar.

Men Johan handlar en full korg.

Han är 95 och lite krokig. Han både bakar och lagar mat och går och handlar och cyklar långa sträckor. Varje dag. Nu har han köpt flera kilo mjöl. Här ska det bakas.

Måste passa på när det är sämre väder säger han till tanten bakom kassan när han packar ned mjölet och åker hem och bakar.

Väggen bakom tanten är tapetserad med vinstlyckogram. Flera hundratals tusen kronor har gått till vinnare som köpt lotter eller lämnat in tips hos tanten.

Det måste vara en rekordbutik.

Det ÄR en rekordbutik.

Hon visar speciellt ett av telegrammen. Det är från Lars-Gunnar Björklund som då var vd på Tipstjänst. Det är på drygt en miljon kronor.

Tanten vill inte bli fotograferad.

Men en bild på lyckogrammen får jag ta.

20130828-141728.jpg

Jämtländsk rimresa

Jag fick en stund över så jag tänker flyga bortöver.

Jag ville fara mot Hara, men åker mot Fåker. Men tar en snedsväng över Bledäng och finner värme i Bjärme.

Kommer ändå lite besviken till Grönviken.

Jag går i land i Tand ibland, och då får jag liksom en inre syn, av den andra byn, som heter Tandsbyn.

Eftersom Kårgärde är utan värde åker jag till Hackås och äter tacos. I Sanne träffar jag en granne som har hela släkten vid Näckten.

Nu blir jag lite nyfikenOrrviken, så jag genar en sväng, och kör över Måläng. Jag vänder på klacken och tar mot Vålbacken, rundar mot Ope, som är i rope. Men där vill jag bara fly till Torvalla by.

Resan är över om en stund så jag hastar mot Östersund.

ps Alla balla bor i Valla

Och en man från Lit, med krokig … (censur)

skulle till Röjan o Rätan. ds.