Jag var kurator åt läkaren

Tredje dosen cellgifter närmar sig.

Jag vet ärligt inte hur jag känner inför det. Okej, det är väl bara att köra på, liksom. Hoppas på det bästa, att jag inte ska behöva få några kraftiga biverkningar, och att medicinen ska göra sitt jobb.

Måndag provtagning för att se om min kropp har återhämtat sig tillräckligt efter förra dosen.

Därefter sex dagars cytostatika.

Sen ska jag till Umeå inom kort för en kontroll och uppföljning.

Tio års kamp. Och detta bara för att jag inte hade skyddat mig tillräckligt i solen, och för att en läkare var bekväm och inte skickade mig på provtagning.

Det var redan 2001. Det där såret på foten som aldrig läkte. Som vätskade och kliade, och som jag gick med i flera månader innan jag en dag tog mod till mig och åkte till hälsocentralen.

Läkaren tittade, kände, konstaterade:

– Du har något som heter Runners heel. Det kan beskrivas som en blödning i huden och som kan uppstå när man tränar och springer mycket. Det är bara att åka hem och vila, så försvinner det, sa han.

Jag sa:

– Så det kan inte vara cancer? Det ser ju ut som på den där affischen i väntrummet, hudcancer?

– Nej, det är definitivt inte cancer, sa läkaren.

Så jag åkte hem och gjorde uppehåll i min träning. Till slut, efter flera månaders vila, hade såret försvunnit. Kvar var bara en mörk fläck under huden.

Vad jag då inte visste, var att den fläcken var huvudtumören, som hade vänt inåt och som nu spred sig med lymfsystemet.

Men det tog tid.

Tre år senare hade jag känt en knöl i min högra ljumske. Den var några centimeter stor och hård, gick nästan inte att röra med fingrarna.

Det var en pingsthelg som jag upptäckte knölen, och det vara samma helg som jag råkade träffa en av grannarna, en kvinna, och av någon märklig anledning kom vi att prata om hennes förste man. Han hade dött redan vid ung ålder i cancer.

Och jag frågade hur det hade börjat.

Kvinnan svarade:

– Det började med att han fått en knöl i ljumsken, och sedan blev han bara sjukare och sjukare, och det gick inte att stoppa.

Jag blev iskall.

Jag hade redan förstått.

Jag hade naturligtvis cancer. Och jag skulle dö.

Och jag hörde inte mer vad hon sa, utan jag försvann in i en helt annan värld. Jag tackade för samtalet och åkte iväg. Irrade omkring i bilen, körde in på en skogsbilväg och bara kallsvettades.

Jag klev ur och skrek rakt ut i skogen. Skrek ur mig min ångest och rädsla. Sen ringde jag sjukvårdsupplysningen för att ha någon att prata med.

Sköterskan lugnade mig.

En knöl i ljumsken kunde vara så mycket annat än cancer. Men det bästa var naturligtvis att åter söka läkaren på hälsocentralen.

Det här var pingst. Så det skulle dröja tre dagar innan jag fick en tid. Tre ångestfyllda dagar.

Den här gången var han inte lika säker. Han klämde och kände och letade efter något sår på benet som skulle ha kunnat förorsaka att en lymfkörtel hade förstorats. Men inget napp. Till slut skrev han en remiss till Östersund och provtagning.

Och sedan gick det snabbt. Konstaterades att jag hade någon form av cancer. Troligen malignt melanom.

Och sedan har det rullat på. Operationer, hur många vet jag inte, jag har tappat räkningen, men säkert runt 15-20. Strålning vid två tillfällen, multiferon och cellgifter i ett halvår, och nu cellgifter igen, fast på ett annat sätt.

Som människa vet jag ju att man når sin höjdpunkt, men att det någonstans i min ålder vänder. Jag går mot min egen begränsning. Jag måste inse det, få insikt, jag är inte 25 längre. Utan får ta mina krämpor som de kommer. Göra det bästa av situationen.

Det är inte lätt. Men det går. Leva på.

 

Och den där läkaren, en dag hade han bett mig komma in på kontoret.

Han sa:

– Jag vill ta tillfället i akt och be om ursäkt. Jag har aldrig varit med om något liknande under alla mina år som läkare. Jag borde inte ha missat din sjukdom, sa han.

Vi satt där ett bra tag och pratade. Det var jag som var kurator. Det var honom det var synd om.

Jag sa:

– Jag känner inget agg mot dig för det här, gjort är gjort. Ingenting blir bättre av att jag går omkring och är förbannad. Det där är sånt som kan hända.

Han log lättad, och jag såg att det hade runnit tårar nerför hans kinder. Han var också en människa. Han upplevde också ångest och rädsla.

Han och jag behövde prata av oss, och vi gjorde det faktiskt ganska bra.

Vi tog varandras händer, tog adjö, och så skildes våra vägar.

Han är säkert pensionerad nu.

Och jag ska förhoppningsvis blir frisk.

 

 

 

Den märkliga älgsängen

20130929-151048.jpg
Det här är en älgsäng.
Den står i ett gammalt hus i Handsjöbyn och kan vara den mest märkliga och bisarra möbel jag sett.
Ett riktigt praktverk som det tog snickaren Per Strandell flera år att tillverka.
Historien bakom sängen är minst lika bisarr och märklig. En otrolig berättelse om en lika otrolig möbel.
Jag berättar den i ett kommande nummer av ÖP.

Totalt slut!

Bekanta, gamla arbetskamrater, släktingar, vänner, intresserade ..,
… i en aldrig sinande ström.
Lördagens öppet hus på ÖP där jag hade äran att få ha rundvandringar med folk blev intensiv. Jag var totalt slut vid halv tre när allt var över.
Över och över, nej, då avslutade vi med after work och lite kalas hemma hos en av arbetskamraterna.
Då var gubbkroppen helt utan energi. Det krävs en del att hänga med det yngre gardet kan jag säga.
Nu ut i den härliga höstluften för att fylla på.

Mindre smickrande för ÖP

Det är dags för öppet hus på ÖP.

Du är naturligtvis välkommen. Men ÖP är i dag inte var det var för 30 år sedan. Mest på gott.

När jag kom till ÖP för första gången i början på 1980-talet var tidningshuset en otroligt spännande arbetsplats. Som att befinna sig i centrum för länets nyhetspuls. Men det var också en farlig arbetsplats.

Men det tänkte jag inte på då, det var  så många andra intryck för en ung grabb från Krokom.

Tänk dig, en ung yrkesofficer som hamnat fel, och som hade närt en dröm om att bli sportjournalist ända sedan han var liten grabb, och som plötsligt fick en biljett in i det allra heligaste av legendariska Östersunds-Posten. Jag var ödmjuk, intresserad och öppen.

Eftersom jag kom från en ganska destruktiv miljö bland en del söndersupna militärer på A 4, var jag inte ett dugg förvånad när jag kom till en redaktion där både sprit och cigaretter var en del av vardagen.

Det var som att slå sig in på redaktionen genom all rök. Där satt redaktionssekreteraren Börje Thelin och rökte cigariller, redaktionschefen Enar Adsten med sina John Silver utan filter och Roffe Eng med sina Prince. I mungipan. Kedjerökande.

Och inte ett dugg bättre på sätteriet där flera grafiker bolmade och blossade i ett. Med cigarettfimpar i mungipan och med decimeterlånga askpinnar lyckades de utan att tappa det minsta aska, montera sidor och prata med redigeraren samtidigt. Starkt Tony!

På fredagseftermiddagarna var det lite si och så med företagets alkoholpolicy, om det nu fanns någon. Om man skulle in på fotoavdelningen var det låst, men en i förväg bestämd knackkod innebar fribiljett. Väl inne fick man uppleva förfest med både röka och kröka. Och om inte göka, så i alla fall mycket prat om det …

För att inte tala om sätteriet. På flera håll började det pysa i ölburkar i fönstersmygarna bakom gardinerna redan vid 17-tiden. Sedan fortsatte smuttandet kvällen igenom.

Och rökandet som hela tiden pågick i hela huset.

När jag kom hem på natten var jag tvungen att hänga av mig kläderna utomhus för vädring på grund av rökdoften.

Ungefär så.

I dag har allt förändrats. Tydlig alkoholpolicy och inget rökande inomhus. Kontrasterna mot när jag en gång kom in för första gången på ÖP är starka.

Och tänk alla som varit en del av ÖP:s identitet, var är de i dag?

Många är borta för evigt, sönderrökta, söndersupna, medan andra efter många bittra ÖP-år bestämt sig för att inte sätta sin fot där mer.

Men jag lovar, ÖP är i dag en varm och öppen arbetsplats, och du är varmt välkommen att besöka oss!

Modiga människor och foliehattar

Sitter här och skriver på en text och har just utnämnt en person till Jämtlands modigaste kvinna. Detta för hennes engagemang i en sajt mot rasism och hennes mod att dagligen hantera näthat och hot mot hennes person.

Det är mod.

Samtidigt för jag en facebookdiskussion med ett gäng foliehattar, som ifrågasätter journalistiken i att granska polisens registrering av romer. Inte ett vettigt argument, bara total okunskap och brist på källkritik.

Det är inte mod.

Så är vardagen just nu här på redaktionen.

En dag ringde Nisse Simonsson

En dag ringde Nisse Simonsson.

Han var läkare och kirurg på sjukhuset när min pappa var sjuk. Det var i början på 1980-talet.

Han sa:

– Jag ska ha ett program tillsammans med den klassiske pianisten Tomas Olsson på Storsjöteatern i Östersund. Jag undrar om du har en bild på din pappa, som jag kan få använda?

Jag undrade:

– Hur kommer han in där?

– Jag träffade honom när han satt i korridoren en dag och verkade deprimerad och nere. Jag sa: Kan du inte ta fram ditt durspel och komponera en låt?

Han sa:

– Jo, det kanske han skulle ta och göra.

– En stund senare hade han gjort Tjock-Nisses snoa, eller Stor-Nisses snoa, som han kallade den först. Jag brukar berätta om honom på mina föreläsningar för jag tror att musiken spelar en stor roll i att få upp humöret på människor. Det har en läkande effekt.

Låten gjorde han bara någon vecka innan han gick bort. Det var i januari 1982.

I förrgår skulle min pappa Knut Nolervik ha fyllt 92 år om han hade levt.

Jag tror att musik är den närmaste kulturyttringen, den som går rakt in i hjärtat på varje människa oavsett härkomst, ålder, läggning eller inställning.

 

 

Skotten i Krokom, igen

20130925-212606.jpgI någon mån är detta en historisk bild.

Det är dagen efter den vilda skottlossningen mellan polis och den äldre man som barrikaderat sig i sin stuga i Hissmoböle utanför Krokom. Det drama som slutade med att en polisman dödades och en skadades. Övriga fick ärr för livet, som inte helt gick att tvätta bort.

Jag själv var 14 år och såg hela dramat från första parkett genom mina föräldrars sovrumsfönster. Det var den 18 april 1971.

Först på morgonen, nästan tolv timmar efter att Gösta Johanssons satt sig på förstubron och skjutit några mauserskott mot sin grannes hus, fick det hela sin upplösning.

Varje dag efter dramat vallfärdade folk till platsen för att titta. Bilar stannade, folk kom gående, cyklande. Många stannade på vår gård, knackade på och frågade var huset fanns.

Det var Krokoms största turistattraktion i många år.

Det här är dagen efter. Skolbarn, ungdomar och vuxna är på plats. Min mor står visst där med en barnvagn, framför henne står min kusin som var dagbarn hos oss. Lite längre ner står min bror och hans kompisar. Till höger har Lok-Jonte, Hjalmar Nilsson och Nirs Orsa stannat till på sin dagliga cykeltur genom samhället. Alla undrande förstås, vad var det som hände?

20130925-214141.jpg

20130925-214158.jpg

Arvet som aldrig dör

Det senaste med Polisens registrering av romer är fruktansvärt. Inte ett dugg bättre än på 1930-talet.

Romer finns och har funnits i Jämtland i flera hundra år.

Många har varit kringresande hantverkare och försäljare och sågs av den fasta bondebefolkningen som något udda, främmande, farligt.

De buntades ihop med andra avvikande människor, kriminella som inte kriminella, under rubriken ”tattare”. De utsattes för hot och förnedring och de steriliserades och barnen togs från sina föräldrar och placerades i fosterhem.

I byn Billsåsen i Myssjö blev ett 40-tal resande tvångsförflyttade till Stora Tuna i Dalarna. Det var den dåvarande kommunens lösning på ”tattarplågan”.

Romer är fortfarande diskriminerade och utsatta från samhällets sida och många tvingas leva i anonymitet utan att våga avslöja sin identitet.

Jag har skrivit om detta i olika omgångar och fått kontakt med människor som inte vågat berätta om sitt ursprung, allt för att inte utsätta sig för risken att bli diskriminerad i samhället.

Det är, rent ut sagt, för jävligt.

Många känslor inför tredje dosen

Nu är det snart dags för den tredje och sista cellgiftsbehandlingen i den här omgången.

Hur det känns?

Både och. Å ena sidan skönt att snart slippa illamående, infernalisk klåda, svettningar och andra mer subtila åkommor som är svåra att sätta ord på. Värst kanske ändå klådan under huden är. Den som inte går att komma år.

Å den andra sidan är det med oro och ängslan i kroppen jag närmar mig examen. Den slutliga kroppsvisitationen i Umeå om några veckor, som ska visa svart på vitt, har medicinerna bromsat processen?

Förhoppningsvis, och då är det till att avvakta, leva på som om inget hänt, och hoppas på att det håller. Men om det tvärtom är så att tumörerna växt, och medicinen inte bitit, ja då blir det till att snäppa upp behandlingen ytterligare. Och då med ännu tuffare biverkningar.

Den som lever får se.

Det är tufft, men det är livet. Och det är många som drabbas på ett eller annat sätt. Man anpassar sig, lever på. Och livet börjar om varje dag, om än i lite olika skepnader.

Det som är lite tungt att inse är ju att jag känner mig helt frisk, samtidigt som jag bär på en svår sjukdom.

Vad säger man om någon frågar hur jag mår?

– Jo, tack bara bra!

Förstås.

Nu blir det god natt!