När konstgräset knäböjer

Jämtkraft arena i Östersund en oktoberlördag.

En bit in i första halvlek kom en höjdboll mot den lille, osnabbe, men oerhört tekniske fotbollsspelaren Alexis Mendiola.

En vanlig, ordinär fotbollstyp, någorlunda teknisk, hade troligen tagit ner bollen med foten och försökt spela den vidare på nästa tillslag. Eller bara blivit av med den.

Men inte Alexis Mendiola.

Vänta ett tag, vart kommer han ifrån?

Inte viktigt. Det viktiga är vad han som fotbollsspelare och människa har betytt för en frusen jämtländsk fotbollspublik under den gångna säsongen.

Värme. Och glädje.

Den leende Mendiola som spelar fotboll så konstgräset näst intill knäböjer när han kommer dansande med sin boll under full kontroll.

Den Mendiola.

Men åter till den där höjdbollen.

Denne Alexis Mendiola valde då att vända ryggen till och passa bollen med skuldran till en fristående medspelare. Totalt överraskande. Helt chockerande. Helt utanför ramen.

Vi var 2 500 som bara gapade. 2 500 fågelholkar som tokstirrade ut över planen och undrade vad som hände.

Det var helt crazy. Och vi blev lyckliga.

Det är sådant jag kommer att minnas från superettansäsongen 2013. Mendiola, en spelare som likt konstnären målade fotboll med pensel och stafli och gjorde 90 minuters bollsparkande till skön konst.

En sann historia från sjukhuset

Det här är en sann historia från en sjukhusvistelse. Jag glömmer den aldrig.

– Gonatt!

– Gonatt, svarade vi unisont.

Syster släckte ljuset och gick, men dörren fick hon inte med sig.

Samtidigt i det angränsande dagrummet. Där satt en man som jag känt igen under dagen. Han var från mina hemtrakter, men jag kände honom inte särskilt väl. Han hade kommit på morgonen och han hade suttit och väntat en del i dagrummet.

Nu satt han där och väntade med teven på medan vi andra försökte somna inne i sovsalen. Men dörren var på vid gavel.

Vi var fyra stycken där inne. Det snarkades högt från en plats bakom skynket intill mig och jag försökte bli trött.

Men det var inte lätt. Det hade varit en omtumlande dag och jag hade varit på undersökningar inför min förestående operation som skulle ske på morgonen dagen efter.

Jag visste inte vad som väntade. Bara att jag ville bli kvitt min sjukdom.

Då hörde jag röster utifrån dagrummet. De var så nära att jag omöjligen kunde låta bli att höras vad som sades.

– Ja, hej, är det Fritz?

– Ja, det är det.

– Jo, mitt namn är Jonsson och jag är läkare på kirurgen. Det såg ju …inte så bra ut det där …

– Nähä … vad …

– Jo, förstår ni röntgenbilderna visar att du har många fläckar på levern, och det är ju tumörer … och … ja, det blir nog svårt att operera.

– Jaha … vad ska man säga, är det allvarligt?

– Ja, det är det. Din sjukdom har spridit sig till levern och vi kommer att öppna dig i morgon för att titta efter, ser vi att det inte går att göra något kommer vi att backa ur och sy igen. Jag vill bara att du sk vara förberedd på det.

– Jaha …ja… det är väl bara att hoppas då, förstår jag?

– Ja, men du ska veta att vi kommer att sätta in de cytostatika vi har och det kan möjligen bromsa upp din sjukdom, men det får vi se då. Först ska vi öppna och se efter. Då så, då vet du läget.

– Jaha, ja, tack då, jag …

– Gonatt, Fritz, och sov gott.

– Gonatt …

Doktorn gick. Och mannen satt kvar.

Ensam kvar i dagrummet i det fladdrande skenet från en teve som var på.

Han snyftade. Han grät. Och jag låg där med ängslan i mitt bröst och funderade över hur han mådde. Och över hur jag själv skulle känna mig efter ett sådant besked.

Ett thai break i Backe

Villkommen till årets weltmeisterschaft i tennis!

En vy över centrecourten i Backe när vi bara väntar på att domaren och bollpojkarna ska inta sina platser.

Såja, banan sopad och klar.

Out!

Okej, då kör vi.

Duce!

Game, set och match. Sedan gick vi och tog en lunch i Backe. Ett så kallat thai break.

Från kriget till lugnet i skogen

20131029-202452.jpg
En spännande dag.
En by i länet.
Möte med Ahmed och Imad från Syrien. De berättade om sina drömmar, om alla möjligheter och om oron över anhöriga dom de inte fick kontakt med via mobil eller nät.
Där fanns också Mårten, mannen från byn. Han som gav så mycket av sig själv för att de nya byborna skulle trivas och må bra.
Han är verkligen ett föredöme. En medmänniska.
Om fler vore som Mårten skulle flyktingmottagningen fungera perfekt.

20131029-203433.jpg

Stenglädje

20131028-190656.jpg
Det här ska handla om Stefan, en ganska vanlig man på väg mot de 60.
Han vigde sitt liv vid sidan av arbetet till att lägga ett groteskt stort stengolv.
Sten för sten, dag för dag byggde han sitt livsverk. Idogt skred han framåt. Varje kväll efter jobbet tog han på sig sina stenläggarkläder och byggde på sitt givna pussel. Sten för sten.
”Det är så avslappnande och skönt att jobba med kroppen, att göra något med sina händer, det är befriande att inte behöva tänka”, sa han.
Trots det stod han ständigt inför val som krävde tankeverksamhet.
Vilka stenar skulle användas? Hur skulle han frakta dem dit? Hur skulle han dela till rätt storlek? Hur många stenar orkade han bära i famnen? Åt vilket håll skulle de ligga? Hur fick han stenarna att ligga i vågplanet?
Då kom han på att likheterna mellan att lägga sten och skriva var påtagliga.
Stenarna ska likdom orden vara de rätta för att bilda en helhet, ett sammanhang.
Så stod han där var femte minut, spanade ut över sitt stengolv, log och var nöjd, beundrade sitt pussel som bildade ett vackert sammanhang.
Sedan gick han och hämtade en sten till.

Blod morgon!

Blodmorgon. Provtagning.
Ett mänskligt tvärsnitt sitter i ett väntrum med sina kölappar.
Med sina sjukdomar. Med sin oro.
Här finns slussen, sorteringsstationen. Blodet visar vägen till nästa steg i vårdtrappan. En biljett till friskfabriken.

20131028-094411.jpg

När mörkret slog till

20131027-202107.jpg
Första kvällspromenaden i vintertid i höstkväll.
Runt byn. Allt svart. Ser inte ens en meter framför mig. Gruset knastrar under mina skor, får ett sms och ramlar ner i diket när jag sätter på iphonen och försöker läsa. Bländas.
Och när man går funderar man.
Alla sägner, alla berättelser, alla människor kommer för mig. Möter någon i mörkret och kan identifiera honom på maneret. Ser att det är Anders på långt håll fast det bara ären skugga, ser det på gången, axlarna, den stabila kroppshållningen.
Människor med identitet, med liv. Varför känns människor på landsbygden mer genuina än stadsbor?
Men även stadsbor blir genuina på landsbygden.
Vi bor 70 i byn. Ungefär lika många som i ett flerbostadshus i stan. Om man skulle flytta alla bybor till ett hyreshus i stan, skulle vi då fortsätta med våra kulturaftnar, middagar, midsommarfiranden, lilljulkvällar tro?
Skulle vi umgås på samma sätt om hemma i byn?
Jag är inte så säker på det.
Ganska snart skulle vi bli en del av det anonyma. Våra maner skalas av.

Bara b:n

Bylördag.
Bybastu.
Blöta, blekfeta bukar böljar bekant.
Bernt, Bertil, Börje …
Bra.
Bärs?
Butelj!
Bilen? Borta. Bengick.
Brudar?
Blä. Bönder behöver brudar. Bara bra.
Bylördag.
Bastubesök.
Bara boddies.
Blött blekt bukfett.
Bral.
Br(öl).
Braskande bryheter.
Bylördag.
Bybastu.
Bara ben.
På Herr Thorén.

20131026-182806.jpg

Berättelsen om Åke, 87

Jag åkte till Bräcke samma dag som Åke Jonsson skulle ha fyllt 87 år.

Jag kom i ett störtregn och jag mötte förstämning. Folk pratade om Åke, och om vad som kunde ha hänt honom. Nu hade det gått fem dygn och han var fortfarande försvunnen.

I media blir allt så opersonligt, en person försvinner och kallas för 87-åringen. Jag ville hitta människan.

Jag fann en människa som i nästan hela sitt liv lagt sin själ i ortens fotbollsklubb och som alla kände.

PO Bergqvist, (bilden) som jobbar på Konsum, tog mig med till klubbkansliet och visade spåren efter Åke. Ett par fotbollsskor från 1930-talet som låg på en hylla, Åkes första, och så alla klippböcker, matchprotokoll och fotografier. Allt väldigt välordnat och idogt dokumenterat.

Åke var en eldsjäl.

Och den försvunne 87-åringen fick där på kansliet ett ansikte och alla minnen som PO hade gav bilden av en idog, noggrann, och intresserad människa.

Åke är ledaren till höger på den här lagbilden.