Nu läckele

Bybastun lördag.
Första advent och dagens stora utredning, den om adventsgranslingan som låg nerslängd i en kartong, har blivit utredd. Utan att jag blivit intrasslad.
Ensam är jag i kväll.
De har väl annat för sig de andra gubbarna. De sliter nog just nu med sina adventsgranar, försöker reda ut trasslet.
Varmt är det.
Få se, närmare 90.
Man har det ändå ganska bra. Bor i en liten by med fin natur, snälla människor och eget badhus. Fem mil från stan.
I år är det 25-årsjubileum sen vi flyttade hit, byggde nytt och avlade barn.
Fem stycken har det blivit totalt. Nu får det vara nog, nu har vi gjort vårt för att glesbygden ska överleva, tycket jag. ”Nu läckele” som jag ska ha sagt som tvååring i min morfars knä på julafton 1959 i Åse när tomten la paket efter paket vid min sida.
Nu läckele.
Nu är jag själv morfar till Nils. Och jag längtar ständigt efter honom. Det är som att nu kan man ägna sig åt den lille så länge man vill och orkar, men sen är det bara att lämna över. Då, när det vankas mat, eller blöjbyte.
Det är bara att säga, nu läckele.
Och så kan man ägna sig åt gobitarna i stället. Höjdpunkerna. På så sätt höjer man vardagslyxen ett par snäpp, från blöjbyten och påklädning till fisketurer och bus.
1980 besökte jag bybastun för första gången. Då var det andra gubbar här, riktiga gubbar… Sådana som var legender och som folk pratade om. Nu är de döda nästan alla. Lennart, haha vilken skämtare du var, Tage, oj, du som var så lugn och snäll, Allan, danskungen och den som visste allt, och Kalle, du med alla dina jaktberättelser, var de sanna? Och Bertil, jo, Bertil jag sopade badhustrappan ren från snö, som du alltid brukade göra …
Jag höll på att glömma, Lars-Gunnar, baptistpastorn. Du fanns alltid där för oss andra ogudaktiga.
Inga fler döda nu på ett tag, tack.
Nu läckele.
Det ska visst bli storm igen. Den tredje på ett par veckor.
Du kanske tycker jag är konstig, men jag älskar när det blåser och viner snö runt husknuten. Det är mitt favoritväder. Be mig inte förklara.
Men kanske har det att göra med att jag är rastlös och klent utrustad med tålamod. Jag vill att det ska hända saker. Att det ska blåsa runt öronen.
Men det är klart, det finns gränser.
Nu läckele.

20131130-182907.jpg

Det är skillnad på folk och folk …

Jag träffade en förbannad Bosse på affär’n nu i kväll.
Han var upprörd och visade mig vad han hade i korgen, en inplastad liten fläskkorv.
Han sa:
– Jag har ätit fläskkorv de senaste 14 dagarna. Det tycker jag om, men det är också vad jag har råd med.
Han berättade att han blivit av med det jobb han haft åt kommunen och att han tidigare på dagen tvingats gå till socialen och be om hjälp.
– Jag fick en hundring, det skulle räcka, sa dom.
Sen svor han åt det han hade hört på radion.
– Den där moderatpolitikern här i kommunen som sa att arbetslösa är lata, fy fan, men nu sitter han löst. Dom där som säger sånt där och tjänar 40 000 i månaden, fy faan!
Sen köpte han pärstampa, senap ock en folköl.
Och så åkte han hem till ensamheten, utan jobb, och förnedrad.

En pizza i Närrda

20131129-130407.jpg

Välbehövlig matrast under vår senaste gubbtäcksfärd. Lindh smörjer kråset på La Cita i Nälden och hyllar den svenska husmanskosten:
– Ahhh, pizza, säger han med bruten röst.
Gott är det. Och energi för en kommande tripp bortöver Trollsåsen ger det också.
Här råder annars den totala fredagsstillheten. Vi har restaurangen för oss själva och ur högtalarna bakom gardinerna ljuder Flamingokvintetten med sin längtan bort dit där näckrosen blommar.
Jag drömmer mig bort till en tid när Kluksgården, en plunta renat och syd, och ett par varv på dansgolvet var en vanlig fredagssysselsättning. Om man kom så långt som till dansgolvet.
Nä, nu är det dags att åka.
Mot nya äventyr.
När vi går spelar Flamingokvintetten Lilla Ann.

De ger ”papperslösa” ett bättre liv

Det finns en grupp unga människor, till största delen socionomstuderande på universitetet, som lägger mycket av sin fritid på att hjälpa andra.

De samlar in pengar, de säljer korv och hamburgare på stan, de ordnar konserter och de säljer saker för att samla in pengar. Pengar som går till att försörja så kallade ”papperslösa” flyktingar i länet.

Zhiwar Rashid

Papperslösa är de som fått nej på en asylansökan och gömmer sig för att inte bli skickade till ett land de inte kan tänka sig att åka tillbaka till.

En av medlemmarna i stödgruppen och som hjälper ”papperslösa” är Zhiwar Rashid, bilden, som berättar om drivkraften:

– För mig kan ingen människa vara illegal, alla människor har rätt att leva och bo där den vill och alla har samma rättigheter, därför är jag med i stödgruppen.

Gruppen består av mellan 10 och 15 personer och heter Ingen människa är illegal.

Du får läsa mer om deras arbete i ÖP längre fram.

Jakten på Steve Roper

Tisdag efter lunch.

Regnet smattrar mot gatan. Jag drar upp axlarna innanför kavajen för att få åtminstone litet skydd. Jag blir ändå genomsur, och jag småspringer huttrande de sista stegen mot mitt kontor och uppför trapporna till andra våningen på ÖP.

Jag slänger av mig kavajen på en av besöksstolarna, rättar till slipsen och den blöta kalufsen och så går jag ut i lunchrummet och trycker igång kaffeautomaten. Svart rykande kaffe spolar ner i pappersmuggen. Jag smuttar. Ahhh! Det var hett.

Tillbaka på kontoret sätter jag mig på stolen och slår siffrorna till serietidningsförlaget: noll, åtta, sju, nio, tre, sex…

Signalerna går fram.

Ingen svarar. Jag knackar otåligt med fingrarna mot kontorsbordet samtidigt som nionde och tionde signalen går fram.

Då, plötsligt, en röst i andra änden. Den säger:

– Serieförlaget, Ingela!

Jag presenterar mig:

– Goddag, mitt namn är Nolervik, Stefan Nolervik, jag söker Mister Roper.

– Förlåt, ni söker vem?

Jag förklarar mig:

– Jo, jag söker mister Roper, Steve Roper. Finns han inne?

Det blir tyst en stund. Som om hon tänker efter.

Sedan säger hon:

– Jag är inte säker på att ni kommit rätt, vänta ska jag skicka er vidare till någon som kanske kan hjälpa er.

– Okej.

Ny tystnad. Därefter svarar en man med skrovlig, grov stämma. Han drar ett djupt rosslande andetag, som om han just drog ett halsbloss från en pipa tobak.

– Jaaa…

Jag säger:

– Mister Roper?

– Nej, det är inte mister Roper. Vem frågar…

– Åhh, ursäkta mig.  Nolervik, Stefan Nolervik, vid Östersunds Posten, jag söker Steve…

– Han finns inte. Jag menar, han är försvunnen sedan nittiosju. Då fick han kicken härifrån. Jag tror han fick jobb på Egmont.

– Förlåt, Egmont?

– Ja, ett annat förlag. De sysslar med sånt där nu. Vad jag hört så jobbade Steve där ett tag tillsammans med sin gamla parhäst Mike Nomad. Men så skildes deras vägar. Mike träffade en brud och fick nytt jobb på Agent X 9. Han och Modesty Blasie lever i dag som särb…

Jag avbryter honom:

– Och Steve? 

Mannen suckar.

– Steve, ja, han… jag vet inte om…

– Jag insisterar.

Mannen hostar till. Sedan säger han:

– Det var precis efter det att Seriemagasinet lades ned. Steve tog till spriten och blev alkoholiserad. Hamnade på behandlingshem. Få se, var det inte uppåt dina trakter? Bräcke? Backe? Nåväl, där hamnade han på samma ställe som Kerry Drake, Dick Tracy och Battler Britton. Battler Britton och Tracy gick det riktigt illa för, men jag tror att Roper lever. Kanske i Östersund. Jag har hört att han lever där som en spillra.

Mitt hjärta slår en extra volt. Hör jag rätt? Steve Roper, denne hjälte från barndomen, i Östersund?

Jag säger till mannen i telefonen:

– Tack, det var värdefull information. Adjö.

– Väl bekomme. Adjö.

 

Det har slutat regna och solen värmer skönt när jag med kavajen hängande i armvecket springer omkring på stan på jakt efter en man som formade mitt liv. Steve Roper, piprökande reporter och privatdeckare, och hårdingen Mike Nomads kompis, i stan någonstans?

Jag visar alla jag möter en snabbteckning jag gjort och som faktiskt är ganska porträttlik.

Men ingen känner igen honom. Inte på Busstorget, inte på Stortorget och inte på Gågatan.

Men så, i Kyrkparken, får jag napp. Jag visar teckningen för ett gäng som sitter i och omkring en stor  grön bänk, när en kraftig man med grått hår och mustasch nickar igenkännande:

– Jo, det är inga tvivel. Den där mannen känner jag. Kom så följer jag dig dit.

 

En stund senare sitter jag i ett mörkt och trångt källarkyffe under en körskola i närheten av busstorget i centrala stan.

Mittemot sitter en man i slitna kostymbyxor, en nikotingul skjorta med svettfläckar under armarna, och slipsen hängande på trekvart på bröstet. Han är sliten, omkring 80 och det grå håret på hans huvud är tunt. Mannen är Steve Roper.

Han berättar om sitt macholiv tillsammans med Mike Nomad, om sitt kvinnotycke och om sitt liv som serietidningshjälte genom fyra decennier. Men han säger också att han under hela 1990-talet ifrågasatts som seriefigur, och hur det var början till slutet.

Han är märkbart tagen när han berättar om hur det var att falla från toppen ner i dyn och om att kravla i stoffet. Och om att inte kunna resa sig när han blev om- och ifrånsprungen av alla unga, vackra, framgångsrika nya serietidningsmänniskor. Om att bli ifrågasatt för sin ålder av fräcka framåtsträvande verkställande direktörer.

Han säger med ett snett leende:

– Inget blir så omodernt som det nyligen moderna och ärligt talat, vem orkar konkurrera med Hälge och Ernie? Vem behöver en gammal serietidningshjälte i dag? Ingen.

 

 

 

 

 

 

 

Bilden av ett brottsoffer

I bybastun i lördags träffade jag en av mina grannar.

Han berättade om den senaste inbrottsvågen i bygden. Om fräcka tjuvar som parkerade mitt i byarna om natten och sedan gick runt och vittjade öppna skjul på gårdarna.

– Jag skulle gå och hämta min motorsåg för att ta några vindfällor efter stormen och hittade inte igen sågen. Jag letade och letade men den fanns inte någonstans! Jag brukar vara noga med att ha den på samma plats efter varje användning så nu blev jag lite brydd.

Han insåg att den var borta. Och kanske hade någon granne lånat den. Men inte. Motorsågen var väck.

– Då såg jag också att röjsågen var borta, och två paket med nya motorsågskedjor och en trissa till röjsågen. Allt var borta. Till och med en gammal fin tinmmersax, en så kallad Laxvikensax, som hängt i garaget var borta.Han polisanmälde förstås det hela och fick höra att det var en liga som härjade i bygden. Och de hade riktat in sig på skogsmaskiner.

– Men bara lite nyare grejer verkar det som, berättade min granne.

 

 

Jag åkte hem, nybastad, och kom ihåg de där mejlen jag fått från Grannsamverkan om att en verktygsliga härjade i Offerdal och på några andra ställen.

Jag tänkte, vilken tur att inte jag drabbats. För vem skulle vilja ha min gamla begagnade motorsåg? Hahaha …

Nu har jag själv letat.

20131125-211007.jpg
Brottsoffret.

Och jag börjar alltmer likna ett brottsoffer. Jag har letat överallt, men min motorsåg är spårlöst borta. Jag är säker på att jag såg den i redskapsskjulet i somras. Jag minns att jag tänkte ”Jaha, där är du, i vinter ska vi ut och göra ved tillsammans igen”.

 

Det mesta talar för att den är stulen, min Husqvarna som jag köpte för tre fyra år sedan är på vift. Någon annan smeker dess svarta, eluppvärmda handtag, någon som haft fräckheten att smyga sig in på min gård, gå in i mitt redskapsskjul och stjäla min motorsåg.

 

Det känns som att jag blivit utsatt för en mental våldtäkt.

Nu kan jag bara önska att den nye ”ägaren” sköter om den bättre än vad jag gjorde …

Uppblåsbara Barbara

Jag kommer att tänka på Stickan.

Ja, du kanske kommer ihåg, gamle Stickan, han som det gått åt helvete för och som framlevde sitt liv i trakterna av Hissmofors som en suput. Ja, dom kallades ju så, dom som drack sprit och levde ett rövarliv. Som inte kunde försörja vare sig själv eller någon familj.

De stod på sidan av liksom. Alla skrattade åt honom och han gjorde minsann inget för att man skulle sluta skratta heller.

Eller så var det bara en försvarsmekanism. Han spelade sig själv för att slippa alla kommentarer. Han använde humorn för att slå tillbaka mot mobbarna.

Han kallades för ”Task-Frans.”

Så himla sorgligt så här i eftertankens kranka blekhet.

Stickan söp och levde rövare, men var aldrig argsint eller med i slagsmål, tvärtom drog han bara omkring med ett litet leende. Och som sagt, självironi och självdistans lyste om honom.

Han söp och rumlade och övertrasserade sitt checkkonto allt som oftast, men det gjorde inget tyckte Stickan, för han hade så många checkar kvar i checkhäftet så …

– De går inga nö på meg int …

En gång hade han och en suparkompis beställt hem en uppblåsbar Barbara som de grasserade lite väl hårt med där i lägenheten på Hissmofors. Det slutade med att Stickan bet plastdockan i örat så luften gick ur.

De fann på råd då också.

Stickan ringde en taxi, och så tog de med sig dockan i taxin och åkte till Esso i Dvärsätt för att få den regummerad.

Och den historien är alldeles sann.

Jag utser länets bästa by

Sifo har undersökt vilka kommuner i landet som är bäst. Gotland kom etta, Östersund kom på nionde plats.

Jag har gjort en egen undersökning där jag rankar de tio bästa byarna (utanför tätorterna) i Jämtlands län minus Krokom, som gör mig jävig. Allt bygger på subjektivitet och magkänsla.

10) Höglunda

(Sveriges bäste hockeyspelares (Niklas Bäckström) farmor bor här)

9) Borgvattnet

(Så på sidan, men ändå så levande)

8) Råndalen

(I djupet av det mest härjedalska)

7) Yxskaftkälen

(Bara namnet!)

6) Ulriksfors

(Här finns/fanns hotell Tjyvnypet)

5) Mattmar

(Mattmars hotell)

4) Hoverberg

(Så mjukt, så vackert!)

3) Lillhärdal

(Ett hopkok av allt, landsbygd, tätort, gammalt och nytt)

2) Hunge

(Pärlan i skogen)

1) Älven

(Byn på sluttningen, med berget som fond, med Storsjöbygden i blickfånget, skogen, ängarna, folket, dialekten)

 

 

 

 

Jag älskar den här byn

När man kommer till Häggsjön (eller Häggsjövik, som postverket en gång döpte byn till) söderifrån kan man stanna till vid ett litet näs och titta bort över sjön mot byn. Då är man på Glåmnäset. Det är jämtska och betyder ungefär titt-näset, eller spanarudden. Det är bara ett av många vackra, sjungande jämtska uttryck jag lärt mig att älska sedan jag för första gången följde min pappa till hans hemby på 1960-talet. Andra ord som lagt sig som melodiska band runt hjärtat är ”Gårsbättjen”, ”Nolavika”, ”Sönnaåa” och ”Utat”, eller Gårdsbäcken, norr om viken, söder om ån och gården längre ned.

När jag kommer till Häggsjön är det den sista soliga höstdagen före snöfallet.
Jag stannar till med bilen alldeles vid busshållplatsen. Det är stilla och lugnt i byn, men bruset från Bakvattsån hörs tydligt och på håll kan jag höra en motorsåg som gnyr. Från en gård längre upp i byn hörs ett hundskall. Det luktar vedeldning och jag kan se att det ryker ur ett par skorstenar alldeles intill vägen.
Samhall är stängt för länge sedan och från byns stolta skola, en av länets vackraste skolbyggnader, ritad av arkitekten Karl-Axel Suwe, ekar också ödsligheten.
Förr var byn ett litet centrum i den här delen av Krokoms kommun. Här fanns telefonväxel, post (hos Albert Hägglund), två affärer, skola, pingstförsamling, hemvärn och Häggsjöexpressen.
I dag är inte allt som förr, men byn lever och har framtidstro.
Jag älskar den här byn.

Häggsjön är kanske mest känt för sina spelmän. En lång tradition av spelmansmusik finns i byn, och när den store traditionsbäraren inom fiolmusiken, Lapp-Nils, slutligen hamnade i religiösa grubblerier och grävde ner sin fiol, var det efter att ha spelat på ett bröllop i Häggsjön. Häggsjöpolskorna har varit många genom decennierna, och de lever än.
Den stora arbetskraftsinvandringen till bygden, i samband med de stora skogsdrivningarna, förde med sig ett nytt instrument, en invandrare, nämligen dragspelet. Fiolen var förknippad med gammeltiden, och ansågs nu omodern, dragspelet stod för något nytt, en symbol för frihet. Många unga män tog det till sig och fiolbyn hade blivit dragspelsbyn.
På senare decennier har även släkten Mellergård, från ”Millagåln”, fört främst den andliga musiktraditionen vidare.

I dag är dock byn kanske mer känd för sina skribenter.
I de här trakterna har Länstidningens just nu båda ledarskribenter, Kalle Olsson och Tord Andersson, sina rötter.

På andra sidan vägen står den skarpa minnesstenen och drar till sig blickarna. Den restes på 1930-talet som ett äreminne över de första nybyggarna i byn i mitten på 1700-talet. De var avskedade soldater som startade nya liv genom att bryta mark i de här karga trakterna. De kom till en sjö vars strand var bevuxen av hägg där de slog sig ned och började odla och bygga. Sägnen säger att de första kvällen somnade under bar himmel vid sin lägereld, och när den slocknade frampå natten hade en björn kommit och lagt en stor tjärstubbe på elden. Jag tror det inte. Men jag älskar den historien.

I gården nedanför minnesstenen bodde en gång musikern Lill-Lasse, eller Lars Johansson (same från Gråbbdala). Han åkte runt i Jämtland och spelade på danser med sin orkester Lill-Lasses svänggäng. Sonen Jonny Johansson är i dag en etablerad gitarrist och verkar i USA.

Det är sen höst och det börjar skymma. Häggsjön hukar lätt under skymningsdiset och den allt ivrigare blåsten. Jag åker bortåt, hemåt.

Den övre bilden är tagen i Norrviken (Nolavika) som är en gård några kilometer norr om byn Häggsjön. Den gård ur vilket mitt efternamn är hämtat. Den nedre bilden är hämtad från de centrala delarna av byn. Till vänster minnesstenen, till höger Nolgåln. Det var vid den gården bröllopet mellan Anna Ersdotter och Isak Orsa stod 1852. Lapp Nils spelade på bröllopet.

Livet med pulsatorn

På den här bilden är det mitt vänstra ben till vänster. Det är normalt.
Det andra benet är täckt av en pulsator, en sorts pump som masserar benet för att få igång lymfflödet.
Mitt högra ben är nämligen kroniskt svullet (ödem) efter alla operationer som gjorts. Utrymning av lymfkörtlar i ljumsken har påverkat flödet negativt så vätskan stannar i benet. Benet sväller och blir extremt infektionskänsligt. Det blir också några kilo tyngre än mitt vänstra ben, och det är svårt att hitta en byxa som passar.
45 minuter i pulsatorn varje kväll gör benet mjukare och smidigare och livet lättare.
Men det ser ju inte klokt ut!

20131121-214158.jpg