Jag ringde Ragnar för att berätta att Eero var död

Kvällen före nyårsafton 2013. På väg genom granskogarna och en stilla melankoli vadderar mitt inre. Stjärnorna, den gnistrande snön och en varm förväntning om en fin och vilsam helg gör det lätt att rulla genom mörkret.

Plötsligt en spontan känsla av att jag måste ringa en viss person, skidkungen Ragnar Föllinge-Persson.

– Hej, det här är Stefan Nolervik, är Ragnar hemma?

– Hej, javisst, han sitter här. Ett ögonblick.

Några sekunders tystnad, därefter:

– Jaa, det är Ragnar.

– Hej Ragnar, det är Stefan, hur är det?

– Jo, tack, det är bra.

– Jo, hörde du att Eero Mäntyranta är död?

– Nää, va säger du? Är han död?

– Ja, han dog i dag, jag tror han blev 76 år.

– De va trist. Jag kände ju honom väl. Han var en av världens bästa skidåkare när jag höll på. Han var ett år äldre än jag.

-Hur var han?


– En väldigt trevlig och snäll karl. Han kom ju från gränstrakterna vid Torne älv och jag och hustrun var dit och hälsade på honom en gång efter karriären. Då var vi hemma hos honom på hans gård och han visade oss runt där. Han hade en enorm prissamling, mycket större än min. Och så hade han en jättestor lappkåta på sina marker dit det kom många turister.

– Hur pratade ni med varandra?

– Han kom ju från gränstrakterna som sagt och kunde lite svenska, och så hade vi med oss en gammal ledare från Svanstein som ligger däruppe, Westerberg hette han, och han kunde en del finska så vi klarade det ganska bra.

– Han tog ju tre OS-guld och ett par VM-guld under sin karriär, och var under några säsongen världens bäste skidåkare. Lyckades du besegra honom någon gång?

– Ja, han sa just det när vi besökte honom och tittade på prissamlingen. Att det enda han saknade var pokaler från Svenska skidspelen, och att det var mitt ”fel” och så skrattade han.

– Ja, du slog honom där?

– Ja, både 1963 och 1964 slog jag honom i svenska skidspelen.

– Det var ju när han var som bäst?

– Ja, det var det, men jag var också som bäst vid den tiden.

Och så försvann Ragnar Föllinge-Persson i radioskugga vid Näverbron, och vi fick inte mer kontakt.

Jo, förresten, för ett litet kort ögonblick så jag fick tillfälle att önska honom Gott nytt år.

Tidigt födda gynnas i fotbollen – ÖFK ett tydligt exempel

Fotbollens urvalsmetoder premierar fysisk mognad och sållar bort verklig talang. Det är bra att vara född tidigt på året eftersomde gynnas i urvalet.
Det visar forskning som professorn i idrottsvetenskap, Tomas Peterson, har genomfört. Han har varit regeringens enmansutredare och slår fast att tidigt födda gynnas inom ungdomsfotbollen.

De som är födda sent på året har mycket att kämpa emot redan från start. Bara de riktiga vinnarskallarna orkar ta sig förbi barn födda på våren.
Det börjar redan i skolan, då barn jämförs och får betyg som om de hade lika lång livserfarenhet, men för ett barn som är sju år har den som är född i januari 15 procents längre erfarenhet och utveckling i tid än den som är född i december.

När det gäller fotbollen och dess urvalssystem premieras fysisk mognad tidigt. Och eftersom de som är starka och välväxta tidigt har ett försprång är det många duktiga talanger som slås ut redan som pojk- och flickspelare. De allra flesta slutar, eller söker sig till andra aktiviteter. Några få av de sent födda har så starka vinnarskallar att de tar sig igenom alla urval och sorteringar. De är också de som oftast blir duktiga när de är i den ålder de ska vara som bäst, nämligen runt 25 års ålder.

Varför har det då blivit så?
Enligt Tomas Peterson beror det på att både ledare och föräldrar vill ha resultat och vill inte vänta tills barnen växt färdigt.
– Detta orsakar inte bara besvikelse hos de barn som väljs bort, det dränerar också svensk fotboll på ftramtida elitspelare, säger Peterson i en kommentar till sin forskning.

Enligt Peterson är seniorlagen i dagens fotboll till 50 procent befolkade av spelare som egentligen inte borde platsa, utan vara ersatta av talangfulla spelare som är födda sent på året. Men dessa har redan försvunnit från fotbollen på grund av att de missgynnats av urvalssystemet.

Men hur väl stämmer detta då i praktiken?
Jag tog reda på hur det exempelvis ser ut i Östersunds fotbollsklubb. När jag gick igenom de som spelat med klubben under 2013 och som är tänkta till en trupp 2014 så är 21 stycken, eller 72 procent tidigt födda på året. Alltså drygt sju av tio.
Hur många talanger har försvunnit på vägen? Det är en fråga som de styrande inom fotbollen borde börja ställa sig.

Tidigt födda på året i ÖFK:
Marcus Törnstrand född 10 januari 1990, Petter Augustsson född 24 juni 1980, Robin Fryklund 2 april 1988, Dennis Widgren 28 mars 1994, Thomas Boakye 10 maj 1993, Jamie Hopcut 23 juni 1992, Linus Sjöberg 18 mars 1994, Emir Smajic 3 februari 1989, Brwa Nouri 23 januari 1987, James Baldwin 14 maj 1989, Alex Dyer 11 juni 1990, Rasmus Lindqvist 16 maj 1990, Eder Lopez Carreras 7 januari 1993, Samuel Mensah 19 maj 1989, Viktor Hansson 21 maj 1991, Craig Barr 29 mars 1987, Bobo Sollander 26 juni 1985, Jonas Desai 18 februari 1986, Seon-Min Moon 9 juni 1992, Isaac Shaze 23 juni 1989, Juanjo Hervias 3 juni 1983.

Sent födda (vinnarskallar?):
Amman Ahmed 3 Juli 1988, Aly Keyta 8 december 1986, Stefan Ilic 24 december 1991, Taylor Morgan 21 oktober 1990, Alexis Mendiola 8 oktober 1990, Robert Hammarstedt 15 december 1987, Steve Burton 10 september 1983, Sinan Ayranci 9 Juli 1990.

I sammanhanget är det intressant att läsa Robert Hammarstedts (född 15 december) krönika på fotbollz.se där han beskriver hur det var att klara sig igenom alla urval och sorteringar. Läs här.

Här en artikel i DN om Petersons forskning.

När jag sprang hos Gösta Johansson

Det var i en ljus tid. Mycket ljusare då,  den där sommaren 1961 då Gösta Johansson köpte en liten stuga i Hissmoböle, och blev granne med oss, än vad den skulle bli sedan.

Det här var ju tio år innan det hemska skulle hända som förändrade allt för honom.

Men nu fick han äntligen något eget, litet och enkelt, som han skulle kunna sköta på ålderns höst.

Han berättade:

– Jag köpte villan utav en som hette Anders Johansson, som var verkmästare på Hissmofors. Jag betalade 18 500 kronor för den. Så har jag dragit in det ena och det andra och kostat på den så nu kostar hon mig cirka 24 000 kronor.

Jag var fyra år när Gösta blev vår granne. Jag började springa där från första dagen. Det var en spännande händelse för en 4-åring när en ny person flyttade in.

Gösta Johansson blev snabbt min idol.

Han hade varit i Kanada som ung och i sitt sovrum hade han märkliga saker. Den märkligaste var en liten mörkbrun, avlång trälåda med en annorlunda och mycket sinnrik låsanordning.

Ibland öppnade han den för mig.

Han plockade fram lådan, lade den på sängen och så satte vi oss på varsin sida om lådan. Jag var den som först fick försöka lista ut hur man öppnade låsanordningen, och när jag misslyckades var han den som med ett antal knäpp med en rund svarvad knapp mitt uppe på lådan fick den att öppnas. Varje gång han lyckades med den bedriften kom det ett leende i hans ansikte.

Lådan luktade speciellt. Gammalt och unket.

Därefter ägnade vi en god stund åt att gå igenom lådans innehåll. Där fanns ett antal fotografier från Kanada, bland annat ett på ett antal män i stora hattar som stod runt ett enormt träd. Det såg ut som om de skulle fälla trädet, som säkert var fem, sex meter i diameter.

I lådan fanns också några souvenirer och litet annat småplock, som han samlat.

Jag tänkte att när jag blir stor, som Gösta Johansson, då ska jag också åka till Kanada, då ska jag också skaffa mig en sådan där mystisk låda som jag kan visa för barnen. Då blir jag nog populär, tänkte jag.

Gösta verkade tycka om när jag kom dit och hälsade på. Han skrattade och log ofta och han och jag brukade samtala om det mesta. Det såg ut som om han uppskattade mitt sällskap då han annars var mycket ensam i sin stuga. Jag vet att det gick historier om honom på byn. Folk berättade att han kunde vara väldigt ilsken och barsk och att han inte gillade barn. En gång hade han minsann cyklat rakt in i en samling med barn utanför Konsumaffären i Krokom.

När folk berättade så, såg jag framför mig hur han i full fart med cykeln körde rakt in i hopen och hur barnen flög åt alla håll.

Men jag märkte aldrig något av detta. Mot mig var han snäll, och bara det att jag fick låna hans Kanadalåda var ett tecken så gott som något på att vi kom bra överens.

I lådan fanns också något som jag eftertraktade mer än något annat. Längst ner,, under alla fotografier och de andra småsakerna, låg en konstig sak, som jag aldrig tidigare hade sett.

Det var en ballong.

En lila ballong med vit text: CANADA.

– Vill du ha den? Frågade han mig en dag när vi som vanligt gick igenom prylarna i lådan.

Gösta Johansson hjälpte mig att blåsa upp ballongen binda den på en tunn stålpinne och sedan ge den till mig.

Jag var överlycklig.

Hoppande och springande gav jag mig av hemåt för att visa mina föräldrar.

Titta!, Titta,, vad jag har fått av farbror Gösta! En ballong!

PANG!

Jag hade hunnit tio meter från Göstas uthus när den gick sönder. Jag var förtvivlad. Med tårarna rinnande utför kinderna och med den skrumpna, trasiga ballongen i min hand gick jag hem.

Nästa gång jag vågade mig dit var när jag hade fått min första cykel.

Gösta kom ut och satte sig på förstukvisten inför mina ivriga uppmaningar att komma ut och se, kom ut och se att jag kan cykla!

Det blev en vinglig färd. Cykeln, en begagnad, var alldeles för stor för mig, men jag provade ändå.

Efter en kort stund var katastrofen ett faktum. Jag hade cyklat omkring i Göstas trädgård och när jag kommit mitt för hans fina växthus av gamla spröjsade fönster ramlade jag av cykeln och trampade rakt igenom ett av dem. Glaset klirrade på ett par tre ställen och jag skar mig i armen.

Då förändrades Gösta Johansson.

Han blev rasande. Han reste sig från förstubron, hytte med näven och kom emot mig och skrek:

– UNGJÄVEL!

Jag lyckades få tag i cykeln och sprang med den bredvid mig ända hem, gråtande och snyftande.

Förevisningen hade slutat i en katastrof. Stoltheten och glädjen var som bortblåst.

Några dagar senare lirkade jag fram en kopparfemöring ur spargrisen, tog mod till mig och spatserade iväg till Göstas hus. Det var en solig dag och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att ta itu med den svåra uppgiften.

Gösta satt på sin förstubro och myste i solskenet.

Jag räckte fram min slutna hand, öppnade den och sade försiktigt till honom:

– Räcker det här?

Vaddå? Sa Gösta och vaknade till ur sin middagsslummer i solen.

– Räcker det här som betalning för växthuset? Frågade jag igen.

Gösta tittade i min hand, sedan på mig, och så log han igen.

Han gick in och hämtade en påse, öppnade den och räckte fram så jag skulle få ta för mig.

– Varsågod, sa han.

Det var en bröstkaramell. Aldrig någonsin tidigare hade jag smakat något så ljuvligt sött, starkt och gott. En himmelskt god karamell.

Vi var kamrater igen.

– Du kan behålla femöringen. Köp karameller för den, sa han.

Sedan tog han fram sin gamla kamera. En bälgkamera vars objektiv fälldes fram automatiskt när man tryckte på en knapp.

Den kameran hade jag aldrig sett förut.

– Jag tar bara fram den vid högtidliga tillfällen, sa han.

Så ställde han ut en trädgårdsmöbel på gräsmattan. Han riggade upp kameran på ett stativ och monterade självutlösaren.

Sedan satte vi oss på varsin stol och Gösta tryckte av.

Det blev en ganska suddig bild på oss två, men jag tyckte den var bra. Det syntes ju att det var vi. I dag är bilden borta. Det är Gösta också.

Det slut han skulle få, var inte värdigt. Då, när han hade skjutit mot poliserna och hamnat inom rättsvården. Det som ledde till att han tog sitt liv. Men det är en annan historia.

 

 

 

Vi som mötte Tommys i grinden

20131228-141314.jpg
Det är länge sedan Tommys orkester packade ihop och åkte ut genom de här grindarna nu.
Jämtängen.
I midsommarnatten.
När rödhaken satt i grantoppen och sjöng. Fylleskriken i natten. Vrålande motorer. PV-burnouter på parkeringen och raglande unga män i avslöjande Gällivarehäng.
Och så vi då.
Vi som nästan aldrig tog oss från parkeringen, vi, de rödmosiga, kirkindsfryntliga baksätespassagerarna.
Vi som minglade runt bland bilarna tills alla hastade hemåt.
Då mötte vi Tommys i grinden.

Indras mardröm: Får inte stanna, får inte åka

I morse tog 31-årige Indra Pokhrel bussen från Tullingsås till Östersund. Väl framme ringde han till mig och undrade om vi kunde ses. Han hade en historia att berätta.

– Okej, sa jag. Jag kommer dit, och då har jag en kamera hängande över axeln. Så du känner igen mig.

Tio minuter senare stegar jag in genom portarna till busscentralen, och där i trappen, möter mina ögon ett par mörkt bruna ögon som genast lägger märke till mig, mannen med kameran.

Han bär keps, täckjacka, ljusa jeans och en halsduk virad kring halsen.

Han berättar sin historia. Om att han fått nej på ansökan om uppehållstillstånd tre gånger av Migrationsverket, men också att Gränspolisen vägrar skicka iväg honom till hans ursprungsland, Bhutan.

– De vill inte erkänna mitt medborgarskap, säger han.

Nu har Indra varit i Sverige i fyra år. Fyra långa år då han inte haft tillåtelse att ta ett jobb eller att gå i skola. Han talar ingen svenska, bara engelska.

-Snälla, hjälp mig, mitt liv rinner iväg, säger han.

Hans situation är desperat. Han har hamnat i ett Ingemansland där han inte får stanna, men kan inte åka till sitt ursprungsland.

– Jag vill åka tillbaka, men får inte. Och här får jag inget uppehållstillstånd. Det gör att jag har myndigheternas ögon på mig, men jag kan inte ta ett jobb eller utbilda mig. Och åren går, jag har nu varit på flykt i fem års tid, säger han.

Han flydde från Bhutan till Indien som sjuåring tillsammans med sin mamma. Hans pappa hade torterats och dödats av myndigheterna under det politiska kaos som rådde i landet då. I Indien blev hans mamma sjuklig och drabbades av psykisk ohälsa, varför de förföljdes även där. de hade inga papper och var statslösa. Till slut insåg Indra att han var tvungen att lämna Indien för att kunna starta ett nytt liv.

– Jag hade varken mor eller far kvar i livet och fick hjälp att ta mig till Europa. Och för fyra år sedan kom jag till Sverige. För tre månader sedan till Östersund och nu bor jag i Tullingsås.

Han berättar om sina dagar. Om att han bara äter och sover och får tiden att gå. Och så åker han buss till Östersund där han går omkring på gatorna.

– Jag hade hört så mycket om Sverige och svenskarnas syn på mänskliga rättigheter, och så händer det här. Jag är mycket besviken, för jag har inga rättigheter alls. Varken till skola, arbete eller sjukvård. Och jag har inga papper så jag kan ta mig till mitt hemland eller till Indien. Vad ska jag göra?

 

94-åringen som skulle vilja ta rollatorn och rymma

Jag har en anhörig som bor på ålderdomshem.

Jag vet, det heter inte så nu, men för mig är det ett sådant. Ett hem för ålderdomen. Ett ställe, en institution dit vi förpassar äldre människor som inte längre är närande eller nyttiga för samhället.

Hon fyller 94 i februari och bor ensam i en etta i centrala Krokom. Där ligger hon och och löser korsord mest, men är vital för sin ålder.

Jag besökte henne en dag före jul. Jag hade med mig den sedvanliga julblomman (det var en vit julstjärna) som jag gav henne. Hon tackade och såg glad ut och sa att jag skulle ställa den på diskbänken så skulle hon ta hand om den senare.

Jag frågade hur det var.

Jodå, det var ganska bra, men hon frös så in i helsike och ”de” ville inte vrida upp värmen åt henne. Jag kom på mig själv med att inte riktigt veta vilka ”de” var, men jag tror att hon menade Krokoms kommun i det här fallet. ”De” hade sina regler att följa.

Annars då?

– Jodå, men man blir så ledsen ibland, sa hon.

Och så berättade hon: Det tar på nerverna att inte ha någon att prata med. De flesta har haft stroke så det går inte. Man blir så ledsen. Det är en stockholmskvinna här som jag har pratat lite med och hon har inte haft stroke så det har gått bra, men hu ha cancer oppi huvvan så hu prata mest om det. Och så är det en gubbe som prata lite, men han börjar att bli senil och kan knappt äta maten själv nu, han bara sitter och sicklar.

Det är en samekvinna som sitt breve mig och hon ropar konstiga saker, och så är det fleir som ha dödd. De flesta ta cancer.

De henne te vål pensionär de e grymt, grymt, grymt …

De e pensionäran och ongan som ha de sämst. Ungarna tar dom från föräldran och ske ha dom på dagis, och då ske dom va värst, och int orka dom någe sen när dom ske börj skola.

Dom ha försökt ända sedan je va liten och ske ta hand om barna och dom ha inte klare av e än.

Å hen  e personalen snäll och gullig men ha inte tid, och dom e för få, och har för klennt betärt. De e så grymt. Iblann ha je tänkt je ske läta på me klea å ryym.”

Och jag frågade:

Vart skulle du vilja rymma då?

”Je skull ta vagn och så skull je gå så långt je orske. Norröver. De skull vä så skönt å få va ensam.”

 

 

 

Cellgiftsresan går vidare

Fredag i slutet på månaden och dags för provtagning igen. Därefter börjar resan med cellgifter på nytt, med allt vad det innebär.
Så jag hänger på mig skylten ”HÅRT ARBETE PÅGÅR” och ger mig helt hän åt att låta medicinerna göra sitt.
Sedan är det bara att hoppas. Hittills har det ju gått bra.

Korkat, Zlatan!

Zlatans stenåldersuttalande om damfotbollen i Expressen i dag är inte bara jävligt korkat, det är också ett stort misslyckande för svensk fotboll.
Tyvärr är den här attityden vanligare än vad vi tror och finns i stort sett inom alla föreningar. Allt tal om allas lika värde är bara något på ytan, men om man skrapar lite inser man snabbt att fotbollen fortfarande är ljusår från jämställdhet.
Zlatan är en skitstor fotbollsspelare, men kunde vara smartare än att som kapten för det svenska herrlandslaget uttala sig nedvärderande och förlöjligande om svensk damfotboll.
Det finns onekligen mycket att jobba med inom den svenska fotbollen, som genom dessa uttalanden åkte ungefär 30 år tillbaka i tiden. Och Zlatan själv blev dessutom bra mycket mindre i mina ögon.

Jag, Hyland och 55-tummare

20131225-175547.jpg
Jag har i dag skaffat något av det modernaste teve-historien har sett. Den är stor som salsvägg. Den innehåller funktioner jag inte trodde var möjliga och bilden är så otroligt bra att det känns som om jag är en del av innehållet.
Inte nog med det.
Till detta har jag fläskat till med en apple tv-box, som gör det möjligt för mig att se och välja i princip det jag känner för. Med min mobil kan jag välja och vraka. Kasta mig mellan världens alla scener och arenor.
Så nu sitter jag här och tittar på Hylands hörna från 2 januari 1963. Med Lapp-Lisa och Jan Sparring.
Då slår mig tanken att jag köper framtiden för att ta mig tlllbaka till dåtiden.
Nostalgia evolution.

Fira jul med en vindunk som sällskap

Jag stötte ihop med Bosse utanför Ica i dag.
Jag frågade:
– Hur firar du julafton då?
– Jääää, sa han, ja ha skaffa en sån där vinkartong.
Jag:
– Så det blir du och kartongen då?
– Jaääää, åsså lite mat, sa han och visade upp en kasse han hade med sig.
– Det är ju färdig julmat, sa jag.
– Jaaa, jag har fått lite bort på Blomstergården, sa han.
Han skrattade:
– Men det här är väl inge å äta, sa han.
– Jo, men det är ju fin mat sa jag, gravad lax är ju fint.
– Jäää, de går int å äta, sa han.
Sen hade han inte tid att prata för att hinna med bussen hem.
Så sa vi hej och önskade varandra god jul. Så åkte han hem för att fira jul med en dunk vin.