Hela världen älskar mina strumpor!

På facebook har jag skrivit om allt. Om min sjukdom, om sport, om vedermödor på jobbet och i livet, och jag har skrivit allvarliga och seriösa inlägg om vidrigheter och orättvisor.

Jodå, det har blivit en del lajks genom åren. Ganska många faktiskt, och även en del ogillanden förstås.

Men aldrig har jag rönt så stort gillande av den allmänna menigheten som när jag lade ut en bild på mina nya strumpor.

Omkring 150 personer från hela världen har varit inne på min facebooksida och gillat mina svarta strumpor med röda toppar.

 

 

Tortyr och misshandel – för en lek …

Såg Uppdrag granskning om förhållandena bland arbetarna som byggt OS i Sotji. Förfärligt. Människor som torteras, misshandlas och inte får ut sina löner, företag och myndigheter som mörkar och som inte kör med öppna kort. Korruption och maktmissbruk. Utnyttjande av de sämst lottade, de mest utsatta, den rörliga arbetskraften.

Bara för en lek.

Bara för att vi ska ha roligt i ett par veckor.

Och på allt detta den svenska IOK-delegaten Gunilla Lindbergs mycket släta figur i intervjun där hon tyckte att det var okej om ett land hade någorlunda demokrati.

För min del får de gärna lägga ner de olympiska spelen nu. Om inte så måste de ner på jorden igen. Tillbaka till de ideal som en gång gällde. OS i Sotji har kostat omkring osannolika 400 miljarder kronor hittills.

Det är orimligt.

Jag skulle till och med kunna tänka mig en bojkott från svenska idrottare, skulle i alla fall vara skönt om någon kunde ta ett initiativ till någon form av protest.

Jag har en gång varit för olympiska spel i Östersund, eller i Sverige, men det är jag inte i dag.

Med P 2 genom vinterlandet

I sena kvällen, rullar sakta genom bygderna, förbi alla ställen

Här och var de små husen, landsvägen, de gula ljusen

På väg hemåt i mörkret, genom Offerdalen

Skogarna som bara susar förbi, vinden som ligger i, snön i de vinande virvlarna

Mörkret, snön, granarna, husen, lyktorna som lyser då

bilradion som är på

sakta, stilla, klassiskt på P 2

Genom vinterlandet

Kastad åt vargarna på fotbollssajten

Känner att jag måste skriva det här. Att jag vill reagera, visa nån jäkla respons på sådant jag upplever.

Allmänt att kränkningar, nedvärderingar och rasism sprider sig, och vi tänker nästan inte på det.

Det senaste jag märkt det på är ett nyförvärv i fotboll som presenterades av ÖFK under helgen. Spelaren har mörk hy (som om det skulle spela någon roll) men har redan framkallat en del märkliga reaktioner i en kommentatorstråd på den lokala fotbollssajten fotbollz.se.  fotbollz är en alldeles ypperlig sajt och samlingsplats för länets fotboll, men dess kommentatorsfält blir också till en arena för nedvärderande kommentarer, tyvärr.

Det är inget speciellt just i den här tråden jag tänker på, bara en allmänt trist inställning där nationalitet, bakgrund och hudfärg är viktigare än att diskutera än fotboll. Som uppmaningar att sluta ta hit utlänningar. Ja, jag vet att spelaren i fråga har blivit dömd för ett brott tidigare, men det jag reagerar på är de många mer eller mindre främlingsfientliga åsikter som luftas så fort en utländsk spelare kommer till länet.

Det är vissa som utmärker sig mer än andra, och alla är i stort sett anonyma. Ger man sig in med sitt namn och tar ställning (som jag gjort) är man snart kastad åt dessa vargar som inte är särskilt resonerande.

Här går de under många påhittade namn. Mer eller mindre konstruktiva, mer eller mindre seriösa, ofta insinuerande eller antydande.

Ofta totalt taktlösa och utan känsla går människor anonymt in och sågar unga, talangfulla spelare, kränker, är nedlåtande, spyr ut sina nedvärderande utlåtanden över ungdomar. Eller fientlighet mot spelare som kommer hit från andra länder.

Så fruktansvärt det måste vara för dessa ungdomar att gå in och läsa om sig själva på det sättet.

Jag tänker också på den senaste undersökningen om kränkande behandling av unga fotbollsspelare, från ledare, tränare och lagkamrater – det skulle också gå att lägga till alla trista staketexperter på nätet, på fotbollssajter, som inte väjer för att tala om vilken jävla sopa den och den spelaren är.

Det är så lågt.

Och min personliga uppfattning är att fotbollz.se har ett stort ansvar att sortera och städa upp i sina kommentatorsfält.

Till föräldrar vill jag säga, håll era ungdomar borta från idrotten om ni inte vill att de ska råka ut för mobbning och kränkningar i ungdomsåren.

Jag vet, det är tillspetsat, men absolut något att tänka över.

Hos en helt ovanlig familj

Hon är lärare och egen företagare.

Han är förbundskapten i curling.

De är gifta sedan 15 år och bor i Ope i ett renoverat hus från 1909, och de har två hundar och fyra barn. Familjens förbundskapten bor var tredje natt i medeltal under ett år på ett hotellrum någonstans i världen.

I Kina, Kanada eller Schweiz. Bara som några exempel.

Tre av barnen idkar idrotter i olika former, och ett av barnen är bara fyra år och har ännu inte börjat idrotta. Men kräver naturligtvis sitt.

På väggen i köket hänger en veckoplaneringskalender.

Mamman i huset säger:

– Men den använder vi inte längre, vi började så bra och skrev in allt som skulle göras för alla familjemedlemmar, men det blev ogörligt till slut. Vi hann inte med, fick prioritera bort det.

På golvet, och mellan våra gängliga journalistben, springer två hundar och jagar varandra. De morrar och visar tänderna och känslan är att de skulle vilja äta upp varandra.

Förbundskaptenen skrattar när vi för det lite försiktigt på tal, att vi är lite rädda för hundar både jag och fotografen Susanne. Men en stund senare sitter den större av hundarna, som är en valp, i mitt knä och slickar mig på kinden. Han verkar gilla mig. Riktigt kär faktiskt. Kompisar, jag och Zigge.

Förlåt, jag håller alldeles på att glömma. Du kanske undrar var vi är?

Jo, vi är hos en helt vanlig curlingfamilj. Hos Lindholms. Hos Peja och Ulrica.

Jag försöker ta en tugga på en god kaka till kaffet samtidigt som Zigge hänger över min axel och dreglar när Susanne kliver omkring med sin kamera i vardagsrumssoffan. Hon frågar:

– Men hur får ni allt att gå ihop?

Ja, hur i helskotta får dom det att gå ihop? Livet? Vardagen?

Det kommer vi att berätta om i en kommande Lördagsbilaga.

När vi återhämtat oss.

 

Trollsåsen och Spanskan

20140125-141002.jpg
Bara av en händelse: Åker genom den lilla bondbyn Trollsåsen mellan Krokom och Nälden.
Tänker alltid på samma sak när byn kommer på tal, och det handlar inte om troll.
Nej, Spanska sjukan.
På hösten 1918 kom den första rapporten i Jämtland om den fruktansvärda sjukdomens härjningar. Första rapporterade fallet var just här, i Trollsåsen. Tre unga skogsarbetare som dog i sjukdomen, vilken sedan spred sig runt om i skogskojor och bland fattigt folk på landsbygden. Spanskan drabbade främst unga, starka män och florerade vilt även på Östersunds regementen.
Jämtland drabbades extra hårt, och Östersunds-Postens redaktion gjordes om till kris- och hjälpcentrum. Totalt dog omkring 4 000 i Jämtlands län, de flesta inga män. Ett hårt slag för bygderna. Och i övriga delar av landet gick Östersund under namnet ”Spanska sjukans huvudstad”.

Bakslag och nya tag

FAAAN!!!
Så, nu var det gjort.
Efter dagens lite trista besked från onkologen om att mina tumörer börjat växa igen var det skönt att få ur sig lite frustration.
Nu ensam i bilen på väg hem genom ett köldomfamnat Norrland.
Fan, fan, fan!!!
Men nu är det som det är. Nya, tuffare behandlingar väntar. Förhoppningsvis mer effektiva också. Eventuellt blir det något helt nytt som ännu inte registrerats.
Surt. Men verklighet.
Jag är vid gott mod.

Örhängena som blev en riktig pärla

Hon var en gråvit liten tant i 80-årsåldern och det var bara hon och jag som satt där i väntrummet på nuklearmedicin på Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Även om vi inte kände varandra hade vi två, just då, mer gemensamt än vad vi hade med någon annan i världen. Vi skulle båda två helkroppsröntgas.
Vi satt tysta. Hon bläddrade i en Ica-kuriren.
Dörrarna öppnades och en sköterska kom in. Hon sa till kvinnan:
– Ja, då var det din tur. Du får inte ha något av metall på dig, så du kan börja och plocka av dig om du har det, smycken till exempel.
Kvinnan tog av sig klocka och armband och började resa på sig.
Då sa sköterskan:
– Och så örhängena…
Då var det som att tanten vacklade baklänges, av chock.
– Va säg du? Örhängena? Dom ha ja int haft a sen jag satt dit dom!
Sköterskan:
– Men oj! När va det då?
Tanten tog med handen åt ena örhänget och sa:
– På 70-talet nån gång.
Sköterskan:
– Du förstår, det funkar inte med röntgen om du har dom på. Vi måste nog försöka få av dom på någe sätt. Då får vi nog kanske prata med någon läkare som kan hjälpa till…
Tanten sa:
– Vänta, jag ska gå på klo.
När hon var på toaletten blev jag inropad och gick därmed miste om de dramatiska upplösningen.
Fick hon någonsin av sig sina örhängen?

När ingenting händer

Nu i ett väntrum.
Vi är sex personer som inget säger. Tystnad. En sköterska hastar i korridoren.
Vi dagdrömmer. Jag funderar på om det är någon täckning, om det är nån mening att kolla facebook. På fastande mage sen klockan sju i morse. Drömmer om mat också, förstås. På hotellrestaurangen eller nere på stan?
Vad drömmer de andra om?
Den äldre mannen i keps, från Norrlands inre nånstans. Kanske funderar han på hur han ska få ihop veden i vinter, nu när han har problem med prostatan.
Den unge mannen i glasögon och hästsvans tittar storögt efter en av de yngre sköterskorna. Som om …
Nej, det var bara dumt.
Tanten som halvslumrar bakom ett nummer av Allers. När ska hon äntligen få sig ett bloss?
En röst bryter tystnaden:
– Valter Nyman!
Alla tittar upp mot mannen i keps när han nu med lite krökt rygg följer efter en av sköterskorna bort genom korridoren.

På en gata uti Ume

Jag går här på en gata uti Ume
Jag går här och jag längtar efter dig
Mens du far runt på golvet i lägenheten
En tremånaders infödd äkta Nolvikspöjk

>
20140122-195307.jpg

Jag går här och jag väntar på nå bättre
Besked om att nu har jag blivit bra
Kunna åka ifrån Ume hem till pojken
Som alla andra moffor alltid kan

Men klart att det känns taskigt här i Ume
Så taskigt som det egentligen bara kan
När man är ensam på ett hotellrum uti Ume
Och längtar efter grabben hela dan

Så detta brev är skrivet uti Ume
Jag går här och jag längtar efter dig
Och snart så reser jag tillbaks till Jämtland
Så pojke lille, ta mitt brev, jag älskar dig!

(Fritt efter Fred Åkerström/Oslo)

20140122-194341.jpg<br /