Seg och eländig

Tillbaka i Offerdalen.

En lång och seg resa efter förmiddagens behandling, dos 2, av oändligt många. Ser inget slut. Men lever i nuet. Tar behandlingarna när de kommer. Svettningar, aptitlöshet (men ett oerhört tungt sockerbehov), och en seghet är det som kommer över mig i bilen på väg hem. Men ändå pigg på något sätt.

Stannar både i Ö-vik och Sollefteå och dricker kaffe med godbit.

Svänger upp på gården hemma i byn vid sjutiden. När segheten kom till byn.

Framkallar bilden från Umeå i lunchtid. Cykelstråket. Här cyklar människor dag som natt, dygnet runt, året om.

 

Hälsningar från moffa

20140226-211449.jpg
Hej Nils!
Nu är moffa i Umeå. Jag är här på reparation. Nu är det kväll och jag ligger i sängen och tittar på Champions League i fotboll.
Matchen är mellan Schalke 04, som är en klubb som kommer ur fabriksarbetarkultur i Tyskland och Real Madrid, som är en klubb med rötter ur Francos fascister i Spanien.
Jag vet, du ska bilda dig en egen åsikt när du blir större, men moffa har rätt att indoktrinera lite. Du ska helst hålla på dom goda, och så ska du vara antirasist och snäll mot andra.
Jag vet att du kommer att bli det, moffa ligger ju bara här och spekulerar.
Vi ses till helgen.
Till dess, ha det bra.
Hälsningar från mig.

Tack, Tobias Backman!

Jag vill tacka Tobias Backman.
Tack Tobias!
Tack för att du i dag klockan 11.52 stod på rätt ställe i geografin och i mitt liv så att jag lärde mig en läxa.
Tack för att du gav mig en tankeställare, och tack för ditt vänliga sätt och ditt bemötande.
Tack för att du fick mig, en medelålders man, som säkert är dubbelt så gammal som du, att för en gångs skull tänka lite vuxet.
Jag vill tacka dig för att du stod där på Hembergets parkeringsplats i diset inte långt från Vännäs när jag kom dundrande i 110 på en 90-väg.
Där stod du med din kamera och vinkade in mig.
Först blev jag förbannad, men efter mötet med dig inser jag att det bara finns en att skylla på, mig själv.
Tack för att jag fick sitta i din polismålade buss och skriva under ett erkännande. De dryga 2 000 kronorna har jag absolut gjort mig förtjänt av under mina 40 år som bilförare.
Tack Tobias Backman, vid Umeåpolisen, för att du fått mig på bättre tankar och för att jag taggat ner i trafiken! Sådana som du, som dessutom har förmågan att ta griniga gubbar, gör att jag tror på framtiden!
Obs! Jag är inte ironisk.

Om man skulle satsa på 13 rätt

20140226-162531.jpg
Man går omkring och slår ihjäl tiden mellan läkarbesöken.
40 minuter kvar. Så vad gör man?
Man hittar en pressbyrå. Man hittar en stryktipskupong. Hur gör man?
Man har ju inte tippat på flera decennier, senast någon gång på 1990-talet.
Man minns ju hur farsan kämpade, vecka efter vecka, inlämning senast onsdag klockan 18.00
Till slut fick han ju in en tolva och man minns ju glädjen, några tusenlappar blev det, ett välkommet tillskott.
Men nu är det 13 matcher, kan man verkligen ha nån chans?
Vågar man inget vinner man inget.
Men hur fan gör man?

Livet som försökskanin

Två veckor har gått sedan jag fick min första dos med det nya medlet.

Två veckor med Lambrolizumab.

Jag känner fortfarande inget speciellt, jo, trötthet, lite illamående, tinnitus, lite huvudvärk, lite av varje, men inget uppseendeväckande. Inga kroppsliga förändringar. Inga stora märkbara förändringar som skulle kunna påverka hur jag lever mitt liv.

Tvärtom, jag kan göra det mesta.

Man skulle nästan kunna säga att jag dopar mig, för att kunna leva som andra. För att överleva.

I morgon går min resa mot Umeå igen. Något som nu kommer att upprepas varannan vecka så länge medicinen ger effekt. Första anhalten för att kolla hur det går är om tio veckor.

Så nu är det bara att sätta på sig i bilen och göra en ny intressant resa genom det norrländska inlandet.

 

Fy fan vad jag är snygg!

Någon sa:

”Man duger som man är.”

Men det där är inte helt lätt, tycker jag.

För om man nu inte alltid fick toppbetyg i skolan, och om man hade två vänsterfötter utan bollkänsla på fotbollsplanen, och man aldrig fick spela Josef i julspelet på skolteatern – hur ska man då kunna gå rak genom livet?

Ponera att man är den givne loosern redan från början – hur ska man då kunna resa sig och finna sin egen stil? Om den där gubben i spegelbilden faktiskt är en fransig och sjabbig gubbe med kagge och just inget annat? En rostig Volvo 142:a?

Ofta återkommer jag till vad min gamla lärare sa: Livet är ABSOLUT ingen dans på  rosor. Det ska inte gå som på räls – man måste kämpa.

Och nog har man kämpat. 

Livet är ju en enda lång tävling. Från de första svansviftningarna som spermie (första och enda segern) till den sista sucken gäller det att vara störst, bäst och vackrast. Och så drar man upp axlarna, spänner kroppen och lever sitt liv trött, arg och irrriterad.

Men jag har kommit på ett enkelt knep, som hjälper. Jag lurar mig själv!

Min morgonprocedur genomförs därför numera med stor punktlighet och efter samma rutin dag efter dag.

Jag gör så här:

Ställer mig framför spegeln, granskar mig själv från topp till tå, och så funderar jag: Vad är det jag ser?

Och tittar jag efter riktigt noga så ser jag ju en luggsliten, rynkig, hjulbent och skäggig man med tendens till midjeöverhäng – en så kallad kagge. Om jag skulle överföra det hela till bilvärlden är jag att likna vid en gammal sliten Volvo – den är inget att skryta med för kompisarna men den rullar på.

Men så intalar jag mig att jag ser något annat.

Jag vet vad jag ser men jag spänner ändå blicken i mig själv, ler ett litet snett leende, väntar några sekunder, och så säger jag självsäkert:

– Fy f-n vad du är snygg!

Och plötsligt har den där gubben med överhäng förvandlats till en muskelknutte i sina bästa år. Den där volvon har blivit till en jaguar och så åker jag till jobbet med en helt annan inställning till mig själv.

För hur nattstånden du än tycker att du är när du står där framför spegeln så kan du vända trenden bara genom att utföra litet uppmuntrande självprat.

Du kan lära dig att gå rak genom livet trots dålig bollkänsla.

Men det är lätt att säga, svårare att leva upp till, tänker jag och släpper ut magen igen. Och upp med kutryggen.

Och så väljer jag volvon igen.

Äh, glöm det där. Det var inget.

 

Alltså har jag sprungit omkring dopad jag med!

Jaha, hockeyspelaren Nicklas Bäckström, ska alltså ha varit dopad under hockeyturneringen?

Jag kan inte annat än le åt hela detta clowneri från IOC. Rädslan för att man ska släppa igenom en fuskare är så fruktansvärt stor att man tappat all verklighetsförankring.

Karln är ju för fanken allergiker! Och som sådan behöver han sina piller för att kunna utöva sin sport på ett jämlikt sätt mot alla andra, de som slipper allergier.

Det är sjukt.

För detta har han nu i en hel idrottsvärld utpekats som fuskare. Han fick inte ens spela den stora finalen som han så hade sett fram emot. Ett ämne i den allergimedicin han tar fanns med på den svarta dopningslistan. Ett ämne som inte ens är prestationshöjande.

Jag blir bara så förbannad på detta hyckleri. Samma typ av mediciner som Marit Björgen får använda helt öppet eftersom hon behöver det för att kunna tävla på lika villkor, det har gjort Nicklas Bäckström till en dopningsfuskare i omvärldens ögon.

Det var tydligen clarityn. Clarityn! Alltså har jag här sprungit omkring och åkt skidor runt i skogarna som en dopad? Jag använder ju själv clarityn, och det enda jag kan säga är ju att pigg blir jag ju knappast, tvärtom, trötthet är en av biverkningarna.

Minns du Bäckis farmor?

Hon sa: Han kommer att göra bort sig!

Men de enda som gjort bort sig här är IOC:s dopningspoliser.

Redo för kalas!

Rengörning.
Som en bäver blöter jag mig under badhusduschens strilande wasser och från omklädningsrummet intill går radion på högvarv.
En efter en kör svenskarna slalom rätt in i den djupa besvikelsen. En ner i en bäck, en ut på myren och så var allt bäddat för Österrike och Norge. För vilka det är viktigt att vinna.
Jag är på väg till 50-årskalas och har allt att vinna, trivsel, värme, god mat och kanske vin. Vinvin-situation.
Nu är jag skrubbad och redo. Torr och mjuk.
Bygdegården, here I come!

20140222-183435.jpg

Finns ÖDFF kvar?

För några år sedan upplevde Jämtland en damfotbollsboom av sällan skådat slag när länets främsta klubb på damsidan, Östersunds damfotbollsförening, kvalade och gick upp i dåvarande ettan.

Det var go, det var medialt intresse och det var mycket folk på läktarna. Det kändes som att kvinnlig fotboll hade nått välförtjänt erkännande inom en konservativ manlig idrottsfär.

Efter några år med mindre framgångar där damfotbollen trampat luft, inte minst ÖDFF, som så långt var det naturliga valet för duktiga fotbollsspelare från länet har klubbarna har intresset åter svalnat. Samma uppslutning kring ÖDFF finns inte längre. De duktiga spelarna ute i länet väljer inte längre klubben som förstaval, och både Ope IF och Krokom/Dvärsätts IF har öppet deklarerat att de tar upp kampen som tänkbart förstalag i länet.

En strid på liv och död.

Från ÖDFF hörs i stort sett ingenting. Om man nu verkligen vill vara nummer ett i länet känns det som att klubben borde vara aktiv och ha en vilja att synas. Klubbens hemsida känns död, liksom facebooksidan. Och på fotbollz finns inte mycket information att hämta från eller om klubben.

Samtidigt går rykten om att mellan 8-10 spelare har lämnat ÖDFF och att ett antal också är tveksamma till spel.

Vad händer?

Många frågor att besvara, men ingen i klubben verkar direkt intresserad av att informera, eller ta chansen att marknadsföra.

Hallåååååååååå!!!! Finns ÖDFF?

 

Här kommer segraren!

Apropå skidåkning, och de svenska framgångarna i OS. Skidåkaren Lars Theodor Jonsson var före sin tid.

När han var ute på sina träningsturer i början på 1930-talet brukade han vissla i spåret där han for fram mellan gran och fur. Och ibland sjöng han:

”Här kommer segraren! Här kommer segraren! Här kommer segraren!”

Mental träning, troligen. Och uttryck för glädje. Att åka skidor var roligt.

Men så vann han också, för Lars-Theodor var en av landets stora skidstjärnor på den tiden med ett par SM-tecken och deltagande vid två olympiska spel.

I dag är han död sedan snart 20 år tillbaka men jag glömmer aldrig det där mötet. Det skulle handla om skidåkaren Lars Theodor Jonsson – men i själva verket var inte skidåkningen viktig. Att vara människa var viktigare.

Jag minns när jag lämnade honom i hans stuga på Egnahemsvägen i Strömsund en snöig decembernatt i mitten på 1990-talet. Då stod han på bron och vinkade:

”Voj! Voj!” ropade han efter mig. Det var sista gången jag såg honom i livet.

Då hade vi suttit en hel kväll i hans kök och pratat om skidåkning, matkultur och politik. Om hur det är att vara människa. Och om döden. Döden var hans vän. Han sa: ”Den dag det blir aktuellt att dö lägger jag mig på sängen härinne och så somnar jag. Det är inte mer med det”.

Det var ingen dramatik alls.

För Lars Theodor Jonsson var det inte att vinna som var det viktiga. Tvärtom var det skidåkningen i sig och möjligheten att få åka ut i världen och träffa andra människor som lockade.

Eller som han sa när vi satt där i skumrasket på varsin huggkubbe i köket och pratade den där förjulskvällen:

– Att vinna tävlingar är inte viktigt, ena gången gjorde jag ett skitlopp och vann, andra gånger gjorde jag skitlopp och förlorade. Men jag är nog den som vunnit flest segrar av alla. Andra vann medaljer och annat skräp – jag vann människorna.

 Och jag ser framför mig bilden av gråtande och ledsna norska skidåkare under de pågående olympiska spelen. Frustration över uteblivna medaljer och segrar – och att inte känna glädje i skidåkningen. När att segra är viktigare än att känna lust. Och när man inte längre kan glädjas åt andras framgångar.

– Skidåkning var glädjefyllt när man inte tävlade, att ta sig fram i snön, i skogarna och på vidderna och känna hur jag behärskade skidor och stavar, det var glädjefyllt. Då fanns skidåkningen i modersmjölken. Men att tävla på skidor? Nej, det är inget att bry sig om. Det är krig och svält runt om i världen och människor mår dåligt. Sådant ska man bry sig om, då ska man inte prata om skidtävlingar.

Det var i alla fall ett sätt att bli bekräftad. Att bli sedd. Och när han var som bäst var han omsvärmad.

– När jag tävlade hade jag många kvinnor. De kom självmant till mig, de flockades kring mig. Det var bara att välja vem man ville ha, men så tog skidåkningen slut och sedan dess har jag aldrig brytt mig om kvinnor och inte heller att skaffa familj.

 Många människor såg ned på Lars Theodor Jonsson. Efter karriären slog han sig ned i en koja på skogen i Alavattnet där han levde ett stilla eremitliv. Många myter och sägner tog fart kring honom. Som att han aldrig släppte in någon besökare, att han hatade människor och att han sänkte sin gamla medaljsamling i en skogstjärn. Han ansågs vara en tok.

I själva verket hade han bara gjort ett val i livet. Att vara så mycket människa han bara kunde, att leva så opåverkad av yttre omständigheter och påtryckningar som det bara gick. Mot slutet av sitt liv tvingades han dock flytta från kojan till en pensionärslägenhet och senare även till ett ålderdomshem där han fick vård de sista åren.

Han var skarpsinnig, filosofisk och många gånger tänkvärd i både tal och handlande. Han gjorde val i livet som jag personligen aldrig själv skulle våga göra. Och han levde lycklig.

Lars Theodor tycker det är synd att jag måste åka hem. Jag förklarar att det är långt hem och att jag ska upp på arbetet dagen efter. Han klappar mig på axeln när jag går mot ytterdörren:

– Kan vi träffas fler gånger? Vi kanske kan telefonera, jag har ju ditt nummer? Och du kommer från Offerdal?

Men vi hördes aldrig mer. Tre år senare dog Lars Theodor på ålderdomshemmet i Strömsund. Då var han nästan 95 år.

Voj, voj!