Hen slängde ut mig som fb-vän

Jag har precis blivit borttagen av en ”vän” på facebook.

Det har jag blivit för att jag har varit för ifrågasättande och kommit med för mycket fakta om invandring och därmed stört ordningen på hens rasistiska och främlingsfientliga facebooksida. För mig är det ett kvitto på att jag har haft en poäng.

Från början var hen som vilken hen som helst, men ganska snart började alla möjliga mer eller mindre märkliga inlägg och länkningar att dyka upp. Och samtidigt började hens andra ”vänner” att kommentera.

Jag valde att ta debatten.

Och som jag svarat och kommenterat sedan dess. Jag gjorde det till en grej. Så fort det var minsta antydning till något i den främlingsfientliga stilen gick jag in med fakta och svarade. Trådarna kunde bli uppemot hundra kommentarer långa, och de värsta grova rasisterna visade till slut sina fulaste trynen.

Till slut tröttnade de på mig. Och jag blev utkastad som vän.

Jag kommer att fortsätta debatten när jag stöter på hen, för vi bor i samma bygd.

Jag ler lite inom mig, och jag tänker att: när argumenten tar slut tar våldet, nåja, härskarteknikerna vid.

Lite synd är det ju att de nu kan hålla på som de vill utan någon störande eller motsatt ståndpunkt att gnussa sig emot.

Vilken vecka!

Oj, vilken vecka! Vi följde romer och deras liv i Östersund, vi träffade Veronica Håkansson, som överlevde ett skottdrama, jag åkte till Umeå och fick behandling mot min cancersjukdom, jag träffade en uppfinnargubbe i Munkflohögen och jag mötte författaren Carl-Göran Ekervald en blå marskväll i Ede, Offerdal.
En lika spännande vecka väntar!

En genväg

För i tia när folk ställdes med näsan mot oöverstigliga hinder i naturen, ja då tog de tag i det. Grävde kanaler, dikade ut sjöar, sprängde berg, byggde broar.
Tänker på det på hemväg från Umeå. Tänk vad mycket närmare det skulle vara om det gick att köra raka vägen i stället för att behöva dra en repa långt uppöver Lappland varje gång.
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök. Från Kälom över Sandmyra, Hammerdal, Junsele, Trehörningssjö och Umeå. Det skulle förkorta med minst tio mil.

Rapport från fronten

Efter en del strul här med obokningar och avbokningar är jag nu inbokad på plats no 3.
Antikropparna går in genom handleden, surfar på pulsvågorna genom ådrorna och landstiger i djupet av min kropp. Där attackerar de fienden med full styrka. Kriget pågår.

20140327-112926.jpg

Kaffefrågan på hotellet

Överhört på hotellet under frukosten:
En finare man i kavaj och med portfölj kommer in. Han möts av någon som troligen har chefsansvar på hotellrestaurangen som frågar om han vill ha kaffe. Mannen svarar ja tack och går till den allmänna automat som vi vanliga ordinary people dricker vårt morgonkaffe ur.
Då säger personalkvinnan:
– Nej, ta inte där, det där går inte att dricka. Följ med här ska du få riktigt kaffe.
Och så försvann de in bakom en dörr.
Och jag drack upp mitt kaffe och gick och jag tänkte, att det är skillnad på skit och pannkaka.
Och så undrar man ju hur deras kaffe smakar.
Fast i och för sig, i sak har hon ju rätt, kaffet är odrickbart.

Tankar i mörka marskvällen

Seglar sakta på svärtans hav genom skogarna. Flygplanen gör rispor i vårvinterhimlen, och Roy Orbison uppträder för mig i en smäktande poplåt från 1960-talet.

Jag trivs.

Tänker på dagens stora insats som journalist. Eller medmänniska. Om den romska familjen Cantaragiu, som jag och Susanne Kvarnlöf har följt under en veckas tid. Om deras förtvivlan och tårar över att inte kunna ta sig hem till Rumänien för att svärsonen Ionot ska få träffa sin svårt sjuke pappa innan han dör.

Familjen bor i en bil på en parkering i Östersund.

I dag följde jag dem till kommunens försörjningsenhet för att om möjligt kunna få någon offentlig hjälp eller bidrag till resan hem.

En mycket vänlig och hjälpsam Maria på kommunen hjälpte oss, men sa också det enda hon kunde säga:

– Vi har våra regler att följa, det enda vi kan hjälpa till med är biljett till rumänska ambassaden i Stockholm.

De fyra tackade vänligt men bestämt nej till det. Det skulle i praktiken innebära att de inte skulle få någon hjälp eftersom de är romer, de lägst stående människorna på den rumänska människoskalan.

Så i natt sover de på nytt i sin bil på parkeringen utan att ha en chans att ta sig hem. Under sin tiggarperiod i Östersund har det hittills under en månads tid lyckats tjäna ihop omkring 1 000 kronor, pengar som egentligen ska gå till dotterdotterns skolgång.

I kommande Lördagsbilaga kommer du att få lära känna familjen bättre.

Just i dag e jag svag

Du kommer ihåg den, pundaren Kentas, ”just i dag e jag stark” som han sjöng i melodifestivalen på 1980-talet.
För mig är det i dag lite tvärtom, svag och helt utan energi, jag försöker se på det som att antikropparna just i dag har inlett en storoffensiv mot tumörerna i min kropp. Bäst att inte lägga sig i

Det brådskar, vad ska jag svara Indra?

Indra Pokhrel skickade nyss ett sms. Han gör det då och då.
Han ber mig hjälpa honom. ”Stefan jag kan inte leva så här längre, snälla hjälp mig att få ett liv.”
Jag lovar att kolla, igen. Men jag vet inte vad jag ska, eller kan göra, längre.
Okej, jag kollar med Migrationsverket, de svarar att jag måste ha en fullmakt från Indra, men det kan ta tid. Men generellt säger de att hans ärende ligger hos Gränspolisen. Han ska utvisas.
Men det finns inga länder som är beredda att ta emot honom, svarar jag.
Det spelar ingen roll. Tyvärr. Vi kan inte hjälpa. Case is closed.
Håkan Ejdervik på Gränspolisen känner till Indra. Fallet är unikt i Sverige. Vi har provat allt. Vi kan inte göra mer. Det har vi svarat Migrationsverket.
Så när alla möjligheter är uttömda. När alla regler, lagar och förordningar sagt sitt, så funderar Indra nu över framtiden. Är det överhuvudtaget någon mening att leva?
Så vad ska jag svara honom?
Tyvärr, det gick inte i det här livet, lycka till i ditt nästa?
Tyvärr, Indra, det finns ingen plats för dig här? Lycka till, adjö?
Politiker, myndigheter, handläggare på Migrationsverket, nån som vet, vad ska jag svara? Jag är bara journalist, Indra är vårt gemensamma ansvar, och nu behöver jag hjälp. Indra behöver hjälp. Det är allvar. Vad ska jag svara?