Dömda till bortglömdhet

Eidy och Abeer Marzouka kommer från Betlehem. De är palestinier på flykt. Abeer väntar barn och är i sjätte månaden.

I åtta månader har de bott i ett rum stort som skokartong på ett asylboende i Föllinge. I rummet trängs de med de två sängar, resväskor, kläder och prylar.

De väntar på beslut.

I åtta månader har de väntat på beslut från Migrationsverket. Åtta månader i ett trångt rum, månader av tristess och väntan. Månader av misär och ovisshet.

För ett par veckor sedan försökte en 16-årig pojke från Afghanistan ta livet av sig. Han skar sig i halsen och tog tabletter. Ingen i huset visste hur de skulle agera, men till slut fick de hjälp av några bybor som kunde larma.

I åtta månader har de levt utan att få något svar, hur blir deras liv? Vad ska hända? Och när deras barn föds, hur ska det gå då?

På väggen i hallen hänger en kallelse från Migrationsverket. De är kallade till kontoret i Stockholm för att svara på några kompletterande frågor.

De måste alltså sätta sig på en buss och åka till Stockholm och lämna sina uppgifter och därefter åka till Föllinge igen. 125 mil i buss.

Sedan får de vänta på nytt.

De är dömda till ett liv i bortglömdhet. Kanske även dömda till att aldrig få ett andra tillfälle i livet.

Jon-Henrik om jojken: Som engelska hitlåtar utan text

För åtta år sedan träffade jag en ung man som uppträdde med en synt och sin röst. Han fick publiken på länsbiblioteket i Östersund att sitta tysta, hänförda och bara lyssna.

Han berättade genom sitt jojkande. Det var Jon-Henrik Fjällgren, vinnaren av talangtävlingen i trean nu i vår.

Då berättade han för mig:

Jon berättar att jojken är ett sätt att uttrycka känslor.

Jag vill veta hur det känns inombords.

– Det är olika från jojk till jojk. Det handlar om olika saker man varit med om i livet. Jag visar min inre sida. Men jag mår alltid bra av att jojka.

• När får du inspiration?

– Det kan vara hemma eller på fjället. Jag kan höra ett skoterljud och då blir det en jojk. Jojken är som en berättelse, från början till slut.

Som en kärleksballad?

– Som exempelvis om man har en tjej, och spelas det en låt när man är med den tjej som man tycker om, och så splittras man och när man hör den där låten igen då minns man det tillfället. Mina jojkar är ungefär som engelska hitlåtar utan text. Det bygger på känslor. Alla jojkare som jojkar gör det på känsla.

John ska spela fotbolls-VM

Det här är John Eriksson från Offerdal.

Han är 17 år och ska spela fotbolls-VM för minoriteter i Östersund till veckan. För bara något år sedan spelade han i yngre ÖP-lirslaget, och därefter spelade han i Koff, då inventerade jag och John tillsammans läskedryckshyllan på Coop i Krokom.

Nu är Coop nedlagt, men John ska spela med det samiska landslaget i VM. Och jag väntar fortfarande på min fotbollskarriär.

ps. på söndag kommer en intervju med John i ÖP:s e-tidning inför Sapmis VM-premiär mot Abschasien på måndag.ds

ÖFK och konsten att inte tänka

Ett väldigt bra integrations- och konstprojekt som jag känner till är Östersunds Fotbollsklubb.

I dag har jag cyklat omkring mitt i hopen av unga manliga ÖFK-spelare och upplevt saker som jag tror är mycket ovanliga.

Som att så många människor på en och samma gång kan kännas som en person. Hur alla dessa individer skapar en grupp och ett kollektiv. Alla för alla. Och en för en.

Ammar från Fisksätra sa:

– Sluta tänka, det är bra för allt, fotbollen, livet. Sluta tänka och bara gör det du tycker om och har lust till. Då blir det bra.

Jag tänkte på det. Om man funderar för mycket krånglar man till det. Är det så han tänker?

Han satt för sig själv på en liten trädgårdsstol i Kajsa Tuvas trädgård mitt i stan. Han målade med en orange färgpenna på en teckning.

– Det här är min hyllning till Fisksätra IF, Fiskis, världens bästa klubb. Jag älskar Fiskis. Det var där jag började spela fotboll och det var där jag lärde mig allt. Jag åker dit flera gånger och hjälper till med ungdomsarbetet fortfarande, fortsatte han.

Det var fotbollsklubbens konstprojekt som rullade vidare. De fick uppgifter av Kajsa Tuva, hon som är konstnär och som sätter färg på livet, och nu även fotbollen.

Så åkte de alla ut på stan och gjorde street art. De smällde upp bilder på olika ställen i stan, satte en ÖFK-halsduk på en av körmedlemmarna på torget, och så knallade alla hemåt i sommarkvällningen berikade och upplyfta av konsten.

Betydelsen i konsten?

Betydelsen i fotbollen?

Den senare är enkel att förstå, det gäller att sätta bollen i nät. Men vägen dit är svår och krånglig. Den som bäst lyckats bryta mot mönstret, den som kliver utanför ramen, den som vågar göra en tavla, kan bli en vinnare.

Det gäller att hitta de snabba lösningarna. Att inte tänka för mycket.

Ammar från Fisksätra sa:

– Jag försöker hitta de snabba lösningarna. Det är för att jag inte tänker så mycket. Jag bara gör.

Var det så du gjorde nu också, när du fick uppgiften att skapa konst, slutade tänka?

– Den första tanken jag fick var att göra en hyllning till Fisksätra, så då gör jag det.

Att tänka är ingen konst, men att tänka konstigt är det. Ungefär.

Det här är ÖFK-bossen Daniel Kindberg.

Och eftersom ledarna tycktes lysa med sin frånvaro totalt den här dagen gjorde spelarna en efterlysning.

Här några bilder från dagens konstprojekt:

Tiggarnas resa

I mars gjorde jag och Susanne Kvarnlöf ett reportage på en romsk familj som tiggde på Östersunds gator.
Under tiden hände något med en släkting till familjen så de måste ta sig tillbaka till Rumänien.
Men de hade inga pengar till soppan så vi hjälpte till att ordna fram pengar så de skulle kunna åka hem. Vi skickade även med en kamera och bad dem ta bilder från deras hem i Rumänien.
Så åkte de.
Veckorna gick och vi hörde inget. Människor som vi kände började undra så där typiskt svenskt och fördomsfullt om de inte hade dragit med kameran. Den var nog såld nu. Nästan lite så där, ”Vad var det vi sa!”, triumfatoriskt.
Vi bet ihop och var säkra, jodå, de kommer.
Så för en vecka sedan fick Susanne ett telefonsamtal. De var tillbaka i stan! Och jodå, de hade med sig kameran och de hade tagit 47 bilder.
Bilderna finns i dagens ÖP och visar på ett liv i djup fattigdom.
Vi fick också ett kuvert av dem, det var fyllt av kvitton där de redogjorde för varje utlägg och vad de använt de insamlade pengarna till.
Mest till resan, men även en dockvagn för ett par hundra spänn, som den 5-åriga dottern skulle få.

Perspektiv från stol nr 5

Onkologen, stol 5. Ny behandling. Men inget nytt om fläckarna på lungan. Får tro mig några veckor till.
Trodde väl aldrig att jag en dag skulle sitta här och önska att jag har lunginflammation.
Alternativet skulle vara lite jobbigare. Man får perspektiv på tillvaron här.

Godzilla, jag mår illa …

20140521-232246-84166467.jpg

Okej, tillbaka på rummet. Hotell Björken. Måste släcka och gå till sängs men gruvar mig.
Har precis kommit från biografen.
Godzilla.
Jag ryser, kroppen skälver, och jag svettas. Frossa.
Godzilla. Jag mår illa.
Jag vågar inte släcka.
Jag vågar inte somna.
Så här rädd har jag inte varit sedan jag var nio år och skulle cykla hem ensam i mörkret från Krokom. Jag såg spöken o monster överallt.
Nu å.
Eventuellt hörs vi i morgon.
Godzil… jag menar, godnatt.

Attacker mot tiggare på stan i dag

Östersund i dag: En näringsidkare försöker jaga bort en gatumusikant på Gågatan.
Ett livs levande nättroll spankulerar Gågatan fram och sjasar, fräser och viftar med armarna mot tiggare.

Det här är ett enkelt upprop från mig, Stefan, människa, journalist, medmänniska med mera.
Du har säkert också märkt att världen har kommit till Jämtland, hit kommer flyktingar från krig och förföljelse och hit kommer romska tiggare.
Med det prövas också vårt ansvarstagande och vår solidaritet med dessa. När jag läser en del inlägg på facebook och när jag hör och ser hur människor agerar på stan förstår jag att det är långt ifrån alla som tycker att de borde visa medmänsklighet.
I en grupp på facebook som säger sig värna om Östersund startade en tråd om tiggarna i stan. Den byggde på spekulationer och okunskap. En av de mer framträdande och den som startade tråden var rent rabiat i dina åsikter, och i dag mötte jag honom på stan när han gick omkring och fräste och sjasade mot de tiggare som kom i hans väg längs Gågatan. Jag trodde inte mina ögon. Och jag blev bara stående.
Illa till mods blev jag också när jag hörde en näringsidkare längs samma gata vräka ur sitt förakt mot en av tiggarna. Han skällde på en dragspelare för att han störde personalen och skrämde bort presumtiva kunder.
Det var sista gången jag handlar där.
Vi kan inte låta oss påverkas av de mörka krafterna, tvärtom är det ett mjukare, tolerantare och medmänskligare Östersund vi vill ha.
Nästa gång jag ser nättrollet eller upplever andra kränkningar på stan kommer jag att ta striden.

De berömda 57:orna

Titta på mitt porträtt här intill. Jag tillhör de berömda 57:orna.

Det är en litet glömd årgång, som naturligtvis är värd mer uppmärksamhet av omvärlden.

Att vara 57.a innebär nämligen att man har uppnått den ålder i livet när man kan bejaka sig själv. Den ålder när det är helt okay att erkänna vad man EGENTLIGEN tycker och tänker.

Det är en skön ålder. Den gör att man kan släppa alla hämningar och leva ut. Som ett barn kan man ge sig ut på upptäcktsfärd i livet och upptäcka nya saker! Utan att tänka på vad andra tycker. Det är helt fantastiskt.

Man är väl lite av överlevare. Drygt 45 års kappvändande har gjort att man klarat sig över spärren. Nu har man inget att förlora, det är liksom bara att gasa på.

Nu är det slut på att vara snygg, välkammad och andra till lags och alltid tänka på vad andra skulle kunna tycka och säga om mig.

Från och med nu kan man lugnt gå förbi alla skyltfönster på stan utan att kolla frisyren. Den får vara som den är. Jag kan tillåta mig att vara ful, och att ha hängiga byxor och sliten fleecejacka är bara skönt.

Som 57:a behöver man inte ens vara i världens centrum längre. Och det är helt okay att säga att havregrynsgröt är gott.

Och att ha cykelhjälm.

Som 57:a kan du också bestämma dig för att gå ur svenska kyrkan. Och du har rätt att öppet skylta med vilket parti du röstar på.

Nu kan du också hävda dina intressen, och att bekänna färg, tycker du att gråt inga tårar med Thor-Leifs är århundradets låt, så är det bara säga det rakt ut: Gråt inga tårar med Thor-Leifs är århundradets låt!

Och om du tittar på TV, så kan du utan att bli röd om kinderna erkänna för omgivningen att Antikrundan är ett av favoritprogrammen.

57:or får hålla hastighetsbegränsningar med hedern i behåll och ha läsglasögon och kikarsikte och det är helt okay att ha långkalsonger långt in i maj. Och mössa.

 

När jag söker på internet efter berömda 57:or hamnar jag på en motorsida med amerikanska bilar som specialité och när jag byter rubrikord till ”Jag är född 1957” så får jag träffa en finsk lyrikdebutant med bilar från öststaterna som största intresse.

Och kanske är det så. Man är som en gammal bil, en rostig 57:a med cabriolet och taskiga stötdämpare. Men man är också stolt veteran med en ny framtid.

Så vad jag än har sagt under mitt liv:

Jag tittar på melodifestivalen. (Jag rattar frenetiskt mellan radiokanalerna för att om möjligt få höra en snutt av Ace Wilder.)

Jag lyssnar mer på P 3 och P 4 än på P 1.

Någonstans har jag också en cd-skiva med Gunnar Wiklunds bästa.

Jag är alltså en tönt, och kan vara stolt över det.