Det grymma ÖFK-livet

Marcus Törnstrand lämnar ÖFK.
Det är som när en gammal bekant, eller nära vän bara försvinner bort ur ens liv.
Jag påstår inte att jag känner honom, men på något vis, genom hans engagemang i kunnande och känslor på planen har det blivit en relation.
Nu ska han alltså bort, som en bricka i ett spel, och jag har skrivit det förut: fotbollen är grym, snudd på fascistisk, där föraktet för svaghet regerar. En människa är utbytbar mot en annan, och så länge hen levererar är allt okej. Men så, en skada, en formsvacka, en djup svacka i livet, och det är kört.
Jag inser också att det måste vara så.
ÖFK har elitambitioner och då handlar det om att bygga ett lag, både spelare och människor, som är beredda att underkasta sig denna rådande djungelns lag.
Men det är ändå något sorgligt och vemodigt över det. Alla som byggt relationer och sedan blivit av med dem vet vad jag menar.
Mina vuxna barns nära relationer med flick- och pojkvänner där det en dag tagit slut. Människor man lärt känna, som nästan varit en del av ens liv, som försvinner ur ens liv.
Det är grymt.
Det är hårt.
Kanske visste Marcus om vartåt det lutade redan där för ett par veckor sedan när ÖFK:arna samlades för sitt konstprojekt tillsammans med Kajsa Tuva på gamla tingshuset. Då satt han lite för sig själv utan att på allvar delta i övningarna. Ensam stod han också och plinkade på ett piano i trapphuset.
Något som tyngde honom?
Kanske inte ändå, men hursomhelst har han varit en del av de bygge som stärkt varumärket ÖFK de senaste säsongerna. Och jag lyfter på kepan och önskar lycka till.

Man anpassar sig

20140630-182546-66346810.jpg

Just nu på ett hotellrum i Umeå. Laddar med fotboll inför mitt tionde behandlingstillfälle sedan i februari.
Det går bra. Man anpassar sig.
Försökte hitta nya vägar genom outforskade ångermanländska trakter på vägen hit, förbi Ramsele, Näsåker, Myckelgensjö, Långviksmon, Trehörningsjö och Umeå. Mycket grus var det.
Att få behandling är som att ge kroppen en inflammation. Det kan påverka lever, tarmar, sköldkörtel och hypofys. Jag är trött och kraftlös men på det hela taget funkar det. Det är genomlidligt.

1800-talstanten som präglat mitt liv

Lyssnar på radiodokumentär och gjuter plintar till ny vedbod.
Det är det som är livet. I alla fall en del av.
Tiden står stilla.
Sex avsnitt a 45 minuter om en väldigt speciell person, som när jag tänker efter är en av de människor som präglat mitt liv, som varit en viktig del av det utan att jag tänkt på det.
Alice Tegnér.
Mitt första medvetna minne: jag står som 3-åring i vårt vardagsrum med en bakkelitmikrofon framför min mun och sjunger Bä-bä vita lamm.
Och därefter, alla åren med sångerna på skolan, med fröken och orgeln, Blåsippan ute i backarna står, Sov du lilla vide ung, Mors lilla Olle, och så min favorit, Ekorr’n satt i granen.
Och så vid alla högtider, Betlehems stjärna, och vid skolavslutningarna.
Sockerbagaren, Borgmästar Munthe och så vidare.
Tänker på det nu, efter nästan 5 timmars lyssning, en musiklärarinna från 1800-talets slut, som fortfarande lever kvar hos mig och många, många andra, barn som vuxna.

20140629-122626-44786425.jpg

Tycko, skogshuggare och skidlöpare

20140626-221808-80288005.jpg
– Hej Tycko!
– Hej! Jasså de e du. Hur ere mä de?
– De e bara bra, själv då?
– Joo, de e gänske bra. Je håll igång mä lite skogsröjjing. Je hjälp når gränna.
Och så pratade vi vidare. Tycko berättade om alla sina hundar, han föder upp finnspetsar, och han berättade om sin kostsamma investering i en jordvärmepump som aldrig fungerat, och som han lånat stora summor på banken för att finansiera. Nu känner han sig lurad.
– De e ingen som tar på sig ansvaret, säger Tycko.
Tycko Simonsson ser stark ut, nästan som i fornstora dagar då han var en av Jämtlands bästa skidåkare. Han blev tvåa i Flyktingloppet flera gånger, och Haldo Hanssons minneslopp var han också nära att vinna några gånger.
Han tillhör skidåkningens skogshuggargeneration. Grundträningen fick han dagtid i skogsarbetet, tekniken och åkningen fick han slipa under månljuset på kvällarna.
I dag bor Tycko ensam med hundarna i sitt barnfomshem i Önet, Kaxås.
– Nä, nu jett je fära häm at hunnom, sa Tycko.
Vi bestämde att vi skulle ses när det var dags för muhlta.
Eller hjortron då.

Ängelholm spelade som om Superettan vore nog

20140625-222451-80691772.jpg

Ängelholm gjorde det bra. Parkerade bussen vid strafflinjen och satsade på kontringar och vann till slut med 2-1 mot ÖFK.
I stället för att ligga tvåa i tabellen inför lördagens möte med Giffarna kan det när omgångens alla matcher är spelade, ha blivit till en nionde plats.
Men jag är glad att jag är ett ÖFK-fan. När Ängelholm spelar defensivt och cyniskt och tar till alla medel för att hanka sig kvar i Superettan, fortsätter ÖFK med sin spelidé. Rulla boll, klacka, passa, sticka i lucka, dribbla, kort och gott: Lira med glädje och kärlek.
Bättre då att spela sin idé, sitt lir, och känna att man gjort det bra och förlora, än att ligga på försvar och gneta åt dig en pinne. Och en pinne till.
För det hade ÖFK kunnat göra, grisa åt sig en poäng för att om möjligt fortsätta ha häng på toppen, men tvärtom var det nu full fart framåt, vilket Ängelholm lyckades utnyttja.
I andra spelade ÖFK med stort hjärta och härlig offensiv. Det var positivt och det kan de ta med sig. Ingen av ÖFK:s spelare är nöjda med att spela i Superettan, de siktar högre än så, gärna med ÖFK. Därför är det så viktigt att ta alla möjligheter till utveckling, inte fastna i någon skyttegravsfotboll a la Ängelholm, som om Superettan vore nog.
Det är det som gör det här laget så intressant, och som gör att jag med spänning ser fram emot varje match. Jag vet ju aldrig riktigt vad som ska hända, det kan bli vad som helst, och det älskar jag med fotboll.
Jag är faktiskt imponerad över hur ÖFK hanterade situationen i andra halvlek, trots förlusten. I mitt hjärta vann de i alla fall.

Mannen i mobilen sa: – Jag är den rätte ägaren till Grand hotell

Dagen innehöll ett märkligt samtal.
Jag var precis på väg för att måla vidare på huset när mobilen ringde.
Jag svarade och en man sa:
– Mitt namn är Borg och jag har en fantastisk historia att berätta. Hat du tid någon minut?
Det hade jag egentligen inte, men svarade ja.
Och så berättade Douglas Borg, so nu bodde i Stockholm, historien om hur han av en anonym person plötsligt blivit uppmärksammad på att han är den rättmätige ägaren till de kvarter där Storsjöteatern står i dag.
Eftersom jag är skeptiskt lagd undrade jag hur det kunde vara möjligt.
Han berättade att hans far Ture Borg var den siste som försökte driva gamla anrika Grand hotell i Östersund. Det var mellan 1961 och 1969.
– I nästan tio år höll vi ut, men när min far ville byta ut de gamla kolspisarna mot nya gasspisar sa kommunen nej, och det gjorde det omöjligt att driva vidare. Jag flyttade själv till Stockholm där jag drev hotellrörelse under 1970-talet, och min far blev helt knäckt av att ha satsat allt men blivit motarbetad, så hotellet gick i konkurs och han själv dog bara sju månader efteråt.
Därefter stod hotellet öde tills ett rivningsbeslut kom och det jämnades med marken 1975.
– För bara några veckor sedan fick jag ett anonymt brev där en person berättade att det hållits en stor auktion på inredningen och sakerna som fanns kvar efter att min far drivit rörelsen. Det måste ha inbringat ganska stora summor pengar, men ingen har hört av sig till mig som är den ende arvingen, och rättmätig ägare till både kristallkronor och prylar.
Nu undrade Douglas vart pengarna tagit vägen.
– Har någon stoppat pengarna i egen ficka?
Douglas Borg undrar också en del över namnet.
– Vi hade patent på namnet, både Grand Hotell Östersund, och Hotell Grand Östersund, men nu vet jag också att det nya hotellet där, som inte alls är lika vackert, också heter så fast med Clarion före. De har alltså även lagt beslag på namnet.
Jag håller med om att det är en fantastisk historia, eftersom Douglas dessutom under alla dessa år inte haft kännedom om att han varit eller är ägare till ett helt kvarter i Östersund.
Och för att bekräfta ytterligare sa han:
– Och du, vet du vad kvarteret heter i dag?
– Näe.
– Kvarteret Borgen.

Dagens surknul: Sure Sören

Så har det hänt igen.
Östersunds FK besegrar ännu ett lag i superettan och en tränare gör bort sig på presskonferensen efter matchen.
”Det var domarens fel” att Assyriska förlorade.
Klubbens tränare Suren Åkeby var sur och tvär och mycket missnöjd med norske domaren Christian Moen, som inte gjorde någon sämre match än andra Superettandomare vi sett i år.
Men i förlustens bittra stund sågar Åkeby domaren jäms med fotknölarna. Och insinuerar att det beror på att han är norrman. För att han inte blåste straff i situationen innan ÖFK gjorde sitt mål.
Ja, jag säger då det.
Alla dessa viktiga, allvarliga tränarmän, som blir så små, så små i nederlagets stund.
Jag har dock aldrig hittills hört ÖFK-tränaren Graham Potter uttala så sura kommentarer. Respekt.

Nu ska jag supa mig dyng och dansa grodorna, trevlig midsommar!

Lyssnade på författaren Kalle Lind på radion nu på midsommaraftonens förmiddag. Han har skrivit en bok som tar död på myterna om det typiskt svenska, Sverige för idioter.

Sverigedemokrater och andra som hyllar den svenska folksjälen och folkhemmet får här något att tänka på. Till exempel att det enda riktigt typiskt svenska är att svensken är dålig på att bevara saker, dålig på att föra traditioner vidare. Som midsommar för att ta ett exempel, en mischmasch av hednisk tillbedjan och något kristet, Johannes döparens dag, heter det enligt kristen tradition. Men vi har väl aldrig egentligen brytt oss särskilt mycket om Johannes döparen?

Och så super vi oss dyngraka och dansar grodorna runt en stång. Men inget vet varför. Små grodorna är egentligen en gammal brittisk nidvisa om fransmän, grodätare, du vet. Den sången har av någon anledning blivit en svensk midsommarsång.

Och nationalsången, enligt många svenskälskare det mest svenska vi har, och som är en melodi vi inte får skända, ja, den är inte ens nationalsång. Svenska riksdagen har aldrig tagit något beslut om att ha en officiell nationalsång som de flesta andra länder har. Du gamla du fria är bara en gammal visa som sjungs inför landskamper och andra sammanhang.

Snart ska jag ut och supa mig dyng och dansa! Trevlig midsommar!

 

Därför dränkte sig Märta Sandbom

Märta Sandbom, vad var det för hopplöshetens mörka tankar som skymde din framtidstro?
En höstdag för snart hundra år sedan dök du med huvudet före ner i gårdens brunn som fanns där björken står nu. Din man Ante kallade på bybor som hjälptes åt att dra upp dig. Från sju meters djup. Småbarnen stod på håll och tittade, de skulle aldrig glömma vad de såg, den vattendrypande döda kroppen som kom upp ur djupet.
Jag funderar nu över de där ryktena som var i omlopp, om stulna tyger och en dräpt gårdfarihandlare, och att du skulle ha varit en av dem som låg bakom. Var det därför? Du var oskyldigt dömd av folket i bygden?
En sju meter djup brunn blev den enda utvägen?

20140619-133547-48947631.jpg

Campingarna inte ensamma om föraktet

Jag är journalist. Javisst. Och enligt ett sätt att se det är jag en objektiv, distanserad och opersonlig informerare av ett skeende eller en företeelse.

Tråkigt. Trist. Javisst.

Men enligt ett annat sätt att se det är jag också människa. När människan och journalisten möst, och när den kombinationen plötsligt står inför en tiggande, utblottad människa, eller en flykting som flytt kriget, då tar människan över och den objektive blir subjektiv och visar känslor och berättar något som annars inte kanske skulle ha kommit fram.

Jag vill ge människorna ett namn, ett ansikte, ge dem känslor.

Tänker på de senaste veckornas skriverier om en fattig familj från Rumänien.

Vilket rabalder, vilket hat, och vilka gamla trångsynta fördomar som luftats de senaste dagarna, bara för att jag och Susanne Kvarnlöf skrev om en romsk familj som plötsligt och oväntat fick möta vänlighet och empati.

Familjen Cantaragiu är den mest ödmjuka familj man kan tänka sig. De säger inget ont, de är tillbakadragna, och de är mycket vänliga.

Ni har säkert sett dem på Östersunds gator. I två år har de till och från funnits i staden. Pappan Nikosjor, det är han med dragspelet, hustrun Rita som brukar sitta utanför Mittpunkten, och dotern Petronela, som kan lite engelska. Det är de som varit i Östersund mest frekvent av familjemedlemmarna.

Nu har de fått hjälp med tillfälligt boende i en husvagn på kyrkans mark, men svallvågorna efter några vänliga hjälpares försök att ordna boende på någon av campingarna i Östersund, går nu höga. Troligen helt utan familjen Cantarigius vetskap.

Det är 2014, men skulle lika gärna kunna vara 1914. Resande eller romer har alltid förföljts, utsatts för hån och bespottning och har alltid fått flytta på sig. Inte minst i vårt län.

När campingarna i Östersund en efter en för ett par veckor sedan vänligt med bestämt sa nej till att ta emot romer var det som att förpassas till 1930-talets Tyskland. Eller till Myssjö kommun, som i början på 1930-talet på ”allvar tog itu med tattarplågan” och avhyste ett 30-tal resande till Stora Tuna utanför Borlänge. En sorts etnisk rensning.

I dag gick kommunens camping ut med en presskonferens där man uttalade sig. Det hela var ett misstag eftersom man trodde att det handlade om ett gratisboende. Det kan vara. Men att samma person också uttalade sig om romer i allmänhet och hur de var och hur de betedde sig, och att de ”inte vill ha hit dem”, berättades det inget om.

I klartext, en av de största skandalerna i Östersund hittills i år.

Men så långt campingarna. Hur många fler inrättningar står där fördomar om romer uppöver öronen och funderar över hur de ska agera?

Många, tror jag.

I dag har jag också försvarat romer i en tråd på facebook där den ene efter den andre utan att rodna hasplar ur sig vilka fördomar och felaktigheter som helst. Bara för att smutskasta och framställa människor i dålig dager.

Häromdagen fick jag också ett telefonsamtal från den handlare längs Prästgatan i Östersund, som tycker att dragspelaren och hans musik är en sanitär olägenhet. Han vill ha bort honom.

Varför han ringde till mig vet jag uppriktigt sagt inte, han var insinuerande och antydande och jag sa åt honom att han får väl inleda ett samtal med Nikosjor om hur de skulle kunna dela upp tiden på Gågatan. För de har ju båda samma rätt att vara där, och att tjäna pengar.

Sen var det också den man som jag såg gå längs Gågatan och håna tiggarna. Jag tog kontakt med honom och vi hade ett samtal. Jag förstod av hans tal att han såg invandrare och tiggare på gatorna som något hotfullt och skrämmande.

Jag kände att han själv var en hårt utsatt människa, och jag tänkte, att då kanske det är lätt att slå nedåt. Om ingen lyssnar, om allt jävlas i ens liv, ja då kan man alltid ge sig ut på Gågatan och jävlas med dem som har det sämre.

Men, romer är också människor. Och kan inte dömas för att de är just romer.