Pär Jönsson och sydlänningar

Nej, Pär Jönsson, moderat kommunpolitiker i Östersund, det går inte att koppla en sorts karaktär till en folkgrupp och generalisera som du gör!
Det var i en kommentar till ett facebookinlägg som Pär skrev, citat ”det stora flertalet sydlänningar är mer heta/explosiva i sina känslor än vi nordbor. Men lika snabbt som de blir arga, lika snabbt glömmer de oförrätten/bråket. De lever mera i nuet än många av oss.”
Det där är trams. Och det är illa att dra alla över en kam på det sättet. Personligen känner jag många nordbor som passar in på Pärs ”antropologiska” beskrivning av det han kallar sydlänningar.
Pär fortsätter sitt kommenterande med att beskriva hur svensken är, citat ”svenskens önskan av konsensus och konflikträdsla. Jmfr bara med Danmark så är det tydligt!”
Kan han mena allvar? tänker jag. Jag är inte särskilt konflikträdd och svårt att tänka i konsensus många gånger.
Tycker han då, med samma sätt att argumentera, att skottar är snåla, judar affärsinriktade och romer tjuvaktiga?
Att påstå sådana saker med sådan självklarhet är ju snudd på rasbiologiskt.

Till Umeå för examen …

Pappa åker till Umeå i dag.
För kontroll.
Under svart himmel och skyfall drar han med malande känsla och ängsliga funderingar genom ett melankoliskt landskap.
Regnet smattrar mot vindrutan. Mjölkörten blommar än tänker han när han susar på en väg som skär genom rosblommiga hyggen.
br />
20140730-173544-63344001.jpg

20140730-165352-60832164.jpg
Orterna med de vackra namnen passerar; Backe, Junsele, Gulsele, Åsele, Balsjö …
Han börjar kunna dem nu. Färden går för snart hundrade gången mot Friskfabriken. Det går bra, men extra jobbigt den här gången. Sexveckorsexamen, blir det MVG? Eller IG? Ska han mötas av den leende onkologen, månntro?
Framme.
Likt ett väldigt Aniara reser sig Friskfabriken ur marken. Han äntrar skeppet genom dess södra entré.

20140730-170731-61651400.jpg
Väntrummet är tyst och öde. Semestertider.
Pappan nervösleker med mobilen när det plötsligt kommer ett sms.
Det är från en av sönerna:
”Hej, hör av dig när du varit in!!!✊✊✊”
Samtidigt hör han en röst i korridoren:
”Stefan!”
En halvtimme senare sitter han i bilen. Innan han startar och rullar iväg tar han fram mobilen och skriver:
”Allt väl, inga förändringar.

Farrokhzad bäst hittills

I dag har jag byggt på min bod och lyssnat på det omskrivna och av många föraktade sommarprogrammet med poeten Athena Farrokhzad.
Det måste vara sommarens bästa hittills. Hon hade verkligen något att berätta. Hon beskrev fascismen, rasismen och det svenska samhällets undfallenhet mot desamma på ett rakt och berättande sätt. Hon pratade om tolerans och öppenhet och feminism, och om det samhälle hon ville vara med om att skapa, en värld öppen för människans inre drivkrafter och en mer poetisk värld. Det varvades med poetisk och välskriven musik.
För detta har nu ett antal ledarskribenter och politiker gått i taket. Det visar bara vilken hård och föraktfull värld vi har just nu.

20140729-233413-84853523.jpg

Spökbyn i skogen

20140729-222200-80520091.jpg
En vinternatt för några år sedan kom en ung man ensam körande i sin bil längs Föllingevägen norrut. I höjd med avtagsvägen mot Kälom såg han plötsligt en man som dök upp från ingenstans ur en snödriva och gick sakta över vägen.
Vart kom han ifrån? Vem var han?
Den unge mannen stannade tvärt, gick ut och tittade, men mannen var borta. Några spår syntes inte i snön.
Han berättade historien för mig några år senare.
Den närmaste byn är Kallkällan, men där har inte bott någon fast boende på flera decennier.
Men jag besökte ändå spökbyn sent i kväll för att leta spår.
Här har bott torpare och fattigt folk. Här bodde trollgubben Jörn i Kallkällan . Han kunde stadga blod och bota sjukdomar. I Kallkällan fanns också hästjägaren Petrus Krantz. I byn sköts också en resande ihjäl en decemberkväll i slutet på 1800-talet.
Sex små öde torp ligger där i skogen och gapar tomma. Några spöken såg jag inte, men spöklikt var det.

20140729-222356-80636284.jpg

20140729-222356-80636640.jpg

20140729-222354-80634927.jpg

20140729-222355-80635788.jpg

20140729-222357-80637168.jpg

20140729-222355-80635302.jpg

En kväll som gjord för yxmannen

20140728-231000-83400255.jpg
Han kom ofta i skymningen. Han kom cyklande i full fart längs landsvägen och han hade hatt på huvudet och en liten ryggsäck på pakethållaren. Ur ryggsäcken stack det upp ett yxskaft.
Han hade förstås ett namn, men vi kallade honom ”Yxmannen”. För det var så han blev vida känd, som mannen i hatt på cykel som stannade i skymningen på något kalhygge eller i någon myrkant för att kasta kniv och yxa mot träd. Tiden gick, höstar kom och vintrar passerade och när våren på nytt gjorde entré, då kom även yxmannen på sin cykel från Aspåshållet. Och så stannade han vid vägen och började kasta. Bilister stannade och var publik, och ryktet gick om den ljuse yxmannen och hans konster. Sommar efter sommar. Yxmannen kom punktligt och kastade sina kast. Men en vår dök han aldrig upp. Kanske hade han gett upp, kanske var det något någon sagt, att stå så vid vägen och svinga sin yxa var inte normalt.
Så var han borta. Yxmannen försvann med snöfallet som kom i oktober för många år sedan.
Jag tänkte på honom nu i kväll, kvällen var som gjord för honom. Den svarta siluetten mot kvällssolen borta på myren, hans bredbenta stil, hans stånkanden, yxans vinande genom luften, och så … kloink! När yxan träffade sitt mål.
Men nu är allt det där bara märkliga minnen som jag bär med mig,

Vy från ett väntrum på röntgenavdelningen

En efter en i vita kalsonger, gråa i håren och bleka i huden, rullas de in genom öppnade portar till vänliga leende vitklädda kvinnor beredda att sticka och tömma på pulsande blod.
En efter en i en rinnande ström, liggande vita i rufsiga sängar seglar de korridoren fram mot möte med maskin som ger mod och motvind.
Leende, slumrande, knappt andandes, halvsjuka, halvfriska, halvdöda, helfriska, maskinen med rösten ger ingen pardon. Inför den står ingen ut, alla är lika, bara en negativ datorbild av mänsklighet ger syn för sägen. Du är sjuk, du inte, du kan gå hem, du måste vidare.
I en aldrig sinande ström.
Adjö, adjö.

Där vägen slutar börjar livet

Kanske så här.
Jag har större utbyte av att utforska en liten okänd by i Norrlands inland än att resa utomlands, jag tar hellre ett jobb vadsomhelst här än jag flyttar till Stockholm, utbildar mig och blir kvar.
Kort sagt, jag är nöjd med det som är.
Då kanske du tänker lite föraktfullt att jag är inskränkt och trångsynt.
Kanske, men jag tror inte det. Varje dag, kväll, finns nya erfarenheter och upptäckter att göra i ens omgivning. Man måste bara ha brillorna på sig och vara nyfiken.
Och lite tjurig.

20140727-210933-76173966.jpg

20140727-210955-76195662.jpg

20140727-211016-76216287.jpg

20140727-211041-76241289.jpg

20140727-211058-76258895.jpg

20140727-211131-76291787.jpg

20140727-211223-76343511.jpg

20140727-211235-76355837.jpg

20140727-211257-76377322.jpg

20140727-211310-76390469.jpg

Bärplockare – inte tjuvar

Jag läser mejlet jag fick nu på morgonen. Klargörande information från byalagets ordförande.
Den vita, blå, eller röda minibuss eller van som varit synlig i bygderna de senaste dagarna innehåller alltså inga skumma bovar på spaning efter eventuellt tjuvgods.
Tvärtom trevliga, snälla, vanliga människor med ambitionen att överleva. Just det, starka överlevare, beredda att ta sig över halva jordklotet (Thailand) för att komma hit och plocka bär. Initiativförmåga vill jag kalla det.
De jobbar åt ett bolag här som ägnar sig åt bärförädling.
Det man kan hoppas är ju att de får skälig ersättning för sitt slit på solstekta hjortronmyrar.
Tillbaka till mejlet från byfogden, som gjort research och tagit reda på fakta, suveränt bra tycker jag. Han uppmanar oss också att ta oss tid att prata med dem.
Håller med, visa dem också dina bästa bärmarker!

20140726-122743-44863863.jpg

När ett liv tar slut

Så länge skutan kan gå. För min faster Ingrid seglade den i 94 år. Hon dog vid lunchtid i dag. Då var det som om hon bara klev in genom en dörr till mitt inre. Där lever hon kvar, som mina minnen av henne.
Alla goda råden, alla förmaningar, all humor, skratten, allt av henne finns kvar där. Som om hon aldrig dog.
Vid lunchtid i dag seglade hon vidare till något annat. I värmen som var. Då tyckte hon det var som gjort för att segla i väg.
Tack för allt, Ingrid.

I kväll tog jag den här bilden vid Näversjön. Jag tycker själv om den.

20140723-233809-85089174.jpg

20140723-233808-85088825.jpg

20140723-233808-85088466.jpg

20140723-233809-85089573.jpg

Den gröna lagunen i fjällen

20140722-232512-84312433.jpg
Korsvattnet i dag. Känner mig som kulturpersonlighet från förrförra sekelskiftet på ”upptäcksfärd” bland fjäll och samer.
Ungefär som kompositören Wilhelm Peterson- Berger, som ofta var i de här trakterna.
Han använde sig av samer som vägvisare och bärare.
Jag har hustru och son.
Färden går med elmotor över den spegelblanka ytan som inte gör skillnad på vatten och himmel. Här flyter allt ihop. 28 grader, några spridda molntussar.
Vi släpar långdrag efter oss. Så stannar vi i en vik och känner oss ensamma på hela jorden. Inte ett ljud. Jo, ett, från det lilla vattenfallet längst in i viken.
Vi är i en grön lagun, och hoppar i vattnet. Det kan inte vara härligare. Och jag förstår att kompositören gärna gjorde sig omaket att ta sig hit. Först tåg till Nälden, ångbåt över sjön till Änge, hästtransport vidare genom skogarna, längs sjöarna till fjällen. Att ta sig hit tog nästan en vecka.
Efter badet susar vi vidare över sjön, landar tre rödingar, för att sedan gå iland och gå hemöver. Sjön suger. Fjällen ännu mer. Nu i tolfte timmen skriver jag det här med slumrande ögon.
Livet är underbart.

20140722-233750-85070215.jpg

20140722-233809-85089534.jpg

20140722-233829-85109406.jpg

20140722-233910-85150594.jpg

20140722-234050-85250433.jpg