Att brännmärka sig själv på SD-listor

IMG_8085.JPG
Så är det den där tiden igen.
Tiden när jag recenserar partiernas namn på kommun- och landstingslistorna.
Du vet säkert vad jag menar, du kanske också gör det.
Först funderar jag över hur de vågar. Att avslöja sin partitillhörighet är ju för många som att avslöja sin innersta hemlighet, som att komma ut ur garderoben.
Sedan tänker jag, fan vad starkt ändå, vilken styrka att bjuda på det för att öppet jobba för ett bättre samhälle i demokratins tjänst. De är ju bara vanliga människor.

Svårast måste det ju ändå vara för SD:s representanter. Genom att sätta sina namn på det partiets lista har de för alltid brännmärkt sig själva som representanter för ett rasistiskt, människofientligt parti. De har gått med i god tro, kanske rent av med en tro på ett gott syfte, men de kommer ändå att vara paria i kommunhuset om de skulle komma in.

Det är ju så, SD är inget vanligt parti. Det är nog inte ens ett parti. Det är en samling missnöjda människor som vill skylla allt på invandringen.

Men nog är det starkt att ställa upp med sitt namn på en sådan lista.
Inte modigt, men starkt. Mod hade varit att avstå.

39 år efter misstaget ringde jag honom

I en tid när fotbollen var världsalltet. När mitt 17-åriga liv var upphängt på fotbollen som ett sätt att få bekräftelse, då gjorde jag misstaget.
Mitt fotbollslivs största misstag.
Vi hade premiär hemma på Hissmovallen, vi var nykomlingar i division tre och jag, som yngst på planen, var med från start. Mängder av folk på läktaren. Som jag hade sett fram emot det här ögonblicket.
En kvart in på matchen, då allt mörknade.

IMG_7861.JPG
Jag lovar, jag såg honom aldrig! Jag var nervös och ängslig och rädd att misslyckas, så jag ville bara bli av med bollen. Den brände mina fötter. Så jag slog den där passningen bakåt till vår målvakt.
Då öppnades falluckan.
Jag hörde samtidigt de förbittrade skriken från publiken: ”Vad i helvete gör du!!!”
Så blev det ännu ett baklängesmål. Jag, en förkrossad 17-åring.

39 år senare.
Jag ringer ett samtal:
– Hans Sörbu.
– Hej, det var jag som serverade dig den där bakåtpassningen på Hissmovallen i början på juni 1975. Du gjorde mål, minns du det?
– Va?! Nä. Hahahaha, det kommer jag inte ihåg. Jag gjorde ju några fler mål under min karriär.
– Men minns du inte, jag spelade med Krokom Dvärsätt och vi möttes på Hissmovallen? Det var 1975. Du spelade i IFK Mora.
– Jo nu minns jag det. Någon slog en bakåtpassning som jag hann ikapp, rundade målvakten och slog i mål. Så det var du?
– Ja, det var jag.
– Jag har ett svagt minne av det. Jag gjorde ju flera mål då. Men så blev jag skadad och fick problem med knäna. Jag gjorde några försök till, men gav upp till slut.
– Du, var du tvungen att göra mål?
– Hahaha, det är klart att man inte missar ett sånt läge, det var ju öppet mål.
– Ja, förstås. Jag skulle ha gjort samma sak. Tack för att du svarade och pratade med mig. Det kändes viktigt. Jag har inte vågat förrän nu.
– Hahaha, det är lugnt. Det är bara trevligt. Tack.
– Tack själv. Hej.
– Hej.

IMG_7892.JPG

Den vinkande mannen

I morse.
Parkerade på ÖP och hastade ner på Wedemarks för att köpa en macka och finkaffe.
Klockan var fem i åtta och fiket hade inte öppnat. Fem minuter kvar.
Utanför stod redan ett par och väntade. De båda var i 35-40-årsåldern och var, rent ut sagt, luggslitna och såg ut att ha sovit utomhus under natten.
Ungefär då kom en man, som jag känner, och som har en ganska ny, fin och blank bil, åkande förbi. Han såg mig och hejade vilt inifrån bilen.
Då säger den slitne mannen med hoodtröjan:
– Vafan, såg du? Han vinka! Han vinkade till mig!
Kvinnan:
– Va? Nä, det kan inte stämma!
Jag harklade mig och sa:
– Jo, det var nog mig han hälsade på.
Då skrattade mannen och kvinnan.
Mannen sa:
– Ja, jag tänkte väl också. Vem fan känner jag som har en bil och som vinkar på mig?! Hahaha…

IMG_6915.JPG

2014 och bolagets etniska rensning i bärskogen

Ett hundratal bulgariska romer befinner sig i skogen i trakten av Hoting för att plocka bär. För att överleva. De är fattiga, de är utsatta och diskriminerade i sitt hemland och därför är de här. De vill jobba och inte ställa till problem säger de till ÖP:s reporter Fredrik Westberg.
De vill plocka bär som de kan sälja.
I skogen finns bär så det skulle räcka till jordens befolkning.
Men vad händer?
Skogsbolaget Sveaskog, som råkar äga marken där de plockar bären, väljer att ta till konflikt. Att starta krig. Bärplockarna ska bort och om de inte självmant ger sig iväg kopplas Polisen in. Och kronofogden.
Men varför gör Sveaskog det? Vad har de emot de romska bärplockarna?
Jag tolkar det som att de är rädda, att de är fientliga till utländska människor som kommer hit och plockar bär.
Därför tycker de inte att allemansrätten gäller för alla. Bara för Sveaskog, och de som bolaget tycker duger. Bara nyttiga människor får vara på Sveaskogs marker kanske. Kanske vill Sveaskog förbjuda allemansrätten, eller förbjuda bärplockning. Kanske är det för att det snart är jakt och jakt anses vara viktigare än bärplockning.
Jag funderar om Sveaskog hade agerat på samma sätt om det kommit 100 blonda, blåögda Miss Sverige-kandidater och plockat bär. Eller 100 tyska jagande direktörer. Jag undrar om de utfört samma etniska rensning då.

IMG_7541.JPG

Farmor hoppade höjdhopp

>
IMG_7360.JPG
När Islamiska statens galna krigare dödar och våldtar, och när Ebola och Svenskarnas Parti sprider sina vidrigheter bland människor och när Israel bombar oskyldiga och när SD normaliseras och får sitta i tv-soffan och utveckla sin rasism och när folk som jag en gång tagit som trevliga och intelligenta plötsligt går loss mot tiggare på våra gator och när …
Jaja, det är eländigt.
Men då stegar jag in på Näslunds kondis i Nordmaling och beställer kaffe och kanelbulle.
Det känns tryggt och säkert och alla de där ansiktslösa offren för allt elände i världen finns inte längre.
Därinne sitter en farmor med tre barnbarn. Det är bara vi därinne och jag kan inte undgå att höra.
Barnen berättar att det haft kast med liten boll på skolan i dag och då säger farmorn:
– Jag hoppade höjdhopp när jag var ung. Jag var så bra att jag fick åka till Stockholm och tävla i höjd.
Och då sa pojken:
– Wow, fick du åka till huvudstaden! Vilken farmor jag har!
Och jag tittade på farmorn och jag mätte henne med ögonen där hon satt och åt wienerbröd och jag tänkte:
– Jäklar vilken höjdhopparkropp hon har, lång o slank. Hon hoppade säkert bra.
Och så tänkte jag att alla borde få ha en sån farmor, som är bra på något, som kan lära en och köra traktor, baka hastbullar eller hoppa höjdhopp. Man önskar att barn kunde slippa IS, nazister, rasister och Ebola och bara få följa med sin farmor till sina egna Näslunds konditori i Nordmaling och höra när hon berättar om när hoppade höjdhopp.
Så tänker jag just nu.

IMG_7377.JPG<br /

När jag villade bort mig i Umeå

IMG_7291.JPG
Och jag som trodde att jag började känna den här staden ganska bra.
Men kvällspromenaden runt universitetsområdet i Umeå i går kväll blev rena snurren.
Jag gick i väg i skymningen, kända stråk där jag gått förr.
Jag funderade över min situation, över alla resor till Umeå jag gjort och över alla jag skulle göra, och jag funderade lite över ÖFK:s match som jag precis sett på webben hemma på hotellrummet på Björken. Samtidigt som jag chattade en del med min ÖP-kollega, som av en händelse just nu befann sig i Skellefteå.
Och det blev allt mörkare.
Och när jag gick omkring där och ömsom funderade ömsom joxade med mobilen så tappade jag lokalsinnet.
Då ska du veta att jag är känd för att ha ett helt suveränt lokalsinne. Ingen är ens i närheten, säger andra. Sätt ner mig i en helt ny stad, efter en halvtimme har jag bra koll.
Men nu blev det mörkare och jag tittade ner i mobilen där min kollega berättade spännande saker.
Då såg jag att batteriet i min iphone började sina. 4 procent kvar …
Och när jag tittade upp igen, var jag vilse.
Je hadd ville bort me. Je va vill i Umeå.
Vad göra?

IMG_7312.JPG
Jag hörde några röster. Det var skratt det var tjo det var tjim. När jag kom närmare såg jag att det var glada utklädda studenter, nollningsfest alltså. Jag vågade inte fråga, en ensam gubbe bland alla dessa fulla unga.
Det hade varit onödigt.
Jag gick vidare. När jag satte på mobilen för att starta gps:en tog batteriet slut.
Svart.
Så irrade jag runt i två timmar. Hit och dit. Fram och tillbaka. Över och under. Och det var nästan så jag mötte mig själv.
Vid 23-tiden kom jag fram till Ålidhems centrum. Då visste jag att det inte kunde vara långt ”hem”.
Och efter ytterligare någon kilometer såg jag sjukhuset.
Jag var framme.
Svettig och lättad somnade jag.
Med kläderna på.
I fåtöljen.
På hotell Björken.

IMG_7203.JPG

Ni får klara er utan mig ÖFK!

IMG_7191.JPG
Hahaha, det är bara att skratta åt eländet.
Här är min utsikt nu en kvart före matchstart. Ett unket hotellrum i Umeå.
Jag vet att jag är viktig för ÖFK och ni brukar vinna med mig på läktaren, men den här gången blir det utan mig.
Det blir inte som man vill alla gånger.
Jag tror att ni ska klara er ändå. Lycka till, nu tar vi Sirius!

Jag utmanar!

IMG_6914.JPG
Det här med isvatten och att hälla det över sig har ju blivit en grej.
Men det känns inte på riktigt. Som om man genom att hälla det över sig skulle rena sitt samvete och gå vidare i livet som en människa som gjort sitt?
Jag är skeptisk.
Jag utmanar härmed alla mina vänner, och eventuella ovänner, att efter kallduschen gå till närmsta bankomat, plocka ut en hundring och ge till första bästa människa som sitter på gatan med en mugg och ber om pengar.
Jag gjorde det i dag. Fick med mig kollegan Susanne Kvarnlöf som tog en bild på mig när jag gav den bulgarisk/romska kvinnan en hundring. Hon och jag blev lyckliga.
Nu utmanar jag er att höra detsamma, och lägga ut en bild på facebook!

IMG_6906.JPG

De motsträviga

Alla de som sitter och strävar emot.
Alla som inte lyssnar, inte vill se, de som bara fortsätter stånga sina antisympatiska åsikter.
Vad är det med dem?
Varför orkar de inte bryta sina egna dödlägen och växa som människor?
Varför?
Kanske för att de frusit till is i sina rädslor. Kanske vill de inte kliva utanför sin bekvämlighetsram för att de inte vill se. De är fast i sina egna tankar, som inte kan flyga, inte resa, som alltid stångad mot den benhårda vägg som heter inskränkthet, den som stoppar många från att leva.

En alldeles sann saga om en en förtvivlad Sundsvallsresa

Hans Alfredsson sa en gång att han inte trodde på gud, men väl på Robert Lind, från Kramfors.

Jag tror på Robert Lund, från Sundsvall.

När jag satt i min bil med tårarna i ögonen i den stickande doften av brända lameller och havererad koppling mitt i en korsning i centrala Sundsvall en kylig februarikväll dök han upp som en frälsare, en äkta trafik-Jesus. Det var mitt i rusningstrafiken och han stannade sin Volvo 745:a på den ena refugen. På den andra stod jag. Förtvivlad och krossad på väg till en kurs i Härnösand. Just här tog det stopp.

Han tittade litet under huven. Sedan tog han fram en minimal ficklampa ur fickan och lyste ned i motorrummet samtidigt som en timmertransport med 24-meterssläp dundrande kryssade mellan våra bilar. Sedan vibrationerna lagt sig sa han lugnt:

– Kör med växelspaken fram och tillbaka.

Jag gjorde som han sa.

Efter en stund släckte han lampan, slog igen huven och gick runt bilen till mig. Han sa:

– Kopplingen, eller växelföraren. Inte värt vi gör så mycket.

Vi tittade på varandra. Han måste ha sett paniken i mina ögon, för han sa:

– Lugn, jag kan bogsera dig till shellmacken. Har du lina?

En stund senare rullade vi i väg. Jag mot en högst osäker framtid i fredagskvällen.

 

Nu ligger jag på ett hotellrum på Statt i Härnösand och försöker samla tankarna. Utanför kan jag se den isfrusna kanalen med sina röda plastbojar, och på andra sidan kanalen ett välkänt märke som lyser upp vid broändan och infarten till centrala stan: McDonalds.

En ensam man är ute och rastar sin hund. Klockan är 23.55. Min hotellrumsgranne örlogskaptenen duschar. Spolar i toaletten.

Jag är klarvaken.

Vad var det egentligen som hände?

Den barmhärtige samariten Robert från Sundsvall erbjöd sig att skjutsa mig till Härnösand.

– Bara mot soppan då förstås.

Men jag tackade nej. Ville inte förstöra den unge frälsarens fredagskväll. Han hade säkert en sambo som väntade i någon lägenhet utåt Granloholm, eller i Nacksta.

– Tack men du har gjort tillräckligt mycket för mig. Jag önskade jag kunde göra något i gengäld.

– Det är helt okej, jag vet hur det känns, jag har varit ute för det själv.

Jag fick fram min plånbok. Krafsade litet i innanlädret och hittade en skrynklig hundralapp.

– Det är det enda jag har. Ta den, sa jag.

– Nää, inte…

– Jo, gör det. Det är inte mycket, men om du kommer till Östersund…

– Jaa?

– Titta in så bjuder jag på lunch.

– Okej, tack, och lycka till.

– Vad heter du, undrade jag.

– Robert, Robert Lund, från Synnsvall, sa han.

Vi bytte mobiltelefonnummer och så åkte han i väg.

 

Ett par timmar senare åker jag bärgare genom ett Sundsvall på väg mot sängdags. Sundsvall har blivit stort. Många lysen, mycket trafik. Det är kallt. Vi pratar om det jag och chauffören. Vi försöker konversera men har svårt att nå varandra. Det är inte så lätt att vara trevlig och kommunicera när man sitter i en helt främmande lastbil med sin egen bil på flaket.

Han sa:

– Så du kommer från Östersund?

– Ja.

– Kallt?

– Va?

– Kallt. Var det kallt i Östersund?

– Ja, men där var det bara tio grader när jag åkte.

– Jasså, jaa, jaa…

– Här måste det vara minst det dubbla?

– Jaa, jaa…jag har bott i Östersund en gång. Det var nittiett. I Odenskog. Det var före alla broarna. Nu är det väl broar överallt?

– Ja, nästan.

– Jaa, jaa…jag skjutsar dig till Avis så får du tag på en hyrbil. Det kostar väl litet kulor, men det brukar man inte bry sig om när det händer sådana här saker. Det är bara att betala och se glad ut.

– Glad är man väl inte precis.

– Nää, nää… men du, du kan vara litet glad i alla fall. Din bil är ju kvar. Annat är det med min. Den brann upp i dag.

– Brann upp?

– Jaa, jaa… brann upp sörrö. Mitt på gårdsplanen. Mitt framför mina ögon när jag var hem på lunch mitt på dagen. Jaa, jaa… nu är det bara ett svart skelett.

Vi var alltså olycksbröder vi två. En bärgare och jag på väg genom Sundsvall.

Vid en rondell i närheten av E4:an några kilometer norr om stan skildes våra vägar. Bärgaren drog vidare med min bil till en verkstad utanför stan, jag med hyrbil mot Härnösand. Jag frös som en hund. Den var iskall.

 

Så nu ligger jag på Statt i Härnösand och har svårt att somna. Klockan är 00.14. Örlogskaptenen har gått till sängs. Man hör bara fläktarna. Och en och annan bil som varvar i nattens kyla på gatan utanför.

Det är ju det här som är livet, tänker jag. Att råka ut för förtretligheter i vardagen är ju det som håller oss levande. Att helt oväntat åka bärgare genom Sundsvall en fredagskväll tillhör livets kryddor, det som ger tillvaron en extra dimension. Det gäller att tänka positivt.

När jag tänker så somnar jag. Statt i Härnösand går mot en ny natt och en ny morgon. Och jag får börja fundera över hur jag ska ta mig hem till Östersund. Det blir spännande.

Vad jag inte vet då när jag slumrar in på Statt i Härnösand är att nästkommande kväll i väntan på transport till Östersund ska tillbringas tillsammans med några av Sundsvalls alkoholmissbrukare framför en text-teve på busscentralen i Sundsvall.

Brynäs-Timrå 3-2. Och jag berättar om mina Brynässympatier. Men den historien får vi ta någon annan gång.

Godnatt!