Den första fotbollsmatchen

IMG_2992.JPG
Hittade ett gammalt fotografi.
Det är idrottshistoria. Bilden är tagen 1905 och visar en av de första fotbollsmatcherna i Jämtland mellan två lag. Matchen spelas mellan två kompanier på A 4:s kaserngårdsgrus. Fotboll var en ny företeelse och kom hit med värnpliktiga från Göteborg och övriga Väst-Sverige.
Kaserngården var, trots lutningen ner mot stan, den första fotbollsplanen i länet. Lägg märke till publiktillströmningen!

Bastu, svett och tårar

Badhuset, lördag.
Hahaha, jag tänker på hur jäkla nostalgisk jag blir när jag är på byns bastu. Det blir alltid nån stund när man är ensam och kroppen skakar till i reflektion.
Det är bra precis två år sen en av mina bastukompisar dog. Bertil o jag missade sällan en bastulördag. Tänk vad tiden går, nu är det två år sen han gick bort. Jag sitter och väntar på att han ska komma och stampa av sig skog o jord på förstubron och komma in, slänga upp kepsen på hängaren och fråga hur det är med mig.
Jag hade ofta något nytt att berätta, nån operation, nån strålning, nåt besked.
Och jag skulle fråga honom om älgjakten.
Jo, två älgar hade det blivit i dag, och han hade skjutit en kviga.
Men det är färdigstampat på bron. Ingen Bertil längre.
Hit flydde jag också i början, då när jag fick veta att jag hade cancer. Här grät jag. För mig själv. Haha, stora starka karln, jag var ju rädd! Men inte visade man sånt för andra. Men här gick det bra. Här kunde tårarna rulla fritt utför mina kinder.
Som en frizon för mina manskliga känslor.

IMG_2977.JPG

Jag o två gubbar till

IMG_2611-3.JPG
Vi åt lunch på en grillbar på ett ställe i skogen en äldre man och jag.
Vi kom i slang och jag sa:
– Får jag ta ett foto?
– Javisst, he gå bra, han sa.
Så åt vi vidare en schnitzel med pompa och sås. Och vi mulade i oss under tystnad och jag hörde hans monotont malande käkar och dörrklockans glada pinglande när gästerna kom och gick.
Då kom en annan man till vårt bord. Han var högröstad och hade snöat in på ved. Han var själva vedenskapen personifierad.
Han sa, vänd mot min bordsgranne:
– E dö klar mä veklyvingän dö?
– Jo.
– Man kän int vänt fö läng vät dö.
– Nä.
Jag lyssnade spänt på nästa vedattack, men då hade vedmannen ändrat taktik och slog till från ett annat håll.
Han sa:
– Dä e ont öm älg’n…
– Jo.
– Bjöörn ta kälven från en …
– Mmm…
Mannen bredvid mig hade nu skjutit tallriken åt sidan och började sörpla sitt kaffe på bit.
Vedmannen kämpade vidare för att komma in på spelplanen.
Han sa:
– Je ha vö på bränngropa mä skrot at a Gärd.
Nu tittade den andre mannen upp från kaffe och sa med lite mer intresse:
– Jasså?
– Jo, du vet, å der va Skanska mä en maskin o höll på gjord öm nage.
– Jaha?
– Joodå.
– Dä e bra mä bränngropa.
– Jo.
– Hemme gårejuint å ha e, å släng e ut i skogen gå ju int heller. Der ruttn e ju inte opp, plasten dö vet.
– Jo.
– De tar n evighet …
– Jo.
– Ha dö plöcke na ber?
– Nä. Köpt.
– Jasså? Vä betäla dö?
– Tjufem.
– Jaha, de e för sent fö blåbern nu. Men lingona …
– Jo.
Vedmannen tycktes så ha fått valuta för sitt satsade samtalskapital och nöjd resten han sig och gick fram till bardisken och beställde lunch.
– Pännkaka mä grädden. Ingen sylt. Bara grädden.

Gåtan Lillhärdal

<br />
IMG_2473.JPG
I Lillärdal har invånarantalet halverats på ett par decennier. Coop har lämnat, företag har dragit. Byn lever upp en kort tid under sommaren. Och under älgjakten.
Lillhärdals hjärta formligen ångestskriker efter nya invånare.
Men ingenstans växer sverigedemokraterna som här. Var fjärde härdaling har röstat med ett främlingsfientligt parti. Var fjärde härdaling vill inte ha någon invandring.
En bygd som behöver invandring för att överleva vill inte ha någon.
Men det finns ljus.
I förra veckan hölls en manifestation till stöd för ett homosexuellt par som hotats. Då samlades ett par hundra i Lillhärdal som lyste av marschaller.

Mina första 30 år på ÖP

I september för 30 år sedan blev jag anställd på ÖP. En dröm hade gått i uppfyllelse.
Jag hade då åtta år som yrkesofficer bakom mig och jag var överlycklig över att kunna lämna A 4 för tidningslivet.
Det har jag aldrig ångrat.
A 4 var bra, men det var inte mitt val.
Tidningslivet var mer kreativt, men stämningen på ÖP var rå och hård. En tuff jargong inte minst mellan grafiker och redaktörer där smockan hängde i luften. Jag var dock ödmjuk och anpassade mig likt en kameleont till alla läger och lyckades parera alla hinder.
Jag har lärt mig fantastiskt mycket. Jag har jobbat som sportreporter, sportchef, nattchef och kulturredaktör. Jag har också varit personalchef och haft budgetansvar.
De första 20 åren gick på entusiasm och geist. De senaste tio åren har jag kanske utvecklat mitt skrivande mest. Och när jag tittar tillbaka kan jag säga att jag aldrig trivts bättre än just nu. Både andan mina arbetskamrater bidrar till en utvecklande kreativitet.
Jag är innerst inne skribent och fotograf, men jag försörjer mig som journalist.
Och jag skulle jobba med samma sak även om jag inte fick någon lön.

Seriens bästa fotbollslag möts

IMG_1860.JPG

IMG_1857.JPG

IMG_1252.JPG
Jag påstår att Östersunds FK är det lag i Superettan som spelar den mest sevärda fotbollen. Deras spel har ett eget liv, en identitet och en stor portion flexibilitet.
Övriga lag i serien är cyniska, förutsägbara, men försvarsstarka lag som är svåra att forcera.
Ett annat lag sticker ut, Degerfors.
Därför kan lördagens match på arenan bli något riktigt trevligt. TVÅ välspelande lag i samma match i Superettan är det sällan vi ser.
På träningen i eftermiddag var det mycket lek, lagom mycket för att få ut energin vid pass 16.00 lördag.
Då ses vi på arenan!

Sammansvärjningen på facebook

Fredag kväll.
Man märker hur vinets alkoholmolekyler möter blodets och facebook blir allt mer berusat ju längre kvällen lider.
Man märker också hur rasismen håller på att normaliseras.
Alla dessa lajks, och alla dessa som nu vågar titta fram ur garderoben:
– Titta här är jag! Jag röstade på SD!
Och genast är några opponenter framme och svarar, bemöter, nästan alltid samma människor. Några få.
Som till slut tröttnar när dumskallarna verkar ha sammansvärjning just i kväll.

Moralfrågornas bittra efterspel

Det moraltest som jag och Susanne Kvarnlöf gjorde med länets politiker för ÖP:s räkning har blivit hett stoff.
Gunnar Sandberg (S) skulle inte stoppa sin rattfulle granne och han tyckte det var okej med porrfilm. Det hela blev inte bättre när han i ett mejl till sina partikamrater skyllde på att han blivit felaktigt klippt i tv-inslaget. När vi då lade ut den oredigerade oklippta versionen kom allt i full dager.
De värderingar han ger uttryck för gillas inte av partidistriktets styrelse som nu utreder hans framtid i partiet.

I ett annat inslag i samma moraltest sitter Sverigedemokraternas främsta namn, Peter Johansson, och säger att ”zigenare” är tjuvaktiga från födseln.
Det väcker inte inga reaktioner från SD:s partistyrelse. Det torde alltså vara helt i linje med partiets värderingar.
Ja, du galna värld.

När det hettade till dagen före valet i Krokom

IMG_0443.JPG
Krokom under den heta septembersolen.
I dag var det.
I den lilla stationsorten bor några tusen invånare. Mellan Ica och det numera nerlagda Konsum i centrum samlades de lokala kommunpolitikerna. På ena sidan centerpartiet, på den andra socialdemokraterna. Mellan den stod GP-band och sjöng den där låten från dansbandskampen, om hon Carina, hon som … ja, du vet, den låten. Och sångerskan Gunnel, som jag nickade till eftersom jag är vän med henne på facebook, och hon nickade tillbaka.
Folk samlades och drack centerkaffe och fick sossefläsk och sosserosor och ortens nyblivne Sverigedemokrat vimlade omkring bland folket och försökte dra igång diskussioner, men när det brände till, då drog han.
Vid Ica satt en människa och bad om pengar, och vid ingången till systembolaget satt en till. Jag gav en slant och träffade två sossar som delade ut rosor och flygblad. Kvinnan frågade mig om ditt och datt och jag svarade så gott jag kunde.
Då kom två yngre kvinnor och började skrika och bråka om tiggare och de två sossarna gick in och bemötte dumheterna. Men jag lände också den dör hettan i bröstet och var tvungen att lägga band på mig, men gick ändå in i diskussionen och försökte med fakta och lugn röst bemöta alla felaktigheter.
Jo, det är tillåtet att tigga i Sverige.
Nej, vi tar inte emot flera hundra tusen invandrare.
Jo, vi har råd att ta emot flera. Vi har råd att köpa sprit och vi har råd att hjälpa fattiga.
Nej, polisen i Irak tvingar inte svenska kvinnor att nära slöja om de kommer dit.
Och de skrek, och lyssnade inte och jag blev stolt över mig själv som behöll lugnet och svarade med fakta. Jag försvann in i nuet och jag måste ha sett ut som en av politikerna som argumenterade, fast egentligen tog jag över och körde ett eget rejs och när skrikhalsarna resignerat vänt på klacken och gått, då sa jag till sossarna som stod med gapande munnar och rosor i händerna att:
– Var de på riktigt?
Och sossekvinnan, som jag inte kände, sa:
– Vilket parti representerar du?
Och tiggaren som satt lugn och stilla när kriget om honom var i full gång tittade förvånat upp. Jag gav honom det jag hade i byxfickan och GP-band spelade den där låten om Carina- igen.
Då kom ortens Sverigedemokrat cyklande och ville diskutera fascism och socialism och vi pratade en stund. Men när det brände till tog han sin cykel och åkte.
Och det var dagen för valet 2014 i Krolom.

Nu är jag i Husum, pappa!

IMG_0060.JPG
Nu vet jag.
Sitter i Husum och äter lokal specialitet, kebabtallrik.
Äntligen, tänker jag.
Husum var en dröm i mitt huvud när jag var sex år. Jag följde min pappa till Hissmovallen och det grönvita hemmalaget. Där fick man kontakt med stora världen, Alnö, Kramfors, Härnösand, och så de där med de annorlunda namnen som jag aldrig skulle glömma: Älgarna och Friska Viljor.
– Pappa, vart kommer dom där ifrån?
– Dom e från Ångermanland.
– Men pappa, va heter dom?
– Husum.
– Haha, Hus-um! Ere många hus där?
– Ganska. Det är väl ungefär som här. Det är en bruksort det också, som Hissmofors och Krokom. Dom har en stor fabrik.
Och jag drömde mig bort. Försökte tänka mig in i hur det såg ut där, så långt borta. En dag tänkte jag att jag skulle åka dit. Jag skulle åka till Husum.
För att se den stora fabriken. Och se deras fotbollsplan.
Det skulle dröja 50 år.
Nu sitter jag på pizzerian i Husum och äter kebabtallrik.
Jag kan se den enorma industrianläggningen därborta på näset ut i havet.
– Ja, pappa, den är verkligen enorm, säger jag till mig själv.
Och då tar jag ett kort med mobilen.
– Det skickar jag till dig, pappa! Till dig däruppe på 20: våningen. Hoppas du mår bra. Nu ska jag leta reda på fotbollsplanen, jag kanske skickar en bild. Tills dess, ha det bra.
Hälsningar, från mig.

IMG_0059.JPG

IMG_0061-0.JPG