I en sal på lasarattet

IMG_6107.JPG
Fyra dygn i rosens tecken.
Det här är min utsikt.
Jag ser den och skänker en tanke åt honom, skotten Fleming, som av en slump upptäckte penicillinet 1929.
Tack, Alexander Fleming!
Jag skänker en tanke åt det fruktansvärda lidandet på andra världskrigets slagfält, som skapade stark efterfrågan på smärtlindrande tabletter.
Och jag skänker en tanke till ett amerikanskt it-företag som 2007 skapade en smartphone som nu hjälper mig att döda tid.

Lycka till Ammar!

IMG_6103.JPG
Visst är det tråkigt att fotbollsspelaren och människan Ammar Ahmed (på bilden till höger) nu ska lämna ÖFK för spel med Åtvidaberg i allsvenskan.
Men så kan man väl bara tänka om man är egoist.
Ammar Ahmed har varit en av de spelare som förgyllt både spelet på planen och livet utanför densamma.
Han berättade en gång om sitt engagemang med sin moderklubb Fisksätra, och om hur han hjälpte ungdomarna där när han var ledig från ÖFK, om hur han försökte leva upp som en bra förebild.
Det finns många där som riskerar att hamna i ett utanförskap och då är fotbollen ett sätt att hålla dem borta från dåliga saker, sa han.
Han sa också att han försökte träffa alla ungdomar och prata med dem.
Lyssnar de på dig då?
– Det kan du lita på.
Under klubbens kultursatsningar var Ammar ( de gånger jag var med) alltid en av dem som var snabbast fram för att testa och ta för sig. Han vågade.
Hur tänker du? Frågade jag.
– Jag tänker inte, det är hemligheten. Jag har slutat tänka, jag gör. När du börjar fundera för mycket tappar du känslan och glädjen i det du gör, sa Ammar.
Jag ger mig sjutton på att det är så den här gången också. Han har fått chansen till spel i Allsvenskan, och tänker inte så mycket, han bara tar den. Han hoppade på ett isflak som stilla flöt förbi honom. Och nu är han på väg mot ett nytt äventyr. Tänk inte så mycket, gör.
Vi är glada för vad du gjort för fotbollen i Jämtland.
Lycka till Ammar!

Inga rosor, tack

Jag var ute på jobb. Hade ätit en sen middag på grillen i Funäsdalen och över Flatruet hemöver.
Då slog frossan till, och illamåendet, och värken från helvetet i min kropp.
Jag skakade, studsade i bilstolen, och när kvinnan i telefonen från sjukvårdsupplysningen sa att jag skulle försöka ta mig till akuten i Östersund så snabbt det bara gick.
Okej, svarade jag, jag biter ihop även om det är svårt när man skakar tänder.
Då var det slut på täckning.
Så det var bara att fortsätta. Det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Efter tio mil, kom jag till en mack, där jag raglade in och köpte alvedon.
Sedan vidare. Svart mörker, regn, och så mina frossbrytningar. Det var i tisdagskväll.
Jag blev allt sämre.
En timme senare raglade jag in på akuten.
Jag kommer ihåg att jag sa:
– Fy fan vad jag är dålig.
Sedan for jag ihop på en soffa.
Nu ligger jag på tredje dygnet isolerad på infektionskliniken i Östersund. Jag har rosfeber i hela mitt högra ben som dessutom som extra komplikation har gett mig spridd blodförgiftning.
Situationen är allvarlig, men jag kommer att klara mig, säger läkaren.
Rosfebern kommer av att jag fått ett skavsår på hälen där jag tidigare opererat ett melanom och fått en hudtransplantation. Men benet har varit svullet sedan dess och är känsligt för infektioner.
Jag mår tjyvens, men får världens bästa vård.

Byn som dränktes

IMG_6073.JPG
På reportageresa genom det underbara landskapet Härjedalen.
Så många märkligheter.
Som här, där en hel by dränktes av staten och 86 personer tvingades flytta.
Då, 1962, hjälpte inga protester. Valmåsen försvann i djupet för att aldrig mer återses.

Jag och VM-laget i Föllinge

Det här är VM-laget -74. De ställer upp för lagbildsfotografering och jag är ende fotografen på plats på Edevallen i Föllinge i början på juli 1984.

Du vet de som under sin förbundskapten George Åby Ericssons pianoklink sjöng ”Vi är svenska fotbollsgrabbar, vi vet att vägen till VM är lång …”

Tio år efter femteplatsen i fotbolls-VM i Västtyskland åkte de runt i landet och spelade uppvisningsmatcher. De var, jag lovar, minst lika efterlängtade och omsusade som någonsin -94-gänget.

Det var också ett av mina första jobb som fast medarbetare på Östersunds-Posten. Jag skickades till Föllinge för att föreviga den match de skulle spela mot ett förstärkt Krokom/Dvärsätt. Det var en underbar sommareftermiddag, och så stor fotbollspublik har troligen aldrig varit på Edevallen.

Jag minns inte hur matchen gick, jag minns bara att jag efteråt fick sitta (och, ja, jag var starstruck och nästan skakade!) i omklädningsrummet tillsammans med spelarna på skolan i Föllinge. Det var ett trevligt gäng. Bosse Larsson kammade sin snedlugg och rökte minst två cigaretter utanför omklädningsrummet och Benno Magnusson var den trevlige skämtaren och Roland Grip var killen som kunde orten, han härstammade ju från Föllinge.

Och där satt jag med stor ögon och antecknade.

– Vad ska ni göra i kväll? undrade jag.

– I kväll ska vi på krogen, svarade Ronnie Hellström.

De andra skrattade. Även kolugne Björn Nordqvist.

Men jag saknade Ralf. Han var inte med den här gången. VM-laget -74 är inte på riktigt utan Ralf, tänkte jag.

Men ett roligt minne är det att ha med sig i alla fall.

Betala för bra journalistik

I höst firar jag 30 år på ÖP. Aldrig har vi varit bättre, aldrig har vi levererat så mycket journalistik i olika publiceringskanaler som nu.
Ändå är vi ett hotat släkte.
Ekvationen är enkel.
För att jag och andra skribenter på ÖP ska kunna fortsätta bedriva relevant journalistik är det av största vikt att vi lyckas med bedriften att få över våra läsare från vår pappersprodukt till digitala kanaler och samtidigt få betalt för det. Vi vill att du ska känna att det är värt att betala för god journalistik.
Vad tycker du? Är det värt att betala för journalistik?

Hur skulle Jöran Hägglunds rapport över oss se ut?

På förjulsvintern 1865 satte sig dåvarande landshövdingen i Jämtlands län, Carl-Gustaf Lagercrantz, vid sitt skrivbord på residenset för att skriva ned sin årsrapport om länet. Tänk er att dagens landshövding skulle göra samma studie och årsrapport över länet och länsborna, hur skulle den se ut? Om Jöran Hägglund skulle beskriva länsbornas kläder, våra matvanor, dryckesvanor, sjukdomar och våra nöjen, hur skulle en sådan rapport se ut?

Troligen intressant. Och spännande.

Så här skrev Lagercrantz om mode:

”Klädedrägterna. Jämtländingen kläder sig väl. Wadmalen undantränges nu i många bygder allt mera af klädet, och sidenet gör äfven hos qvinnan flerestädes intrång på ylleväfven och bommulstyget.

Om dryckenskap:

”Bland hemmagjorda drycker förekommer svagdricka temligen allmänt, dock mindre än förr; hembrygdt öl deremot sällan. Bayerskt öl beredes väl i Östersund, men förekommer sparsamt, anlitas mindre än det Norska vinet och står i allt för högt pris.

Om matkulturen:

”Det gamla beryktade barkbrödet hörer numera till sällsyntheterna. Jag har dock funnit bröd i fattiga hem användt af 4 olika slags nödmjöl, nemligen af tallbark, granbark, agnar och så kallad ”molla”, frö af ett ogrässlag. Det sednare brödslaget skattas häribland bäst, och har ej barkmjölets bäska smak. En torpare med erfarenheter i dessa stycken upplyste, att man med bröd af molla håller sina arbetskrafter uppe.”

Om sjukdomar:

”Betänkligt synes mig det i Jemtlands län förekommande relativt stora antalet sinnessjuke. Hvar nu en sådan orsak, ifall den förefinnes, vore att söka, är svårt att säga. Minst synes den kunna sökas i folkets lynne eller temperament, ty detta är hvarken koleriskt eller melankoliskt, utan synes fasthellre, genom sin rent sanguiniska karakter, parad med sedlighet, gudsfruktan och intelligens, böra sakna all psykisk receptivitet för sinnessjukdom. Tryckande ekonomiska bekymmer, ofta framkallade af en företagsamhet, som icke motsvaras af ägande tillgångar, och religionsgrubbel, hvartill fromheten någon gång urartar, torde, i förening med kroppsliga lidanden af förkylningar eller otjenlig föda, kunna framställas som de allmännaste orsakerna.”

Om brottslighet:

”Det utmärkande draget af ärlighet, för hvilket befolkningen i Jemtlands län redan förr gjort sig känd, har under sistförflutna år icke försvagats. Till tjufnadsbrott gör sig Jemtländingen sällan saker, och om man vid besök å länshäktet skulle finna detta omdöme för vågadt, må man först göra sig underrättad om de för brottet häktades härkomst.”

Om kaffedrickande:

”Att det alltmer undanträngda bränvinet lemnat rum för en stegrad förbrukning af kaffe och vin, det sednare mest från Norge infördt under namn af bärvin, ger väl icke befogad anledning till anmärkning i afseende å den allmänna nykterheten, om än vinet stundom äger större rusgifvande egenskap än det rätteligen borde äga.”

Om renlighet:

”Några förändringar härflutne af omtankr för renlighet och beqvämlighet har jag icke heller att omnämna. I båda dessa afseenden är den välmående allmogens smak ganska utbildad.”

Om nöjen:

”Folknöjen i mer omfattande mening kunna här icke sägas vara brukliga. Såsom allmännare nöjen förekomma inom byalagen på åtskilliga ställen så kallade lekstugor, der, å angifvet ställe, ungdomen någon ledig afton kommer tillsammans för dans och lekar. Åtskilliga klagomål hafva häremot försports, och framställningar hafva blifvit gjorde om förbuds utfärdande deremot. Då emellertid sammankomsterne är för hvar man tillgänglige, och oordningar icke med faktiska uppgifter kommit till min kunskap från något enda ställe, och dermed icke synas kunna hvarken ur sedlig eller religiös synpunkt fördömas, så har på dylika framställningar hittills afslag följt.”

”Jag går ut och skjuter jag, och skrämmer grannen lite granna”

>
IMG_5903-0.JPG
Den dramatiska bilden visar hur polis muddrar min granne Gösta Johansson efter att de tagit honom på morgonen den 18 april 1971. Då har han hållit hela byn i skräck och han har, själv ovetande, i blindo skjutit två poliser, varav en till döds.

Allt började på grund av Göstas hundhat. Han stod inte ut med att grannarnas hundar skällde och han kände sig motarbetad då ingen lyssnade på honom. Han hade pratat med grannarna utan resultat och han hade pratat med polisen, men ingen brydde sig enligt Gösta.

Till slut tog han saken i egna händer. Så här beskriver han själv det hela ordagrant i ett polisförhör två dagar efter dådet:

”Ja, jag gjorde som så, jag for och gick fram och tillbaka och så reflekterade jag vilka komplikationer det skulle kunna bli efteråt … och då tänkte jag som så att jag går bara ut och skjuter lite granna ja och skrämmer grannen.

När jag kom ut på bron såg jag grannen som var ute på gården så … och när jag sköt första skottet så hade han gått in. Han höll på att stänga dörren då jag sköt andra skottet. Jag tänkte som så att nu kommer polisen och tar mig och en timme därefter så var dom här, men då sa dom att det var en som hette Jonsson från Östersund som ville att jag skulle komma ut på bron. Ja sa att det blir väl att fli på mig några hundar då, så blir det mer ta hunnvråle.”<br /

Vädret som lyfter

Det drar ihop sig. Det sjunger i furukronorna här intill landsvägen där jag nu sakta flyter fram. På mina icebugs över is och sörja. De mörka molnen hastar som krigsskepp över himlen.
Ja, det är mitt väder. Vi är lierade, det flyende höstovädret och jag. Inget får stå stilla, allt ska röras. Jag lyfter armarna upp mot himlen och andas friskhet, fyller lungorna med nytt.
Jag älskar blåst, jag söker storm, och när jag skriver så kommer du kanske att döma ut mig som udda.

IMG_5757.JPG