Jag blir bara sittande

Söndagen blev som alla de andra dagarna den senaste tiden.

Jag hade planerat att ge mig ut och ta ett träningspass. Äntligen börja på något som skulle leda till bättre kondition, bättre mående. Men den här jäkla behandlingen sliter på mig. Kroppen orkar inte. Det är så skönt att bara trotsa allt och låta kroppen sjunka ned i en fåtölj. Illamåendet, tröttheten, matledan, smaklösheten, det dåliga flåset.

Ja, jag vet. Jag får vila, jag bör vila, låta kroppen läka.

Om det inte vore för självföraktet. Föraktet för den där bleke gubben som passerar hallspegeln med jämna mellanrum. Han som har tränat i hela sitt liv och varit stark.

I normala fall hade sådant kunna driva mig ut på vägarna i månskenet sent om söndagskvällen i rena tjuren.

Men inte nu längre. Jag blir bara sittande.

 

 

 

Min akilleshäl

Jag har en akilleshäl. På riktigt.
Mitt högra ben är sargat efter ett stort antal operationer. Svullet och infektionskänsligt. Kommer alltid att vara. Minsta insektsbett eller skavsår kan bli allvarligt.
Bara för ett litet sår på hälen som inte ville läka. Ett sår som potentiellt skulle kunna ta mitt liv.
Operationer och hudtransplantationer och räddad till livet. Men svagare.
Gud ska veta att jag trotsat, att jag nonchalerat riskerna och att jag åkt dit ett par gånger. Bara för att visa mig stark. Bevisa för mig själv att jag fortfarande kan, som om ingenting har hänt. Löpt och åkt skidor, promenerat mil efter mil.
Och åkt dit igen.
Men inte längre. Jag har inget att bevisa. Det är okej att vara svag.

IMG_7176.JPG

Trots dödshot – de ska visas ut

Ett telefonsamtal. En desperat röst som söker kontakt. En vädjan.

Och så ännu ett möte med någon av alla dessa nyjämtar som hamnat i byråkratins klor. Jag menar egentligen inget ont, jag tror ändå att de flesta svenskar, eller jämtar, vet hur det kan vara att stångas mot myndigheter. Det är inte lätt.

Familjen Brunga, i Änge, (på bilden 19-åriga Jozefina och hennes mor Teuta) har flytt från en släktfejd i sitt hemland Albanien. Pappan och sonen i familjen har utsatts för reella dödshot och rädslan för att något fruktansvärt ska hända om de tvingas tillbaka är stor.

Men Migrationsverket säger nej. Familjen har inte tillräckliga asylskäl. Verket har säkert använt alla regler och lagar på rätt sätt, men de har bara missat människorna bakom. En handläggning som alla andra, där ingen kan föreställa sig hur det skulle kännas att byta plats med någon i familjen Brunga, eller hos någon annan som skickas tillbaka, eller som anser sig orättvist behandlad.

Familjen ska nu visas ut. Troligen inom en månad.

– Vi är rädda och ängsliga, och vi tror att något hemskt kan hända om vi kommer tillbaka, säger Jozefina på nästan perfekt svenska efter ett år i landet.

Till veckan skriver jag ett längre reportage om deras fall i ÖP.

Brev till Samantha Fox

Brev till Samantha Fox. Med anledning av att du tackade nej till min invit om att ge dig en guidning i Jämtland.

Kära Samantha.

Jag noterar med stor besvikelse att du tackar nej till min dejt. Du vet inte vad du går miste om.

Jag hade planerat allt så bra. Jag skulle hämta dig och din mor på Frösö flygplats och så skulle jag ta er i bilen över bron över sundet (The bridge over Red island) och åka till Offerdal. Eller ”Sacrifice valley” som ni britter skulle säga.

Jag skulle visa er allt.

Jag skulle ta med er home to my little village där vi skulle baka tjuckpickebröd (thickpickebread). Och så hade jag engagerat Offerdals spelmanslag (Sacrifice valley playmanteam) som skulle uppträda med några låtar efter Emil i Olpers (Emil at Olof Pearsons).

Vi skulle ha svängt våra lurviga på tiljorna på bygdegården (We would have swung our furry at the community center planks) och vi skulle ha smuttat på ”dricka” ur dunken bak i Örjans bil 😉 (we would have sipped on ”drink” out of the can back in Örjans car)

Ja, det skulle bli en kväll att minnas. Men så tackade du nej, du sa att du inte hade tid.

Men inte är jag bitter inte. Du hade säkert annat intressant för dig i stället för att träffa en riktig jämte som jag.

Hälsningar och handslag

Stefan Nolervik (Northbay)

Offerdal

Ett år till av väntan för Indra

Vi närmar oss advent. Advent betyder väntan.

En som väntar är Indra.

Nu har han väntat i ett år till. Jag träffade honom första gången i december förra året. Han berättade om sin fruktansvärda situation. Han har inga papper, inget personnummer, och han får inte stanna i Sverige. Men han kan inte visas ut eftersom inget land vill ta emot honom.

Han finns inte.

Gränserna går inte att överbrygga.

Antingen är du innanför eller så är du utanför. Om inte då är du ett problem. Han går alltså omkring i vårt land, här i Jämtland, i Östersund, utan att kunna ta ett arbete, utan att kunna gå i skola. Utan att leva.

Ingen känner ansvar. Migrationsverket vill inte ha med honom att göra, inte heller gränspolisen.

Ett år till har gått. Det är advent på nytt. Och Indra väntar.

Han är 32 år nu och hans liv rinner iväg.

Sverige, det är dags att ge Indra en julklapp nu. Ge honom hans liv tillbaka.

 

 

Hjälp mig skicka Maria Hestner ut i kylan

Maria Hestner är just nu en av de modigaste, starkaste och tuffaste personer jag känner till. Hon står för allt sånt som jag inte törs, eller kan, eller vill göra.

Hon kämpar med näbbar och klor för att vinna en tävling där hon som förstapris ska delta i en hundspannsexpedition från norska ishavet till den svenska fjällvärlden. Du vet, allt det där man hatade som ung, ligga i tält, äta vaakumtorkat, inte ha någon kontakt med andra än jämlikar långt från civilisationen. Ungefär som i det militära, för oss som är så gamla att vi kommer ihåg det, fjällmarsch … usch, jag ryser vid blotta tanken.

Allt sånt strävar den här kvinnan efter och jag … usch, jag ryser vid blotta tanken.

Ärligt talat, jag skulle ALDRIG utsätta mig för detta.

Men nu är vi ju olika funtade. Maria Hestner, med rötter i Närrda, leder just nu med antalet röster för att kunna ta hem slutsegern, men tvåan, en dansk, har inlett en enorm slutspurt. Ska han få lugga Maria på konfekten, förlåt, konserverna, och få åka med på den fantastiska (not) resan?

Du kan hjälpa mig att skicka Maria Hestner till detta öde ishav och dessa skällande siberian huskies genom att gå in på länken här intill och rösta på henne.

Gör det, för hon vill ingenting hellre.

Klicka här

Att se sin svaghet är en styrka

Vi är ungefär lika gamla författaren och forskaren Sverker Sörlin, och jag. Både han och jag präglade av en uppväxt där man ska visa sig stark, att inte gnälla, stå emot smärta, och det värsta, föraktet för svaghet.
Det där har han skrivit en bok om, och i dag var han i sin hemstad Umeå och föreläste. Och jag tycket om den där tanken om att förlika sig med sina svagheter. Att tycka om sin svaghet, att inte trotsa, utan leva med den. Att se sin svaghet är en styrka.
Boken heter ”Rädslan för svaghet”.

IMG_7136-0.JPG

Kväll här i Umeå

IMG_6919.JPG
Det här är en kort rapport från en vårdpendlare i Umeå.
Det mörknar och jag har precis varit och lämnat prover på sjukhuset. Nu en repa på stan och sen troligen bio. Det är ett sätt att slå ihjäl tid.
Sedan till hotellet, enkelrum på våning fyra. Inget lyx, men duger för mig.
I morgon börjar min resa mot 30 behandlingar. Har tappat räkningen, men runt 21, 22 så här långt.
Shhh …
Nu börjar bion.
Hörs.

Låt Ragnar vara lucia!

I dag skriver ÖP om Ragnar som går i nian i  Duved och som inte får vara lucia. Eleverna har valt honom och vill att han ska vara skolans lucia, men rektorn säger nej.

”Rektorn Börje Kristiansson vill helst inte kommentera ärendet. Det enda han har att säga till ÖP är att hans beslut står fast.

– Det ska vara en tjej. Vi ska följa traditionen.”

Läser man vad som står i Läroplanen blir allt så tydligt. Så här står det:

”Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla förmåga och intressen oberoende av könstillhörighet.”

Det är klart att Ragnar borde få vara lucia!

 

Läs artikeln här:

http://www.op.se/jamtland/are/ragnar-far-inte-vara-lucia

 

 

 

Att föda ett blogginlägg …

Ursäkta mig, men jag drabbats av skrivkramp. Den slog ned som en blixt i morse. Det finns ingen medicin, bara hårt arbete, som kan få mig ur krisen.

Därför får det bli så här:

Det var en gång en…

Nej, för fan, lägg av.

Du känner säkert igen dig. Det kan vara vid något så elementärt och simpelt som att skriva ett julkort, eller ett brev, eller ett mejlsvar till någon. Det går bara inte. Du får helt enkelt inte ur dig en enda bokstav.

Då kan det vara helt okej att starta med ”Det var en gång.” Även om det är en gammal sliten klyschig inledning så har det gått en sorts kult i den. Det funkar.

Men inte den här gången. Jag går en sväng i huset för att komma igång, men det enda som händer är att jag på nytt hamnar vid kaffebryggaren.

Jag har brottats hela förmiddagen och en bra bit in på eftermiddagen med att få till det här blogginlägget på ett lustigt och spirituellt sätt, men det går bara inte.

Jag har försökt med allt.

Jag har testat de mest dramatiska ingångarna, som ”Sista dagen i bloggarens liv kunde inte ha börjat bättre”, men kände på mig att jag redan hade läst det någon annanstans. Det har redan skrivits.

Så försökte jag komma mitt i händelsernas centrum med ”Äntligen satt skribenten vid sitt skrivbord”, men någonstans i mitt innersta har jag på känn att det är någon annans inledning.

Du som drömmer om att komma igång med vykortet, uppsatsen, novellen eller romanen – det är inledningen som är värst.

Vi kan ha hela historien klar för oss, hela mittenpartiet och hur vi bygger upp dramatiken så den når sin kulmen för att sedan trappa av mot slutet och skapa en finurlig knorr som final, men inledningen, oftast fastnar vi redan där.

Jag googlade och fick ett tips: ”Lägg dig på rygg i ett mörkt rum och låt tankarna vandra. Eller ännu bättre, ta en promenad i friska luften så får du igång blodcirkulationen och rent fysiskt kommer din hjärna och dina fingrar att jobba bättre.”

Där fanns också exempel på bra inledningar.

Som Franz Kafkas lysande start av Processen: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

Det är en fantastisk inledning tycker jag. I några få ord kommer han till skott direkt. Rakt in i pudelns kärna. Sedan är det bara att börja berätta.

Någon tipsar om nobelpristagen Gabriel Garcia Marquez och hans inledning i en av sina böcker ”Långt senare när han stod inför exekutionspatrullen…”

Vad sjutton! Ska han dö? blir min spontana reaktion. Den griper tag direkt.

Men den är litet väl dramatisk för mitt enkla blogginlägg.

Jag läser ett annat tips för att få igång min kreativitet – använd slumpord. Kasta ur dig ett ord, vilket som helst, och spinn på det.

Jag tittar ut genom fönstret och kastar ur mig ”gråväder”. Men jag känner ingen reaktion i kroppen.

Försöker med ett nytt slumpord – ”kaffe”!

Än en gång hamnar jag vid kaffebryggaren.

Jag ger upp. Släcker datorn, låser dörren och glömmer blogginlägget.

Det får bli en annan gång.