Jag skäms tamejfan!

En buss med asylsökande syrier har kommit till Grytan utanför Östersund och vägrar lämna bussen. De är ängsliga och oroliga för den helt nya och främmande miljön i skogen i det inre av Norrland. Inte så konstigt.
De lämnar en storstad i krig och elände och sätts på en buss till ett Norrland som är grått och tråkigt och väntar på vinter. Det är väl inte så jäkla konstigt att man tvekar att kliva ur bussen då! Det skulle även jag ha gjort.
Jag blir fan deprimerad när jag läser kommentarer och inlägg på sociala medier där man spyr galla över dessa utsatta människor. Jag skäms tanmefan över det jag läser och jag trodde inte att människor kunde sjunka så lågt. Vi vet ingenting om bakgrunden eller vad dessa människor utlovats eller varit med om, så därför manar jag till besinning! Tänk efter innan du sprider ditt hat här på facebook!

2014 års sista bastubad

IMG_8145.JPG
Så där ja. Då var glorian på plats. 2014 års sista bastubad är överstökat och snart hem till oxfilén.
Sitter och pustar ut en aning i omklädningsrummet först. De spelar julkväll på Hawaii på radion och det är en nostalgisk stämning som byggs upp. Vemod, melankoli och sentimentalitet som bränner, värker i kroppen. Tänker åter på alla bastugubbar som gått ur tiden …
Nej, stopp nu. Se framåt!
Ja, jag lovar. Mitt nyårslöfte får bli så, mindre då, mera nu.
Jäklar, nu spelar de Yngve Stoor …

Vått nytt år!

Hej alla vänner! Här kommer en nyårshälsning från Offerdal i det innersta av Jämtland. Bilden är tagen från Grötom i Offerdal över Mussjön mot Ede och Offerdals kyrka för en timme sedan. Här där jag bor i östra Offerdal är det i skrivande stund sex plusgrader. I går när jag var ut vid åttatiden på kvällen var det fortfarande ett snötäcke på cirka 20 centimeter, men i morse när jag vaknade var allt borta.

Sex grader, är det rekord för en nyårsafton?

Nej, det verkar inte som det. Enligt SMHI:s väderstatistik var det på nyårsafton 1972/1973 hela tio grader varmt i Jämtland! Den kallaste nyårsaftonen var enligt samma statistik 1978/1979 då det sattes köldrekord med närmare 50 grader i norra Norrland.

Men hur det än är med ”vere” vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år!

ps. den nedre bilden är tagen mot Offerdalsberg. ds.

 

Vi gifte oss av ATP-skäl, nu är det silverbröllop!

Vill absolut inte skapa panik eller skrämma någon, men har du fixat silverbröllopspresenten?
Tänker på alla, som liksom jag och Margaretha, gifte sig på nyårsafton för 25 år sedan. Det var ju då, på grund av den slopade änkepensionen vill jag minnas, som det var kö till kyrkor och rådhus runt om i landet.

1989, som är rekordåret alla kategorier vad avser antal vigslar i landet var det 108 919 par som gifte sig. Som jämförelse kan nämnas 2010 då omkring 50 000 vigslar genomfördes (allt enligt

Lite krasst: Ingen gifte sig då av romantiska skäl utan av ekonomiska.

Vi berättade för några vänner att vi tänkte slå till, och då sa de, jamen då gör väl vi det också då. Och så åkte vi in till stan tillsammans på nyårsftonens förmiddag och fick det undanstökat. Vi var vittnen åt varandra också. Allt så snabbt och smidigt ordnat.
Jag minns hur det var löpandebandprincipen på rådhuset i Östersund och hur officianten Anna-Lisa Österholm lyckades klämma fram en tår i ögat för varje brudpar.
Puss på mun, och så nästa!!!
Sedan ut i foajen med en rasande fart där Britt Boström och Börje Bengtsson spelade Mendelsons brudmarsch.

Och på kvällen middag hemma tillsammans med barn och vänner. Och bröllopsfoto tog vi själva åt varandra med den andra paret, och jag framkallade svartvitt i mörkrummet på jobbet.

Och så var det klarrt.

Och nu går jag alltså omkring på stan och letar silverbröllopspresent.
Ha! 25 år sedan! Fler som kommer ihåg?

Minns du köldnyåret -78?

Så går det mot nyår. Och väderprognoserna säger mildväder.

Så var det aldrig förr. Då var tiden kring nyår årets kallaste period. Då gick man aldrig utan långkalsonger.

Det var kallare förr. Mycket kallare.

Jag minns nyårshelgen 1978, det måste ha varit den kallaste i mannaminne. Vi hade nån slags förfest hemma hos mig i lillstugan på gården i Krokom där vi växte upp. Vi satt väl där och drack nåt slags förfestdricka. Vi brukade det. Men det var så kallt att vi frös inomhus. Trots att vi eldade el vad som gick i den dåligt isolerade kåken (det blev is på insidan av fönsterrutorna) så satt vi och huttrade.

När vi skulle ge oss i väg till ungdomsfesten på Nyhedens skola i Krokom var det inga bilar som startade. Så det var till att klä på sig allt vad tyg man hade. Så vi gav oss i väg klädda i skoteroveraller, skoterkängor, halsdukar virade runt ansiktet och pälsmössor. Och så gick vi.

När vi kom till centrala Krokom såg vi inga människor. Inga bilar.

Jo, en. Det var Krokomspolisen som var ute och patrullerade på byn. De stannade och frågade om vi ville ha skjuts, och så skjutsade de oss till festen på skolan. De ville se till att vi kom dit helskinnade utan att förfrysa oss. Det var sjysst gjort. De berättade också att det var riktigt, riktigt kallt, omkring 43 grader.

Nu 36 år senare väntas plusgrader.

Tack för allt Kaj Kindvall

Lyssnar på Kaj Kindvalls sista radioprogram. Han har följt mig genom livet.
Först genom att han var min fiende. Det var nämligen han som tog över efter det att mitt absoluta favoritprogram Tio i topp lagts ned 1973. Jag var en popkille, och så kom Kindvall på lördagarna och spelade okänd ny musik.
Då var han mest känd som sin bror fotbollsstjärnan Ove Kindvalls lillebror. I dag vet väl alla vem Kaj är, inte så många kommer ihåg Ove.
Kaj Kindvall med Poporama, Trackslistan och nu på slutet Kajs spellista har sedan följt mig och han har blivit en del av min lördagseftermiddag. Men nu är det alltså slut, tack för allt Kaj Kindvall!

Tack gode gud

Jag är glad och lättad över Decemberöverenskommelsen. Det är ett jäkla namn, men det är fyllt av värme och samverkan om man ska tala om mjuka saker, om man talar om hårda saker och konkret politik får vi se framtiden an.
Jag känner hur oro och ängslan rinner från mina axlar ner på bastugolvet där jag befinner mig nu. Framtiden ser mer ljus ut nu än tidigare.
Och så är jag glad över att Sverigedemokraterna, i och för sig fortfarande ett högljutt parti, nu har blivit maktlöst.

Juldagsbastu

IMG_8048.JPG
Juldagsbastu.
Ensam i byn som tar det. I gamla badhuset.
Gamla och gamla, det första som byggdes och som stod klart 1940 brann ned en höstnatt 1968. Jag tackar bybornas framtidstro som gjorde att huset snabbt byggdes upp igen.
Vi är inte särskilt många badare nu för tiden, men badhusföreningen har flera hundra medlemmar. De som var med och stöttade bygget från början köpte andelar som sedan under åren när andelsägare gått bort övertagits av andra, och i dag finns många, många som inte ens vet om att de är delägare.
En gång på 1980-talet försökte byborna lägga ned föreningen för att låta byalaget ta över driften, dock var det förenat med mycket krångel, bland annat annonsering i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, vilket var dyrt. Så allt fick bero.
Det gör att Käloms bad- och tvättstugeförening är en av de äldsta badhusföreningarna som ännu är i drift och som varje år väljer en styrelse.
Jag har själv varit ordförande i tio år.

Scener från ett behandlingsrum

Grannen bakom draperiet. Kvinna med rosslig röst som får någon sorts cytostatika så här dan före julafton. Hon pratar med någon i mobilen:
– Vad jag vill ha i julklapp? Du vet den där skivan med Pink Floyd, Wish you were here?
– På den finns en låt som heter Welcome to the maschine. Ladda ner den och ge mig till julklapp.

Sköterskan kopplar upp mig till produkten och berättar om de lyckade resultaten.
– Det var en stor konferens för onkologer här i Umeå i höst. De var så nöjda med den här studien och alla var så glada över de lyckade resultaten.
Nu har de börjat använda den här produkten även för andra diagnoser, bland annat lungcancer. I USA har man till och med börjat ge behandlingar till personer utanför studien.
Jag såg på henne att hon var glad.
– Det känns så bra att veta att vi har något så bra på gång.
Jag är också glad. Sjukdomen backar och biverkningarna är genomlidliga.

Och så var det hon, brittiskan. Hon som pratar så mycket och som är så glad. Hon satt där hårlös i tomteluva och pratade engelska med sköterskorna.
Och när hon slutligen skulle frigöras från nålar och slangar klämde hon i med:
– Please release me, let me go.

Ho ho, finns det några skrämda barn här?

IMG_7889.JPG
Det är egentligen först nu som jag kommit till sans. Genom åren har jag nämligen varit nästan sjukligt julnördig.
Som jag har ordnat, som jag har regisserat och som jag har tillrättalagt.
Barnen har glittrat med ögonen. Alla uppdämda förväntningar, all uppbyggd julstämning, och så sitter man ändå där på julaftonskvällen helt utsjasad på en stol bland allt julklappspapper och funderar:
Var det här allt?
Var det inte mer än så?
Och när jag tar av mig masken och ser alla plastleksaker, stickade sockar och rutiga skjortor som ligger slängda på golvet funderar jag på alla barn jag skrämt upp. De som växt upp och trott på tomten ända upp i tioårsåldern, kommer de att föra nörderiet vidare?
Själv har jag som sagt lugnat ner mig, men det skulle ta 50 år att komma dit.
Hoho!!!