En kamp mellan brunost och havregrynsgröt

Kampen i skidspåren mellan Norge och Sverige. En traditionsbunden historisk kulturell nordisk kamp genom de senaste hundra åren. En kamp mellan fjorddalarnas fiskare och bönder och skogarnas huggare och sågverksarbetare. En kamp mellan brunost och havregrynsgröt. En strid mellan Konrad Langgard och Ljunglöfs Ettan.

Den kampen kommer aldrig att ta slut.

Den håller oss vid liv!

Såg du Kallas tjurnackighet!!! Som en stabbläggare från sågen i Tärendö. 

Och norskorna, som flyende fiskmåsar över havet.

Tack för dagens föreställning!

Vila i frid Bolle!

Bolle är död. Finns inte mer. Har gått ur tiden. 

Du vet kanske ingenting om Bolle.
Jag vet egentligen inte så mycket heller.
Man träffas som unga, blir lite kompisar, och sedan går livet skilda vägar och vi ses inte mer. 

Och så läser man en dag ett facebookinlägg: 

”Hej alla vänner! Som alla vet har Bolle gått bort. Han hade inte så många nära och kära så jag har varit i kontakt med begravningsbyrån och det är begravning på torsdag. Jag vet att några kanske vill vara med, så hör av er till mig.
Efteråt blir det lunch på Hov, så gjorde Bolle när hans mamma gick bort. Hoppas ni kan komma och önska Bolle lycka till på sin färd och säga hej.
Ni behöver inte klä upp er till tänderna till minnesstunden.” 

Bolle var jävligt trevlig. När vi var unga, ambitiösa fotbollsspelare, han i Ope, jag i Krokom/Dvärsätt, var han en sådan som man kunde snacka lite med. Han var äldre än jag. Hade kunnat ignorera. Man mötte hans blick, trots att han var en rese i motståndarlaget, och man såg hans glimt. 

Det är svårt att förklara, men han var en människa på riktigt, liksom. 

Sedan började jag träffa honom i utelivet. På Aspnäs värdshus på torsdagskvällarna. Där  var stadens ungdomar på den tiden.
Bolle bjöd på en öl, snackade fotboll och omgav sig med många kompisar. Många ville vara med Bolle. Man kände sig bekräftad i hans omgivning. Han var en ledartyp. 

Så hampade det sig en dag att han blev värvad och började spela med min klubb, Krokom/Dvärsätt. Vi var bra. Vi gjorde kometkarriär i seriesystemet och tillhörde toppskiktet i den norrländska div 3-serien. Bolle var mittback. Stor och brytsäker, bra på huvdet. Och en bra kille på sidan. 

Det var en vacker tid. En solig tid i våra unga fotbollssjälars liv.
En dag tog fotbollen slut. Vi gick åt skilda håll. Mot olika öden.
Bolle gick åt sitt. Vi andra åt vårt. Var och en åt sitt.
Och så gick åren. 

Det hände väl någon gång att jag undrade vad det blivit av honom. Ibland när jag skannade mitt fotbollsminne såg jag svartvita lagfoton från förr. Han med de breda axlarna och armarna i kors på bröstet. Hans blonda långa hår ner mot halsen. Bolle.
Men så blev det något annat viktigare som kom för en och så gick det några år innan nästa gång. Och så till slut allt mera sällan. 

Tills nu. Jag läser på facebook att han gått bort. Inga stora ord i tidningarna, inga minnesord, bara borta, så där. Som genom ett knäpp med fingret. 

Jag har förstått att hans liv blev ensamt och jobbigt, att han hade sin mamma men inte särskilt många kompisar.
Därför blev jag både lite ledsen för min egen svaghet, men också glad för att någon annan från den gamla ”goda tiden” tog tag i situationen när Bolle gick in i en ny värld. 

Fina slutord på facebook:
”Nu har vi sagt hej då till Bolle, kändes bra att vi var några stycken som var med vid minnesgudtjänsten och lunchen på Hov. Nu går vi vidare, Bolle på sin stig och vi på vår!!”

Tänk dig en död gågata. Huvva.

Vore det inte snudd på stor jäkla skandal om politikerna i Östersund  sjabblade till det och tog död på denna underbara innerstad?

Tänk om de satsade på fler och större konsumtionstempel i plåt i Lillänge!

Tänk dig en gågata död i oktoberdis en lördag förmiddag, hemskt, jag ryser. Huvva.

Tänk dig tråk-Lillänge, ett konsumtionstempel med en mega megastor bilparkering. Man åker dit, parkerar, går in i ett av storplåthusen och bunkrar och åker hem.

Huvva.

Eller att de bygger in gågatan. Sätter tak på den och gör såna däringa köpcentrum som de har i Sundsvall och Umeå (Utopia) där människorna försvinner och stadslivet med mötesplatser längs gator dör.

Huvva.

Tänk dig en stad utan Gågatans myller, snudd på storstadsbrus, lunchtid en lördag. Utan snömodd på kängor som stampar av sig på väg in till Wedemarks för en fika.

Tänk dig gågatan utan Wedemarks, utan pubarna, kaféerna, småaffärerna,  utan ungdomarna när höstterminen börjar, utan liv.

Huvva.

Östersunds centrum är fortfarande unikt, sticker ut, gör stan till något annat än de tråkigare städerna ute vid  kusten. Städer som likformats. Städer som utsatts för politikers missriktade välgärning.

Östersunds centrum är en sevärdhet, en turistisk upplevelse, en dröm för en besökare. Det är vackert, varmt och nära. I regn, blåst, drivsnö, sol och kyla. Det är Östersund.

Huvva va fint.

Drama på instagram

Ett litet drama på instagram. Jag följer SVT:s sportjournalist Jonas Karlsson. I ett inlägg raljerade han över lokaljournalistik, gjorde sig lustig över en artikel i NWT. Han fick också med sig skrattarna, varför jag valde att lägga en kommentar. Jag frågade varför de visade detta förakt, och jag underströk att det lokala är vår (lokaljournalistikens) styrka och överlevnad. Den kommentaren är nu borttagen.

Undran, klarade inte SVT:s Jonas Karlsson av att få lite kritik?

Björn Barr späder på föraktet

Expressenjournalisten Björn Barr har i dag svarat på kritiken. Det gör han i en artikel i Expressen.
Han gör det genom ett försvarstal, men han gör det, anser jag, genom att ytterligare öka klyftorna mellan stad och land. I all välmening har han också skrivit att ÖP är en pigg tidning som gjort något smart och kul av ett citat, ”kul när det händer något”. Det kan dock kännas som en liten klapp på axeln.
Björn Barr ser den kritik som kom på artikeln som påhopp, som okunniga rurala entusiasters spyor mot hans ”sanna” bild av Östersund efter att ha mött fyra, fem personer och gjort dem till företrädare för en hel region.
I hans svar finns knappt någon självkritik eller konstruktivitet. Han kommer ju själv från Göteborg och han gillar ju både grillbufféer och friskis & Svettis. Det är några av hans egna fördomar om lantisar.
Och så avfärdar han kritiken från bland andra mig och Bosse Svensson som drypande journalist- och storstadsförakt.
När det gäller min egen text kan det ligga något i det.
Ja, jag har också mina fördomar. Och jag reagerar ofta med reptilhjärnan när allt norr om Dalälven buntas ihop till något homogent och diffust som ”norrlänningarna”. En grå massa utan identitet. Som äter grillbuffé och går på friskis & Svettis.
Men det är ju just det som sker när Björn Barr kommer med sin öppna blick och ska beskriva ett exotiskt Östersund för normen, jag blir förbannad. När jag upplever att drygheten tar dumheten i hand strömmar adrenalinet i min kropp.
Här kämpar vi för att sudda ut gränserna mellan stad och land. Vi försöker sudda ut förakt och nedlåtenhet och åtminstone här på ÖP vill vi ta kamp mot det Stockholmsförakt som vi vet  finns, och som vi ibland själva blir en del av.
Då känns det bara som att Björn Barr lockar fram alla hatarna. Alla på twitter och facebook som kommer dragande med de gamla tråkiga nollåtta-kommentarerna. Jag vill inte se dem heller.
Jag personligen älskar Stockholm, jag tycker det är fantastiskt att vandra runt i gamla stan, att äta en varm macka på Blå Lotus på Skånegatan, jag älskar Rosendals trädgård där jag kan vandra omkring i timmar, jag besöker den klassiska ölhallen Pelikan på Söder. Jag formligen smälter inför de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården, för att sedan dra till Midsommarkransen för ett besök i småbutikerna.
Det är ingen tävling om vem som kan mest om den andra, för den tävlingen är jag säker på att jag vinner. Jag kan ju inte svära på det, men Björn Barr har troligen aldrig ätit en middag på Hävvis i Glen, han har förmodligen inte smakat på de ljuvliga kakorna på Café Sve, eller slunkit in på en konsert med Bengan Jansson i Kälom. Troligen har han aldrig druckit gårdsöl från Klövsjö heller. (Vilket jag kan få dricka upp, men då bjuder jag på det.)

Är det inte Johan Olsson som kommer där borta?

Är det inte Johan Olsson som kommer därborta?

E han me?

Ja, han rör ju på sig!

Hahaha, kom bara att tänka på den gamla Martin Ljung-sketchen om , inte Johan, utan Fingal, Olsson.

Som han lurar sina moståndare. Stänger in sig, skyller på snuva och klenhet, och så släpar han tunga bildäck efter sig i backarna och bygger upp sig inför mästerskapen. Skiter i världscup och SM och strunt, så dyker han upp lagom till OS, till VM.

Och norrmännen bugar och darrar. Ryssarnas ansikten skriker, respekt! Respekt! Respekt!

Och Cologna viker sig pronto.

Och vi andra, vi som börjar känna till hur han är, vi sneglar bortåt spåret:

Är det inte Johan Olsson som kommer där borta?

E han med?

Ja, han rör ju på sig.

I dag rörde han sig snabbare än någon annan på längdskidor i hela världen.

Och så Kalla i går. För en som är uppväxt i en miljö där det noterades mellantider på papper redan till det mörka svenska VM-året 1966 (Oslo), blir det tårar i ögonen.

För det är så jäkla kul när det händer något!

En ljusnande framtid i Hallen

Fredag eftermiddag. Jag åker till Hallen och kliver in på grillen .

Det blir ett kärt återseende. Susanne Johansson, som driver Hallens grill, är min kusin. Att kliva in i grillen är som att ta ett steg in i 1950-talet. ALLT andas det, och jukeboxen spelar The Beach Boys på hög volym.

Susanne säger:

– Det är lite segt i dag för det blev sent i går.

– Sent? Var du ute och rumlade om? frågar jag lite skämtsamt.

– Nej, det var ju stormöte här i går. Och det blev sent innan allt var undanstädat.

Det plingar i dörren och fyra unga män kommer in. De beställer varsin kebabtallrik och Susanne börjar genast göra i ordning. Samtidigt berättar hon om hur invånarna i Hallen och byarna runt omkring rustar för att inte bli bortglömd av den västra delen av Åre kommun

– Det var nog 50 personer här som pratade om hur vi ska kunna lyfta bygden. Nu när politikerna i Åre kommun hotat med att skolan ska läggas ner behövs det att vi kraftsamlar och pratar om hur vi ska kunna göra Hallenbygden attraktiv.

På mötet hade de kommit fram till en ganska drastisk åtgärd. Att som protest mot skolnedläggningsförslaget köra med sina traktorer på 321:an, det är landsvägen genom Hallen, vid ett visst klockslag på lördagen.

– Det finns en fantastisk vilja att göra saker i bygden. Det är många företagare som satsar, men det är klart försvinner skolan så kanske andra saker också försvinner sedan.

Vid ett bord längst in i grillen sitter några ungdomar.

Jag går dit.

Det är Linda och Robin, Ronja och Kevin. De går på Hallens skola. De är glada och hoppfulla. Fyllda av förväntningar och framtidstro.

– Enligt oss har vi världens bästa skola och de gör allt för att vi ska trivas där. Det finns så mycket i Hallen.

Bor ni kvar här om tio år?

– Javisst, säger de. De har egna företag. Linda och Ronja öppnar skönhetssalong och har frisering och nagelvård. Robin jobbar som smed medan Kevin är mekare eller snickare.

Susanne säger:

– Det kan komma något bra ut av det här bara inte skolan försvinner. Det som är bra är att vi kraftsamlar och pratar om vad vi kan göra för att göra Hallen ännu bättre. Det skulle kanske alla bygder behöva ibland.

Vid ett av borden sitter också Catarina Lennartsson, som är lärare på grundskolan i Hackås, men som bor i Höla. Hon säger:

– Det är ett otroligt företagande här och de flesta går det bra för och de satsar. Åre kommun borde vara rädd om en sådan bygd, här finns massor av människor som vill något.

Hon tror att skolan kommer att bli kvar.

– Ja, politikerna kommer att ta sitt förnuft till fånga.

Innan jag åker frågar jag Susanne om hur de ser på politikerna i kommunen.

– Utan lokalpolitikerna som kämpar för bygden vore det nog kört. Men många av dem som sitter i beslutande positioner har ingen förankring i bygden och vet knappt var byarna ligger. En av dem som kämpar hårt för att hela Åre kommun ska leva är centerpartist. Han heter Can Savran och han var här på mötet i går. De andra känner inte till förhållandena här. När de var här och informerade oss om planerna var det en av politikerna som kallade Erik Arthur Egervärn för ”mannen i beige”. Han visste inte att Erik Arthur har suttit i riksdagen i många år och är en mycket erfaren politiker.

Mannen i beige?

Det känns som att en minskande värld bara gör avstånden längre.

 

Expressens resa i Fattig-Jämtland

Så har det hänt igen.
En kulturskribent från en av de stora kvälksdrakarna, i det här fallet Björn Barr, Expressen, sänds ut i ”periferin, bushen, vischan”, välj själv, för att leverera en reflektion.
Han åkte till Östersund, en exotisk plats i det Expressens kulturredaktion troligen skulle skriva, ”Norrland”.
Det är mellotider. Östersund är i fokus.
Men Björn Barr har troligen redan tömt ut alla idéer, så vad göra?
Tja, man kan ju alltid ta till en gammal fin storstadsredaktionsteknik, man förminskar, man föraktar, man förlöjligar.
När han inte hittar något bra att skriva om i Östersund eftersom det mesta tydligen är som i vilken svensk stad i övrigt som helst, ja då blir det en föraktarkrönika.
Ur storstadsperspektiv.
Ur Södermalmshorisont.
Ur ”vi som är riktiga människor i storstaden-synvinkel”.
Och så skriver han en krönika om en stad i dvala och misär, tydligen, vars invånare tycker ”det är kul att det händer något”.
Det är kul när det händer något!
Det var vad han hittade. En namnlös taxichaufför (om han ens träffat någon) som tyckte att ”Det är väl kul att det händer något”.
Och så bygger han allt på det och hela krönikan andas sedan förakt.
Som att det aldrig händer något i Östersund. Som att Östersund är att jämföra med en döende bruksort?
Som att Östersunds stund i rampljuset står och faller med en melodifestival, eller en världscuptävling på skidor?
Nej, Björn Barr, och, nej, Expressen, det här hade ni kunnat göra mycket bättre.
Det är ju kul när ni en gång masar er hit, men försök då vara lite konstruktiv, och sprid inte era redan förankrade fördomar om oss som råkar bo här.
Det här var inte ens kul att det hände, det var bara drygt.

Här är artikeln:
http://www.expressen.se/kultur/det-ar-kul-nar-det-hander-nat/

Jag undrar hur de hade det

Rödnäset en helt omöjlig februarikväll. En sådan kväll som inte borde finnas, eller hur, sju grader varm och snöfritt. Isen har gått upp på Näversjön.
Men pärlugglan lockar från andra sidan. Det lyser i huset.
Där på andra sidan finns Kopparhemmanet. Eller fanns. Nu är inte så mycket kvar. Där bodde en kopparslagarfamilj. De var så kallade resandefolk, kallades för tattare av folket på näset, och åkte runt i gårdarna och putsade koppar. När mamman gick bort i kräfta i unga år blev pappan ensam kvar med sex barn. De fick vara ensamma i den lilla stugan om dagarna när han tog båten över sjön och traskade runt i gårdarna. Ibland kom han tillbaka med lite pengar, eller mat. Jag undrar hur de hade det.

Vilks tog diskussionen i min tråd

Onsdag kväll sitter jag i bilen på väg mellan Umeå och Offerdal.

Mellan Junsele och Ramsele, på grusvägen i höjd med Tarasjöberget blinkar mobiltelefonen till. Jag stannar och kollar. Dålig täckning.

Jag åker ett par kilometer till, och mobilen blinkar till på nytt.

Nu är det 3 G.

Jag stannar på en mötesplats och läser. Det är en kommentar till en tråd jag har på facebook.

Det är Lars Vilks. Jo, den Lars Vilks.

Han skriver:

”Stefan. Det har jag dock inte sagt…. Det man hänger upp sig på går tillbaka till 2007.”

Bakgrund: Jag skrev tidigare ett blogginlägg om vad konstnären Lars Vilks kränkningar har kostat skattebetalarna, och jag länkade till facebook. Där blev det sedan en ganska het diskussion om yttrandefrihet.

Det är det vanliga tugget från kända och okända som hellre diskuterar invandring och islam än själva sakfrågan. Jag gäspar mig igenom den diskussionen och lämnar en uppäten pizza i Junsele för att åka vidare i vinterkvällen.

Innan jag åker skriver jag en kommentar på facebook:

”Lars Vilks har ju sagt att häda och kränka muslimer är drivkrafter i hans konst och nu börjar han få betala priset för det. Tyvärr också andra.”

Det är det han nu svarar på:

”Stefan. Det har jag dock inte sagt…. Det man hänger upp sig på går tillbaka till 2007.”

Sedan är det hela igång. Jag ställer fler frågor, Lars Vilks svarar. Han berättar om rondellhunden och om reaktionerna och jag får uppfattningen att han tonar ner betydelsen i sitt eget konstverk och att han i grunden inte kritiserar religionen islam, utan ideologin islam.

Snöfallet tilltar. Jag fokuserar på körningen, men stannar på olika ställen efter vägen där täckningen är hyfsad, för att läsa av. Jag försöker föra en dialog med Lars Vilks på min facebooksida. Samtidigt är andra inne och hugger och slår från sidan. Många vill hålla en bra ton, men inte alla.

Du ser det kanske framför dig, bilen under snöfallet genom mörkret. De röda bromsljusen när dess förare då och då stannar för att läsa av eller skriva en kommentar.

Bilden jag ser: Vi är två grånade män som sitter och försöker föra en konversation men som hela tiden attackeras av bålgetingar. Viftar jag bort den ena, så kommer det en ny. Det är svårt att diskutera. De attackerar från många håll.

Den som vill kan gå in och läsa hela den tråden på min facebooksida.

När jag efter några timmar landar i mitt hem slår jag på teven. Där intervjuas Lars Vilks från sitt gömställe. Han berättar om sitt numera inhägnade liv. Som måltavla.

Jag känner med honom.

Jag tycker också det är stort av honom att gå in i min tråd och ta diskussionen. Vi har inte samma uppfattning om allt som gäller kring yttrandefrihet. Jag tycker man har ett ansvar, han ser den troligen som total.