Nu barrar det på nytt i granskogen

Så har två nya barr fastnat i raggsockorna.

Precis när man trodde att debatten var över, att svallvågorna lagt sig, då flammar det till igen.

I två olika krönikor just nu på på op.se, här, och här, lyfts på ögonbrynen mot den debatt som tog fart. Både Bengt Eriksson och Therese K Agdler pekar lite föraktfulla fingrar mot oss som läste reagerade.

Nu, med säkerhetsväst och bälte, efter två veckors funderande för att se varåt  debatten gick, träder de nu fram och talar om för oss hur fel vi betett oss.

Den ene säger att vi genom att reagera som vi gjorde just blir de bonntölpar vi inte vill vara, och den andre genom att klargöra att viochdom-tänkande faktiskt finns i alla riktningar.

Förstås. Det vet vi ju.

Men ni kan ju inte ta ifrån mig och andra rätten att blir förbannade eller ta upp diskussionen kring den faktiska maktordning som finns mellan storstad och landsbygd och som jag tycker att Björn Barr stod för. Lika lite som att samer och byalag inte ska få påtala distanseringen från Östersund.

 

 

Sinwars hyllning till hjältarna i Kobane

Ett nytt människomöte  i dag. Blickar som möts, tankar som byts.

Starka berättelser.

Någon som verkligen har något att berätta, och som dessutom vill göra det.

– Jag kan inte kriga, men jag kan sjunga. Därför vill jag bidra med min sång. Den får bli en hyllning till alla som kämpar för friheten, säger han.

Det säger Sinwar Jemil, musiker från Östersund, men född i Kurdistan, Irak. Därifrån flydde han med sin familj under svåra strapatser till grannlandet Turkiet.

Sedan 1992 bor han i Östersund och är sedan några en känd musiker, både i länets musikkretsar, men också bland kurder i hela världen.

I dag är Sinwar och en bror de enda kvar från familjen som kom hit på 1990-talet. Övriga familjemedlemmar är utspridda över landet.

– Varför blev du kvar? undrar jag.

– Det är väl jämten i mig, säger Jemil och ler.

I dagarna har han precis kommit ut med låten ”Koban”och en video som är en hyllning till de kvinnor och män som strider mot IS/Daesh och som hållit ställningarna vid den syrisk/turkiska gränsstaden Kobane.

En längre intervju med Sinwar kommer på op.se längre fram.

Jag blir tagen när jag ser videon och hör låten, som är en rytmisk sång om frihet. Texten är skriven av Kurdo Bamerni och musiken är producerad av Johan Moberg.

http://www.youtube.com/watch?v=lomhTqG7NM0?rel=0&w=560&h=315

ÖFK ger mångfalden ett ansikte

Långpromenad i vårvinterjämtland. En snudd på religiös upplevelse med vit snö och värmande sol.

Följde samtidigt rapporterna från ÖFK:s träningsmatch mot allsvenska Gefle IF. Östersund vann, men min rutin säger dra inte för höga växlar på det hur gärna du än vill. Men ändå, det är något på gång. Det är något med ÖFK som gör att jag är ganska säker på det kommer att bli bra, det kan sluta hur bra som helst den hör säsongen.

Det är som att framtiden finns i norr!

Mångfalden kommer från norr. ÖFK är resultatet av när alla kulturer, religioner, människor och åsikter stöts blöts och blandas. Det bästa av allt.

Det borde alla förblindade och blundande rasister se. Men tyvärr är de för upptagna med att hata.

Längtan till Östersund blev för stor för Samir

En repa på stan. Plötsligt ett ansikte. Blickar som möts, ett leende.

Hej! Det var länge sen! Hur är läget?

Jo bra. Jag är tillbaka nu.

Det är ju Samir. Ung, syrisk man, som jag träffade flera gånger gör ungefär ett år sedan. Trevlig, alltid mjuk och tillmötesgående, vänlig. Då kunde han inte ett ord svenska, nu för vi ett resonemang.

Han berättar att han sedan han fått uppehållstillstånd åkte söderut. Till Kristianstad där han försökte starta ett liv. Men han saknade Östersund.

– Jag stannade i två månader, men jag längtade efter Östersund. Jag trivdes U den staden. Nu bor jag här, i en lägenhet i centrum.

Han såg glad ut och han var stolt. Han var på väg att få ett liv. 

Och vad gör du nu? frågade jag.

– Jag studerar här i Östersund. Och här vill jag leva.

Samir är ett bra exempel på när  svensk migrationspolitik fungerar.

Välkommen till Östersund, Samir!

Till dig som blir arg på tiggare

Alla som förfasar sig över flyktingar och EU-migranter som kommer hit.

Till er skulle jag vilja säga:

Leve massinvandringen! Jag gillar den. Jag är för kulturella möten som strävar efter öppna gränser.

Jag funderar också en del på att dagens avslöjanden i ÖP om etableringen av nynazister, och att det inte verkar beröra så många på sociala medier. I alla fall inte dem som skriker ut sin ilska och avsky mot tiggare. 

Det är kanske dags att ändra fokus nu.

Bland dessa nazister finns ett reellt hot mot demokrati och yttrandefrihet. 

Här är Marcus text i dagens ÖP:

http://www.op.se/allmant/jamtland/nazistprofiler-har-upprattat-bas-i-lanet

En äkta Moon-walk

Match igen.

Och man står där på en tidigt konstgräsplan om våren och nästan fryser tår och fingrar av sig. Bara för att få se Moonlight serenade. Seon Min-Moon, den unge mannen från Korea, var bäst på planen när ÖFK spelade sista träningsmatchen på hemmaplan före seriepremiären på långfredagen.

Och det blev en enda lång Moom-walk. Han snurrade, han dribblade, han nickade och han sköt. Två mål blev det. Och han håller allsvensk klass. Och han kommer att bli mycket sevärd i sommar, det kan jag lova redan nu.

Levanger, jämtarnas handelsplats en gång i tiden, stod för segt och läskigt motstånd. Inte särskilt välspelande, men starkt försvar och kontringsspel gav två snabba mål inledningsvis. Deras 3-3 kom dessutom i sista spelminuten sedan ÖFK haft ett stort spelövertag under hela matchen.

 

 

Flyktingarna i Föllinge

Det pågår just nu en debatt på en del facebooksidor om den journalistik som förs på länets två nyhetsredaktioner.

Jag känner av det eftersom jag upplever avsky och förakt mot journalister i allmänhet och journalistiken i synnerhet.

I diskussionen framställs LT som en tidning som inte mörkar medan ÖP står för en mer försiktig attityd. Att vi skulle tona ned när LT lyfter fram. Jag tycker nu inte att det stämmer.

Jens Ganman, som är skribent och som flitigt debatterar integration och EU-migranter på sin egen facebooksida, lyfter i dag fram ett reportage i Länstidningen som ett exempel på den modigaste och mest relevanta journalistiken just nu.

Så här skriver han:

”LÄNETS MINSTA OCH FATTIGASTE NYHETSREDAKTION…

…producerar just nu den modigaste och mest relevanta journalistiken.”

Här är LT:s artikel

Allt handlar om att LT varit till flyktingboendet i Föllinge och beskrivit missförhållandena för de boende där.

Jag vill dock påpeka att ÖP också gjorde det ”modiga” jobbet för nästan ett år sedan. Då skrev jag om det både i ÖP (31 maj) och i min blogg.

 

Dock är det sorgligt att förhållandena på asylboendet i Föllinge inte verkar ha blivit bättre på den tid som har gått. Byborna gör ju ett bra arbete, men företaget Omsorgshuset i Stockholm som driver flyktingboendet har onekligen en hel del att göra för att skapa en tryggare miljö. När jag var där förra våren blev jag som journalist förbjuden att åter sätta min fot i huset.

 

Jag tror också att det är av stor vikt att Föllingeborna jobbar för att de asylsökande som vistats i Föllinge och som fått uppehållstillstånd också stannar i bygden. Föllinge är en mindre tätort och avflyttningsbygd och ett tillskott på nya invånare måste vara guld värt.

Här är artikeln i ÖP

Och här i bloggen

 

 

 

 

Miljoners miljoner lumparminnen

Lumpen.

Det var inte bara att lära sig bädda sängen så att en femkrona studsade på täcket när man släppte den. Det var inte heller att cykla på led på en grön militärcykel med ballongdäck.

Det var också att lära sig vänta och ha tålamod och att slitas som solitär mot alla andra i rabatten. Det var jobbigt som bara den i 12 månader, men sedan kom man över det. Lärdomen att där var vi alla lika låga, ingen var för mer. En sorts klasslös tillvaro, som jag skulle tro tidigare bara kunde hittas i skogarnas lusiga timmerkojor i början på förra seklet. Ett sorts kollektiv av individer där alla hade sin plats, sin beskärda del av rummet och utrymmet.

Vi är miljoner män och några tusentals kvinnor som gjort lumpen. Detta var en gång en stor del av samhället och varje år växte Östersund med ett par tusen invånare när unga män från hela landet kom till stan för att göra sin värnplikt på I 5, A 4 eller F 4. Vi hade alla någon relation till lumpen, som värnpliktig, som anhörig, som ung grabb som såg de äldre kompisarna en efter en åka i väg och komma tillbaka, lite annorlunda, lite förändrade, lite äldre.

Vi var fyra unga män från trakten som en dag i början på juni 1975 gick in på Konsum i Krokom och köpte toalettartiklar. Jag köpte en tandborste, en tub tandkräm och en kam.

Sen satte vi oss i en av killarnas Volvo Amazon och drog iväg till stan. Vi skulle göra lumpen, och alla skulle vi till A 4. Det var spänt i bilen, och en nervös tystnad. Vi hade varit unga hemmapojkar djupt rotade i ett familjeliv, några av oss hade börjat arbeta, någon läste. Nu skulle ingenting bli sig likt.

När vi parkerade och gick in genom grindarna på A 4 skildes våra vägar och vi drog iväg åt olika håll. Jag hamnade som gruppchefsämne på fjärde kompaniet. Och så började allt. Det stora demokratiprojektet värnplikten där alla (men hittills bara män) skulle hjälpas åt att försvara landet. Försvara demokratin. Och så det paradoxala i hela idén, det skulle göras med odemokratiska metoder. Den grå pojkmassan skulle formas till gröna soldater, radiostyrda och lydande minsta lilla order. Klartext hela tiden, vem duger, vem är duktig, vem vinner, du är malaj, du är befälsämne. Tufft, tufft.

Jag själv var obekväm i det, men eftersom jag hade med mig från barndomen att man alltid skulle göra sitt bästa, så gjorde jag vad jag kunde.

Men ack så helvetiskt svårt det var många gånger. Köra traktor med släp och haubits, och dessutom backa med hela ekipaget! Inget för mig. Men på något sätt gick det.

Vi var ett helt grabbgäng. Bodde på två logement. Frizoner för macholiv. Där frodades manligheten. Där festades det, där frodades sexism och homofobi, där mobbades det, men där skapades också kreativa lösningar, och i det lyckades jag på något sätt slingra mig igenom hela lumpartiden. Och visst präglades man. Jag minns än i dag mitt kompaninummer, 4408 Nolervik. Boander hade 4407 och Söderman 4409. Sjöström 4410, och Eliasson 4411. Värnplikten fanns i drygt hundra år, från 1901 till 2009. Jag muckade aldrig så jag har aldrig upplevt den frihetskänslan. Jag var kvar som yrkesofficer i åtta år. Det jag kommer ihåg var kamratskap och viljan att samarbeta sig till lösningar.

Alla har säkert lumparminnen. Det räcker med att några medelålders män möts i dag så kommer man för eller senare till prat om lumpartiden. Om tokiga befäl, om borrtappade saker, om skitjobbiga övningar i Grytan eller Dagsådalen, om modell 59.an som många trivdes i och som man gärna kunde tänka sig att behålla vid muck, eller den värmande vindrocken. För att inte tala om den förhatliga vapenvården, eller visitationen av logementen och rakningen, om kalla postkvällar i skogen, om trivsamma nätter i tältet, som eldpost på eldpostlådan.

Men det var också den där tanken man hade, av att vi tillsammans skulle kunna göra något. Vi skulle hjälpas åt om en fiende kom. Vi hade ett gemensamt ansvar som vi ändå var lite stolta över. Att få göra sin plikt.

Jo, det går att romantisera om lumpen också. Inte bara hitta jävulskap.    

Snuvad på våren också

Med ryggan fullpackad och glad i hågen åkte vi till fjälls.

Allt med tanken att där, där finns det snö.

Och så landade vi i Vålådalen, detta klassiska sportparadis, och drog iväg. 

Men tji snö.

Bara en smal isgata upp mot Stensdalen. Halvvägs mötte vi ett gäng från Brunflo. De sa:

– Vi ger upp. Vi åker hem. Vi borde ha haft icebugs och gått upp. 

Vi satte oss ned och drog i oss några ostmackor. Sedan åkte vi tillbaka.

Snirklade runt på snöfläckar. 

Och vi såg barmarken som vi sett de senaste månaderna. Och jag tänkte att  blir man snuvad på vintern så blir man ju snuvad på våren också.

Det finns ju ingen snö som smälter.

LT och sanningssägarna

Så verkar då LT ha bestämt sig. De kör. De drar iväg ut på det breda fält där ”sanningar” ska sägas, där ingen är för utsatt eller för djupt krypande på samhällets botten för att skonas.

Nu ska sanningen fram!
Nu ska de berätta vad de ser och upplever utan pressetikens skyddande filter! 
Ja, jag är ironisk, och provocerande men tidningens hantering och uppföljning av bråket mellan olika utsatta romska grupper ger mig kalla kårar.
LT:s Simon Gunnholt skriver i en krönika antydningsvis (efter ett besök på en plats där polisen hämtat tre personer) om människor som inte törs säga vad de tycker eftersom de riskerar att bli jagade som rasister på sociala medier. Men om det nu handlar om fördömanden och spekulationer om romer så är det väl precis vad det handlar om, rasism?
Simon Gunnholt lyssnar och tycker, som jag tolkar det, att det är jobbigt att människor inte ska få uttrycka sin avsky, och sina fördömanden och då undrar han vart samhället är på väg. 
Samtidigt är det troligen inte särskilt svårt att hitta romkritiska eller invandrarfientliga synpunkter bland nyfikna på plats.
Det syns också i de kommentarer som följer på artikeln att den är populär i ”sanningsälskande” kretsar.
Det jag läser upplever jag vara i linje med den SD-retorik som går ut på att vi journalister undanhåller fakta. Att vi skyddar invandrare och tiggare i stället för att berätta sanningen.
Men vad är för sanning vi undanhåller?
Att romer stjäl? Att de slåss och bråkar? Att alla är kriminella?
Sanningen är mer komplex än så och handlar främst om utsatta människor oaktat ursprung eller hudfärg.
Ingen är dömd, alla är inte hörda, men dessutom hängs en person ut med bild och intervju där hen troligen tillitsfullt berättar detaljer om och kring eventuella bråk. 
Det är denna typ av ”konsekvens journalistik” som eftersöks av hatare på nätet och som jag tycker att LT nu underhåller.
Som att de gett efter och när barriären väl brustit kan allt hända. När pressetiken åsidosätts för att ge utrymme för generaliseringar och spekulationer är vi inne på en ruskig resa.
Frågan är vad vi kan förvänta oss nu, missbrukare och deras släktingar, misstänkta brottslingar, misstänktas anhöriga, ska de också i ”sanningens” och konsekvensens namn ut i ljuset nu?