Vad var det hon doftade?

Hon klev in bakom mig i kön till lunchen på Matstället i Åsele och hon doftade som en sommarsemester i Hotagen på 1960-talet.

– Ahhhh … 

Jag drog in ett djupt andetag och hörde henne prata på ett utländskt språk med en kompis. Och jag tänkte:

– Att något kan dofta så jäkla nostalgiskt!

Jag försökte räkna ut vad det var. Helt klart koppling till barndomen, till våra somrar i stugan i Hotagen. Men exakt vad?

Kvinnorna fick gå före mig i matkön. Jag försökte hålla mig så när jag kunde. Sniffade lite.

Var det tältdoften? Det blå plastgolvet hade en speciell doft. Kunde det vara galonklädseln i bilen? Nånting morsan hade på sig? Lukten på Konsum i Rötviken? Kanske från luftmadrasserna? Myggmedel?

Jag hängde på de unga kvinnorna för att inte tappa bort dem. För att inte tappa doftkänning. Det var den absolut starkaste, levande koppling jag haft till barndomen sedan den där dieselläckan i stan för några år sedan.

Men jag gick nu bet på att sätta in den här doften i rätt sammanhang. Och jag var rädd att kvinnan snart skulle vara klar och att jag skulle mista henne för resten av mitt liv.

Så tog jag mod till mig. Stegade fram till kvinnan, presenterade mig och sa:

”You see, you smell like a summer in the 1960:th i Hotagen when I was a child, and now I am wondering what your smell is called. Will you tell me that?”

Hon rörde sig mot mig och det fick en tsunami av den nostalgiska doften att nästan golva mig. Och hon sa:

– No, no, arabic, just arabic.

Och när hon skakade på huvudet kom det nya små kaskader emot mig och då insåg jag att det var det sista jag skulle känna. Så jag drog ett djupt sista drag genom näsborrarna för att ge mig själv en sista chans.

Men icke. Nej, myggmedlet var det inte. Möjligen galonkläderna. Men faktum var att varje gång jag kände doftförnimmelsen fördes kag nästan fysiskt tillbaka till sommarveckorna i min barndom.

Men nu var det borta.

Och kvinnan kommer jag aldrig mer att träffa.

  

Advokaten och tiggeriet

Först skall skrivas: Mitt uppdrag på ÖP är skribentens, krönikörens och reflektörens. Jag arbetar ibland journalistiskt, ibland på magkänsla. Jag berättar upplevelsebaserat. I den meningen är jag alltså inte en objektivt berättande nyhetsjournalist.

Nu ska jag berätta om en motion  som jag läste. Den var riktad till kommunfullmäktige. Den var skriven av Lars Nordberg som har sitt kontor på övervåningen till ett hus intill Prästgatan i Östersund.

Nu hade Lars Norberg tröttnat, fått nog av det levande stadslivet och han krävde därför att polisen ändrade i ordningsstadgan så att tiggare och gatumusikanter skulle förbjudas.

Förbjud tiggeriet! Förbjud gatumusikanter! Förbjud ett levande stadsliv!

Så långt hade det gått att han nu ville ändra på lagar och förordningar för att få ro. Han orkade inte längre. Och naturligtvis kan vi förstå honom, att ha sitt kontorsfönster mot ett myllrande gatuliv kan förstås vara jobbigt.

Men vem borde då flytta på sig? Gatulivet eller Lars?

Han skrev (citat ur motionen):

”Det har uppkommit en situation i Östersund i likhet med många andra städer i Sverige där det framförs gatumusik överallt och där det sitter tiggande människor framför alla större affärer. Kommunen låter meddela att de inget kan göra och polisen meddelar att de inget kan göra. Detta har blivit en sanitär olägenhet för de som arbetar i stadskärnan pga det störande moment som en ständig ljudbild utan kvalitet utgör.”

Detta är intressant. Frågan ställs på sin spets, för vem är staden till? Vem stör och vem förväntas vara ostörd? Och vad är kvalitet? Är det Lars Nordbergs syn på kvalitet?

Prästgatan i Östersund är det närmaste vi jämtar kommer storstadsbrus, det vill säga en mötesplats för många människor med olika röster, kulturer och budskap. Här skyltar privata handlare och köpmän, här öppnas möjligheter för kulturutövare av olika slag, här köps, säljs, pratas, fikas och tiggs. Om du ställer dig på Prästgatan och blindar och lyssnar så är det allt detta du hör, flanörerna, aktörerna.

Men om kontorsmänniskorna vid denna livsåder som Prästgatan är, skulle få bestämma, då skulle det tystna. Då dog staden. Då skulle vi alla få tassa på tå förbi Lars Nordbergs fönster.

Och om Lars skulle få bestämma skulle hans värderingar få styra. Värst tycker han det är med dragspelsmusiken och tiggarna utanför affärerna. Något som andra tycker är okej och ingår i stadsbilden.

Så igen, för vem är staden till, tiggare, musikanter eller Lars Nordberg?

Alla skulle jag förstås vilja säga, men då får vi lära att leva med varandra. 

Och om frågan är om stadskärnan ska vara en plats för ett myllrande folkliv där mänsklighet och vanlighet ingår, eller en plats för kontor, så vet jag vad jag skulle välja.

Om jag tvingades alltså.

Gatulivet.

Att vara försökskanin

Jag får ibland frågan:

Hur känns det att vara med i en forskningsstudie? Det är ju din kropp du lånar ut?

Svaret är enkelt, jag har inget val. Jag var i en situation där min sjukdom inte längre gick att operera och där cellgifter inte bet.

Just nu är detta bästa möjliga vård för den sjukdom jag har.

I morgon får jag min 31:a dos pembrolizumab. 

Hittills går allt bra.

Mårdsjöns glansfulla fotbollshistoria

 Det här är Mårdsjön, den lilla byn med de stora händelserna. 

Så står det på hemsidan.

Dit kom jag åkande en afton i april, för jag ville spela fotboll.

Jag tog till vänster vid gamla skolan där fotbollsarenan en gång låg, så stolt och anrik.

Men ajajaj! Mårdsjöns IP har onekligen sett bättre dagar. 
  Planen var fylld av sly, gran och björk. Gallringsbar faktiskt.

Här spelade en gång, min ödmjukhet förbjuder mig nästan att säga det, men här spelade en gång Sveriges sämsta fotbollslag.  Det var någon gång i första halvan på 1960-talet, som Mårdsjöns IF blev omskriven av rikspressen. Laget låg ohjälpligt sist i sämsta serien i Jämtland-Härjedalen.   Nu gick jag omkring och tänkte tillbaka på det där. Kollade upp i krysset på det som var kvar av målställningen.

Jag var bara 6-7 år när jag fick läsa om slagpåsen Mårdsjön. Jag minns hur jag tyckte synd om laget och spelarna. Men jag var också glad över att jag inte bodde i Mårdsjön. Jag skämdes lite.

Mårdsjön hade släppt in flest mål, en bra bit över 100, och gjort minst antal mål. Av. Alla. Klubbar. I. Sverige.   Jag förstod det inte då, men desto mer nu när jag stod utanför det som var klubbens omklädningsrum, att de hade svarat för en bragd. Det var ju en stor bragd bara att få ihop lag, och att åka runt bland byarna och åka på stordäng match efter match! Vilka som var med? Inte säker, men några bybor förstås. Och kanske några skogsarbetare på säsongsarbete i trakten. Nån från Öravattnet, Stugun, Greningen kanske. Hör av er!!! Bollstuds mot väggen. Om dessa väggar kunde tala skulle de kanske berätta om spelglädje mer än om bollsinne. Röda strumpor lyste upp ena omklädningsrummet. Kanske en vink om hur hemmalagets dräkter såg ut. Rött och vitt?  Spärsk du Pe, som har bollskon!

   Det var nog inte meningen att kvinnor skulle spela på den tiden …

Sjukvårdsväskan var redo.Tvättanläggningen skvallrade om att IP i Mårdsjön på sin tid var en modern arena.Hör gärna av dig om du kan berätta något om Mårdsjöns glansfulla och ärorika fotbollshistoria!

  

Den enda bilden på Lump-Filip

Lump-Filip
Jag har skrivit om Lump-Filip förr. Och nu gör jag det igen.
Det här är troligen den enda bild som mig veterligt finns på honom. Filip Nilsson, hette han, och han kom till Jämtland i samband med att han fick jobb på något av regementena som sömmare.
Han kom att bli en omsusad man under sina vandringar längs Offerdalsvägen och där han hade kojor och förråd på olika ställen efter vägen. Han hade också anställningar, bland annat åt regleringsföretaget där han röjde och tog han om virke. Han gjorde ved av virket som han sålde.
Bilden är tagen hemma hos Gunnar och Judith Jonsson i Västerberg, Offerdal, i juletid någon gång på 1960-talet. Bilden har jag fått låna av Uno Gunnarsson som var son i huset.
Han berättade att Lump-Filip kom in hos dem då och då och spelade en låt på fiolen.
Teckningen har ritats av Ragnar Nilsson. Han och hustrun Agda bodde i Brattmon norr om Landösjön på den tiden när Lump-Filip levde och de minns att han hade en koja uppe i skogen.
Deras dotter Eva Olenäs skrev ett brev till mig:
”Han hade byggt om en gammal Ford så att han hade en liggplats på ”övervåningen”. En gång när pappa kom dit och öppnade dörren så hängde benen ner. Dom fick väl inte plats. Han hade en kamin där också och eldade så att han en gång höll på att förolyckas men hittades innan det var för sent. Utanför hade han kärl med urin och i dem förvarades ”örset” (materialet) till fiolbyggena. Min bror fick en gång följa med och titta på den där bilen, men nu finns det inget kvar av den.”

Lump-Filip 2
Eva skickade också med ett tidningsurklipp där det bland annat står om Lump-Filips död i januari 1965.
Han var en människa som stack ut och som vägrade att inlemma sig helt i samhället. Han gick sina egna vägar och därför är det än i dag, alltså nästan exakt 50 år sedan han gick bort, många människor som kommer ihåg honom.
Han lever än, tack vare att han bröt mot normen.
Här är tidningsartikeln, skriven av Magnus Rönnögård (som var en känd röst och penna i Offerdal på den tiden) i Östersunds-Posten:
IMG_7697

Huset som växte på facebook!

I fredags tog jag en bild på ett växthus hos Torbjörn Torstensson i Rödön.

Ett fantastiskt fint och annorlunda växthus.

Det såg ut så här:

  
Och så lade jag ut bilden på facebook. 

Några minuter senare hade inlägget fått 50 gillanden och snart var det uppe i 100. Nu närmar det sig 600 lajks, vilket är rekord för något jag lagt ut på facebook.

 

Det här är mannen bakom verket. Magnus Gunnarsson gör sina växthus i ett snickeri i ett gammalt fjös hemma i Bispgården.
Hans företag heter Virvelkraft och växthuset, med sin marina form, heter Nemo.

 

Här från sidan.

Och här detaljer. Virket är målat med tjärolja.

   Snyggt!

Det får vara nog nu

Jag är ett mobboffer.
På väg hem från jobb nu i kväll får jag ett sms. ”Kolla facebook just nu, där är en hel tråd som handlar om dig.”
Jag läser och blir förbannad. Ledsen. Förtvivlad.
Och jag vet att hur jag än agerar så kommer denna mobb, den kände kulturarbetaren och hans följare och vänner, bara fortsätta förnedra, baktala och håna.
Aldrig med mitt namn fullt uttalat. Det är mer sublimt. Det är smart. Det är sjukt obehagligt. En gång är ingen mobbning, men när det återkommer, när det sätts i system. När jag börjar tycka att det är jobbigt.
Då är det mobbning.

När jag var liten fick jag höra av mina föräldrar att jag skulle bemöta eventuella mobbare med snällhet, jag skulle aldrig ge igen med samma mynt, för då skulle jag bli en mobbare själv.
Det har jag försökt hålla. Jag har i alla lägen när jag hamnat i mobbens närhet tänkt att det är mobbaren det är synd om, det är mobbaren som har problem. Och att det troligen är svårt att vara mobbare, de kan vara sjuka, de kan ha problem hemma eller med sig själva.
Det tror jag än i dag. Mobbare är svaga människor.

Just nu är jag ett ofta förekommande mobboffer i en känd kulturarbetarens facebooktrådar och eftersom det inte verkar ta slut, och när andra hakar på och fyller i med lögner och påståenden, känner jag att jag måste berätta. Få sätta punkt.
Jag vet, jag skulle bara kunna fortsätta att ignorera, inte bry mig, eller bara le åt alla ironiska konstigheter, men jag blir ju påverkad också. Jag ledsnar. Det är fan inte roligt att höra hur pratet går, det är jobbigt att hålla god min inför vänner och anhöriga, det är jobbigt att se hur några av mina egna ”vänner” går in och delar eller gillar mobbarens facebooktrådar. Det är gamla kollegor inom tidningsbranschen, det är nya kollegor (ej ÖP), det är kulturmänniskor och det är några som jag tagit en öppen debatt med kring frågor om främlingsfientlighet och tiggeri. De är genom sitt stöttande och gillande i de här sammanhangen också mobbare i mina ögon.
Men jag har som sagt satt punkt nu. Jag har tagit bort ett 20-tal av dessa ”vänner”. Det har inget att göra med vilka åsikter de har utan handlar bara om den illojalitet jag känner.

Jag blir förbannad och ledsen, och har du varit vän med mig på facebook och nu märker att du inte längre är det, så förstår du varför.
Och du som läser det här ska inte tycka synd om mig, jag går vidare, jag klarar mig, tyck synd om mobbaren.

Den finaste bild jag aldrig knäppte

Östersund, torsdag.

I dag vid lunchtid blev jag vittne till stor dramatik som slutade i något fint.

Det var vid infarten till turistbyrån på väg till lunch som jag plötsligt fick höra en vrålrusande motor.

När jag tittade upp såg jag hur en bil mycket vårdslöst körde rakt in på parkeringen utan att väja för folk.

På sin väg mejade bilisten ned en stackars cyklist slungades av sin cykel och hamnade på knäna på asfalten.

Jag hann tänka, ett fyllo? 

Folk skyndade fram för att ta hand om den skadade.

– Hur gick det?

Då var det som att livet lade av gör en kort mikrosekund, som att stadslivet frös ett ögonblick.

Ja, hur gick det?

Samtidigt hade bilisten stannat. Ur den gamla bilen steg en äldre kvinna. Allt gick nu som i slow motion. Kvinnan gick fram mot den knäade unge mannen, vilken nu också reste sig upp. Den äldre mycket chockade kvinnan tittade mot mannen, som borstade av sig med händerna och sa:

– Det gick bra.

Den chockade kvinnan brast ut i stor gråt och den unge mannen lade då sin arm om kvinnan och kramade henne.

Och den bilden, ja, jag stod med mobilen i min hand, alltid redo att knäppa av. Och den här bilden hade kunnat bli årets bild. Men jag knäppte aldrig. 

Bilden som utspelades där och då och som gjorde att den frusna staden i det ögonblicket  plötsligt smälte och fick liv igen, den bilden var så fin att jag behåller den för mig själv.

Så cyklade den unge mannen ner på stan och den äldre kvinnan som fått gaspanik och fastnat med foten i pedalen fick hjälp att parkera sin bil.

Och jag drog vidare till lunchhaket och min lasagne.

Att slå mynt av en naturkatastrof

 

Gun-Marie Persson  säger det själv, bilden kan vi väl ta vid Vildhussenstatyn. Det är ju alldeles utanför turistbyrån i Hammarstrand där hon har sin arbetsplats.

Hon är vd för ett dotterbolag till Jamtli och hon är med i Destination Ragundadalen.

– Det är 50-årsjubileum för Vildhussenstatyn nästa år. Det är konstären Torsten Fridh som har gjort den.

Jag tänker, finns det nån Ragundabo, som inte vet vem Vildhussen var, eller vad Döda fallet är?

Troligen inte, svarar jag själv.

Gun-Marie Persson är troligen en av kommunens viktigaste personer just nu. Det är hon som ska se till att den torra fåra genom skogen, en ravin med klippor och skrevor, som blev till när Vildhussen torrlade sjön, ska bli kommunens räddning.

Inga små stenar hon har på sina axlar!

– Det här är viktigt för Ragundas framtid, och det är jätteroligt att jobba med. Det stora målet är ju att få Döda fallet att bli ett världsarv. Det skulle betyda att det också blev internationellt känt, säger hon.

En ansökan finns planerad och ska lämnas in i höst till Tillväxtverket, och därefter kan det gå vidare till regeringen, som i din tur ansöker hos Unesco om att Döda fallet får hamna på världsarvslistan.

Det är nästan som att söka OS det här, skojar jag till det lite och gör det till en fråga.

– Ja, absolut. Det gäller att ha bra politisk förankring och vi måste kunna räkna med en allmän uppslutning. Och även länsstyrelsen är en viktig del i vår ansökan.

Men det är en lång process som totalt tar kanske tio år. Under tiden jobbar Gun-Marie och Destination Ragundadalen med att förbättra och popularisera Döda fallet.

– I dag går det inte att sälja souvenirer till besökaren. De vill ha så mycket mer. De vill förverkliga sig själva och uppleva saker. 

Gun-Marie berättar om den nya guidningstekniken. Den går ut på att man ska kunna se 1700-talsmänniskor gå omkring i dalen, eller se byggnader och miljöer från förr.

– Det handlar det vi kallar förstärkt verklighet. Man har glasögon som riktas mot triggers och så kan man själv bestämma vad man vill se. Och tänk vad häftigt det skulle vara om vi kunde få Leif GW Persson att läsa och berätta om de långa, långa juridiska processer som följde i katastrofens spår.

Jag erkänner att jag lockas av tanken, och att det skulle vara jättehäftigt. Men också lite bisarrt, det är som att livet, att verkligheten i sig inte räcker. Vi ska hela tiden ha något värre. Ännu häftigare.

Nu jobbar Gun-Marie och de andra med att försöka få större aktörer med på planen.

– Det handlar om aktörer inom näringarna som kan finna vårt projekt  investeringsbart. Vi har varit i kontakt med bland andra Fortum och Vattenfall och vi ska ha flera möten med dem framöver.

Det låter onekligen spännande. Ragunda har ju ett dött fall i alla fall. Tänker på de fattiga inlandskommuner som inte ens har det.

Jag lämnar Gun-Marie på hörnet vid Hörnet och åker vidare.

Växthuset som är ett båthus

På en gård i snebacken vid Hannåsvägen i Bispgården finns ett eternithus.
På sluttningen ner mot huset står en kuliss som ser ut som en uppochnedvänd båt.
image
Jag har följt med Magnus Gunnarsson hem. Vi stötte på varandra på Helenes fik och musik och sa att han hade något att visa mig.
Det som syns på bilden är gaveln till ett växthus. Det är Magnus idé och design. Han gör dem hemma i snickeriet som han har i gamla fjöset.
– Jaf fick idén när jag behövde ett nytt växthus och jag inte visste hur de skulle se ut. Så jag tog kontakt med trädgårdsmästar’n här nere. Han sa att det skulle vara snenock så stt snön rasade av.
Så då började Magnus experimentera och hittade sin egen modell. Ett vackert, annorlunda växthus av tjäroljad trästomme och kanalplast.

image

– Jag visade upp mitt växthus på Jamtlis vårmässa förra året och det blev bra intresse. Efter det fick jag sälja fyra stycken.
Just nu arbetar Magnus med stommen till ett hus som ska till Sundsvall i morgon för att vara med på en mässa.
– Då hoppas jag på att få fler beställningar.
Växthuset, som heter Nemo, och alltså har marin form, byggs som ett Attefallshus, alltså 25 kvadrat, men kan också förlängas.
– Är du snickare i grunden? undrar jag.
Magnus ler och skakar på huvudet.
Sen säger han:
– Nejdå, man lär sig genom att göra. Och genom att misslyckas. Jag tror att skillnaden mellan att inte kunna och att kunna handlar om självförtroende.
När jag lämnar Magnus börjar det skymma och arbetslampan lyser i fjöset.
Nu hoppas han bara att det inte ska bli storm i morgon. För då kan det bli tufft för växthuset på en asfaltplatta i Sundsvall.
Jag åker vidare mot Döda fallet.