Sista samtalet med min mamma

  
Det var den där tråkiga hösten. Den grå hösten när ljuset aldrig kom, den där hösten när min gamla mamma bestämde sig för att segla i väg. Den hösten när jag blev föräldralös.

Det var bara jag och hon. En tickande klocka i kammaren, och en katt som kom och gick.

Det var inte lång tid kvar. Vi bröder turades om att vara där. Men inte så mycket som vi borda ha varit. Vi kom, och gick, och ibland låg hon ensam. Men allt andades lugn och fridfullhet.

Men den här gången var det bara hon och jag. Och jag insåg plötsligt att jag satt där, att hon nu sakta och mycket säkert höll på att glida iväg ifrån mig.

Och så de där tankarna om att jag borde fråga något, ställa en sista fråga om något som jag hade velat säga, eller fråga, något viktigt i livet. Ett sista samtal oss emellan. Hon, den glada, skrattande, som alltid varit hemma och hjälpt oss bröder, hennes söner. All chokladmjölken, limpsmörgåsarna, pannkakorna, kakorna, ja, allt det där.

Nu satt jag där och visste inte vad jag skulle säga.

Jag hade ingenting att fråga om. Och paniken kom, snart skulle det vara över, snart skulle hon ha passerat den gräns mellan liv och död som gjorde det omöjligt att kommunicera.

Och jag såg det, och jag ansträngde mig, och till slut frågade jag:

– Mamma, hur var det du lagade till den där stekta levern som vi brukade få när vi var barn? Den som var så god, med den mörka såsen och kokta potatisen till, och lingsonsylten?

Här låg hon på sin dödsbädd och jag frågade om – stekt lever …

Men något svar trodde jag ju aldrig att jag skulle få.

Så, helt oväntat, kom det svagt från sjuksängen:

– Det som är så lätt, du steker bara levern i bitar i stekpannan, och så reder du en sås av skyn. Du kan ha lök till. Och så kokar du potatis.

Det var det sista samtalet mellan oss. Det var ett viktigt avslut. Och receptet hade säkert gått att googla, men det var viktigare att få det direkt från henne.

En bortglömd Elitloppssegrare från Aspås

I dag är det Elitloppet. Fråga mig inte om favoriter eller vilka hästar som är med, för det vet jag inte.
Jag är ingen travsupporter, och jag har noll koll på vilka hästar och lopp som är de stora, men själva Elitloppet känner jag ju till.
Och jag har också följt en del av loppen på teve genom åren.
Men inget är som loppet 1973. Då var jag 16 år, hade precis gått ut nian, och spelade fotboll i Krokom/Dvärsätt. Det året var Elitloppet lite extra. Det var nämligen en häst som månaderna innan loppet gjort en del remarkabla resultat och det som var speciellt var att det var en häst sprungen ur enkla förhållanden, uppfödd i Rättvik och körd av en blyg och tystlåten man från Aspås.
Hästen var Ego Boy, eller sagohästen.

Det måste ha varit den första häst som blivit lika folkkär som en idrottsman, som Ingo, Stenis, Borg, eller Toini Gustafsson. Ego Boy behandlades nästan som en rockstjärna och folk i publiken skanderade: Oj oj oj Ego Boy! Och de hade t-shirts med denna ramsa tryckt.
Travkusken var definitivt ingen rockstjärna, eller ville ens vara i rampljuset. Han hette Ingemar Olofsson och var en av fyra bröder där alla hade förnamn som började på I, Ingemar, Ingvar, Ivar och Ivan. Och de kom alltså från Aspås och var kände fotbollsspelare och travgrabbar.
Ingemar var den som satsade fullt ut på travet och som kusk hamnade han i Rättvik och fick alltså äran att köra sagohästen Ego Boy.
Ingemar Olofsson var tillbakadragen, lite blyg, och svarade lite kort på intervjuarnas flåsiga frågor. Och han tog uppståndelsen med knusende ro.

Just elitloppet 1973 är det kanske mest kända och för svenska folket ihågkomna travlopp som körts. Ego Boy blev ett namn som alla kände till och som många än i dag kan relatera till.
Dock fick allt en ganska tragiskt slut. Bara ett år efter succéloppet hittades hästen död i sin box i Rättvik. Han hade en bruten halskota och då misstänktes sabotage. Vad som föranledde dödsfallet har aldrig kunnat fastställas och än i dag finns det de som misstänker att Ego Boy utsattes för yttre våld. Hästens död tog väldigt hårt på kusken Ingemar Olofsson, som själv dog i en bilolycka några år senare.
Skärmklipp
När jag letar i vårt bildarkiv finns nästan ingenting om Ingemar Olofsson. Bilden är från Östersundstravet och det är inte Ego Boy som Ingemar kör här.
Med åren blev Ingemar bortglömd och försvann in i skuggornas arkiv, men nu är det dags att återupprätta hans minne tycker jag. Det här är en hyllning till en fantastisk kusk och häst och väl värt att titta på igen.

Se Ingemar och ett kort reportage från segern med Ego boy här!

öFK och Berlinmuren

Det här med ÖFK, alltså. Att man skulle sitta här, närmare de 60, och fortfarande hyfsat klar och hålla på ett Östersundslag med chans på Allsvenskan.Den upplevelsen är ungefär som att vi skulle ha suttit i mitten på 1970-talet och någon sagt att Berlimuren skulle falla. Det skrattet ungefär.

Och så det här med att hela tiden snegla på Jönköping Södra och deras resultat.

Jag tror så här, det är bra om både Jönköping och ÖFK vinner sina matcher och drar ifrån. Varje lag som J-Södra besegrar innebär ju att avståndet bakåt ökar även för ÖFK!

Den gamle och bollen

ÖP-liret_2553
Stannade till i Krokomsviken. Det var match.
Det är något med fotbollen som drar mig dit, om det så är en match på hög svensk nivå på Jämtkraft arena, eller en match i lägsta ÖP-lirsserien för flickor eller pojkar.På en grusplan, eller en skir, grönskande sjumannaplan i Krokomsviken en majkväll. Det är som vackraste poesi på något vis. Det klickar till i hjärtat.
Jag undrar hur många matcher, eller delar av matcher, jag sett genom åren. Det måste vara tusentals.
Träffade Göte.
Han var naturligtvis där. Satt i sin gamla röda Volvo treförti med K/D: grönvita klistermärke på. Och klädd i träningsjacka med K/D-emblem.
Göte Lindberg.
Om du är fotbollsintresserad har du säkert träffat honom, eller hört talas om honom.
– Hej Göte!
– Hej Nolervik!
Och så kommer alla gamla fotbollsminnen.

Han pratar om gamla spelare, bollar med remning, och Gunnar Östman, som var skomakare och kassör i K/D och som lappade och lagade trasiga fotbollsskor hellre än att bjuda på en rekvisition till sporttjänst i stan.
Göte gör ett otroligt jobb och är kanske den siste idealisten.
Hans föräldrar Arne och Anna Lindberg var precis likadana. Arne trampade Hissmovallens gräsmatta efter matcherna, efter träningarna, och Anna tvättade mathdräkterna.
Göte gör bägge delarna. Plus många andra saker, pumpar bollar, hämtar bollar, fixar vatten och sopar och fejar och städar.
Han liksom bor på Hissmovallen.
Om han inte är på match nån annanstans. Eller på macken och snackar med de andra fotbollsnördarna.
Göte är en bit upp i åren nu, men lika entusiastisk. Den gamle och bollen, definitivt.
Han säger den här kvällen i motljuset vid planen i Krokomsviken:
– En gång fick jag höra av några grabbar som troligen var lite på fyllan, ”Din jävla fotbollsidiot”. Det tog mig lite hårt, men jag visade inget. Jag bara skrattade och gick därifrån.

Göte har varit intresserad av hockey också. Ytterå/Waplan var favoritlaget, och Affe Lundell och Olle West var idolerna.
– Jag sparkade från Hissmofors till Vaplan för att titta på matcherna, berättar han.
Alla som någon gång spelat en boll i Krokomstrakten känner till Göte. Och han känner alla. Han har sett alla växa upp, och han bekräftar varenda liten flick- eller pojklirare. Snackar med dem, skojar med dem, kommer ihåg dem långt upp i åldarna.
Jag brukar tänka att utan Göte Lindberg skulle K/D dö en smula. Eller ganska mycket egentligen. I dag när så mycket annat pockar på, och när det inte är så glassigt att spela fotboll, då är det Göte som är det sammanhållande kittet. Den som stolt bär sitt klubbemblem.
Han plockar fram ett hopvikt papper ur innerfickan och säger:
– Känner du igen den där?
Och så skrattar han sitt omisskännliga skratt.
Det är en bild på mig, som ung knatte i K/D-färger. Hemma på gården i Krokom. Jag har själv publicerat bilden här i bloggen och Göte har fått den utskriven. Han samlar mycket om klubben i sitt hjärta.
– Hörrödu, kom bort på Vallen nån kväll så ska jag visa dig, jag har mycket klipp där.
Och jag säger javisst, det ska jag göra.
– Ja, det vore kul.

Och så tittar han på matchen. Känner igen unga spelare, som knappt fyllt tio. Ser föräldrarna i dem, ibland far- och morföräldrar.
– Det där måste vara Vikkans dotter, eller hur? Och det där är en Bejersen, hahaha, det går inte ta miste på. Och Olsson, och Persson, och Lindgren, Jonasson och Lundin. Och Fahlén. Och …
Så håller han på. Samtidigt som han vandrar omkring bakom målet och fiskar upp förlupna bollar.
Och när jag tar fram mitt långa teleobjektiv och skruvar på kameran, då tittar Göte förvånat på mig och säger:
– Åh fan, ska du spela trumpet?
Det är Göte Lindberg det, i ett behändigt litet nötskal.
ÖP-liret_2623

The Eriksson story

 

Det här fotografiet från 1965 har tagits av Hasse Eriksson, en 18-årig yngling från Gullänget ute vid kusten. Han hälsar på sin pappa Knut, mannen uppe till höger. Knut har en ny familj nu, en av sönerna i äktenskapet heter Stefan. Det är han som står i mitten, med vindsnurran.

Hasse är på besök hos sin pappa och bror här. Det är i Norrvik, ”nola vika” i Hotagen, hos Knuts föräldrar Olle och Selma, Stefans och Hasses farfar och farmor. 

Selma var en humorist och glädjespridare och var dotter till Värmlands-Inga. De bodde i en timmerkoja ensligt i skogen när Selma var liten. Där fanns även Selmas fyra syskon och pappa Anders Jonsson. Han var alkoholist och religiös grubblare och satt på brännvinskaggen och läste bibeln. Till slut flydde Inga med barnen ifrån honom. Mitt i natten smög de i väg ner mot sjöstranden för att ta båten och ro i väg, men gubben vaknade och jagade med en yxa i näven efter dem och ut i vattnet och fick tag i Selmas klänning precis när de skulle hoppa i båten. Inga lyckades ro i väg och kvar blev Jonsson med ett stycke klänningstyg i handen.

Några år senare kom Selma som piga till gården i Norrvik. Hon och näst äldste sonen i familjen, Olle, blev förälskade och gifte sig och fick fyra barn. Knut var näst yngst.

Olle blev jordbrukare men var inte den typen. Han skrev och jagade. Stack iväg på jaktturer i skogarna och kunde vara borta i dagar.

En gång sprang hans stövare efter en skadeskjuten räv in i en skreva i berget. När den kom ut hade den ett tygstycke i munnen. Men ingen räv. Olle kröp in och hittade då liket efter en man. Det hade legat där ett bra tag. 

Det visade sig sedan vara en man, en vägarbetare vid namn Salomonsson, från  södra Sverige. Olle fick vara med i grottan och plocka ihop skelettdelarna och stoppa dem i en pappkartong för vidare sändning till begravningsorten.

Efter det kallas grottan på kartan för Dödmansgrottan.

På huk till vänster syns Knuts syster och pojkarnas faster, Ingrid. När hon var sju år drabbades hon av tbc och tillbringade en stor del av uppväxten på olika sjukhus och sanatorier. Hon överlevde mot alla odds och utbildade sig till lärare. Sjukdomen hade gjort att  hon inte kunde få några barn. Hon dog i juli i fjol, 94 år gammal.

Knut var musiker. Han lärde sig spela durspel när han var åtta år och började då spela på baler runt om i Häggsjövik. Han lärde låtar av gamla Häggsjöspelmän som han tog med sig genom livet. Han jobbade som skogsarbetare i unga år, och det var när han var på sådant arbete ute vid kusten han träffade Hasses mamma Nelly.

Han kom tillbaka till Jämtland och utbildade sig till linjemontör och fick jobb på Hissmofors kraftaktiebolag. Ibland kom dragspelet fram, och när han en sommarkväll spelade på Stenhammaren i Mattmar träffade han ”Flickan från Åse kalkbruk” den 19-åriga växeltelefonisten Ruth Johansson.

De blev ett par, gifte sig och flyttade till Krokom, först bodde de i ett litet hus ungefär där parkeringen vid kommunhuset ligger i dag. I det huset hade det begåtts ett mord, en ung flicka hade stuckit kniven i sin alkoholiserade far efter att hon utnyttjats av honom och hans supkompisar.

På korkmattan i köket fanns en blodfläck som aldrig försvann. 

I det huset föddes Ruths och Knuts förste son, Thomas. Sedan flyttade de till sista huset på vänster sida efter Offerdalsvägen. Telefonnummer Ettnolltvåfemnoll. Där kom det två söner till.  Dels Stefan, och sedan Mikael. Och därmed var familjen Eriksson komplett.

I december 1972 bytte familjen Eriksson efternamn för att Knut ofta förknippades med sin hemby. Men både Norrvik och Nolvik var upptagna.

Så det blev Nolervik.

Hasse Eriksson åkte hem till Gullänget och hans och brödernas liv gick lite skilda vägar.

Ja, ungefär så gick det till. Och det är alltså jag med vindsnurran.

  

Thomas och Hasse Eriksson.

Vardagsdrama i Dorotea

Stannade på macken i Dototea för att sträcka på benen och få mig en kopp kaffe.

väg in ropade någon:

– Hallå! Du där! Skulle jag kunna få låna din mobiltelefon och ringa ett samtal? Jag måste ringa tjejen.

Ur en rosthög på parkeringen klev en ung man som var skitig av olja och motorsmuts från topp till tå.

– Jag o tjejen har åkt med den här bilen från Vilhelmina och hit och stannat och jävlats på flera ställen. Hon kör en annan bil och nu har vi tappa bort varann. Jag har mobilen i hennes bil och jag måste få tag i henne innan hon åker tillbaka till Vilhelmina.

Jag singlade över mobilen. Och han ringde.

– Fan, inget svar.

– Prova igen du, jag går in och köper kaffe.

När jag kom ut stod han kvar. Och rökte.

-Nä, ingen mening. Hon svarar inte. Men om hon skulle ringa när du är på väg kan di väl hälsa att jag står på macken i Dorotea.

Vi sa hej och jag åkte.

Nån mil bort mot Åsele ringde mobilen.

-Hej, det är Sara, finns Jocke där?

– Nä, jag skulle hälsa att han sitter på macken i Dorotea och väntar.

– Aha, det var synd. Jag fick också fel på bilen och står en bit utanför Dototea på väg mot Åsele …

såg jag. På en parkeringsficka längst bort på raksträckan stod en bil, dörren öppen och en ung tjej som satt med mobilen i handen.

Jag stannade. Och det var lite roligt och överraskande.

skjutsade jag henne till macken i Dorotea nån mil bort och såg hur hon och Jocke sammanstrålade.

Hur det gick sen vete sjutton. Två ungdomar med två trasiga bilar och fem mil hemifrån. Ett enkelt vardagsdrama i all sin storslagna litenhet.

Den ”gode” egentligen den onde och den fule

Reaktionerna på min krönika ”Jag ber tiggarna om ursäkt” har varit många.

Sitter nu på en parkering mellan Fredrika och Bjurholm i Västerbotten och försöker svara på en del kommentarer.

Slås av den nya kunskapen jag lär mig, att ”godhet” är något negativt. Att den som visar ”godhet” är falsk och naiv.

Jag är tydligen ”godheten” personifierad, och jag tar det som en komplimang.

Tiggare vräks, men fritt fram i många år för husbilscampare

Östersunds kommun är inte konsekvent när det gäller vilka som får campa på ytor inom staden.

Så tolkade jag situationen när jag först besökte ett par EU-migranttält under brofästet i centrala Östersund, och därefter åkte 300 meter bort till planen vid Jamtlibryggan. På det senare stället har ett stort antal husbilar stått parkerade sedan början på förra veckan.

EU-migranterna ska vräkas med polishjälp.

Husbilarna har stått helt öppet i över en vecka utan åtgärd.

– Varför är det så, Lars Andersson, som är samhällsbyggnadschef i Östersund?

– Jag visste inte om att det står husbilar där, men reglerna är givetvis samma för alla.

– Förstår du om jag och andra kan tolka det som att tiggarna särbehandlas?

– Men vi gör ingen skillnad på folk. Jag tycker det här är väldigt jobbigt, och det känns inte bra att de här människorna ska behöva ha det så här. Förhoppningen är ju att de kan få annan hjälp att komma ur sin svåra situation. Men om man följer de regler som gäller så måste de bort, de får inte tälta inom staden.

– Innebär det att ni kommer att vräka eller avhysa husbilscamparna också?

– De får ju inte heller stå där, och samma regler gäller för dem, men vi har inte gjort någon sådan anmälan ännu. 

– De berättade för mig att de gjort så i flera år, de bor där i sina husbilar någon vecka då och då. Varför har inte kommunen agerat tidigare?

– Jag kan inte svara på det, men helt klart ska samma regler gälla, säger Lars Andersson.

När jag åkte förbi bryggan vid Jamtlibryggan i kväll stod fortfarande ett par bilar kvar.

1964, solen skiner och ansikten lyser

Jag o Thomas
Två unga pojkar, Stefan till vänster och storebror Thomas Nolervik​ till höger. En glad bild från omkring 1964. Solen skiner och ansikten som lyser. Fåglarna kvittrar och det luktar Falu slamfärg om väggen. Deras storebror Hasse Eriksson​ knäppte. Jag kommer inte ihåg situationen men väl kläderna. Den stickade tröjan (min mor) hade jag troligen dygnet runt och året om. Och de bruna stövlarna, som jag hade ärvt av honom till höger. Han hade lagt sig till med lite modernare, och tuffare stövlar, svarta med nervik. Och så Thomas frisyr, förstås. Från Majs Helsnagg i centrala Krokom. Men inte längre helt skalad, tvärtom en lagom tilltagen tjusarlugg längst upp. Jag hade nog inte den snyggambitionen här utan gick fortfarande till Erik Elf som tog en femkrona och rev av allt. Han var född på 1800-talet. Tänka sig, jag blev klippt av en man född på 1800-talet…
Inte undra på att jag hade mössa.

Jag vill be ÖFK:s klack om ursäkt …

Det här är inget annat än en rejäl pudel. För när jag skrev om ÖFK:s fantastiska hejaklack kom det med ett ord som jag kunde ha gett sjutton i att skriva.

Det ordet är ”gulliganer”. Jag går ned på knä, blottar min nacke och säger, förlåt …

Det är ett ord som jag använde för att jag tittade mig omkring, såg plötsligt två små gulliga knattar framför mig i klacken, och så kopplade jag, ”det är så långt från huliganer vi kan komma, det är gulliganer”.

  


Och jag
har förstått, efter en del påstötningar, att det kanske inte direkt är vad en kraftfull fotbollsklack vill bli kallad.

Med ödmjuk och näst intill perfekt knäböjning ber jag om ursäkt och lovar att aldrig ta ordet i min mun, eller ens skriva det, igen.

Jag kan också säga att jag var mer orolig för vad klackens medlemmar skulle säga om ordet ”lakritsskallar” som användes i rubriken. Men ingen reaktion.

Jag vill avsluta med att säga, om det ännu inte gått fram, att jag är grymt imponerad och jag anser att ni tillför en extra dimension till matcherna. Hoppas ni fortsätter så!