Dramatik i hönsgården

  
Första dagen som hönspappa är över.

Suck. 

Fem hönor är fler än fyra elefanter.

Hämtade fem hönor och en tupp på Rödön i dag och släppte ut dem i nybygga hönsgården här hemma. 

De började genast leta mat och picka omkring och allt såg lugnt och fint ut. Och timmarna, och dagen gick, och jag började tänka, ska de aldrig gå in?

Men icke. Den stolte tuppen med sin silvergrå plym började oroligt vanka omkring och hönorna hittade ett ställe där de kunde kura ihop sig. Så jag tänkte, okej, de sköter sig själva. Vill de inte gå in så går de inte in. 

Så jag gick in och förberedde natten. Strax efter elva i den lätta skymning som råder här i det inre av granskogsbältet vid den här tiden, satt jag vid köksbordet och slöbläddrade i en gammal tidning.

Då tittade jag ut för att se om hönsen fortfarande var ute, och det var de. Då, plötsligt, såg jag också en välkänd profil med karaktäristisk röd päls slinka över lägdan bortom hönshuset.

En räv!

Så jäkla typiskt, knappt hade jag hunnit få hem mina hett efterlängtade höns förrän mickel gjorde entré. Knappt hade vi ens hunnit swischa över lösesumman  förrän de skulle bli till rävmat, tänkte jag så där typiskt jämtländskt bittert.

Jag smög ut i kalsongerna i den kyliga jämtländska sommarnatten och jag fick tag i en spade som stod lutad mot väggen och jag tänkte att, kom igen nu då din listige fan!

Men så såg jag honom. Ett 20-tal meter bort hade han stannat, satt sig till ro, och tittade nu mot hönsen. Han var så förrädiskt vacker. Hönsen stod på andra sidan stängslet i grupp och tittade bort mot räven och de kacklade lite avvaktande varnande.

Och jag såg ju bilden, alltså BILDEN, med stort B, så jag skyndade tillbaka för att hämta kameran. Men det gnekade nog lite för mycket i förstudörren, och den listige var naturligtvis borta när jag kom tillbaka.

Men nu kunde jag ju bara inte låta dem vara ute. Inhägnat i och för sig, men jag tog inga risker. Så nu har jag precis farit runt i hönsgården och fångat in höna efter höna och till slut även tuppen och förpassat dem en efter en in i hönshuset.

Och nu, klockan 00.34, är alla bakom lås och bom.

Och allt är lugnt.

Godnatt!

De snälla ögonen i Junsele

  
Inne på Junselemacken, väntar på kaffet och kommer i slang med en man med snälla, spelande ögon. Han är jobbarklädd och på ryggen läser jag något om ”Stadsbudskontoret” och han säger med ångermanländsk klang i rösten: Å vart kom du ifrån då?

Östersundstrakten, svarar jag (eftersom jag inte orkar förklara allt det där om Offerdal och, ja, du vet.)

Så jag säger Östersund.

Karln med de snälla ögonen skiner upp:

Östersund säg du? De e en trivsam stad de. Ja gjorde en repövning där en gång. En väldigt fin stad. De e nog en fem, sex stycken härifrån Junsele som ha flötte dit, söm ja känner till.

Ja, svarar jag, Östersund är fint, men det är Junsele också.

– Jodå, vi har ju pizzeria och djurparken, och så det bästa av allt, marknan. Då lev Junsele opp. Men int e’re som Östersund int. Så fin n stad och så trevlige människor, säger han och nickar i en menande gest mot mig.

– Tack, säger jag, det var vänligt.

– Äh, int va de nå hell. Hoppas du får en fin vistelse i Junsele nu, hur kort den än må bli, säger han och ler.

Så betalar jag och han sätter sig för att dricka sitt kaffe. Och när jag går hör jag någon ropa:

– Ha det bra och häls Östersund.

Och det lovar jag.

Och nu sitter jag i bilen på en parkeringsplats i Tågsjöberg och skriver det här.

Tänk vad många vänliga människor det finns.

Elva år med operationer och behandlingar

Laddar för ett par dagar i Umeå. Igen.

Resa nummer 36. Pembrolizumab är ett preparat, en blank vätska om 200 milliliter, som under 30 minuter ska tryckas in i mitt blodomlopp. Det ska få mitt eget immunförsvar att angripa cancerhelvetet som finns i kroppen min.

Dagen före midsommar var det exakt elva år sedan jag fick min cancerdom. Glömmer det inte. Kom hem på torsdagskvällen där i juni 2004 för att förbereda midsommaraftonens festligheter på bygdegården.

Från den fasta telefonen i hallen blinkade ett ilsket rött ljus.

Jag lyssnade av, ”du har ett nytt meddelande”,

”Det är läkaren XXX och svaret på dina prover har kommit. De ser tyvärr inte så bra ut. Du har cancer.”

Blev kall och rädd, men hela tiden med tankarna på att ”jaha, och vad gör vi nu då?”

Fick tag i läkaren som stod i Ica-kön. Han sa:

”Du kommer att bli opererad och kanske strålad och om ett par år är du troligen botad”.

Nu har det gått elva och blir troligen aldrig botad, men klarar mig kanske ändå, tack vare mitt liv som försökskanin.

Träffade förresten en ung familj i södra entrén till onkologen här i Umeå i eftermiddag.

De var här för dottern som var i kanske 4-5 års ålder och som kämpat mot leukemi. Nu var sista behandlingen avklarad och hon såg frisk och glad ut. Hon kommer att klara det. Och, oj, vad jag imponeras av den familjens totala kamp, och deras resa. Allt de gått igenom.

Men nu ser det bra ut.

Jag ser också framåt. Med tillförsikt.

  

Lisa-Marie tog mig på bar gärning 

Det finns nog ingen jag avundas så mycket som Lisa-Marie.

Du känner inte henne, och det gör inte jag heller. Men ändå.

Hon har troligen det perfekta jobbet.

Hennes arbetsdagar är fyllda av skratt och humor, och hon somnar troligen med ett enda stort leende på sina läppar. Varje kväll, året om.

Vad hon gör?

Hon är den person som har som uppgift att kolla bilderna som tas av fartkameror landet över.

I början på juni fick hon se den här:

  
Undras vad hon tänkte då?

Fniss… Hahahahahaha … eller bara ett litet lätt ljudlöst leende? Och så en vit lapp över passageraren. Men brottslingen i fullan dager. Allt ljus på hen.

Du kanske tycker att hen är lik mig? Det är rätt, det är jag. Det är morgon, jag är trött, jag har precis fått ta en skjutsning jag inte var beredd på. Jag hade helst av allt velat stanna hemma en stund till i sänghalmen, första semesterdagen som det trots allt var.

Och inte hann jag fli mig i håret.

Kolla och jämför med tangokillen på körkortsbilden ovanför, vilken dekadans på bara ett decennium. Där allert och sprek, nu bara grynig och utsuddad.

Men som min kollega Olle Sjödin brukar säga, ”tar man bild på en gris så blir det en gris”.

Aldrig har det väl stämt bättre.

Den bilden fick alltså operatören Lisa-Marie från Kiruna se en morgon när hon slog på datorn och kollade in vad som hänt.

”Få se, nu till Tängtorpet, och vad har vi där då? Det ska bli sååå spännande att se!”

Och så kom min bil upp, aaj, aaj, aaj!

Och min bild.

 

Skäligen misstänkt. Jag råkade köra 78 på 70-sträcka, och jag skäms och jag ångrar mig, men värsta straffet är inte boten på 1500 kr utan bildbeviset. Ser jag ut sån?

Helst skulle jag vilja skrika: Neej!!! Jag erkänner inte!!! Det där kan inte vara jag, det måste vara nån annan.

Men okej då, för att vara en brottsling mitt under ett pågående brott, så ser det väl ändå hyfsat ut. 
Jag erkänner allt.

Sopiga funderingar

Besökte sopstation i dag. Alltid samma känsla av galenskap och vemod som infinner sig då. Och så känslan av att allt slängs av leda, helt fungerande saker lämnar vi ifrån oss bara för att vi ledsnar. Ikeahyllan Flärke, vackra spröjsfönster, punkterade cyklar och drivor av dvd-filmer. Tjockteveapparater, barnvagnar och gräsklippare. Som vore de bara att starta och köra.

Det är något absurt och beklämmande över det hela. Men ändå är känslan när jag lämnar sopstationen befrielse.

     

Mannen med ketchupflaskan 

Han parkerade alltid nere på landsvägen. Sedan kom han gående med raska steg uppför infarten, tog järnbron i ett par kliv och knackade på dörren.

Morsan öppnade.

– Nämen, e’re du, kom in!

Man kunde höra på hjärtligheten i morsans röst vem det var som kom.

– Ja, hej hej, jag tänkte bara få lite vatten.

Morsan:

– Jaha, kokar bilen nu igen?

Han hette Turesson och kom från Hotagen och han hade håret kammat åt sidan. I handen höll han nu, precis som alla andra gånger jag såg honom, en röd ketchupflaska (du vet, en sån rund à la 1960-tal) som han gav till morsan.

Hon fyllde flaskan och farsan och Turesson satt vid köksbordet och pratade. De var gamla barndomskamrater, hade gått och läst i lag eller om de hade jobbat i skogen.

– Nehe, nu måste jag tänka på att åka iväg. Frugan sitter i bilen och väntar, och det är lång väg hem, sa Turesson sedan de hade pratat och skrattat en god stund.

Och så hastade Turesson iväg ned mot landsvägen där hans röda Saab V4 stod och rök. Turesson öppnade huven, fyllde på vatten och så åkte han. Troligen hade han fler bekanta längs vägen, den där halvlitern vatten kom han ju inte särskilt långt på.

Samma procedur upprepades ett par gånger om år, i flera år. Men en dag slutade han komma. Turesson föll i glömska.

En av alla dessa personer som passerade revy i ens liv. Såna man tog för givet, men som en dag bara blir till minnen och fotografier. Om ens det.

Kinesen från Bjurholm

Det här med att varje by har sin stora grej, sin hemlighet eller sorg, det stämmer.

På väg mot Umeå i dag.

Jag har alltid tänkt att Bjurholm, som i alla sammanhang lyfter fram sin litenhet som kommun, innehåller något mer. Det där med ”Sveriges minsta kommun” är bara en kuliss.  Och så hittar jag Warner Oland. 

Warner Oland var en av USA:s största filmstjärnor under 1940-talet och var på bioduken mest känd som den smarte kinesiske detektiven Charlie Chan.

  
Värner Öhlund var hans namn, och han kom från den lilla byn Nyby en kilometer från samhället Bjurholm i Västerbotten. Han föddes 1879 och växte upp i fattigdom, och när han var 13 år emigrerade familjen till Amerika.  

Där började Värner ägna sig åt musik och kom alltmer in på artisteriets bana. Han översatte Strindberg till amerikanska och han uppträdde själv på scenen. Med tiden skulle han hamna inom filmen och han gjorde roller mot flera av den tidens stora, bland andra Greta Garbo.

Men det var som kinesen Charlie Chan Nyby-pojken Värner Öhlund skulle bli berömd.  

På den tiden var det endast vita västerlänningar som fick de stora rollerna. Så även om rollen var att spela afrikan eller asiat. Värner hade att passande utseende, som med bara några få justeringar kunde ge honom en asiatisk touch. Det skulle bli hans stora ekonomiska lycka och han skördade stora framgångar på bioduken världen över.

Dock var han en inte alltigenom lycklig man. Han hade svårt att leva upp till filmstjärnerollen och sneglade alltmer åt alkoholen. Det gick så långt att hustrun, som var 28 år yngre, ville ta ut skilsmässa.

Värner, eller Warner, led nu också sv hemlängtan och inför din nästa stora Charli Chan-film som han skrivit kontrakt för, åkte han för första gången till Sverige för att vila upp sig.

Sommaren 1938 kom så Warner Oland    på besök till hembyn Nyby och Bjurholm. Hela bygden hade kommit på fötter för att hylla sin store son och han levde upp under dessa dagar. Han fick då också tillfälle att på nytt sova i sitt föräldrahem, vilket han i en dagboksanteckning från resan beskrev  som ”sin lyckligaste stund i livet”.

Dock slutade resan i djup tragik. Warner Oland besökte även Stockholm under Sverigeresan och drabbades av hastigt påkommen sjukdom där och togs in på sjukhus. Där dog han.

Begravningsakten genomfördes i Stockholm och askan efter honom fördes till USA. Hustrun tog tillbaka skilsmässoansökan.

Så var den något märkliga historien om fattigpojken Värner Öhlund från Bjurholm.

  
 

Full respekt för respektfull man

  

En tröst i förlustens bittra efterefterskörd, att Varbergs segermål gjordes av denne unge man.

Jag kan inte tänka mig bättre alternativ till ÖFK-seger än att den som svarade för att klubben åkte på första förlusten var Tomas Boakye. Denne vänlige, genomtrevlige, varme och lite blyge kille genomsyrar respekt för andra människor. 

Congratulations to your goal Tomas, and I hope to see you back in Östersund some day!

Långt från Fifa

När Fifaskandalen bara växer och växer. I en annan del av fotbollsvärlden landar jag mitt i en ÖP-lirsmatch i Krokomsviken, glädjen, värmen och känslorna där, och så träffar jag fotbollsnestorn Göte Lindberg som torkar tårarna ur ögonen över en ung tjej som dribblar och skjuter som en mini-Marta, och så på morgonen efter sitter ÖFK:s laglapten Brwa Nouri i teve och berättar om hur bokcirkel och kultur gjort honom bättre som fotbollsspelare.

Då blir man glad.

Så långt ifrån Fifa man kan komma.

Veckans scoop

Du missade troligen dagens stora nyhet. Den hörde jag bara på Sveriges radio och ingen annanstans, detta trots att det troligen är en av de största nyheterna inom cancermedicin på flera decennier.
Det handlar om ett genombrott. Inte minst för oss med spridd malignt melanom, som varit svårbehandlad.
Metoden går ut på att stärka de egna immuncellerna så att de kan bekämpa cancertumörerna. Docent Lars Ny är ansvarig för den svenska delen av forskningsstudien. Han säger så här till Sveriges radio i dag:

– Det som är så speciellt med den här typen av behandling är långtidseffekterna, att man ser att patienterna har längre nytta av behandlingen än vi sett med annan behandling där man ofta kan se en god respons initialt men där sjukdomen tyvärr återkommer, säger Lars Ny.

Och precis så har det varit för mig under den senaste tioårsperioden. Operation efter operation har gett viss hjälp, men bara efter några månader har sjukdomen kommit tillbaka. De senaste operationerna har dessutom varit svåra och riskfyllda eftersom metastaser har legat på djupet under stora kroppspulsådern.
Nästa steg blev strålning. För två år sedan var jag en månad i Umeå och strålade metastaser i magen och ljumsken. De försvann också, men efter ett halvår hade jag nya återfall. Nytt försök med cellgifter och samma resultat, första behandlingen tog död på metastaserna, men efter den andra behandlingen hade de kommit tillbaka.

Då blev jag erbjuden att vara med i en vetenskaplig studie. Och jag tvekade inte.
Behandling varannan vecka i Umeå under två års tid, och nu är jag inne på andra året. Inga större biverkningar förutom trötthet och lite illamående, och behandlingstillfällena känner jag inte heller av.
Efter tolv veckor gjordes första kontrollen, och resultatet var glädjande, metastaserna hade backat rejält. Därefter har de minskat eller stått stilla och vid senaste kontrollen för sju, åtta veckor sedan var de knappt mätbara.
Nu är det bara att hoppas det håller i sig och att behandlingen fortsätter ge effekt. Mitt liv som försökskanin går inte klaga på, jag har hittills för första gången på tio år kunnat känna lite hoppfullhet och känslan av att inte ständigt behöva tänka på sjukdomen. I alla händelser en andhämtningspaus.

Det är en handfull svenska patienter som fått prova den nya behandlingen liksom drygt 900 drabbade från andra länder.
Jag är alltså en av några få i Sverige, och en 900 i hela världen, som får vara med och utprova den nya cancermedicinen. Det är jag glad för. Så här långt har den hjälpt mig till ett lite lugnare liv.
Men det lite märkliga är ju att inte fler nyhetsredaktioner nappat på den här nyheten. Den är faktiskt revolutionerande. Borde vara viral.
Så häpnadsväckande att den nu kommer att testas på ett antal andra cancerdiagnoser också.