Skånemåne och tantens tårar

Ännu en Skånevecka till handlingarna. 

Så här bor vi:

 

Jag var precis ut och tog bilden i månskenet. Nu natt och så norröver tidigt i morgon.

Smygehusandelen, alltid vecka 31, hus 34, tog jag över efter min faster. 

I morse när jag gick ut till bilen med några grejer kom en av granntanterna. Hon heter Gittan och är närmare 80 och hon och hennes man har haft sin andel sedan starten, 1979.

Hon dök upp från trädgårdshållet, och hon sa:

– Ursäkta att jag går över er bakgård, men jag väntar någon.

– Det gör inget, sa jag.

Hon sa:

– Det är inte detsamma längre. Det är en sorg i hjärtat numera när jag åker hit. Min man och jag har haft så många fina stunder härnere, men nu är han inte med längre. Han är dement, är på ett hem för dementa.

Jag:

– Det var tråkigt, jag förstår att det känns extra jobbigt då när du är här. Känner han fortfarande igen dig?

Hon sa:

– Jodå, det gör han. Och förra sommaren var han med hit, men det gick inte alls. Han drog iväg på egen hand och försvann och allt blev så tråkigt. Han gick iväg till poolen mitt i natten. 

Hennes ögon tårades. Den gamla damen och hennes man hade haft ett bra liv tillsammans, men nu skedde stora förändringar. Allt slogs i spillror. Och hon såg åter ut som en liten flicka där hon stod vid vår uteplats och grät.

Och hon hade ju också varit det en gång, en liten flicka med hela livet framför sig. Och hon hade gått skola, haft förälskelser, levt sina drömmar. Och hon hade fött barn, och hade barnbarn och hade haft en yrkeskarriär.

Och nu stod hon här i Smygehamn bakom vår andelslägenhet med tårade ögon, och hon sa:

– Och vi hade så trevligt de första åren vi var här. Då var det full fart här på hotellet med dans och allsång och fina middagar, men sen kom sämre tider och allt dog ut. Men vi behöll vår andel och vi har varit här varje sommar. 

Men nu var det den första när inte hennes man var med.

Så sken hon upp.

– Fast gym fanns det inte, som det gör nu, och det är jag så glad över. Jag går och gymmar varje morgon, sa hon.

– Men nu ska jag inte uppehålla er längre. Kom bara ihåg att ta vara på den tid ni har tillsammans, sa hon och försvann bort bakom päronträden.

Här bor min förste hockeyhjälte

  
Här bor Des Moroney.

Så här nära var jag alltså i dag.

Det är i Skivarp i Skåne och här bor en av mina första stora hockeyhjältar. Des Moroney, Sveriges första äkta kanadick. Buse, tacklare, ledare på och utanför planen, och en gudabenådad hockeyspelare.

Han såg så tuff ut. När de andra körde med hjälm körde han utan, tunnhårig, mördarblick – och kanadick …

Hans bild i mitt hockeyhäfte ( på den tiden det var på riktigt) var värt fyra av Dick Yderström, Stisse Johansson, Kjell Rune Miltons och Anders Snkan Parmströms kaliber.

Det sägs om Des Moroney att han var så tuff att han kunde skrämma slag på domaren bara genom att vifta med öronen …

  
Han förde upp Rögle, Västerås och flera klubbar i seriesystemet. En ikon. Des Moroney, mannen man var lite rädd för.

Och jag är starstruck i dag också. Vågar inte knacka på. Det får bli nästa gång tänker jag, men jag tar en bild och åker vidare.

Förutom Zlatan finns det nog ingen idrottare i Skåne jag hellre skulle vilja träffa.

Det sägs om Desmond Moroney att när han väl bestämt sig för att flytta till Sverige blundade han och kastade en pil på en Sverigekarta, den hamnade på Fagersta, vilket också blev hans första ort och klubb i Sverige. I år fyller han 80 år och arbetar fortfarande, nu som karateonstruktör läser jag i en artikel i en av lokaltidningarna. En bild på honom publiceras och han ser nästan ut som på mitt samlarkort från 1960-talet. 

Så åker jag.

Nästa gång, Des, då knackar jag på!

I en mördares fotspår

Bosarpssjön i eftermiddags efter regnet. Solen strålade genom gliporna i den höga bokskogen längs sjöns stränder när vi kom.

  
De flesta spelade minigolf, några fikade. Några ungdomar kastade sig i vattnet från bryggan vid badstranden och ett par med fiskespön provade lyckan från strandkanten.

Vi var där i ett helt annat ärende.

Vi var på en egenhändigt ihopsnickrad guidad mordtur. Med en dotter som är fanatiskt intresserad av kriminalhistoria föll det sig så, att vår tredje dag på semesterturen till Skåne tillbringades i massmördaren Tore Hedins fotspår.

Hurvamorden, du vet. Om polisen Tore Hedin, som inte bara mördade tio personer i Hurva och Tjörnarp i Höör-trakten, utan som också utredde morden själv.

  
Hans hemska dåd hösten 1951 och våren sommaren 1952 då han mördade kvarnägaren Allan Nilsson för att komma åt hans sparpengar, sina föräldrar för att de inte skulle behöva leva med skammen, sin före detta flickvän för hennes ”svek”, föreståndarinnan på äldreboende som bara råkade komma i vägen, samt de fem pensionärerna på hemmet som dog i branden, är en av de största gåtorna i svensk kriminalhistoria. Händelsen har också filmatiserats med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen.

Varför hände allt detta?

Bara Tore själv visste, men ingen fick någonsin möjlighet att fråga ut honom.

  
En junimorgon 1952 körde han sina gröna Renault fram till stranden av Bosarpssjön, tog sin eka och rodde ut en bit på sjön, fäste stenar i rep runt sina fötter och sänkte sig ned till botten av sjön. Något dygn senare hittades bilen och kroppen och det brev i bilen där han hade skrivit ner sin bekännelse.

Tore Hedin blev 25 år.

Det var där vi nu stod och dottern läste högt ur Aftonbladets artikel på nätet om Hurvamorden och Tore Hedin.

Ja, det var också en sorts sevärdhet. 

Läs mer här

Dags att tona ned rysskräcken

En helg i somras hade vi ryssar i byn. Vi drack öl och vodka och Alex rökte som en borstbindare.

Men bortsett från det var han som vilken svensk som helst. Vi samtalade länge och väl den kvällen och jag kan lugna alla, nej, jag kände ingen rysskräck.

– Vi vill visa svenskarna att vi är helt ofarliga och att vi är som vilka människor som helst. Om du aldrig träffat oss kan du inte peka ut oss och säga att vi är ryssar, eller hur?

Hans poäng, att de är människor, inte krigiska, inte hatiska, utan helt vanliga människor, alltså.

Och jag kände ingen skräck.

Alex tillhör ett konstnärskollektiv som arbetar för fred och humanitet och som i sitt projekt jobbar över gränserna. Därför var det nu i Kälom i Sverige för ett utbyte med svenska kulturarbetare, som kultursnickare Stig i min by, och saxofonblåsare Jens.

Alex tände cigarett på cigarett och på knagglig engelska lyckades vi kommunicera. Alex övertygade mig om att det mesta som sägs om ryssar i Sverige är fördomar, att Putin inte är omtyckt av honom och många andra, men också att Putin aldrig skulle angripa Sverige.

– Vi är ett folk som vill leva i fred, sa Alex, och vi skulle aldrig gå med på det.

Och jag tror honom.

Jag tror också att det är dags att tona ned Putinpaniken och rysskräcken, att det är dags att se klart, att det inte finns något reellt hot mot Sverige, att det gäller att hålla sig kall och inte falla in i någon sorts försvarspanik. Det vi i stället borde fördöma och rikta blickarna och krafterna emot är den rasism och främlingsfientlighet som finns på hemmaplan.

Hursomhelst, i Ryske Alex har jag fått en vän och tawarish (kamrat) för livet.

Spasiba!

Den enfotade mannen

Vi passerade Södertälje här om dagen och dörrarna till minnenas arkiv öppnades.

Så här var det:

Jag hade precis satt mig på tåget på Stockholms central mot Hamburg och det stora äventyret. Det var en mörk och kylslagen januarikväll 1987 och jag var som ÖP:s utsände på väg mot alpina VM i Crans Montana, Schweiz.

Jag var ensam i min nattkupé och jag närde en förhoppning om att så förbli. Lugnast så.

Men redan i Södertälje fick jag sällskap. En man med hatt och ytterrock och käpp kom haltande och efter visst mödosamt stök in i min kupé.

– Godkväll, mitt namn är Herman Neuer och vi ska tydligen dela kupé.

Vi tog i hand och han klädde av sig ytterkläderna och slog sig ned vid det lilla bordet. Och så började vi samtala. Jag berättade om mitt förestående äventyr och om tågresan ner genom Europa.

– Jag ska till min födelsestad Hamburg, berättade han.

– Hur kom det sig att ni hamnade i Sverige, frågade jag lite typiskt journalistiskt nyfiket.

Och så började han berätta sin fantastiska historia. Herman Neuer var 18 år när han blev skickad till fronten i Stalingrad. Förhållandena var vidriga, med den värsta tänkbara vinter och en dåligt utrustad armé. Många av hans kamrater lemlästades av granateld och många dog av förfrysningsskador de ådrog sig i den starka kylan. Efter ett halvårs strider tvingades hans bataljon backa och Herman hade då förfrusit foten. 

– Jag hamnade på ett fältsjukhus där man amputerade min fot. 

Herman blev dock inte frikallad, tvärtom var armén i akut behov av unga män och Herman omskolades till adjutant och blev beordrad tillbaka till fronten.

– Jag fick nog. Jag och en kamrat deserterade och tog oss till ett fiskeläge i norra Tyskland, vid Östersjön. Vi tog oss över till Danmark och sedan vidare till Sverige.

– Ni gick? Och du med bara en fot?

– Ja, vi hjälptes åt att tillverka en protes som jag hjälpligt kunde använda, och vissa sträckor fick min kamrat bära mig.

Tåget rusade vidare genom ett mörkt och kyligt Sverige. Vi satt i kupén och samtalade, städer passerade stilla förbi, folk klev av och på; Linköping, Jönköping, Växjö …

Och det ljusnade när vi nådde Malmö.

Herman Neuer berättade om sitt liv i Sverige där han nu bott i över 40 år.

– Jag utbildade mig till lots, och flyttade till Södertälje där jag träffade en flicka, vi gifte oss, fick två döttrar, ja, och så rullade livet på. Nu är jag änkeman sedan ett par år tillbaka.

Några timmar senare nådde vi Hamburg och det var dags för Herman Neuer att kliva av. I tio timmar hade vi varit nära vänner, och nu skulle våra vägar så abrupt skiljas.

– Jag skriver min adress och telefonnummer på en lapp, så kanske vi kan hålla kontakt, sa han.

Och så skulle vi ta adjö och jag sa:

– Jag förmodar att du har gjort den hör resan till din födelsestad några gånger tidigare efter kriget?

Han svarade:

– Det här är första gången på över 40 år. Det är känsligt för mig, jag ska träffa min flickvän, ja, den flicka jag älskade och hade ett förhållande med den gången kriget kom i vägen. Vi har inte setts sedan jag åkte till fronten.

tog vi i hand och jag såg aldrig mer av Herman Neuer.

Tore från Kakuåsen

Alla byarna.

Alla små jämtländska byar som flimrar förbi i sommarnatten. Bortom prästkragarna, husen och sjöarna som blänker till där genom det blålila lupinfiltret.

Kakuåsen. En av byarna. Och så människorna. 

Och jag erinrar mig en septemberafton i början på 1990-talet. 

Jag vet inte varför, men byarna ger mig associationer, speglingar och minnen. Fragment av händelser.

Den här septemberkvällen var jag ute på gården vid vårt nybyggda hus hemma i byn när det plötsligt dök upp en röd Saab 96 på vägen upp mot gården.

En ensam äldre man klev ur. Han hette Tore.

Han sa:

– Är det Nolervik?

Och så berättade han att han den här dagen hade kört ända från Kakuåsen, där han bodde, och till Kälom i Offerdal. Och han sa:

– Jag kommer så väl ihåg tanten som bodde här före dig, Stina-Lars, hon var ju bara en enkel ensamstående kvinna med lite medel. Jag minns att när hon ville få renoverat en gång på 1950-talet så vände hon sig till en av de rikare i bygden och frågade om ett lån på femtusen kronor, men det blev nej. När så en av de fattigare torparna i byn hörde det lånade han direkt ut sina sparspengar till henne, och så fick hon renoverat, och vad glad hon blev!

Då hade jag inte mage att säga att jag höll på att återställa hennes torpstuga i ursprungligt skick …

Nåväl, Tore var egentligen ute på en återseenderesa för att säga adjö.

– Du vejt, sa han. Du vejt att je ha fått kräfta som ha sprede se ti skelette och je vejt int hur lääng je ha kvar.

Jag sa lite ängsligt:

– Och nu är du ute och säger farväl till gamla bekanta?

– Ja, de jär je. Du vejt, je boodd hen i Kälom inna je flötte te kakuåsa. Je bor der nu, och der kom je te dö.

Han berättade att han var född i Hissmofors, att han och hans syskon spreds till olika familjer när de var små, och att han hamnat i Tulleråsen, och sedan Kälom. Där var han en av drivkrafterna bakom Käloms sportklubb och revyn Kälomssnurran.

– Ja, men då så, de va artut å si att de va nytt e folk i Stina-Lars, nu ske je fära hejm te Kakuåsen, sa han.

Och så åkte Tore, och det var första och sista gången jag såg honom.

Och om jag inte hade åkt genom Kakuåsen i dag, ja, då hade hans namn och det liv han levt och som präglade hans tid runnit bort som smältvatten om våren.

Orkidéer skövlades

Jag blev förvånad i dag när jag åkte för att titta till ett ganska stort bestånd av skogsnycklar. De växer normalt alldeles intill landsvägen mellan Näversjön och Kälom på en sträcka av cirka 500 meter.

   
    
 På vägen dit mötte jag Trafikverkets traktor som var ute och för att slå vägkanterna.
Jag fick en ond aning.

Vilken givetvis visade sig stämma.

Beståndet var skövlat. Bara några få orkidéer stod kvar, resten var borta.

Det är ingen kritik mot föraren, det är inte möjligt att sortera ut artrika bestånd. Däremot är jag frågande till Trafikverkets tillvägagångssätt. Kunde de inte ha väntat några veckor? Årets blomning är sen och många orkidéer blommar ju först nu.

Trist var det att se förödelsen. 

Såg på Facebook att samma sak hänt på andra ställen i länet också.

Dagens glada nyhet: Indra får stanna!

Söndag kväll.
Jag hade egentligen aldrig tänkt gå igenom alla meddelanden på min jobbmobil.
Men, äh, jag gjorde det ändå. Det kan ju vara något viktigt.
Skannade igenom mejl och meddelanden och plötsligt rullade det fram ett sms som stack ut.
Jag läste:

”Indra har fått permanent uppehållstillstånd.
Hälsningar Tudi”

Indra-kopia

Tudi är en kvinna i Östersundstrakten som hjälpt den unge Indra Pohkrel, från Bhutan, till ett drägligt liv under sin ”ickeexistens” i Jämtland de senaste två åren.
Jag läste nu sms:set ett par gånger:
!Indra har fått uppehållstilstånd”
Oj, tänkte jag. Vilken himmelsk lycka för honom! Han, som så länge pendlat mellan hopp och förtvivlan. Som blivit sjuk av sitt utanförskap, som levt ett mörkty liv utan att kunna få uppehållstillstånd, och som inte heller kunde skickas till sitt hemland. Inget land i världen kunde ta emot denne unge man.
Och under tiden, ingen utbildning, inget arbete, bara väntan, ett liv utanför själva livet. Ensam och deprimerad har han gått på Östersunds gator om dagarna och tittat på den ”verkliga”världen, den som pågår och som han inte kunde vara en del av.
Jag träffade honom första gången i mars 2014.
Då bodde han i ett rum på Tullingsåsgården. Vi möttes på ett fik i stan och han berättade sin tragiska historia, och att ingen, inte svenska myndigheter, och inte hans hemlands myndigheter, kunde styrka hans identitet. Och därmed brydde sig ingen längre. Han blev Mr Nobody.
Jag skrev hans historia.
Inget hände.
Jag kontaktade Migrationsverket. De kunde inte göra något. Han skulle utvisas.
Jag ringde Gränspolisen, som inte ville ha med fallet att göra. Låt honom stanna, han är en vänlig man som bara vill väl. Vi har försökt allt. Nu är det upp till Migrationsverket.

Maj 2014. Indra blev sjuk. Tillbringade flera veckor djupt deprimerad på sjukhus i Östersund.
Jag besökte honom. Han sa knappt något, han upprepade att hans liv rinner i väg, att han var väldigt ledsen och att han umgåtts med tankar på självmord.
Han fick hjälp på sjukhuset så han kunde komma på fötter igen.
Han åkte fram och tillbaka till Migrationsverket, men inget hände.
Sommaren 2014 fick han kontakt med Tudi, en äldre kvinna, som hjälpte honom och bjöd honom som inneboende. Hon funderade ett tag på att kunna adoptera honom, men det gick aldrig så långt.
Julen 2014 ljusnade läget något. Indra fick höra från Migrationsverket att de skulle pröva hans ärende på nytt, och samtidigt började organisationen Ingen människa är illegal att intressera sig för hans fall. En demonstration ordnades i Östersund för Indra, och det gav lite publicitet åt hans situation.

I februari i år fick jag ett sms från Indra, som då åter var nedstämd och inte såg någon ljusning.
Våren och sommaren gick.
Och så söndag kväll i juli.
Jo, Indra hade fått permanent uppehållstillstånd!
Jag kastade mig på mobilen och fick kontakt med honom:
– Jag mår naturligtvis mycket bättre nu! Det är den största nyheten jag någonsin fått och det betyder så oerhört mycket för mig, och som jag hoppas även för alla de människor runt om som hjälpt mig i min situation.
Och så räknar han upp alla han vill tacka, mig, ÖP, de sociala organisationerna, människor runt om honom, och hela Jämtland.
– Thank you very much!

I morgon, måndag, ska Indra, som befinner sig i Stockholm just nu, gå till Migrationsverket för att officiellt få allt klart.
Är det okej om jag skriver om den stora nyheten?
– Ja, det är okej, berätta nyheten för alla så vi kan dela alla leenden med våra grannar.
Hur är känslan?
– Fantastisk, nu känner jag att ingen är illegal, alla människor, nu även jag, har en plats på den här underbara planeten, och jag har frihet i mitt liv och kan göra vad jag vill!
Kommer du att bo i Östersund?
– Jag kan inte svara på det nu, jag får se vad framtiden ger.
Grattis Indra!
– Tack, jag är så glad för all den fina hjälp jag fått från alla vänner i Jämtland.
Jag kontaktade även Tudi, hans ”låtsasmamma”. Hon var naturligtvis också glad.
Varför tror du att Migrationsverket nu har ändrat sig?
– Jag vet inte, men i ett papper han fick som gjorde det möjligt för honom att börja arbeta stod det att han gjort sin identitet trolig, så vitt jag förstår har någon där börjat tro på honom.
Det finns alltså hopp för Indra, som nu, 32 år gammal, kan börja sitt nya liv i Sverige.

Och mitt hjärta klappar igen …

   

– Goddag, goddag, jasså ni är också här?

– Ja, det har ju skrivits så mycket om dessa fotbollsspelare och visst är de duktiga!

Jag mötte en gammal kulturpersonlighet på arenan i dag.

Äntligen. ÖFK på gång igen. Som 58-åring, det finns ingenting i sportväg som engagerar mitt hjärta och min hjärna som Östersunds fotbollsklubb. 

Trodde aldrig det kunde hända. Lite avmätt mot idrott har jag tillbringat några av mina vuxna decennier.

I dag står mitt humör och mitt mående och faller med hur det går för ÖFK. Nu är jag mer lättad kanske, än glad. Hemma mot Frej är det seger som gäller i min värld, men vet samtidigt att det egentligen är en omöjlig tanke. Det finns inga lätta segrar.

Men är det över huvud taget viktigt?

Tre pinnar? Kan det vara viktigt?

Jag vet att det kan tyckas enkelspårigt av vissa. Av en del människor som lite uppnäst påpekar att det ju bara handlar om idrott, att fotboll är en lek. Och kanske borde du ägna dig åt något kulturellt i stället.

Jag kände människor som var då högkulturella att de föraktade sport och sportmänniskor. Ville inte ha med sådant eller sådana att göra. All tävlan och  fotboll var för den outbildade vilden.

Och samtidigt, jag ger mig fanken på att dessa högutbildade faktiskt tävlat sig igenom hela sin utbildning, kämpat om betyg, slagits för fördelar, tacklat ut både med- och motspelare.

Föraktet försvinner troligen i vuxen ålder, för nu kan jag se många av dessa på ÖFK:s hemmamatcher. Det är ÖFK:s förtjänst förstås, klubbens satsning på integrering, på kultur och mångfald. ÖFK är intressant, är plötsligt – kultur …

Så nu har vi en fotbollsklubb som snart knackar på dörren till högsta serien, och som tagit sig dit med ödmjukhet och genom att odla sin egen idé.

Och jag är faktiskt också, och nu sticker jag förstås ut hakan, säker på att ÖFK vinner den här serien. Det finns i alla fall inget lag som spelar bättre fotboll.

Stackars Britta som aldrig fick hångla

Stackars Britta Jonsson, fick hon någonsin något sällskap?

  

Rotar i farmor Selmas efterlämnade brevhög igen. En återkommer ofta, en vän till farmor som skriver ofta från ställen hon troligen är piga på. Alla breven innehåller längtan, humor, självironi, och antydningar.

Britta Jonsson, skriver till jul, till vårfrudagen, till påsk, till midsommar, och nästan alltid är hon avundsjuk på Selma som har sällskap, en fjås, och någon som väntar på henne.

Men inte Britta.

En söndag 1914 skriver hon:

”Söndag den ”likvis” (alltså, ingen aning, min anm) 1914

(Därefter uppochned: Bränn brevet strax)

Snälla Selma!

Ser i ditt brev att du lever och mår bra, är mycket gott att höra, jag mår även bra. Kan undra, du mår väl dåligt med kärleken nu när fjåsen din är i Laxviken? Men han kommer väl värre igen i påsk. Tänk den som hade haft någon att vänta, det känns truligt för mig, men det får väl gå.

Du kan ju bjuda ut mig åt de där dyngbusarna ha, ha, ha,

Vi har varit iväg på biograf ska du tro, till Röttviken. Vi var 9 stycken, och jag var ensammen flicka så den kvällen var det oppåt.

O vad det är elakt att vara ensam. Tänkte i dag då jag var ut och rände att om det hade varit endast en flicka, men ingen att prata förtroligt med en enda gång. Jag vill nästan gråta i dag och ingen vacker gosse som jag får något av eller hångla med heller.

Du får väl överfullt av sådant när det är så många i Häggsjön.

Ja i alla fall så är det styggväder i dag. Tänk om du har kommit hit i dag så skulle jag allt blivit så glad så glad! Skall vi fara till Skärvången i fall det blir något livat där? Vet ej än men jag får väl något brev dessförinnan må du tro.

Här blir naturligtvis inte något livat, det är ju klart det kan väl hända att det blir någon skräpbal förståss. Får i kväll fortsätta mitt sladder och tala om att jag fått marknadsgåvan med Expressen (bussen) och jag fick en handväska ska du tro.

I alla fall far hem i vårfruhelgen, det måste väl vara det minsta du får. Matillda i Ansätten var hit i kvellst. Hon trodde det skulle bli något med Per E, men hon hade otur men kanske lite flax.

Här är dom bara religiös, svärmor din, Greta Hyttsten, Beda, Matillda, och många, tänk om det också hade kunnat bita på mig, men inte.

Jo, hur går det för Johan Tisell, törs han inte gå på byn än han? Är det någon annan som håller på med något frieri? Har Anna kommit hem än? Ska Sigga till att börja flytta? Skall Anna bli storbondgumma nu, eller hur? Tror jag måste sluta mitt skräp med tusen hälsningar från mig

Britta

PS. Hälsa skogskarlarna som jag känner

och Olle och Per förståss.

Godnatt”