Nu pratar vi inte mer om det här, eller hur?

Du kanske också märkte det?

Hur luften gick ur Jämtland vid pass halv sex i kväll. Vad tyst det blev. Inga kommentarer på Facebook, inga inlägg på Twitter, ingenting överhuvudtaget.

Allt blev bara tyst.

Som om vi alla gick in i en enda stor gemensam chock alla vi som gått omkring och varit lite ÖFK-kaxiga på sista tiden. Alla vi som pratat om Allsvenskan som om det redan varit klart, det var som om vi i kväll åkte på världens rundpall rakt på hackspetsen och sen blev vi alldeles tysta.

Som om det inte hade hänt. Som om den där chockförlusten mot seriejumbon Mjällby bara var en ond mardröm som vi snart skulle vakna ur.

Men tystnaden förblev tyst. Skrällen var ett faktum och det var som om vi inte ville tala om det.

All spänning, förväntning och i förväg uttagen segerglädje blåste all världens väg.

Och allt blev då tyst.

Och låt oss komma överens om att låta det så förbli. Vi pratar inte om det. Förlusten mot Mjällby har visserligen hänt, men sannolikheten för att vi ska glömma den är stor. Vi låtsas inte om den. Läget är nästan som innan, fem i stället för sex ner till Sirius och vi laddar för nästa match, mot ett pånyttfött Ängelholm på bortaplan om två veckor. 

Och sedan seger mot Sirius hemma.

Då är bröstet lätt igen. För i dag blev det tungt ett tag, det ska gudarna veta. Men som sagt, matchen har aldrig ägt rum. 

Nu ser vi framåt. 

En tiggares drömmar

Sitter i bastun på badhuset i byn för, jag vet inte vilken gång i ordningen, men av 52 lördagar per år i 20 års tid, har jag kanske missat en handfull.

Nu skannar jag av dagens nyhetsflöde i mobilen i omklädningsrummet. 

Jag har en dröm.

Eller två.

De går ut på att vårt lands politiker vågar göra en handfast kraftsamling och gå i bräschen i Europa för humanitet.

Att sticka ut som ett föredöme.

1) Jag drömmer om att landets regering beslutar sig för att bryta mot Dublinförordningen och inte skicka tillbaka flyktingar från Syrien till förstaland.

2) Att regeringen beslutar att verka för legala flyktingvägar från Syrien till Europa, och att vi tillsammans, politiker och medborgare, ser till att de flyktingar dom kommer hit bemöts med välvilja och medmänsklighet.

3) Att Östersunds politiker kraftsamlar och handfast bestämmer sig för att på alla sätt hjälpa de EU-migranter som nu finns i Östersund.

Fixa fram en egen campingplats för dessa utsatta, fattiga människor, med duschar, toalett och tvättmöjligheter. Det kan inte vara helt omöjligt att ordna det. Jag håller tummarna för att någon vågar ta det initiativet.

Mer än så kräver jag inte. Bara lite medmänsklighet, alltså.

Nergrisningen av LT:s kommentarsfält

Nä, nu jäklar är det dags för en insändare.

(Observera att detta är en sorts travesti av den ursprungliga insändaren om romers bosättning i Österängsparken)

Öppet brev till Länstidningens ansvariga angående alla rasisters bosättning i LT:s kommentarsfält:
Några av stadens rasister, det vill säga idioter, har sedan någon vecka bosatt sig i Länstidningens kommentarsfält på nätet, vilket innebär en i högsta grad sanitär olägenhet då de också använder kommentarsfältet till att uträtta sina toalettbehov i. Nu efter en dryg vecka ser det för äckligt ut, det är sopiga åsikter, sunkig rasism, hets mot människor, spyor och annan onämnbar skit bland kommentarerna.

Jag har varit runt och tittat och det ser verkligen hemskt och nedskitat ut. Med tidningens goda samvete, tydligen, då ni också bjuder in flera att slira runt i spyorna. 

Nu är min fråga, hur tänker LT agera för att lösa problemet med nergrisningen av kommentarsfältet?

Och vem ska städa upp efter dessa ”gäster” i åsiktsfriheten?

Jag har ett krav som skattebetalare och frekvent läsare av LT på nätet och det är att tidningen städar upp i kommentarsfälten omgående och då menar jag att ni plockar bort all skit om människor, all rasism och allt hetsande och all annan skit som skrivits och som finns kvar i kommentarsbuskagen.

Stefan
Vän av ordning

En hemmafruhjälte i Svaningen

Lämnar hatet på nätet mitt i en mening och drar. Sätter punkt. Förbannar mig själv över beslutet att svara en anonym människofiende i en fb-tråd. Energin väller ut ur min kropp.

Måste ut och få luft. Andnöden för mig ut i det jämtländska och snart kan jag dra friskt, rent syre i lungorna.

Bara åker. Rakt ut i inget och allt. Livets bundsförvanter. Inget är så oviktigt som det viktiga. Allt oviktigt är viktigt. Fångar det förbisedda med mobilkameran.

Byar passerar utanför bilrutorna. Som uppvuxna ur tuvorna och skogen; Kärrnäset, Draganäset, Hillsand, Svaningen, Djupudden, Västanvik …

Regnet har precis upphört när jag kommer till Ringsjön hitom Svaningen. Jag blir överväldigad, så tagen av det jag upplever. Jag har sett mycket av det här landskapet, och ofta åker jag blind för intrycken förbi, men här blir jag knäsvag. Så jäkla vackert, kargheten, vildheten, vackerheten som bäddar in min kropp och hjärna i ren och pur välvillighet.

I Svaningen. Knackar spontant på i ett av egnahemshusen från 1958. Blir bjuden på pulverkaffe. Sitter vid köksbordet hos före detta hemmafrun och skogsarbetarhustrun Hedvig Hallqvist.

Två timmar sitter vi där. Hör Östen Warnerbring sjunga lågt från radion på skåpet. Hör henne berätta om enda vägen, den förutbestämda väg som sa, Hedvig, du ska vara hemma med barnen, sköta hus och hem, vara hemmafru.

Och så blev det. Mannen var ute på skogsjobb, Hedvig var hemma och skötte allt. Då var de flera hemmafruar, många barn, affär i byn och bio på bygdegården på söndagarna,

I dag är det annorlunda.

Är det ensamt?

Jaa, svarar Hedvig. Det är sällan man ser nån bil ens. Förr var det mycket stoj och skrik och skratt med barnen.

Tidningen har hon sagt upp sedan den började komma varannan dag. Och mobiltäckningen är urusel. Man får söka speciella ställen i huset om man ska kunna prata. Eller gå ut på gården, säger hon.

Dator är inte att tala om. Det finns inget bredband. 

Men om hon ska handla, kanske du undrar?

Då får någon anhörig komma. Ibland tar hon sig med anslutningstaxi till grannbyn Hillsand två mil bort, och därifrån med buss till Strömsund.

– Men jag orkar inte gå så mycket, jag är färdig i benen, säger hon.

När hon var yngre, efter att barnen växt upp, jobbade hon en del med plantsättning åt bolaget. Det är den enda lön hon har tjänat.

Åker hem i ljumma kvällningen. Och det är ett varmt, lyckligt ljus över Ströms vattudal.

Jag tänker:

Sådana som Hedvig är hjältar i mina ögon, workingclass heroes, sådana som idogt byggde vårt land. Som jobbade och slet i ett samhälle som var annorlunda än vårt. Men Hedvig och alla andra kan ändå inte fullt ut skörda frukterna av slitet. Som inte kan få en tidning i postlådan och som knappt kan ha kontakt med övriga.

Utvecklingen är trist, men Hedvig är inte bitter.
– Nog förstår jag att det inte är lönsamt och köra tidningen hit. 
Jag önskar jag kunde hjälpa henne och tänker att jag i alla fall kan skicka henne en tidning när väl reportaget publiceras.

Det är skillnad på romer och tyskar …

Under några veckor i våras diskuterades frågan om EU-migranter som tältade på allmän plats i Östersund hade rätt till det, eller om de skulle vräkas.

Det blev stundtals hätskt där kommunens styrande utsattes för hård kritik.

Det slutade med vräkning av romerna. 

Samtidigt ett par hundra meter bort, vid Jamtlibryggan, ett antal felställda husbilar och husvagnar, gratiscampande turister. Men trots att de bröt mot samma förordning skedde inget ingripande. 

Under sommaren har jag gjort lite egna stickprov och det har funnits campare där varje vecka.

I eftermiddag stod det totalt elva campingbilar, tyska, svenska och norska, på området vid Jamtlibryggan. Inga protester från klagande stadsbor, inga ingripanden.

  
Jag frågade en av camparna som satt ute i solen och slappade om det kostade något och fick till svar att, nejdå, det var lugnt. Bara att stanna. 

Hen hade kommit i går.

Det är alltså skillnad på om det är romer eller tyskar, svenskar, norrmän som bryter mot förordningar.

Det är skillnad på skit och pannkaka.

Vid Skrattabborrtjärn

Långt ute i djupa skogen på mytiska Botelnäset i vilda Hotagen finns en tjärn.

Jag står där nu.

   
Tjärnen ligger vackert inbäddad i furuskog med gröna böljande lövträdsåsar omkring.

Det ovanliga med tjärnen är dess namn. Det var farfar i Nolavika som sa en gång på 1960-talet när jag var liten nyfiken pöjk, han sa:

– På Botelnäset är det mycket skrömt. Det finns till och med e tjenn mä åbbor som skraatt. Hu hejt Skrattåbbortjenn!

Och så skrattade han.

Och jag hade förstås storögt frågat om det var sant och farfar hade säkert svarat något om att, det är klart det är sant, men att han aldrig sett någon.

Skrattande abborre alltså.

Åren gick. Och jag hade lagrat tjärnens namn i arkivet för framtida eventuella besök.

Och nu, 50 år senare, står jag vid ett litet timrat båthus på en flytbrygga ut i de skrattande abborrarnas tjärn och spanar.

Jag hade också gjort mina efterforskningar. Jag hade på nätet hittat anteckningar i svenskt ortsnamnsregister från 1906 där en person boende i bygden uttalat sig.

Mannen i fråga hade varit till tjärnen och fiskat.

– Jag fick napp, men när jag drog upp fisken så flög den i väg och sprang opp i ett träd och gömde sig!

Och en annan sagesman hade berättat 25 år senare:

– Skrattabborre är en ödla som lever både i vatten och på land. Den ger ifrån sig ett burrande gurglande ljud. Som ett skratt.

En vattenödla?

Och efter ett tag blev allt så klart. ”Skrattabborre” är detsamma som den i dag skyddade arten vattensalamander, som har ett vatten- och ett landstadium. Den är mindre vanlig i Norrlands inland men finns i några tjärnar. En av dem är alltså den ute på Näset.

Men namnet då?

Nej, troligen inte av skratt som i att skratta, utan av ”skratt” som är ett gammalt ord för djävul. Kanske beroende på att salamandern har två hornliknande utväxter på huvudet. I vattenstadiet har den dessutom abborrens grönspräckliga färg.

Det där kände nog inte farfar till, hade hade ju inget nät eller google eller så, utan fick gissa.

Men för mig har nu en gammal dröm slagit in, jag har med egna ögon sett Skrattabbortjärn.

Och jag fick traska en och en halv mil för att kunna bocka av detta ur mitt minnesarkiv.

Det finns så otroligt mycket att uppleva.

  

En tragisk händelse på fotbollsplanen

Besökte Hissmovallen i dag.Ensam hängde jag vid det röda staket som inhägnar den gröna ytan.

Min hemmaplan.

  
Drömmarna, förväntningarna, de fladdrande flaggorna före match, Syd-apelsin, japp, doften av liniment och så smattret av fotbollsskornas dobbar mot stenplattorna när lagen springer ut till match.

Men också det tragiska.

Den där matchen som aldrig kommer att lämna mig.

Det var i augusti 1970, alltså nästan exakt 45 år sedan. En solig lördag och match mellan Krokom/Dvärsätt och Bräcke. Inte så många minuter kvar när KD:s vänsterback Ivar Olofsson, lagkamraten Rolf Strömberg och en Bräckeanfallare går upp i en nickduell. Ivar Olofsson landar illa, men ingen tror det är så allvarligt.

Men det är det.

Han ligger kvar. Om du tittar på bilden är det ungefär tio meter in på planen från linjen sett.

Det börjar bli lite panik, folk ropar och viftar, och till slut (har jag för mig) springer en kvinna in på planen. Hon är där för att titta, men också sjuksköterska. Hon inser allvaret och det kallas på ambulans. 

Jag glömmer aldrig, allt var så overkligt. Det var ju en perfekt dag egentligen, match, helg och strålande solsken. Men de där blåljusen och dramat som utspelades framför våra, publikens, ögon skulle följa mig hela livet. Det ödesmättade i en stilla solig söndag. 

Ivar lyftes på en bår och ambulansen körde iväg. Jag är lite osäker, men jag tror att matchen fortsatte. Men ingen var oberörd. Hur hade det gått?

Ivar Olofsson blev förlamad. Jag vet inte hur, eller vad som gick snett, men han blev svårt skadad med men för livet.

Minns också att det något år efteråt ordnades en match med TV-laget på Hofvallen en sommardag inför fullsatta läktare till förmån för honom. Jag var där. Jag kommer ihåg att han tog emot folkets jubel från sin plats i rullstolen. Kommer också ihåg matchen, och att Ardy Strüwer och Lasse Åberg var med, och Bengt Bedrup, som refererade matchen från avbytarbänken. Även Bosse Parnevik var med.

Ett år efter händelsen på Hissmovallen arrangerades bingo i Ivars hemby Aspås. Allt till hans hjälp.

Det här gamla stencilerade flygbladet som delades ut som gruppkorsband hittade jag i en låda i mitt gamla barndomshem. Ett upprop och bedjande om hjälp med priser.

  
Jag är osäker på hur livet blev för Ivar sedan.

Men jag glömmer aldrig den här händelsen. Jag var 13 år och tog starkt intryck.

Ett så kallat jubileum …

 

Friskfabriken tisdag.

Sommaren har snart gått och jag har gnetat på. Umeå tor och retur varannan vecka för att fylla på nytt liv.

Ett litet jubileum i dag. 40:e besöket, 40:e behandlingen. Firade med kaffe och kanelbulle och så på kvällen bio.

Innan dess en stunds väntan på sjukhuset. Jag och andra. Människor från Norrlands alla hörn. Från Myckelgensjö, Nordmaling och Sorsele, från Älvsbyn, Kiruna och Byske, från Svenstavik, Sundsvall och Kälom. Alla och envar med sin alldeles egen krämpa, son egen identitet. Ett brustet hjärta, en krånglande stressmage, ett melanom.

Många blir bra, men inte alla.

I dag var det bara provtagningar för min del. Värdena på topp. 

I morgon behandling.

40:e resan …

Det är ju inte klokt egentligen. Och det märkligaste av allt, jag tröttnar inte. Resan är lika spännande varje gång. Som att läsa en bok, med en handling jag inte vet något om förrän jag är mitt inne i den.

Varje resa är för mig sin egen berättelse. I dag stannade jag till exempel i Solberg, dagen till ära. Där har funnits ett guldgrävarmuseum.

, nu måste jag sova. Måste vara utvilad till behandlingen.

Godnatt.

Gruvfjällets hemlighet

  
Övre Oldsjön.

På andra sidan sjön skymtar Gruvfjället. Där genomfördes en av den svenska statens första stora exploateringar i fjällvärlden.

Den svenska krigsmakten var i stort behov av bly till ammunition och vapenindustrin. Detta för att kunna för sina erövringskrig i Europa och därmed också befästa sin position som stormakt.

Här i Oldfjällen hittades en blyåder. Och snart startades gruvbrytning. 

Till en början gjordes ett dagbrott uppe på fjällryggen där man eldade och sprängde sig ner i malmen meter för meter. Malmen lastades på slädar på vinterföret och samer tvingades, med tvång och våld, att utföra transporterna med sina transportrenar från gruvan ner till anrikningsplatsen vid Storbacken, en sträcka på närmare en mil. Den same som vägrade att utföra det tunga jobbet, eller som sinkade transporten blev straffad genom att bindas fast i ett rep och nerstoppad i ett hål i isen och sedan dragen under isen och upp genom ett annat hål en bra bit bort. 

Det här var ett utslag av härskarfolkets, majoritetens, förtryck av den svenska ursprungsbefolkningen. Det var också ett första undanträngande av den samiska befolkningen.

Gruvdriften upphörde då man snart insåg att blyet inte höll måttet. Senare hittades dock även spår av silver i fjället, och en ny gruvbrytning anlades på fjällets norrsluttning någon gång i början på 1800-talet. Hit kom då tyska gruvarbetare som bodde i stugor på sluttningen ner mot Oldsjön och de började arbeta sig in i berget. Efter en tid hamnade Tyskland i krig och gruvarbetarna fick hastigt ge sig i väg, lämnandes allt efter sig. Kvar blev bara en 40 meter lång gruvgång in i fjällkanten med en rejäl stenhög utanför. Meningen var att de skulle söka kontakt med den påbörjade gamla gruvan från det första försöket.

På den tiden hjälpte inga protester, staten tog vad staten ville ha.

Ibland bor jag i vår fiskestuga nedanför Gruvfjället och då kan jag tycka mig höra röster och hammarslag uppe från berget.

Men det är nog bara inbillning.

”En nolervikare bakom varje stubbe”

Hemma efter semestertrippen söderut.
Ur den osorterade högen med post ramlar det ett svartvitt vykort. Det visar sig vara ett kort med anonym avsändare, och vyn är ett flygfotografi från 1950-talet över Rönnöfors kyrka. Ett sommarkort från det svenska folkhemmets högtid.
11880952_10153222643905326_355641668_n
Jag tycker om vyn, och jag ler lite när jag ser fotot. Lite nostalgisk så där, för jag älskar ju Jämtland och det här landet, och blir ofta även nostalgisk.
Jag vänder på kortet och läser:
”Landsförrädare.”
11824185_10153222643510326_305422051_n
Jag är alltså landsförrädare. Varför?
Jo, troligen för att jag ofta tar EU-migranter och flyktingars parti. Troligen för att jag tar debatten med och mot SD-anhängare och högerpopulister, och främlingsfientliga.
Men nej, jag är ingen landsförrädare. Jag har inte svikit mitt land. Jag har inte sålt ut mitt land till någon annan, jag har bara försvarat den demokratiska grundpelare som det här landet vilar på, nämligen alla människors lika värde.
Vykortet var ingen stor grej, bara ännu ett utrop i feghetens tecken. Ett i mängden av alla mejl, meddelanden och kommentarer på facebook. Fast, en person som lägger ner så mycket jobb på att få i väg ett meningslöst insinuant meddelande, det känns lite obehagligt. Kanske någon offerdaling, eller inte, kanske bara någon random som hittat ett vykort. Jag vet inte, kommer aldrig att få veta.

Jag har också kallats Sverigehatare. Att jag inte skulle älska mitt land.
Men det stämmer ju inte heller. Jag älskar ju det här landet, TROTS näthat och anonyma vykort och mejl, och trots allt öppnare rasism och främlingsfientlighet.

På facebook och i mejl har jag också kallats vänsterextremist.
Jag är alltså, precis som de flesta andra journalister som INTE faller in i högerpopulismens dunkla ”viskrivervadfolkkänner”-retorik, en extremist på vänstersidan.
I dag är vi alla som fortsätter föra debatt och motargument mot sverigedemokrater och rasister pk och vänsterextremister. I dag när allt fler borgerliga ledarskribenter går i takt med främlingsfientliga krafter och tar alla chanser till politiska poäng då har vi andra blivit andra vänsterextremister.
Men, nej, jag är inte vänsterextremist. Jag är inte vänster, höger eller mittemellan. Jag är humanist och skribent, och jag förenar de båda i ord, meningar och text, som jag publicerar på facebook, i min blogg och ibland som krönikör i Östersunds-Posten.

Men vänsterextremist? Nej, förstås inte.
Lika lite som jag tror Kjell Albin Abrahamson är högerextremist när han i en artikel i LT visar sin avsky för socialismen och kommunismen och där han dessutom visar sitt förakt för mig och andra skribenter.
Tidningen med intervjun med Kjell Albin hittar jag i samma osorterade posthög.

Abrahamson vräker ur sitt kommunisthat (med fog förstås), men nämner inte med ett ord den främlingsfientlighet, den rasism och det faktum att ett högerpopulistiskt parti, med rötterna inom nazismen, närmar sig 20 procent av den svenska valmanskåren. Han tar inte heller avstånd ifrån den alltmer utbredda högerpopulismen. Och inte får han några följdfrågor värda namnet heller.
Här kan du läsa hans artikel.

I intervjun, med LT:s Pelle Zackrisson, går han så långt att han påstår att det är på grund av mig och debattklimatet i det här landet, som han inte vill flytta hem.
Jo, han säger så.
Vad tycker du om debattklimatet i Sverige?
– Fruktansvärt alltså. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte flyttar hem på heltid. Eftersom det finns, det verkar finnas en nolervikare bakom varenda stubbe. Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det. Men jag tror att vi skulle ta oss en bra bit på väg om Nolervik inte bara greppade efter de där mest populistiska slagorden.”

Så när jag ifrågasätter Kjell Albin Abrahamsons och andra elittyckares agendor och när jag ser att de med sina krönikor får med sig trollen och de mörka krafterna, och när de ständigt viftar med åsiktskorridorkortet eller att vi bäst bemöter SD och andra främlingsfientliga krafter med tystnad, annars växer de, då förstör jag debattklimatet. Då går det inte att bo här.

Samtidigt som vi ska vara tysta och inte klanka på SD och tassa på tå för Jimmie Åkesson och inte göra den där så kallade åsiktskorridoren för trång, så är det tydligen helt okej att visa sitt raseri och sin avsky mot kommunismen och socialismen och mot ett språkrör som heter Åsa Romson. Och mot feminismen.

Nej, jag håller inte med. Jag tycker att vi ska fortsätta att föra kampen mot mörkermänniskorna.Både högröstat och med kraft.