En dag med två kamper

Umeå, onkologen, onsdag.

Det var två kamper i går. Den ena förlorade vi mot Värnamo. Men det kommer nya möjligheter för ÖFK.

Den andra vann jag.

Tolv veckor hade gått sedan förra kontrollen i juli och nu var det dags igen. Jag hade förberett mig väl, motionerat, ätit, druckit och tänkt positivt.

Men sista halvtimmen sittande i väntrummet var som vanligt en pina. Svettningar och galopperande puls.

Jag försökte djupandas och tänka på annat. Det hjälpte. I några sekunder.

– Stefan!

Så var det dags.

– Jo, du är ju röntgad och allt är bra. Inga förändringar.

Lättnaden.

Stenarna som föll.

Leendet och den spirande framtidstron.

En dag med två kamper.

0-1 för ÖFK.

1-0 till mig.

Nu väntar den 43:e behandlingen, och sen mår jag tjyvens några dagar. Värk, illamående, orkeslöshet. Men det funkar. Jag rullar vidare.

image

SD och huliganer

Fotbollshuliganismen igen.

Ibland tänker jag elaka tankar, som att huliganerna på läktaren är ett tecken i tiden, de hårdare tag som på senare år har präglat politik och samhälle har ökat segregation och utanförskap. De skriker ut din frustration.

Då tänker jag mig läktaren ungefär som Sveriges riksdag. På samma sätt som bråkstakarna får allt mer att säga till om på läktaren och allt mer som de vågar ta för sig, så är det som en spegling av riksdagen där sverigedemokrater skriker och symboliskt kastar bengaler och är allmänt odrägliga.

På samma sätt som SD speglar samhällsklimatet speglar läktarhuliganerna ett spel där tuffa tag, filmningar, glåpord, nersparkningar och psykningar är en del av spelet. Det är ju inte enbart dygdemönster som jagar boll därnere. Inte bland tränarna heller. Hela fotbollsarenan är ju en frizon för matchotänk och vidrigt manligt uppträdande. Ofta även i omklädningsrummen.

Jag tror att spelarna och ledarna har ett ansvar. Den dag en spelare säger till domaren som precis blåst straff, ”nej, det var inte straff, han fällde mig inte. Det var mitt eget fel.”

Ja, då är mycket vunnet.

 

Passion eller idioti?

Sjukt egentligen.

Diskussionen på Aktuellt i kväll om supporterkulturen.

Fotbollsexperter och supporterföreträdare snudd på försvarar AIK-klackens vidrigheter på läktarna i derbyt mot Bajen.

De skrek: Låt han dö, när spelaren Erik Israelsson låg medvetslös på planen.

Fotbollsexperten och supportergubben pratade på som om dessa idioter på läktarna vore oumbärliga för fotbollen som sport. Dessa ramsor och beteenden får vi helt enkelt köps.

Typ, som en rolig grej. Typ, sånt som ingår.

Typ, som paketet det innebär med fotbollen som passionssport.

Passionerade supportrar, normbrytare, alltså. Enligt dem.

Fjantiga knäppskallar skulle jag säga.

 

Han klippte till boxningsmästaren

Postbacken i centrala Krokom i dag. En relativt sett oansenlig plats kan tyckas. En parkering och några uppradade soptunnor. En förbisedd plats. En död yta.image

En gång i tiden såg det ut så här. En idyll långt från postmodernismens likformighet. Här växte orten organiskt ur jorden kan man känna.image

Och här, samma plats under flera decenniers Krokomshistoria. En mötesplats. Adas kafé till vänster, Och uppe på samma backe till höger, ordenshuset. Till höger i förgrunden Göstas speceributik. Och mitt i bilden har Henning Larssons skrädderi blivit  Roos frisering. Nils Roos bodde i samma hus med familj.

image

Huset är historiskt på flera sätt. På väggen utanför fanns bland annat ortens kondomautomat.

Men ännu större är det förstås att tungviktsmästaren i boxning, Floyd Patterson, omkring 1961 blev klippt av Nils Roos här. Det är riktigt, riktigt stort för den som kan idrottshistorien.

Det berättade en gammal Krokomsbo jag stötte ihop med på Wedemarks häromdagen för mig.

Floyd var i Sverige och på väg till Nordannälden tillsammans med sin vän, fotografen Clas-Göran Carlsson, som kom från den byn. Då stannade de till i Krokom och passade på att klippa sig.

Fantastisk historia.

Snudd på att det skulle vara en staty på platsen, eller åtminstone en minnestavla och bild.

image

Här är Floyd Patterson på besök i Östersund 1963. På den nedre bilden delar han ut priser vid en gala i Tennishallen i Östersund.image

Fotnot: Floyd Patterson blev utslagen av svensken Ingemar Johansson i en match om världsmästartiteln i juni 1959. Han fick dock revansch i returmötet ett år senare.

Här är Clas-Göran Carlsson

Gertrud, 94, ringde till ÖP för första gången

I dag fick jag ett underbart telefonsamtal.

Det var strax före lunch som det ringde. Jag svarade så där lite slött avmätt journalistiskt:

– Stefan.

Tystnad.

– STEFAN!

Då hördes plötsligt en pigg tantröst:

– Men! Är det Stefan!

– Ja, det är Stefan!

– Men vad kul, då har jag kommit fram! Jo, hej, det här är Gertrud på Storgatan i Östersund, och jag har ALDRIG ringt till ÖP förut men nu kände jag det var dags. Jag har nämligen aldrig läst en bättre artikel i hela mitt liv än den om Botelnäset i dagens tidning. Jag har legat kvar i sängen hela förmiddagen och läst, och då tänkte jag att nu ska jag ringa till ÖP och tacka, men så hittade jag inte numret i katalogen. Då såg jag ju! Numret stod på sidan i tidningen! Så nu har jag stigit upp och är klädd och du förstår att jag är från de där trakterna och känner till alla platser och händelser.

Gertrud hade läst om Botelnäset. En artikel jag skrev till Skogsbilagan i dagens tidning.

Jag sa:

– Tack så väldigt mycket, jag är stolt och smickrad och glad och ditt beröm går rakt in i mitt hjärta. Får jag fråga hur gammal du är?

– Ja då, jag är 94 år.

Det är såna samtal som gör mitt jobb då fantastiskt. Tänk att hon väntat i 94 år på att ringa och tacka för en artikel i ÖP, och då ringde Gertrud mig.

Vilken ynnest.

De räddar Almåsa!

Jag är ingen utförsåkare.

Och jag kör inte rally.

Men jag har ett DM-tecken i rally som kartläsare till Kalle Bäckwall, och när det gäller utförsåkning är jag ledsen över att Almåsabacken i Offerdal blivit en spökanläggning sedan nuvarande ägaren Ulrich John tagit över.

Okej, det kanske var en krångligt krystad inledning för att komma till skott. För nu händer det grejer:

Almåsa är räddat!

Almåsa ska bli som förr igen!

Den nyheten fick jag i dag i ett mejl från min gamle arbetskamrat på A 4, rallymästaren, med mera, Kalle Bäckwall.

Han skrev:

Skidanläggningen Almåsa kommer inom kort att få nya ägare. Det är nystartade företaget Almåsa Fritid i Offerdal som köper skidanläggningen.

Bakom företaget står ett antal lokala företagare som vill återskapa Almåsa till den populära anläggning den en gång var.

Styrelseordförande i det nya bolaget är just denne Kalle Bäckwall, som allt mer framstår som en person som får saker att hända. Jag tror att kärleken till Offerdal spelar stor roll i sammanhanget. Kalle är ju från ”Våll’n.

Meningen är nu att bolaget ska ha en sitt ing med övriga aktörer, kommunen, markägarna, föreningarna och intresseorganisationerna i kommunen för att skapa en gemensam grund att stå på innan anläggningen startar på nytt. Målsättningen är att öppna i någon form redan denna vinter.

Heja, heja!!!

Staten rev deras stuga två gånger …

Klippsta 9

I skogen långt från bygden, norr om Hoting, öster om Sundsjön och Råberget, ja, där ligger torpstället Klippsta.

Det bröts och byggdes upp 1904 av Johan och Kristina, fästepar (han från Avaträsk, nordväst om Dorotea, hon från Tåsjö) som i sin fattigdom ändå valde att stanna, när så många andra åkte till Amerika.

Men myndigheterna, i det här fallet staten, ville annat. Illasinnade rykten sade att Johan stulit timmer från kronans marker när han byggt upp huset och därför skulle det rivas. De vägrade. JLM_87X521_14

Då rev utsända myndighetspersoner ner stugan. Men vad som revs om dagen, byggdes upp om natten. Välvilliga grannar hjälpte Johan och Kristina att bygga upp huset på nytt.

Då anmodades de att riva det igen, om inte skulle Johan tvingas böta 75 riksdaler, men några pengar att betala böter med hade de förstås inte. Så Johan blev så kallad bötesfånge. Han skulle avtjäna straffet vid stadsfängelset Vita Duvan i Härnösand. Och dit gick Johan från Klippsta. Han satt inne i 13 dagar, och därefter gick han hem igen. Då hade grannarna på nytt byggt upp huset.

Kampen mot illvilliga myndigheter pågick i ytterligare några år, men 1909 gav staten upp (!) och Johan och Kristina fick sitt tillstånd.

Jag tog mig dit en vacker septemberdag när skogen glödde som mest. Här är mina bilder.

Klippsta 2

Klippsta 3

Klippsta 17

JLM_88X75_7

Klippsta 18

Klippsta 11

c39c10e999-Farmor Klippsta

Klippsta 13

Klippsta 10

 

Wajdi ska visas ut efter fyra år i Sverige

HS5A8292

Det här är Wajdi.

Han fyller 17 om några veckor och han är kristen och kommer från Egypten.

När han var 12 år blev hans pappa och farbror antastade av medlemmar ur det muslimska brödraskapet där de drev ett företag tillsammans i en stad i Egypten. De var tvungna att betala pengar eller konvertera till islam.

Men de vägrade.

Då blev de hotade att något allvarligt skulle hända om de inte gick kravställarna till mötes. En dag kom de tillbaka och kidnappade Wajdis mor och lillebror och förde bort dem. Därefter krävdes pappan och hans bror åter på pengar.

Men de hade inga pengar att betala.

Då kom de tillbaka och mördade de båda bröderna kallblodigt inför Wajdis ögon. Han flydde till sin morbror för att få hjälp. Denne ville inte riskera att hamna i en liknande situation som svågern, så han hjälpte Wajdi att få kontakt med en smugglare som lovade att ta honom till Sverige. Det blev en nästan två veckor lång båtfärd över Medelhavet från Alexandria. Väl i land i Europa, Wajdi vet inte om det var i Frankrike eller Italien, sattes han i en skåpbil och blev körd honom genom hela Europa till Stockholm där han bara lämnades.

En 13-årig pojke ensam i en främmande stad, i ett främmande land, utan föräldrar, och som precis sett sin pappa blivit mördad och inte visste vad som hänt hans mor.

Han tog kontakt med polisen och hamnade så småningom på ett flyktingläger och kom sedan till Refugio i Dvärsätt där han togs väl om hand. Wajdi lärde sig snabbt svenska, och var ambitiös och läraktig och började på gymnasium där han nu går VVS-utbildning för att bli rörmokare.

Sedan några år tillbaka har han bott i ett familjehem i Odensala, Östersund. Han har blivit en medlem i familjen Lindberg/Persson, och han har också blivit som en storebror till deras tre yngre pojkar.

Under åren i Sverige har Wajdi ansökt om asyl, och fått avslag tre gånger. Det senaste avslaget innebär nu att han kommer att visas ut från Sverige när han fyller 18. Han anses inte ha tillräckliga asylskäl eftersom Egypten inte är i krig.

Någon hänsyn till hans mentala hälsa, hans skräck inför att åka tillbaka till Egypten och leva under ständigt dödshot, har inte tagits av Migrationsverket.

Wajdi mår dåligt.

Men samtidigt försöker han göra vad han kan för att klara av skolan.

– Men det är inte lätt, säger han. Jag kan inte åka tillbaka, jag har ingen där som kan hjälpa mig, alla min anhöriga är borta. Jag har snart bott halva mitt liv i Sverige och det är här jag vill bo, säger han.

Hans familj, med mamma Emma Lindberg, har startat ett upprop på facebook för Wajdi. Hon uppmanar så många som möjligt att gå in och skriva på.

– Jag vet inte om det spelar någon roll, men det uppmärksammar i alla fall hans fall, säger hon.

HS5A8673 HS5A8473

Sluta jingsa, farsan!

Det var i slutet på matchen. Bara några minuter kvar och jag var helt slut. ÖFK hade pressat, träffat trävirket flera gånger, men Sirius såg ändå ut att ta hem segern.

Då slog Dragan till. 1-1 och förlösning på läktarna. I 80 minuter hade vi suttit i våndor. Sirius såg ut att sno hela festen och dra till Uppsala.

Men så ur ingenting, Dragans skott. Och vi förlöstes tre minuter före slutet.

Det var då jag sa till Viktor, som satt bredvid:

– Så otroligt skönt! Nu är det fem poängs skillnad igen. Stor skillnad mot två, som det blivit om Sirius vunnit. Nu tror jag på allsvenskan.

Då säger han lugnt och förmanande:

– Pappa, sluta jingsa.

Jag fattar inte. Googlar, men hittar inte. Jingsa, ett nytt ord.

Något om att inte ta ut något i förskott, tror jag.