Till Ruth och Knut, hälsningar från mej

IMG_4900

Det här är Knut och Ruth. Det är någon gång i början på 1950-talet. De är troligen nykära. De hade träffats på en dans på Stenhammaren i Mattmar 1950. Han hade spelat där och hon hade varit där och dansat. Hon 19, han 29.

Vad drömde de om?

Kanske att bilda familj. Han, den enkle, slagfärdige och mycket varme linjemontören från Nolavika i Häggsjövik. Hon, den unga växeltelefonisten från Åse mellan Ytterån och Trångsviken. Han hade kommit från hemtrakterna i Hotagen och fått linjejobb på Hissmofors. Och han hade både en förlovning och en son i ett tidigare förhållande med sig.

Två år senare hade de gift sig i Alsens prästgård och köpt ett hus i Krokom för 37 000 kronor. Pengar hade de lånat av den unga kvinnans farbror, Albert, en industriarbetare från Avesta. Huset var det sista huset på vänster sida efter Offerdalsvägen. Så sa de alltid när de skulle beskriva var de bodde för någon som skulle hälsa på.

10250. Ettnolltvåfemnoll.

Det var telefonnumret. Deras kontakt med yttervärlden. Och om det, mot förmodan, var någon från ett annat riktnummerområde som ringde, ja då var det 0640-10250.

1953 födde de sin första son.

1957 sin andra.

Och 1963, den tredje sonen i raden.

De döptes till Thomas, Stefan och Mikael.

Den i mitten var jag. Och de båda på bilden var mina föräldrar, men nu är de borta. Jag är föräldralös.

Min pappa Knut med de roliga stövlarna, han som inte var så noga, som inte brydde sig om hur folk såg på honom, som alltid var sig själv i alla lägen och som spelade dragspel och durspel och som grät när vi pojkar hade spöat Föllinge, (storbyn om man kom från Häggsjövik) i fotboll, och som skrattade så varmt och gott och som brukade göra fothus åt mig när jag var liten och hade lagt mig och som blåste varm luft in under täcket, ja, han, som brukade berätta skräckhistorier om björnar och roll och som då höll händerna för våra ansikten så det skulle bli mörkt och hemskt, ja, den Knut, är den jag älskar och aldrig glömmer och som jag har i minnet nu i allhelgonahelgen. N Knut Nolavika, Knut från Norrvik. Han som somnade in en dag på sjukhuset i Östersund i början på 1980-talet bara 60 år gammal. Han som komponerade låtar på dragspelet, som gjorde Flickan från Åse kalkbruk till min mamma när han längtade efter henne när hon var på semesterresa. Honom tänker jag på.

Och så flickan som var min mor, Ruth, den glada, men lite oroliga själen från Åse, den ängsliga, lite bekväma flickan från Åse kalkbruk, hon som brukade ge mig 25-öringar i soliga sommarmorgnar för att jag skulle ta cykeln och cykla till Krokom och handla mjölk, bikarbonat, surf och socker, och som tvättade mitt hår i ett emaljerat fat med kokvatten utomhus och som läste sagorna ur Skattkammarön alla volymerna om Pomperipossa och Pär i Hagen, hon som räddade livet på mig en gång när jag satt ett evighetsmint i halsen, hon som tog med mig på min första tågresa och åkte till Trångsviken en sommarmorgon för att hon skulle hoppa in och vikariera på telefonväxelstationen hos Brita Öberg, ja den Rut, är den jag älskar och aldrig glömmer och som jag har i minnet nu i allhelgonahelgen. Rut, flickan från Åse kalkbruk. Hon som somnade in i sängen på kammaren i sista huset på vänster sida efter Offerdalsvägen i Krokom en grådaskig novemberdag för sex år sedan bara 78 år gammal. Hon, som det sista jag frågade innan hon dog var, ”Hur gör man din underbara stekta lever med brunsås?” och hon svarade. Det var vår sista konversation. Henne tänker jag på i helgen.

Ha det bra, vi hörs, allt är bra härnere. Jag har ett barnbarn som heter Nils, som ni skulle ha älskat.

Hälsningar

från mej.

Ronny, jag vill visa dig några bilder

Sverigedemokraten Ronny Karlsson i Krokom utropar triumfatoriskt på partiets hemsida att Föllingeborna säger nej till ett nytt asylboende på gamla hotell Norrgård. Han har gjort en egen enkät i byn och 132 av 200 säger enligt honom att de inte vill ha något asylboende. Ronny är upprymd.

Jag skulle vilja ta Ronny i handen och visa honom Niclas Hammarströms gripande bilder från Syrien som nu ställs ut på Västerbottens museum i Umeå.

Jag skulle vilja visa honom de blodiga lemlästade kropparna av barn.

image

Jag skulle säga till honom:

– Ronny, titta in i den lille pojkens ögon och säg med ”Nej, du får inte komma till oss. Du är en börda för svensk ekonomi och vi har inte plats för dig”.

Jag tror inte att du skulle göra det Ronny. För om du ändå höll fast vid det skulle det vara omänskligt.

Jag skulle säga samma sak till de 132 som enligt din enkät i Föllinge svarade att de inte vill ha fler asylboenden i byn: Se bilderna på de lemlästade barnen och säg sedan, ”Nej, vi i vår by vill inte hjälpa fler. Vi vill inte ha fler krigsflyktingar i Föllinge. Vi vill ha lugn och ro.”

image

Nej, jag tror inte att Föllingeborna skulle vara så kyliga, så iskalla inför skadade, döende barn.

Bilderna är starka, outhärdliga. Det skulle kunna vara ditt barn, mitt barnbarn. Det går inte att stå likgiltig. För det vore omänskligt.

Ronny varnar för att vår hjälp till flyktingar kommer att få den svenska välfärden att kollapsa. Den välfärd som våra föräldrar och deras föräldrar byggt upp. (Se hemsidan).

Han ser troligen inget värde i att vi kan hjälpa andra människor till ett bättre liv.

Jag önskar du hade följt mig på den här utställningen, Ronny, bara för att få se dig stå inför dessa bilder och säga:

”Nej, ni får ingen hjälp av oss”.

(Samtliga bilder är från Niclas Hammarströms mycket starka utställning om Syrien på Västerbottens museum.)

Vakna jämtar, ni är i allsvenskan!

image

Godmorgon!
Jag sträcker på mig, slevar i mig havregrynsgröten och känner mig historisk. Känslan av att vara allsvensk är inte så dum.
Ursäkta svordomen, men faan som jag har kämpat för det här! Kallsvettats, ängslats, svurit, jublat och gråtit. Men i går blev vi allsvenska! Hela Jämtland blev allsvenskt. Den stoltheten!
Det handlar naturligtvis om både provinsialism och identitet och lite revansch. En känsla av att vi kan här också, en käftsmäll mot belackare som dömt ut Norrlands inland som oåterkalleligen förlorat.
Men som vi bevisat motsatsen!
Vi är fan (ursäkta igen) Sverigebäst på skidor, Sverigebäst på att hjälpa och ta emot flyktingar och vi är snart också Sverigebäst på fotboll. Detta tack vare en inflyttad ångermanlänning, ett gäng jämtar, engelsmän, några skottar, äh, snudd på spelare från hela världen, och en Potter. Det kosmopolitiska Jämtland i fucking Norrlands inland gjorde det!
Östersund på 63:e breddgraden blev därmed det 63:e laget i allsvenskan. Och det är den största jämtländska sporthändelsen genom tiderna. Och det är troligen inte slut än.
Ja, det är svårt att fatta, men för oss som följt det här projektet är det inte alls oväntat. Därför vet jag också att det här bara är början på något ännu större.
Jag är bara lite ledsen att mina två tränare i ungdomsåren, Axel Sjögren och Bengt-Olle Hansson, som båda gått bort den senaste tiden inte fick uppleva det här. De hade uppskattat det här. De hade troligen gråtit.
Själv åker jag genom ett dimmigt sakta uppvaknande Norrland på väg mot min 45:e behandling i Umeå och jag vill bara skrika: Landön, Föllinge, Laxviken, stå upp! Ni är i allsvenskan!
Jag kan inte sluta upp på torget i kväll, men alla ni som läser det här, slut upp och fira dem rejält!!!

Bengt-Olle har lämnat oss

En av jämtländsk fotbolls stora profiler genom tiderna är död.

Bengt-Olle Hansson dog natten till söndagen. Han blev 73 år.

Jag fick reda på det i ett sms i bilen på väg på jobb. Nu sitter jag på en parkeringsficka längs vägen och försöker hitta orden.

Jag söker telefonnummer men famlar, tänker att om jag varit som Bengt-Olle hade jag haft dem i huvudet. Han hade ett extremt sifferminne. Kunde hela spelartruppens personnummer, plus fyra sista, plus telefonnummer, utantill.

Jag minns honom extra mycket eftersom han blev en stor energikick och förebild under mina ungdomsår.

Bengtolle 1För att travestera Strindberg så kom Bengt-Olle som ett yrväder en höstkväll till vår säsongsavslutning med Krokom/Dvärsätt 1977. Vi hade stor fest på Jänsmässholmens fjällhotell och vi var alla nyfikna på vem som skulle bli vår nye tränare. Det visade sig snart att det var den där ”lille skåningen” som var mattelärare på gymnasiet.

Vi var lite skeptiska till en början, men så fick Bengt-Olle ordet, och hans brinnande tal till oss under middagen var som en islossning. Han skulle göra oss till distriktets bästa lag och vi skulle ta upp kampen med både Ope IF och IFK Östersund, den tidens främsta klubbar.

Han fick rätt. Hans energi, hans förmåga att ingjuta mod i oss, hans rappa, tempofyllda övningar gjorde oss till bättre fotbollsspelare. Och när säsongen var över hade vi spelat jämnt med både IFK och Ope, och vi hade spelat ut Gefle.


Han fick smeknamnet K/D:s Menotti av lagledaren Lars Hestner. Menotti var argentinsk världsmästartränare, men också obotlig rökare, något som även var Hanssons signum. John Silver utan filter, på avbytarbänken, var ingen ovanlig syn.

Han stannade i ett par säsonger, värvades sedan över till Ope, men kom tillbaka. Det var K/D som var hans klubb. Han blev en i gänget, och vi hjälpte honom att tapetsera lägenheten i Lugnvik och vi hjälpte honom när bilen, en röd Volvo 142:a, har jag för mig att det var, hade problem.

Sedan skiljdes våra vägar. Bengt-Olle hann med att vara tränare för flera klubbar i länet, bland annat Opes damlag, och han blev också domare efter tränarkarriären.

Han var även domare inom innebandyn, och han var domaransvarig för Storsjöcupen. Dock sade han av sig flera uppdrag för att vid 72 års ålder på nytt börja arbeta som mattelärare. Ständigt på gång, aktiv in i det sista.

För några år sedan hjorde jag ett reportage med Bengt-Olle då han efter 50 års rökande hade bestämt sig för att sluta. Det höll några veckor.

På fotbollsförbundets kansli i Östersund förbereder man någon form av minnesord över honom. Och kansliets Sverker Månsson berättar att Bengt-Olle var där så sent som i torsdags och allt var som vanligt.

Men så under lördagen blev han dålig och till slut orkade inte hjärtat längre.

En av de människor som betytt väldigt mycket för mig i mitt liv och som jag sett upp till är borta.

Vila i frid, Bengt-Olle.

 

”Ryktet om min död är överdrivet”

image

Vi hade inte setts på lång tid. Jag hade haft mina resor till Umeå, och han hade haft det ännu jävligare. Han hade invaderats av mördarbakterier och tvingats till ett liv i rullstol.

Så i dag hade vi träffats på byn, jag och den lokale politikern. Han i rullstol, jag bakom ratten i min bil. Våra blickar möttes, och så hade jag stannat. Klev ur och frågade hur det var.

Hans ögon hade redan sett mig, som vanligt, som om han hade ett sjätte sinne, han var alltid steget före. Visste vem som skulle dyka upp. Synsk.

Han ropade redan på håll:

– Hahaha, ryktet om min död är betydligt överdrivet! Och vi bara växer för varje dag. Nu anpassar de sju partierna sig efter sverigedemokraterna. Du är snart ensam Stefan.

Jag tänkte, allt är som vanligt.

Vi hade ju haft våra duster, han från sitt SD-perspektiv, jag som fiende, journalisten, pk-Stefan. Men jag hade suttit där hemma hos honom flera kvällar förra hösten. Ville förstå, ville ärligt, förstå, vad som var drivkraften.

För honom var allt så självklart, jag och många med mig hade inte förstått. Allt skulle gå åt helvete. Invandringen, tiggarna, ALLT, skulle gå åt helvete. Vi stod vid ruinens jävla brant och samtidigt som vår välvilliga pk-linje tog emot  människor med öppna armar, gick Sverige mot avgrunden. En gång gav han mig några böcker att läsa på, de handlade om islam. Och om faran. Den stora jävla faran.

Jag lyssnade alltid, kom med motargument, men han bar sanningen på sina axlar, för honom var jag bara en vilsen sökare.

Och jag stod ut med det. Lyssnade bara och antecknade i min hjärna. Och för varje gång jag hälsade på honom under hösten, för varje gång, hade hans rasistparti ökat i opinionsmätningarna. Och han skrålade glatt när han öppnade dörren och släppte mig in.

– Åh, min fiende, varsågod och sitt, sa han med värsta knäböjandet. Ständigt denna ringaktande ton, förakt, men ändå med nån sorts inbyggd fascination.

Fascinationen i att hans största fiende kommer och hälsar på.

Jag var absolut en fiende. Värste tänkbare. Men jag såg det på honom, han älskade situationen. Så vi satt där i ett par timmar. Han pratade högt och vitt och brett om sitt partis alla fördelar, och om mina och alla journalisters tillkortakommanden. Om mig, som den välvillige romantikern, som visserligen var snäll, men som inte fattat ett smack. En sorts missriktad välvilja.

Och så hade det pågått. Men också hans, tror jag, äkta intresse för hur det var med mig, hur behandlingen av min cancersjukdom gick. Det fanns en ömsesidig respekt, ändå, mellan oss. Jag kände för honom, ett utanförskap, men förkastade hans politiska idéer.

Han var svår. Lyssnade inte på motargument, men själv mycket påläst och full av egenhändigt tillverkade argument. Högljutt skroderande med egna ord, kaskader, om invandring.

– Var ska de bo?

– Där de får plats. På längre sikt som alla vi andra.

Han skrattade högt.

– Du är humanist, jag är realist, sa han.

Senast jag var där var på förjulsvintern någon gång. När jag åkte hem hade han gett mig en bok om islam, en mandarin och en halv Snickers.

– Som färdkost, sa han.

– Och boken behöver du inte lämna igen. Jag har läst den, flera gånger.

Jag tror han gjorde det för att han ändå tyckte om mig, nånstans där inombords.

Vem kunde anklaga honom, det var hans sätt att vara. En mänsklig rättighet. Och han skulle aldrig förändras. Även om han berättat för mig att han en gång i sin vilsna ungdom varit på vänsterkanten, proggare. Men nu sett sanningen.

Så i julas fick jag ett julkort. Det var från honom. Kortet var prytt med pepparkaksgubbar och det stod något antydande om skäggbarn.

Jag såg honom framför mig, skrockande, ”Haha, lite humor måste du ha!”

Men det var ju inte roligt alls. Det var inte humor. Det var bara vidrigt.

Så gick vintern och jag hade fullt upp med mitt. På vårkanten hörde jag det där om infektionen, det hastiga sjukdomsförloppet och att han inte bodde kvar.

Jag var där och knackade på i slutet av maj, utan resultat.

Sommaren gick, hösten kom, och så nu den här lördagseftermiddagen på byn.

Han stannar och jag hinner inte fråga hur det är med honom förrän han verbalt kastar sig över mig. Hans kropp är sargad men ögonen glöder.

– Nu ska vi ta emot 140 000! Och många hundra ska komma hit. Fattar du nu varför mitt parti växer? Det är du och andra som göder SD, säger han.

Jag säger:

– Du verkar vara på gång igen, det tycker jag är bra. Men det är klart att vi kan ta emot fler människor här. Vi behöver bli fler medborgare, vi kan aldrig säga nej till människor.

– Men, snälla Stefan Nolervik, jag är väl också en medmänniska, men var ska de BO!? Var ska de BO!

Och innan jag hinner svara rullar han i väg, vänder sig lite bakåt och säger:

– Ryktet om min död är som sagt betydligt överdrivet, hahaha …

Så sa Mark Twain, och så sa Fidel Castro också.

 

Som ett skri från blötmyren

HS5A0366

Jag har upplevt många fantastiska spelningar på bygdegården här i byn. På fredagskvällen en av de mer intressanta.

Han hette Johan Airijoki.

Han klafsade direkt upp på scenen ur de blöta myrarna i Norrlands inland. Ur de disfrostiga förbisedda oktoberkvällarna mellan Kiruna och Sveg, från de leriga grusvägarna, direkt upp på scenen i Käloms bygdegård.

Nu stod han där i keps och jeansskjorta som ett skri från vildmarken. Han gav röst åt tajgan, myrarna och människorna.

Gav röst åt alla oss barn av inlandet som valt att stanna kvar. Åt oss som grott bland granarna mellan kustens skorstenar och fjällens liftsystem.

Och kontrasterna. Hela hans mjuka framtoning mot det kärva innehållet blev en inspirerande upplevelse som jag tog med mig hemöver i sena oktoberkvällen.

Ett 70-tal, mest ungdomar, hade tänkt som jag denna oktoberkväll och lämnat stugorna och sökt sig mot bygdegården i skogen.

Tack!

HS5A0346

HS5A0404

HS5A0350

HS5A0375

HS5A0479

HS5A0433

HS5A0428

HS5A0645

HS5A0500

HS5A0386

HS5A0565

HS5A0603

HS5A0420

HS5A0524

 

Förförd i Sikås

HS5A0080

Det var den där dagen med de mörka dåden i Trollhättan. En dag när tungsinnet kom över en och jag funderade över livet.

Då lämnade jag redaktionen sent på eftermiddagen i skymningen och lät granarna susa förbi sidorutorna i min bil. Någonstans.

Min flykt förde mig till Sikås.

På gamla lanthandeln längs byvägen lyset det av ljus och lyktor och några bilar stod parkerade i slänten. Jag stannade.

I dörren stod en äldre kvinna och tog emot oss med ett stort, varmt leende.

HS5A9655

Det var Inga. Inga Överström hade kommit till Sikås för åtta år sedan, hade köpt den då i vackert förfall varande gamla byggnaden alldeles intill landsvägen. Och så hade hon renoverat. Följsamt och vackert, ljust och innerligt. Närvarande och med en sällan upplevd värme drog jag in den ljuva atmosfären i mina sinnen.

Hon sa:

– Några gånger per år bjuder jag in till dessa musikaftnar här hemma.

Det bjuds på Bach, Chopin, Raff, Schubert och hembakade gifflar. Och vi var kanske 15 personer från byar som Fyrås, Gåxsjö och Hammerdal, och vi var spända och förväntansfulla inför kvällen.

HS5A9675

Lennart Nilsson heter han, mannen som hjälper Inga Överström med arrangemangen. Som likt en gammeltiders butler går han runt och tänder och släcker allt eftersom kvällen går.

Han säger:

– Det har blivit ett lyft för byn att Inga flyttade hit. Hon är 88 år och fortfarande så aktiv, sa han, Lennart, som själv varit bonde i byn.

HS5A0050

Några gånger per år samlar Inga Överström, som har ett eget långvarigt förflutet som violinist i Kungliga hovkapellet, till så kallad Schubertiad. Det är en slags salongsmusik inför sittande åhörare i ett litet sällskap. Det spelas musik och läses och berättas.

Hon gör det tillsammans med Robert Sadura, pianist och kompositör, med rötterna i Polen, också han sedan några år tillbaka Sikåsbo. Han och Inga Överström fann varandra snabbt och tillsammans har de sedan gjort flera framträdanden runt om i trakten.

HS5A9816

HS5A9798

Så börjar konserten. Robert Sadura är först. Han sitter vid flygeln intill fönstret på övervåningen och gestaltar musiken med stor inlevelse.

Jag sjunker också ner på en stol.

Den renar kroppen och sinnena från dagens nersmutsning och den gör oss hela igen. Det är som att sjunka in i det gigantiska nuet och total närvaro. Det gör gott för kroppen.

Han spelar även underbar egen komponerad musik.

HS5A9716

I pausen dricker vi kaffe och äter gifflar. Och bralar. Volmar Öhman, från Fyrås, berättar historier ur sitt liv och vi skrattar så tiljorna gungar. Robert Sadura berättar att han blev lite nervös när han såg mig och att jag började fota, men så tänkte han att ”Men det måste jag klara av. Jag får koncentrerar mig på mitt spel”.

Det var ju inte meningen att störa. Så när Inga Överström sedan tog över för att spela några melodier av Schubert, då höll jag mig lite mer i bakgrunden.

HS5A0103

HS5A0254

HS5A9691

Det är en underbar kväll i ett härligt sällskap, och jag känner en stor ynnest att ha fått vara med i det inre av Sikås kulturliv en oktoberkväll.

HS5A0208

Torbjörn Edlund, till vänster, sjöng finstämt om hösten och om Eden och bidrog även han till känslan av balans och harmoni i kroppen efter en tung dag.

HS5A0196

HS5A0181ny

Tack för i kväll!

Violinvirtuos förför mina sinnen

Tog vägen över Sikås på väg hem efter jobbet i dag. Två timmar hos en violinvirtuos vid namn Inga. Landade till Schubert efter en jobbig dag med knivdådet i Trollhättan i tankarna. Nu hemåt i spöregn och lättare till sinnet.
Klådan innanför bandageringen av ödembenet mitt väcker mina fysiska strängar. Kliar outhärdligt. Längtar till att komma hem och få klippa upp och frigöra mig från detta fängelse.
Passerar Landön. Bredbyn.
Nu, snart. Slut. Håll ut.

Hjälp till att sko andra!

imageHar du, liksom jag, några kassar med hyfsat fräscha skor liggande? De där kängorna du så sällan använder, eller träningsskorna din son eller dotter växte ur redan efter en säsong?

Då har du chansen att göra en insats. Om två helger drar SkoHjälpen i gång i Östersund.

Bakom arrangemanget står de båda på bilden, Hans Hemmingsson och Ellie Lundmark.

– Målet är att vi ska få ihop 10 000 par skor som vi sedan kan frakta till gränsen mellan Ungern och Kroatien för att dela ut på plats till flyktingarna, säger Hans.

Ellie Lundmark har själv varit på plats och upplevt misären och kaoset.

– Det kommer ungefär 1 000 flyktingar med varje tåg till gränsstationen, och det kommer tio tåg om dagen. Det jag märkte var att det de var i stort behov av var skor. Många hade utslitna skor och stora skavsår på fötterna. Många kom i sina flip-flop.

Ellie hade själv med sig sju resväskor med skor som hon samlat ihop bland vänner och bekanta. Dessa gick åt direkt.

När hon kom tillbaka pratade hon och Hans ihop sig om att göra en riksomfattande drive, en insamling av skor.

– Och eftersom jag är östersundare så tänkte vi det vore bra att börja här, säger Hans.

Nästa helg planerar de båda en insamling i samband med ÖIK:s två hemmamatcher. Publiken skulle då kunna ta med sig skor och lämna in före matchen.

– Sedan jobbar vi för att kunna ge dem som lämnar in skor någon sorts fördel under matchen. Riktigt vad vet vi inte än.

SkoHjälpen, som projektet heter, ska sedan vidare till andra städer. Stockholm, Göteborg, Ö-vik och Umeå står på tur.

image

– Det är ju ett sätt att hjälpa konkret. Skor behövs verkligen, men ger man pengar vet man ju inte riktigt vart de tar vägen, säger Ellie.

Så du kan redan nu börja rota uppe på vinden och göra i ordning skor som du kan tänka dig skänka till något behjärtansvärt. Och det mesta i skoväg accepteras.

Med ett undantag.

– Inga flip-flops, säger de.

image

Den märklige mannen i Anjan

HS5A9080

På väg västerut. Upp genom den jämtländska fjällvärlden, förbi gamla vägspärrar och stridsvagnshinder. Minnen från världskrigets dagar. Mot gränstrakter.

Asfalten tar slut i Kallsedet. Det moderna Sverige spolas av i en stor vattenpöl mitt på grusvägen och mobiltäckning och bredband far all världens väg.

En totempåle vid vägen säger att jag är framme.

Uppe på höjden med utsikt över Baksjön och Anjan ligger en märklig byggnad. Det är Anjans fjällhotell. Det är resultatet av en mans dröm om att skapa ett eget Alaska i Jämtlands fjälltrakter.

Anjan igen

Eyvind Frölich hette han.

I bygden blev han känd som en handlingskraftig man som såg till att göra verklighet av sina drömmar och visioner. Han kom till Anjan 1936 efter att ha tillbringat några år i Alaska som trapper. Nu skulle han göra realitet av sina planer på att skapa ett paradis i de jämtländska fjälltrakterna.

HS5A9034

Han började avverka och forsla bort timmer, byggde upp ett helt sågverk, han hämtade sand med egenhändigt byggd pråm från stränderna på andra sidan sjön för att ha till grundarbetena och han såg till att det byggdes väg från Kallsedet och fram hela vägen till Baksjönäset. Och när fjällstationen stod klar ordnade han elljus dit.

Han var en av pionjärerna i Jämtlands fjälltrakter, och en av dem som gjorde fjällturismen en stor tjänst.

HS5A9043

Men vem var han?

Han var onekligen en visionär och äventyrare, men hade också en mörkare sida.

Eyvind Frölich föddes i Örby utanför Stockholm och växte upp i Uppsala. Där grundades troligen också det hat han kom att bära mot kommunism i hela livet. Politiskt stod han långt ut på högerkanten och han var en av de första som anmälde sig frivilligt att strida på de vitas sida i finska inbördeskriget 1918. De vita bestod av högerfraktioner understödda av Tyskland medan rödgardisterna bestod av socialdemokrater med visst stöd av regimen i Ryssland.

Bland annat var Frölich med vid de avgörande skärtorsdagsstriderna i Tammerfors då stadshuset stormades.

Några år efter striderna intervjuas han av ÖP:s imponerade reporter:

”Vid stormningen av Tammerfors gjorde Eyvind Frölich en betydelsefull personlig insats vid intagandet av rödgardisternas säkraste fäste i staden, stadshuset, när han tillsammans med några få kamrater fick en rysk styrka på 250 man att sträcka vapen.”

Frölich berättar detaljerat och känslokallt om striderna utan att psykologisera. Det är som ett matchreferat i sportens värld. Och han själv var matchhjälten.

Efter inbördeskriget startade ståndsrättegångar mot dem som deltagit på de rödas sida och omkring 10 000 personer avrättades. Något som det länge talades tyst om i den finska historiebeskrivningen.

12179333_10153353298315326_26870103_n

22 år senare, i januari 1940, står Frölich redo att ge sig iväg på nytt. Då har det varit en ogynnsam vinter ur turistsynpunkt och det kryper i den gamle äventyrarens kropp när han läser om Sovjetarméns framfart i Finland. Och även den här gången är han en av de första som anmäler sig till frivilligtrupperna.

Han sa:

– Jag var med när Finlands frihetstimma slog, nu vill jag också vara med i dess ödestimma.

Så han lämnade fjällhotellet i andras händer och drog iväg. Även den här gången klarade han sig helskinnad ur krigets fasor och kom sedermera tillbaka för att driva hotellet.

Vid den tiden hade också ett av barnen till skogsarbetarfamiljen Asplund i grannhuset börjat springa på hotellet. Frölich tog sig an den lille pojken och började träna honom i gymnastik och styrkeövningar, och när Frölich kamrat, idrottsmannen Birger Kreitz, kom upp och tillbringade några månader i Anjan, så tändes den unge pojkens intresse för idrott.

12177950_10153353232020326_874690279_n

Pojken, som också hette Birger, växte och kom att ägna sig åt friidrottsgrenen slägga. Han tränade på en lägda vid sjön nedanför hotellet och en dag var han redo att åka in till Östersund för att möta andra släggkastare.

Han tog bussen från Kallsedet, klev av vid Hofvallen och besegrade den då regerande svenske mästaren, den fyra år äldre Allan Ringström, från Brännans IF, Härnösand. Därmed var en stjärna född. Birger Asplund är den friidrottare med flest svenska mästerskap. Dessutom segrade han i mängder med finnkamper, han också. Precis som förebilden Frölich, fast på ett helt annat sätt.

Eyvind Frölich dog 1965.

Här finns fakta om Asplund

HS5A9021

Anjans fjällhotell byggdes 1937-1938 och har inte förändrats mycket sedan byggåren. Konstnären Bengt Lissegård har utsmyckat inredningen och har även skapat den totempåle som står vid landsvägen. Enligt Johan Lock (Länsstyrelsen) har Frölich inspirerats av svensk och norsk byggkonst och han skulle ha hittat stället under en vandring mellan Treriksröset och Dalarna.

Här finns mer att läsa