Årets viktigaste möte

image

Mötet med en människa blev årets mest betydelsefulla moment i mitt liv.

Bara någon dag efter att Moder blivit kallad terrorist, och utsatt för en hel nations vrede och hat, helt oförtjänt, tog han emot mig i sin lilla lägenhet i asylboendet i Boliden.

Jag häpnade över Moders mod och harmoni med sig själv och omtanke om andra. I stället för att vara kränkt och bli hatisk mot samhället för vad han fått utstå valde han att bjuda alla på fest. Och bjuda alla på sig själv. Och när jag åkte hemåt i kvällen den sena på fruset regn sa han:

-Be careful!

Moder, 22 år, och med sådan empatisk intelligens att jag bara häpnade, nästan föll ihop känslomässigt.

Den inställningen tar jag med mig in i 2016. En medmänsklig, omsorgsfull och varm känsla som jag vill sprida när jag nu önskar alla min läsare, vänner och alla andra ett gott nytt år!

image

Nu är det drag under skrillorna!

HS5A8581

Öikan pöjkan.

Och gå på.

Flera mål vi väntar på.

Fast det är länge sedan nu. Det var på gamla Fyrvallatiden och när hjältarna hette Lennart Holmberg, Agne Eriksson och Gösta Svärdfeldt. Turken. Och Burken.

Det var förresten ÖIK som fick mig in i tidningsvärlden. Den fantastiska. Lördagar och måndagar. Förhands och matchreferat. Stadslagets framfart i dåtidens hockeytvåa fick mig att springa efter tidningen på morgnarna.

Då hette lagen Nyland, Järved, Alfredshem, Wifsta Östrand, Hörnefors. ÖIK var ett topplag, men aldrig riktigt i topp.

Som nu.

HS5A3858

Tillbaka. Fyrvalla har blivit Östersund Arena. Tidens märkning. 1500 personer drar sig till arenan med de väldiga ljuskronorna några minuter före match. Hockeytvåan har blivit Allettan. Premiärkväll mot Kalix. Jag står bland Presidenterna som hettar till rejält när ÖIK:s kanadick åker på en propp och blir liggande.

 För helvete Samuelsson (domaren) nu får du skärpa dig!!!

Jag undrar varför. För att han inte blåste av spelet direkt, berättar de. Sedan reser sig ÖIK-spelaren och Presidenternas ilska rinner ur.

Presidenterna. Det är klacken. I likadana matchtröjor som spelarna men med sina egna ök- och smeknamn på ryggen. Det är Rebban, Tord och Flyglarm. Och de andra. De sjunger och slår på trummor i 60 minuter. Hela, hela tiden. När de ska prata som vanligt med mig låter de wiskeyspruckna. Skrovliga som Joe Cocker.

HS5A8562

Östersunds IK är en modern klubb som drar till sig talanger. Jag ser det, laget vimlar av spelare, lirare. Och en målvakt som är som berge. Bergeväggen. Johan Berge. Tar nästan allt. Rapp och snabb upp och ned som en gummiboll. Plockar, motar och hindrar. Kalixspelarna skakar på sina huvuden. De ser bekymrade ut.

Då kommer 1-0 till ÖIK. Och i andra perioden 2-0. Och 3-0. Rappa, starka ÖIK-spelare drar ifrån Kalixborna. Kalle Johansson, Nisse Bergström, Daniel Erlich, Tobias Falk, det vimlar av kreativitet. Och speed.

HS5A8633

Jag går när ÖIK gör 4-0 med några få minuter kvar för att inte bli stående i bilkö. Jag ska ju ända till Offerdal. Det som händer sedan är att målvakten Berge tvingas kapitulera i slutsekunderna.

Då är jag på väg. Men jag kommer gärna tillbaka. Det är drag i Östersund nu. Både inom herr- och damfotboll, kulturliv och hockey.

Heja Östersund!

HS5A8600

HS5A8728

HS5A8663

HS5A8544

HS5A8407

HS5A8368

Brev till mor: Nu ska du få veta vad som hänt med Konsum!

HS5A8307

28 december 2015.

Brev till mor.

Hej!

Nu ska jag berätta för dig vad som hänt på Krokom sedan du gick bort. Du vet, där du brukade parkera bilen utanför ingången till Konsum när du skulle köpa Prince, där är det en annan ingång nu.

Och nu ska du få höra, Konsum finns inte mer!

Du vet, då när du låg sjuk och jag var hos dig så berättade jag att Konsum i Krokom var på väg att läggas ned. Något år senare hände det. Sedan dess har det gamla mexitegelhuset stått tomt. Jag minns när det byggdes och det var invigning 1972. Du var där och köpte…prince, och gröna cirkeln. Och vi skulle ha främmande och du köpte en arrakskrans.

Ja, där. Där har det blivit något helt annat. Som heter Magneten.

HS5A8283

Och det är så fint. Så varmt. Så ljust och så annorlunda att jag bara gapar. Jag var där i dag. Först när man kommer in är det ett stort öppet rum som är en restaurang och mötesplats. Kafé Kroken kallas det. Där är stora fönster ut mot Krokoms centrum och man kan sitta där och bara titta på alla människor som fladdrar förbi fönstren. Och så är där en scen där det ska bli uppträdanden varje onsdagkväll framöver.

HS5A8225

Och så dricker jag kaffe. Och äter en sallad. Alltmedan människor kommer och går. Och jag träffar gamla barndomsvänner. I dag träffade jag Inger, ja, du vet Inger som gick i samma klass som jag. Och så träffade jag Anders och Kristina, här hemifrån byn.

Alldeles intill är den stora, ljusa välkomnande bibliotekslokalen. Massor av böcker och ställen att slappa på. Krypin för barnen, läshörna i trappstegsformation, häftiga konstverk och mustiga färger. Så härligt!

HS5A8300

Där sitter Janne E. Han läser och antecknar. Han tycker om Magneten. Han var där på invigningsdagen och lämnade över en blomsterbukett. Nu är han där nästan varje dag.

HS5A8250

Dagny Nordman är biliotekarie. Hon berättar att många besöker Magneten varje dag. Över all förväntan. Både biblioteket och Kafé Kroken har varit välbesökt.

Du skulle ha gillat Magneten.

HS5A8275

Mitt i biblioteket finns ”Konstkuben”. Där kan lokala konstnärer och fotografer ställa ut sina verk. Just nu pågår en utställning med fotografier från SFI-utbildningen i Krokom. Vänliga, vetgiriga och ambitiösa ansikten lyser från väggarna.

HS5A8302

HS5A8277

HS5A3858

Jo, en sak till. Allan Edwall har fått ett eget rumt på Magneten. Det är som en läsesal eller konferensrum som man kan boka.

Ja, du mor, det trodde jag aldrig när jag växte upp på 1970-talet att det skulle bli ett så fint kulturhus mitt i centrum.

Ja, nu vet du. Gott nytt år, och ha det bra däruppe.

Hälsningar från mej

Stefan.

HS5A8259

HS5A8287

HS5A8258

HS5A8285

Tomas hade en överraskning för mig

 

En fotbollsspelare i Superettanklubben Varbergs Bois ägnar tre, fyra dagar åt att färdigställa en målning.

Allt detta under några dagar före jul. Sedan åker han med sin fästmö till hennes hemstad för att fira jul. Han själv tar en omväg över London, fästmön tar en gul Ullaredspåse med en tavla i och åker direkt till Östersund.

På plats i Östersund kontaktar han mig. Han vill att vi ska mötas och vi bestämmer Espresso house på Gågatan klockan tio dagen före julafton.

Du kanske känner igen honom?

Tomas Boakye spelade för Östersunds fotbollsklubb och var en av klubbens mest lovande spelare. Men skada och lång konvalescens gjorde att han kom till ett vägskäl och tvingades välja.

Han valde Varberg, en klubb och stad han trivs med. Även om siktet är högre ställt än så, gärna allsvenskan, gärna med Varberg.

Nu sitter vi på Espresso house och han tar fram sin överraskning. Den som gör mig rörd.

Han säger:

– Den här har jag gjort till dig. Det är min tolkning och ”my story” av Nils, som jag vet att du tycker så mycket om. Vad tycker du om den?

  • Tomas B1

 

 

– Tomas, sa jag, I just love it. Du är fantastisk som har ägnat all denna tid åt ett personligt porträtt av min Nils. Jag är så stolt och imponerad!

Tomas B2

Det är ett färgstarkt och kärleksfullt porträtt. Jag blir så rörd. Tomas har så mycket djup och närvaro, och han har sådan energi. Vad som än händer med fotbollskarriären så har han alltid sitt målande.

Han är visserligen ung, men han är genom sitt sätt att vara, genom sin medmänsklighet och genom sin omsorg om andra och sitt mogna, modiga sätt att leva sitt liv, en stor förebild för mig.

Tack, Tomas Boakye, du är en hjälte!

49:e behandlingen samma dag som ljuset kom

image

Väntrummet i Umeå i dag.

Tankarna som hoppar och far, hoppet som kommer och går, pulsen som dunkar i tinningarna.

Hur ska julen bli?

En vanlig jul, eller en svår ångestfylld jul?

Det är examensdag igen. Svar på senaste röntgen. Den visar om sjukdomen på tillbakagång eller om den ökar sedan senaste röntgen. Tre månader.

Den där väntan, den har säkert många av er genomlidit också. Man vill ju så gärna tillbaka till den grå vardagen.

Nu kommer onkologen.

Hon stänger dörren och hon säger så snabbt hon bara kan:

– Röntgen var bra. Inga förändringar.

Jag skulle vilja krama henne. Men nöjer mig med:

– Tack, bättre julklapp kunde jag inte få.

Hon ler.

– Jag förstår det, så jag ville inte dra på det.

Hon säger sedan:

– Det är skönt för mig också att det är bra. Jag tänkte på det tidigare att i dag har jag tre patienter totalt i samma situation som du, och jag har samma besked till er alla tre.

Nu den 49:e behandlingen. Sedan hem över Åsele.

Och då ser jag ljuset. Nu vänder det.

Men först jul!

 

Jag lämnade de frysande barnen i en snödriva

Vinterdag. Råkallt.

Susar fram längs inlandsvägen i skymningen. Plötsligt, vid vägkanten, två barn.

Jag stannar. Jag backar och ser att de gråter, de fryser, den yngste har bara en tunn jacka på sig.

Vad gör ni här? ropar jag.

De snyftar, skakar, och den som ser ut att vara den äldre, svarar:

Snälla, hjälp oss. Vi har tappat bort våra föräldrar och har gått hela dagen. Vi fryser, vi har inte ätit, och vi är trötta, snälla, hjälp.

Jag gör ett snabbt överslag, och jag tänker på hur politiker och många människor tänker i dag, jag funderar över att jag inte vill bli mobbad för min godhet på en del fb-sidor så jag tvekar.

Sedan tänker jag rent krasst, vad kan jag tjäna på att hjälpa dessa barn? Vilken nytta har jag av det? Vilken förtjänst?

Så jag tänker att, nej, det kommer bara att bli en kostnad. Jag kommer inte att tjäna ett öre på att ta upp de här barnen.

Jag kastar åt dem en kexchoklad och tycker att, jag har ju hjälpt dem på plats.

Sedan lägger jag i växeln och kör vidare. Nöjd med mig själv, förstås. Jag förlorade ju inget på att låta dem stå kvar där, frysande i en snödriva.

Jag skäms inte. Jag gör ju bara som en femtedel av befolkningen tycker att vi ska göra.

Texten är ironisk.

 

Det går bra för Sverige nu

Stannar på macken i Bjurholm på väg till Umeå. Dricker kaffe. Ser VK:s förstasida. Flyktingströmmen ger jobbtillfällen runt om i kommunerna. Folk behöver inte flytta.
På P1 i bilen nyss: Kraftigt ökad tillväxt, kraftigt ökad sysselsättning. Högst i Norden. Bäst i Europa.
Radio Jämtland i morse, länets kommuner går bra, antalet arbetstillfällen ökar, hälften av kommunerna ökar sin befolkning.
Allt detta trots ”flyktingkris” och SD:s undergångsprofetior.


 

Björnfot i Bleckåsen

HS5A4802

Han heter Birger.

Snö är det han ser fram emot mest i livet.

Han åker snowboard nerför ängarna vid stugan i Bleckåsen. Han åker längdåkning före frukost varje morgon. Han hämtar snö från ängarna för att ha snö att skotta på gården. Han bygger snögrottor och gör lysande iskonst.

– Jag är snömannen, säger han på sin klingande tornedalska.

För det är därifrån han kommer. Platta, tråkiga Tornedalen. Det är för platt för Birger.

Därför älskar han Jämtland. Och mest av allt älskar han Bleckåsen. Där bor han ensam i sin lilla stuga.

När jag kommer dit för att hälsa på sitter han ute under snöfallet. Han sitter på en sparkstötting intill en islykta.

HS5A4651

– I går skulle du ha varit här. Då hade jag flera lyktor igång, men några blåste sönder i blåsten. Men då satt jag här långt in på natten och tittade på norrskenet. Det var ljuvligt.

Jag stannar hela kvällen hos Birger. Birger, snömannen, med det mustiga efternamnet. Björnfot. Som hämtat ur ett äventyr av Jack London. Eller jämtländske Aksel Lindström.

Men hans mamma hade ett ännu mustigare namn.

– Hon hette Krutrök, säger Björnfot.

Tre timmar senare åker jag hem. Jag tänker på alla märkliga, mustiga, mänskliga möten jag får vara med om.

HS5A5661

– En gång tog jag en hermelin med bara händerna. Och flera grävlingar har jag fångat. Och en duvhök. Med mina händer.

HS5A5235

– Jag skriver dikter också. Romantiska dikter, det vill kvinnorna ha, säger Birger.

HS5A5394

 

 

Dramatik på Gågatan när musikesteter samlade in pengar

Prästgatan i Östersund.

image

Ja, vi kallar den ”Gågatan”. Det har vi gjort sen 1970-talet.

Den är ett koncentrat av den jämtländska mångfalden. Stannar och blundar. Lyssnar.

Jag tänker: Närmare ett storstadsbrus än så här kommer vi aldrig i Jämtland.

Men det brusar. Det gör det.

Vilka budskap vill staden komma med?

Så här dagarna före jul är hetsen igång, men också förväntningar, spänning och till en del även glädje i luften.

Då hörs den stilla levande musiken. En sunt, en gitarr, vackra, levande närvarande röster.

Jag letar mig fram genom myllret, går slalom genom folkhopar, sneddar, undviker, når fram till en folksamling utanför den anrika musikaffären.

De sjunger så fantastiskt fint. Och de ler, och de bjuder på sig själva, och närvaron är total. Många stannar i julstressen. Låter sig vaggas i ro. Sjunker in i musikalisk harmoni. Glömmer tid. Glömmer rum. Fångad i det gigantiska nuet.

De är musikesteter från Jämtlands gymnasium. På marken ligger ett öppet gitarrfodral fyllt med sedlar.

Jag frågar. De heter Hannah Lindgren, Lovisa Holten, Dexter Kvam, Julia Svedh, Pella Thofeldt, Anna Stafverfeldt, Sofia Hultqvist.

Unga, fina människor.

Hannah Lindgren samlar sedlarna i fodralet och räknar. Och räknar.

De andra sjunger under tiden. Folk är framme och slänger i tjugor, hundralappar. Mynt.

image

Hannah räknar. Hinner inte ens tacka.

Så säger hon:

– 4 800 har vi fått in. Vi har stått här sen elva och har snart 5 000 kronor. Det är fantastiskt.

Det handlar om Musikhjälpen, den som samtidigt pågår i radions P 3. Insamling till flyktingar på grund av klimatet.

image

– Vi ville göra något för nånting. Det blev Musikhjälpen, sa Hannah sedan.

Lovisa sa:

– Då är ju musik ett bra sätt att visa det på.

Då får jag också höra det absurda. Det hemska, eller vidriga, om man så vill.

image

Mitt under deras sånginsats och hjälp till flyktingar kommer en person körande med bil, mot dem där de står!

Bilföraren kör över gitarrfodralet med pengarna och kör sönder fodralet.

Det blir panik. Folk kastar sig undan, någon filmar, andra fotar. Bilföraren backar undan och kör i väg. Smiter. Lämnar allt i kaos. Ungdomarna, publiken.

Någon som var hatisk mot att ni hjälper flyktingar?

– Kanske. Vi vet inte. Kanske en gammal förvirrad människa, svarar de. Fast bilen stod länge där borta och väntade innan den kom körande.

Några ur publiken sprang efter. Lyckades fotografera bilen, men föraren drog i väg.

Hannah:

– Det var mitt fodral. Det var över hundra år, det har ett stort värde gör mig, nu är det sönderkört.

I övrigt inga skador. Alla klarade sig. Men chocken, darrningarna. Sådant ska inte hända.

– Det är polisanmält, säger Hannah.

Sedan sjunger de igen. Så vackert. Starka, mustiga, mjuka, avstressande röster.

Och pengarna landar i det nya fodralet. Tusentals kronor.

Jag minns första mötet med Hej främling

Att se Emma Arnesson och Anne Lundberg, från Hej främling, stå på scenen och ta emot priser och stående ovationer på Svenska hjältar-galan var overkligt.

Men så oerhört starkt.

Jag minns första gången. En vintermåndagskväll för sådär två-tre år sedan. Emma, Anne och Simon Jaktlund hade samlat en grupp nyfikna, men förskrämda, människor, under skenet från ett gatljus i Grytans läger. De skulle börja träna skidåkning. Emma och hennes grupp, Hej främling, hade stakat ut en bana i snön och stakat ut den med brinnande marschaller. Där åkte, snubblade, sjabblade och fumlade ett gäng asylsökande syrier för fullt. De skrattade, tjoade, och hade hur kul som helst.

image

Det var då ganska ovanligt med den typen av aktiviteter. Jag minns att jag då tänkte att detta måste spridas, få uppmärksamhet över hela landet.

Och nu, äntligen. Jag var också med när kungen kom på besök, jag har träffat Emma och Anne hemma hos flyktingar där de bistått med mänsklighet och värme. De har slutat sina anställningar för att jobba med integration och de pengar de lyckas samla in räcker inte långt. Därför gör jag nu åter ett avsteg från journalistisk integritet och uppmanar folk att bidra till Hej främlings arbete i framtiden. De är värda detta.

image

Hej främling är ett föredöme för ett helt land, men deras engagemang behöver stöd och hjälp.

Heja främling!