Du skulle ha sett, Jörgen

Bara en sak före läggdags.

Jörgen, var du än är, så kanske du läser det här.

ÖFK hade säsongspremiär i dag, Bajen, i en träningsmatch i solen i Spanien.

Och vet du, det blev seger med 2-0, och det såg väldigt bra ut!

Jag saknade dina glada, positiva tillrop på facebook före matchen, du vet:

”Nu drar vi igång! Seger mot Bajen vore kul, men viktigast att spelet ser bra ut, eller hur!”

Och:

”Du ser väl till att Mittmedia skickar dig till Spanien!!!”

”Nu kör vi stenhårt!!! Kör över Bajen!!! Forza ÖFK!!!”

Det blev då tyst i mobilen när du försvann. Och sllt gick så hastigt.

Men jag lovar att hålla dig uppdaterad om vad som händer!

2-0 i dag!!! Med mersmak, allsvenskan se upp!!!

Ps. Jörgen gick hastigt bort före jul. Han var en av ÖFK:s största supporters.

Stå upp för journalistiken, politiker!

Till länets politiker

Nu tänker jag göra en ”Brännströmmare”.
Det handlar om arméchefen och förre I 5-chefen Anders Brännström, som på under veckan hävdade: ”Sverige kan vara i krig inom några år” när han ville äska medel till försvaret.

Jag vänder mig till länets politiker och andra viktiga aktörer och hävdar:
”Vi kan vara utan seriösa journalister inom några år”.
Jag äskar inte medel, men stöd och uppmärksamhet. Ta krafttag, gå ut och försvara oss på sociala medier, i upprop och i debattinlägg, ta strid för en seriös, krtistiskt granskande journalistik! I slutändan handlar det om er själva.

I tider när läsning bland de lokala mediahusens facebooktrådar ger rysningar värre än en skräckfilm, när ryktesspridning och lögner sprids, när skvaller blir ”sanningar” och när Krokoms kommun inte svarar ÖP:s journalister i känsliga frågor, men kort därefter går ut i offentligheten med sin egen version, då känner jag att det offentliga, folkvalda demokratiska samhället håller på att abdikera. Eller när hatet mot journalister flödar, när konspirationsteorier göds, när folk som man i vanliga fall skulle kalla vettiga och omdömesgilla undrar varför alla journalister mörkar, då känns det hopplöst.

Jag hörde polisens högste Dan Eliasson äska medel till Polisen, det var för att flyktingsituationen gjort det omöjligt att bedriva övrig verksamhet på ett bra sätt, det var gränskontroller och bråk och stök på flyktingboenden.

Men inte ett ord om att öka spaning mot nätrasism, näthat eller hat och hot mot journalister. Inga pengar till det. Inga pengar till att sätta dit trollen. Inte ett ord, inte ett öre till försvar för den seriösa, granskande journalistiken.

Och samtidigt sitter politikerna tysta.
Jag skulle bara vilja be om lite stöd. Jag skulle vilja be alla seriösa politiker att gå ut med gemensam röst och ge sitt massiva stöd för den seriösa journalistiken.
Jag skulle önska lite mer mod och krafttag från er, från dig Jens Nilsson, och från dig Kalle Olsson, och från Per Åsling, och från AnnSofi Andersson och från Anders Edvinsson, och från alla er som säger er vara demokratins förkämpar.
Och varför inte från kommundirektörer, näringslivstoppar och andra starka röster också förresten. Jag, vi, behöver er hjälp.

En dag står ni där ensamma. En dag kommer ni att intervjuas av oseriösa, odemokratiska alternativa medier med egna agendor. En dag kommer ni att stå med er egen envägskommunikation till medborgarna, där allt som andas kritik mot kommunen rensas bort. En dag kommer ni att mötas av lögnen som lättflytande svämmar över i sociala medieströmmar.

Jag säger retoriskt på ”Brännströmmska”, frågan man kan ställa är: Kan alla seriösa journalister vara borta inom några år?
Om svaret blir, ja, det kan de, då är det dags att agera.
För det är för sent att vissla när underkäken är borta.
Agera!

Hjärnan bakom verket

HS5A7377

Det här är Karin Wahlén. Jag har intervjuat henne.

Hennes betydelse för Östersunds FK:s framgångar kan inte nog poängteras.

Hennes grepp att  byta fotboll mot kultur för att få unga fotbollsspelare att växa är genialt.

Hennes idéer har med hjälp av kultur gjort en fattig förening i norr konkurrenskraftig mot de penningstinna storstadsklubbarna.

Hennes idé om att låta spelarna träna balett och måla tavlor på fotbollsträningarna är nu rikskänt.

Med kulturens hjälp har hon på ett annorlunda sätt  gjort Östersund känt i världen.

Jag nominerar henne till Östersunds kulturpris. Förresten, ge henne alla kulturpriser som går att få. Utse henne till Årets Gregorius! Det är hon värd.

Javad ska bli mästare!

HS5A6329

Det har varit mycket tal om ensamkommande barn de senaste dagarna.

De har framställts nästan som monster, vidriga, avskyvärda brottslingar benägna till de grövsta brott. De våldtar, mördar och slåss och håller polisen sysselsatt dygnet runt på olika boenden runt om i landet.

Folk på facebook, de flesta för mig okända, men också bekanta, människor jag känner, har åsikter om dessa ensamkommande barn på flykt från krig och förföljelse. Jag kan inte citera allt, en del är så halsbrytande dumma och enkelspåriga att jag häpnar.

Nu är inte facebook representativt för befolkningen i stort, men det blir små rännilar här, en rännil där, och till slut så börjar ”sanningar” att spridas hejvilt. Och det är omöjligt att stoppa.

Men allt är ju bara ogenomtänkta generaliseringar.

Bara de senaste dagarna har jag träffat ett stort antal ensamkommande flyktingbarn. De är precis som de flesta andra ungdomar trevliga, vänliga och ambitiösa. De är starka unga människor som riskerat sina liv för att ta sig hit, de har en obändig vilja, mod och styrka och de vill verkligen komma hit och skapa en framtid.

Javad på bilden är ett exempel. Han tillhör BK Älgens unga boxningstalanger. Under två träningskvällar har jag träffat honom och ytterligare sex ensamkommande ungdomar. De har drömmar, de har rätten till sina liv, samt även rätten till sin egen identitet och att göra sin röst hörd. De ska inte få tystas ned. De har rätt att tycka, ha åsikter, verka och leva i vårt öppna samhälle.

Ingen ska behöva gå rädd eller utsättas för hat, hot eller kränkningar.

När jag var 21 drömde jag om att bli journalist, vid sidan av min fotbollskarriär. När Javad, 21, drömmer, handlar det om att bli champ. Boxningsmästare. Han ler stort när han säger det. Ler med hela sitt vänliga, varma ansikte med de glada ögonen.

– Jag ska bli champ, säger han.

Men då måste han träna hårt. Jättehårt. Han har redan börjat sin långa resa mot stjärnorna. Varje morgon innan han går till sitt arbete på Blå center i Östersund tränar han.

– Jag springer fem kilometer varje morgon. Och sedan jobbar jag, och så tränar jag boxning på kvällarna, säger han.

Ambitiös. Modig. Viljestark.

Gamle läromästaren och legendariske Älgen-boxaren Sven Lundstedt spänner ögonen i honom under träningspasset där han hamnar i en slagväxling med Anna Hedlund:

– Börja boxas Javad! nästan ryter han.

– Börja boxas och sluta slåss!

Javad ler och nickar instämmande. Han är i början på sin boxningskarriär, i början på sitt liv som fri människa i ett demokratiskt land.

Välkommen, Javad.

Boxare

 

Boxning som integration

image

Det är boxningsfeber i Östersund. Såg det med egna ögon i kväll när jag kilade in på anrika boxningsklubben Älgens träning. Det var faktiskt trångt om plats i F-hallen längst ned i sporthallen.

Ringrävarna Bertil Bredin och Sven Lundstedt var förstås där. 51:a respektive 55:e säsongen i obruten svit. Som ledare. Fantastiskt.

Men i kväll träffar jag Javad och Alireza, båda kom hit som ensamkommande barn på flykt från krig. Båda från Afghanistan. Javad som varit här längst pratar svenska.

– Vi drömmer om att bli mästare. Jag tror att boxning är en bra sport för ungdomar att komma in i, och så är den relativt billig, säger han.

De har hållit på i några månader, Javad i ett halvår, och de har båda gått några matcher.

– Boxning är livet säger de båda och återgår till träningen.

Bertil Bredin säger:

– Det är många flyktingungdomar som börjar träna med oss. Det är ett sätt för dim att komma ut och få kompisar.

– De kommer dessutom från länder där boxning står högt i kurs, och det spelar förstås in.

Den gångna helgen var de i Heby och tävlade, och kommande helg ska de till Timrå.

– Jag ser fram emot det väldigt mycket, säger Javad och intar klassisk boxningspose.

Supportrar cyklar från Malmö till Jämtkraft arena!

I dag har jag pratat med en man som är en jäkel på att cykla långt. Han heter Daniel Håkansson.

Och så har han två kompisar.

De bor i Malmö, de cyklade till MFF:s bortamatch mot Falkenberg förra säsongen. Detta började som ett vad när de satt och tittade på en match våren 2014.

I år ska de cykla 125 mil till nästa bortamatch, den mot Östersunds FK i slutet på maj.

Han sa att de gör det för att skapa en bättre supporterkultur.

– Våld och slagsmål hör inte hemma på fotbollsarenorna. Man ska kunna cykla till en bortamatch, förlora, och sedan ta en öl tillsammans med det andra lagets supportrar som kompisar.

Under fem dagar ska cykeltrion ta sig från Malmö, via besök hos totalt åtta allsvenska klubbar och en superettanklubb, till Östersund, för att före matchen mot ÖFK på arenan sätta en flagga från MFF och hälsa den nya allsvenska klubben välkommen.

– Under resan ska vi också göra en del arrangemang för att samla in pengar till välgörenhet, säger han.

Mörka eller inte mörka

 

Det är mörkt nu.

Polisen mörkar, politiker mörkar, media mörkar. Och vi mörkar för att skydda flyktingar. Det skriver folk på sociala medier.

Värsta mörkaren är ÖP enligt några röster på facebook.

Under helgen har det varit en lång och facebookspridd diskussion kring en händelse på Storsjöbadet när en kvinna och två yngre anhöriga till henne blev trakasserade av en grupp unga män.

ÖP valde att anonymisera och att inte publicera namn på de ofredade. Det är med hänsyn tagen till de eventuella följder det kan få för inblandade.

Så tänker vi i de flesta fall, även om varje fall är unikt. Vi berättar det vi vet, vi ska ha bekräftat det vi har hört och vi låter två sidor komma till tals innan vi publicerar. Det är en journalistisk grundprincip.

Det är en bra princip, som skyddar den personliga integriteten. Det händer att både brottsoffer, och i bland förövare, är villiga att ställa upp och berätta vad som hänt och ge sin syn på saken. Ibland får de göra det, men inte alltid. Det är ÖP som har publiceringsansvaret. Det är inte alls säkert att vi publicerar namn och bild på en person som ställer upp, eftersom det kan få följder för människor i dess närhet.

En pedofil? Ja, ibland, men inte alltid. Om vi namnger en man som antastat sin fosterdotter så pekar vi ju ut även dottern. Till exempel.

Så ibland kan det vara bra att ”mörka”.

Fast egentligen handlar det ju inte om mörka, det handlar hänsyn och ansvarstagande. Ibland misslyckas vi, men vi strävar alltid efter att vara korrekta och skydda den personliga integriteten.

Nu går ännu ett rykte på ”byn”, att det jobbar en person på ÖP som går igenom alla tips och rensar bort de som berättar ”sanningar” om invandrare.

Det stämmer givetvis inte.

 

Jag och alla mina filmer

De senaste två årens behandlingsresor till Umeå och medföljande övernattning har gjort mig till en sorts filmfreak. Konstigt nog.

Jag har annars genom livet inte haft det rätta tålamodet för att sätta mig ned i lugn och ro och bara titta, koncentrera mig, ha fokus på en enda sak. Förrän nu.

Jag har väl sett ett 30-tal filmer det senaste året och jag känner mig ganska tillfreds med mitt nya beroende. Jag har sett det mesta, från hysteriska komedier till djupsinniga drama och hurtfriska svenska familjefilmer.

Senast stod valet mellan Tarantinos senaste vålds- och bloddrypande The h8ful eight och Suffragette, om den tidiga feministrörelsen i Storbritannien. Det blev Tarantino. En vacker, fängslande och helt underbar film med en del vidriga våldsscener, som höll mig på sträckbänken i två timmar och 41 minuter. En stunds verklighetsflykt som gjorde att jag gick därifråbn upprymd och funderande över filmens eventuella budskap. Handlade den om rasism? Var den en film i takt med tiden? Om inte, ja då måste Tarantino själv vara en fullblodsrasist, vilket jag inte tror. Se den själv, och bilda dig en uppfattning.

Här några andra jag sett:

Mad Max, The Fury road. Bisarr och spöklik våldsskildring i ett ökenlandskap med bestyckade fordon och märkliga människor. Hårdrockgitarristen på fronthuven till en av förföljarna rent klassisk. Väckte reaktioner då den ansågs vara feministisk och lyfte fram en kvinna som den egentliga hjälten. Av drygt 70-årige George Miller.

I övrigt: Gone Girl, Nightcrawler, En man som heter Ove, Dum dummare, Birdman, Interstellar, Boyhood, Divergent, The imitation game, Kingsman the Secret service, The theory of everything, Miraklet i Viskan, Stockholm stories, The grand Budapest hotell, Godzilla, Bad neighbours, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, Tusen bitar, Pride, med flera …

 

Modotanten

image

Fredag eftermiddag. Solen på väg ned här vid kusten där jag är.

Näslunds konditori, Nordmaling. Ensam med en semla och en kopp kaffe.

Då kommer hon. Modotanten.

Hon jobbar på haket. Kommer ut med trasa och torkar borden. Ställer sig vid mitt bord och tittar ut genom fönstret mot landsvägen utanför.

Plötsligt säger hon: – Jaha, då ska man snart på arenan då.

Några sekunders tystnad innan jag förstår att det är mig hon pratar med.

-Arenan? undrar jag.

Hon tittar på mig med lite anklagande blick. Hon säger:

-Det vet du väl. Det är ju HV i kväll.

Jag fattar ändå inte. Hon ser på mig som hade jag en skruv lös, viftar i luften med disktrasan, skakar på huvudet och går. Öppnar svängdörren till köket.

Då.

Jag säger:

– Ahhh! Modo!!!

Hon kastar en glimt mot mig, öppnar och slinker in.

En minut senare kommer hon ut igen.

Jag säger lite klämkäckt:

– Det går inget bra för er nu, va?

Hon:

– På…minn, mig, inte, okej?

– Nej, nejdå, förlåt det var inte meningen. Inget ont. Brukar du titta på …

– Alla, avbryter hon mig.

Alla matcher.

– Få se, det blev seger senast va? försöker jag låta lite påläst.

– Nej, nej, nej, det blev ju förlust, mot blekingarna!

– Aha, Karlskrona, bottenkollega, eller hur?

– Säg inget! svarar hon och öppnar svängdörren igen.

Borta i en minut. Sedan ut igen.

– Men i kväll blir det seger. Det känner jag på mig, försöker jag stötta.

– Ja, det är klart, svarar hon. Seger är ett måste.

– Ja, för kvalserien vill man ju in…

– Stopp! Säg inte så! Nämn inte kvalserien!

– Nej, nej, absolut inte, men där har väl Modo varit förr, säger jag.

Hon ställer sig bredbent på golvet framför mig med händerna på höfterna. Hon spänner blicken i mig och säger:

– Två gånger. För mycket. Förresten, vart kommer du ifrån, som kan så lite om hockey?

– Östersund, klämmer jag ur mig.

– Ha! Jag förstod det!

Och så stängs svängdörren på nytt. Som vore det dörren till utvisningsbåset.

 

Rapport från dagvården (51:a resan)

…41…42…det rullar på. Som de senaste snart två åren.

…43…mot Umeå igen. Genom inlandet i höstfärger.

På jakt efter läkning.

…45…46…47…nya påfyllningar…nytt hopp. Pratat med onkologen, allt väl. Proverna bra. Krigarna står pall. Bastion efter bastion faller.

…48…49…inga biverkningar att tala om. Nej, det är absolut inget att tala om. Lite illamående, trötthet, sliten, men vem är inte det. Nu.

…50…kan man tala om jubileum? 😬

Sköterskorna hyllar, klart det är ett jubileum. 50 gånger behandlingar av otestat preparat och jag ser ut att må bra. Jubel!

…51…snart slut. 51:a resan och bara ett par kvar. Tänker på innan. Osäkerheten, tvehågsenheten, men också hoppfullheten.

Nu snart, om bara en halvtimme, ut i kylan och en ny färd genom granskogar på hemväg. En man snarkar på min vänstra sida, nerbäddad, drömmer om friskhet, fredag eftermiddag hemfärd mot Vilhelmina, liksom kvinnan snett mittemot, hem till Trehörningsjö. Hon vaknar till och tittar mig i ögonen och säger:

– Men e re Gunnar!?

– Nej, Stefan.

– Du var så lik, å i rösten å, säger hon och vänder sig och somnar om. Mot Trehörningsjö.

Och jag bloggar vidare.

image