Jimmies slagdänga i Strömsund?

”Lisbet såg pistolen blänka, sha la la laa la la la laa. Strax därefter blev hon änka, sha la la laa la la la laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.”
Så sjöng Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på en Finlandsfärja 2009.

I mars ska partiledaren komma till Strömsund (ett ställe han besökt förr). Då passar den lokala sajten och tidningen Affärsnytt Norr att göra reklam för händelsen. En trivsam notis. Med tid och plats.

Så här skriver tidningen: ”Som extra bonus under kvällen spelar också Jimmie Åkessons rockband Bedårande barn, med Jimmie på klaviatur.”

Kanske sjunger han åter den ”glada” slagdänga om Palme?

Låter som att det kan bli en otrevlig kväll. 😁

Tankar efter rallyt

  1. HS5A3135

Det tar i nu. Det drar hop sig till oväder här i byn.

Det viner runt badhusknuten vid bäcken, och jag torkar min kropp. Jag ser ut genom fönstret mot dammen till. Det har ännu inte mörknat. Ett blått ljus dröjer sig kvar. En stund till.

Historia skrivs. Igen.

Det är första gången på flera månader som jag kan se ljuset genom badhusfönstret. Lördagarna, de dagar jag älskar mest av alla, vid ungefär samma tid, vecka efter vecka. I november kanske, försöker jag räkna ut. Som det var ljust när jag satt i badhuset och torkade mig efter duschen senast.

Märkligt egentligen. Det finns ljusa delar av dygnet som vi människor kallar arbetstid och har ordnat in, organiserat och satt namn på. Måndag, tisdag, onsdag …

Och beroende på vad de ljusa delarna av dygnet kallas får vi olika känslor. Måndag … en speciell känsla, torsdag… snart är det helg.

Nu är ljuset tillbaka.

Det är en händelseby jag bor i, en sån by med 70 själar som får byn att brinna inifrån. Av kultur. Av livsglädje. Av rally.

I går var det konsert med romska musiker på bygdegården. I morse vaknade byborna till vrålande rallybilar genom byn. Under det ymniga snöfallet. Med kolbullefrossa och hamburgergrillrök och varma korvar.

HS5A2930

Jag var där.
Och jag riktade min kamera åt motsatt håll. Jag fokuserade på Carl-Görans luggslitna uthus under snöfallet. Och en rallyfotograf gick förbi och såg häpen ut och sa:

Vad fotar du? Där blir det väl inga häftiga bilder?

Och jag sa:

Jag är ute efter rallyts själ. Det moderna, mobila, de vrålande motorerna mot det gamla bondesamhället som fond, sa jag.

HS5A2946

Han såg ut som en tänkare sen, karln. Som om han undrade över mitt val av fokus, som om jag hade upptäckt något nytt sätt att fota. Som. Han borde prova.

Nä, det drar ihop sig för att åka hemöver. Har tvåan påslagen på radion. Opera. Det är bara ren närvaro, som ett ackompanjemang av lördagslivet just nu. I badhuset. Efter rallyt.

Och ute tar vinden i allt mer.

Det mörknar.

HS5A3194

Ungdomar straffas i Änge

Den lokala Ica-handlaren i Änge, Offerdal, säger sig ha fått nog av snatteri i butiken.

Här är en länk.

Därför sitter nu en lapp uppe på affären där skolungdomar i allmänhet förbjuds att komma in i butiken mellan 08.00 och 15.00.

Personligen tycker jag det är diskriminering. Ett sorts kollektivt bestraffande där alla som sköter sig också straffas. Ett sätt också för handlaren att sätta press på barn och ungdomar att skvallra på, och sätta dit eventuella förövare. Vi vet ju inte ens om handlaren är hundraprocentigt säker, är det verkligen skolbarn som snattat? Kan det finnas en möjlighet att det varit någon annan?

Och om det är en eller två som ligger bakom illdåden, ska då alla andra behöva lida för det?

Om jag vore ung i Offerdal och blir så orättvist behandlad och förminskad som människa, ja, då kanske jag skulle överväga att överhuvudtaget inte handla där alls. Dagens skolungdomar är ju liksom butikens köpstarka om några år.

Den ansvarige för butiken har lagt ut anslaget på Facebook och genast har de reaktionära krafterna kommenterat. Jag går inte in i den debatten, men jag tycker att förbudet och lappen är överilat. Som att försöka bota symtomen i stället för att komma åt sjukdomen.

Förbudslappar och förmaningar ger mig allergi, de får mig att rygga i stället för att känna mig välkommen.

Handlaren hade kanske kunnat ta en diskussion med föräldrar och skola först, tänker jag, för att söka komma åt grundproblemet.

Moder ska prata i riksdagen

Minns du Moder?

Jag gör det. Jag träffade honom en novemberkväll i Boliden. Då hade han precis blivit frisläppt och terrormisstankarna fanns inte längre emot honom.

Nu ska du få höra vad som är på gång. Han har bjudits in till riksdagen där han inför alla ledamöter ska berätta om hur hans liv har blivit i Sverige. Om utpekanden, krigsrubriker i media, om situationen sedan han blivit frisläppt och om sin inställning att sedan bjuda alla på fest.

Hur han valde bort bitterheten och valde att leva i stället.

Han är inbjuden av socialdemokraten Magnus Manhammar som berättar för Folkbladet i Västerbotten att riksdagen blir bättre av att Moder Mothanna Magid får komma dit och berätta.

Här kan du läsa artikeln.

Så här skriver Moder själv om det på sin facebooksida:

”Hello for all friends
At first I would like to thank my friend Magnus Manhammar to invite me to parliament 🌹
I have the honor to attend and I would like to invite everyone want to come and share this with us
Best Greetings for all”

HS5A9426

N’Stig på såga gjorde min dag

HS5A2310

Det var så roligt.

Och så ovanligt. Och ett minne att bära med sig.

Vi stod där mitt i Änge och pratade som folk gör ibland. Då kom en bil. Den hade trasig ruta på förarsidan där ett par ögon tittade ut mellan silvertejpvarven.

Så steg han ur och presenterade sig.

”Hej.”

”Je e n’Stig på såga.”

”Dom sej je e chef på byn. Ske je späla dragspel för deck?”

”Ja, tack,”  sa vi.

Och så gick mannen med reflexvästen till bilen och öppnade dörren. I bilen var kaos granne med oredan och bland flera dragspel, en stor snöskopa och en mängd andra pinaler fanns även Babsan.

”Babsan, kom ut! Dom e int farli!”

Så hoppade en grå liten boll ut genom dörröppningen. Babsan var en hund.
Och så drog n’Stig på såga några låtar på spelet och Babsan huttrade i snön.

HS5A2385

Daggstänkta berg, Sven Ingvars och Evert Taube bjöds vi på där vi nu var publik i denna onemanshow som utspelades framför våra förvånade blickar.

Min kollega Per fick igång filmkameran och jag lät stillbildskameran smattra som en kulspruta i finska vinterkriget. Det var ett skådespel, och en syn för gudar. Och vi var så glada över det vi nu fick uppleva.

Han spelade och berättade och han gav oss smakbitar från sin livsvisdom och erfarenhet och när vi frågade, ”är det okej att vi filmar?” svarade han:

”Inte jär de meg någe. Je jär e för byn.”

Reklam för byn.

”Var bor du, Stig?”

”Je bor på såga. 16 rum o fyra kök.”

”Och vad jobbar du med?”

”Jobbar? Je e pensionär je. Men je hjälp te å skotta å sop lite hemä affära. Män de e gratis. Je jär e för byn.”

Tack, Stig! Du och Babsan förgyllde vår tisdagseftermiddag. 

HS5A2424

Den lyckliga klubben

HS5A1394

Alhaji Gero ler. Nej, inte ler. Han skrattar. Han leker med Billy Reid och de skrattar ihop.

De är lyckliga. De är som fjärdeklassare på skolresa. De stojar och busar. 

Alhaji säger till mig senare, när dagens första kulturmöte är över, att han inte bara ser ut att vara lycklig. Han ÄR lycklig.

– I am so happy with the team, säger han. Hans ögon glimrar när han säger det. Han menar det verkligen. Inte något som bara blir sagt. Bara för att.

Jag frågar honom lite typiskt journalistiskt och räddhågset svenskt så där om han han inte är nervös. Nervös inför kulturdebuten med nya klubben. Är du det?

– Nej, inte alls. Det finns bara möjligheter. Det klubben står för gör oss starkare som människor, säger Alhaji Gero.

Och så den andra sidan. Den som lite avundsjukt ser ned på vad klubben gör. Som ser ÖFK som ett hot mot det gamla, det traditionella. Den sidan. Kvällstidningarna. De som inte kan känna lycka i att se en fotbollsspelare som dansar, som sjunger, som vågar stå på en scen och eventuellt göra bort sig.

De ser bara resultat. Inte vägen fram. De är ju inte med på de där vardagsstunderna när Alhaji och Billy leker. De ser inte pupillernas lyckorus. De tror att seger är allt. De har dammråttorna hängande från ögonlocken.

I dag var första mötet med det kommande kulturprojektet. Eventet blir 3 september.
HS5A1373HS5A1354HS5A1415 HS5A1447 HS5A1455 HS5A1543 HS5A1563 HS5A1624 HS5A1738 HS5A1757 HS5A1772 HS5A1806 HS5A1835 HS5A1848HS5A1788

Nej, ingen rosfeber

  
Beundransvärd.

Svensk sjukhusvård är super. Om man som jag har diagnosstämpel i pannan ”Malignt melanom” med röd varningsblinkers är det måhända enklare att öppna dörrar, men i dag var jag där i ett annat ärende. Så otroligt smidigt allt gick!

Ett plötsligt uppsvällande, rödblossande ben, och allt tydde på rosfeber som jag drabbats av ett antal gånger (på grund av ödemben och infektionsöverkänslighet), och jag in på akuten. Snabbkoll, provtagning, ett telefonsamtal till infektionskliniken.

Och så var jag på väg dit.

Framme. Väntade högst tio minuter. Sedan kom läkare, undersökning, konsultation med kollega. Nej, inte rosfeber. Möjligen propp i benet.

För att utesluta propp i benet, telefonsamtal till röntgen. Ja, ultraljud blir bra, tack.

Tio minuter senare på röntgenavdelningen. Direkt in till läkare och ultraljud. Konsultation med kollega, nej, ingen propp i benet. Flödet perfekt.

Tillbaka till infektion. En kvart senare kommer läkaren och sammanfattat: Inte rosfeber, ingen propp, troligen en reaktion i lymfsystemet. Kanske efter långvarigt stillsasittande?

Ja, jag körde 100 mil med bilen i slutet på förra veckan.

Ja, det kan vara bidragande. Jag har också skrivit ut kåvepenin som du ska ha i beredskap om du får mer känningar, om benet blossar upp ännu mer och om du känner antydan till feber eller frossa. Då ska du också åka in så snart som möjligt.

Ja, tack så mycket då! Adjö, adjö!

Allt på under två timmar.

Tack landstinget.

”Beroendet gör att vi sluter oss i oss själva”

För många år sedan åkte jag hem till den gamle konstnären Akke Jonsson i Dvärsätt och intervjuade honom.

Vem tror du att du är? löd rubriken.

När jag åkte därifrån efter några timmar och jag skulle sammanfatta det han sa, var det som att han berättat om mitt eget liv. Då handlade det om teveapparater, nu handlar det om datorer.

Så här berättade han sin historia för mig:

”Ja, det är väl det att man är en sökare. När jag var liten träffade jag många luffare och tog intryck och blev nog litet luffare själv. Det är väl den luffarmentaliteten inom mig som gör att jag gärna söker upp främmande ställen där jag kan känna igen mig själv i människorna. Det är sånt jag sedan beskriver.

Bilden och måleriet är det viktiga, och jag vill dokumentera och uttrycka mig genom bilderna.

Jag tycker om att resa. Lofoten har betytt väldigt mycket för mig. Där upplevde jag saker som jag målade direkt, det var som med en kamera, jag tog bilder. Jag torkade akvarellerna på motorhuven. Det är så jag ser på mig själv, som en dokumentalist.

1958 gjorde jag en annan resa, årtalet innebar något väldig väsentligt för mig. Jag åkte till Grekland och stannade till i Stockholm och tittade in i en radioaffär där jag kunde se fotbolls-VM på TV, det var ju fantastiskt. Jag var i Grekland ett helt år och när jag kom tillbaka såg jag hur det kom blåflammor ur alla fönsterrutor. Jag hälsade på min kusin, som bjöd mig in, kom in och titta på TV, sa han. Och vi tittade på TV, och det var då helvetet började – tala om drogberoende! Det beroende som TV skapar gör att vi sluter oss i oss själva och inte bryr oss om vår omgivning utan blir något slags världsmedborgare som bevakar världen genom TV. Det blir panik. Människorna orkar inte sortera. Jag känner själv hurdant jag förändrats – det blir en konstig hunger, ett slags intravenöst beroende att hålla koll på vad media har att säga. Vi lever i ett överdemokratiserat samhälle – allt är så demokratiskt att vi skiter i det. Vi har rätt till det och det, men vi tar aldrig ut vår rätt.

Egentligen borde det vara tre TV-fria kvällar i veckan –– om inte annat så för populationens skull. Tänk på TV-strejken 1980, då tvingades folk börja prata med varandra. Tre veckors TV-strejk och ett uppdämt flöde av kontaktbehov kom fram. Det resulterade i en baby-boom.

Sedan kom it-tekniken som en förlängning från TV. Nu går människor omkring med videokamera och dokumenterar verkligheten som den ser ut och så blir de kallade för videokonstnärer. Kontemplation och personligt engagemang saknas. Det finns inget personligt samtal. Därför kommer även måleriet i skymundan. Jag är rädd för att det inte kommer att finnas något måleri i framtiden. Det är ju den enkla teknik man kan använda för att uttrycka det man menar. För att måla behövs både komtemplation, sinnesnärvaro och sinnesro. Man kopplar av.

I dag ifrågasätts bildens värde, när jag målar är det ett utrop från en döende kultur. Det här borde konstföreningen ta hand om, det ligger i deras intresse att värna om jämtländskt måleri och jämtländska människors förmåga att tolka vad konst är.

Jag har ett omättligt intresse av att uttrycka mig, men i dag undrar jag om det är någon som har glädje av det.

Ibland känner jag mig som en spekulationshistoria, ett namn som hänger på en vägg. Jag vill inte vara det, jag vill uttrycka mig, få folk engagerade. Jag är i den ålder när jag ska vara som mest kreativ och veta vad jag håller på med – men jag kan inte placera mig i samhället. Jag undrar om jag fyller någon roll. Det kan kännas som att det är ett stort vakuum runt omkring mig.”

Akke Jonsson, 74 i höst, konstnär, Dvärsätt

(Han dog 2005)

Jag känner bara stolthet

Michael Omoh i en matchsekvens från mötet med Ranheim.

Stolthet.

Jag vet inte vilka förväntningar jag kunde ha på ÖFK inför dagens cupmatch mot IFK Norrköping. 

Men stolthet är ordet jag använder.

Jag kände mig stolt över hur spelarna bara gick ut och vågade, utan att darra vågade de spela sitt eget spel, de vågade vara ÖFK, de vågade vara sin identitet, de vägrade att falla in i någon lillebrorsroll mot svenska mästaren på mästarens egen arena inför mästarpublik. ÖFK:arna gick ut och försökte spela boll, och gjorde minst lika bra som mästarlaget, men blev straffade i försvarsspelet.

Det blev 4-0. Men sett till mod vann ÖFK på poäng. 

Det blev en nyttig läxa, men jag är övertygad om att Graham Potter och Billy Reid nu kommer att soecialgnugga de sekvenser i spelet där svagheterna kom i fullan dager. Motståndarnas kontringar knäckte nu ÖFK, men handen på hjärtat, svenska mästarlaget var alltså tvingat att kontraslå på sin hemmaplan mot en nykomling!

Det gör mig stolt. ÖFK behöver spetsa till anfallsspelet och markera hårdare i kontringarna.

Men det fixar de.

Jag är inte orolig inför allsvenskan.