När skönheten kom till byn

image

Stolta, malliga jämtbyar.

Alla med sina sorger och ögonblick av berömmelse. 340:an norröver i dag.

Stannade till vid den smaragden i Häggsjön. Den sticker ut, skolbyggnaden. Byggd på 1960-talet när tiden var en dröm, när allt var möjligt.

Känd arkitekt fick uppdraget. Drog upp bygget ur den karga Hotagsmyllan, murade med Offerdalsskiffer, svartmålade kärnfuran från Botelnäset, vitskimrande takåsar. Vänt mot sjön.

En stolt byggnad.

Karl-Axel Suwe hette han, vars kreativitet fick byn att lyfta.

Nu är det några år sedan skolbarnen stojade på skolgården.

 

Här mördades närmare 300

image

Falstad.

Jag hade bara hört talas om det. Ett tyskt läger för politiska fångar mellan 1942-1945. Ett inhägnat läger med daglig tortyr och meningslöst straffarbete.

I dag hade jag vägarna förbi.

Här, en dryg mil väster om Skogn, Trondheimsfjorden, mördades närmare 300 straffångar under andra världskriget. Över hundra sovjetmedborgare, närmare 80 jugoslaver, men också 43 norrmän. De senare till största delen motståndsmän.

image

Nu är det gamla lägret renoverat. Ett vackert hus med museum och utställningar kring nazismen och lägerfångarna. Fotografier, kläder, matburkar, brev, namn på människor som gav sina liv i kampen mot nazismen. Många bara runt 20 år.

En kilometer bort från lägret, Falstadskogen. Jag hittar direkt. Minnesmärken på båda sidor av vägen. Parkerar på den ena, går över till den andra. På marken utspridda i skogen stenformationer som markerar gravar. De grävde sina gravar, sköts stående och föll ned i graven.

image

När kriget närmade sig sitt slut försökte de tyska trupperna sopa igen spåren och lyckades gräva fram 25 ur gravarna. Liken transporterades till en utrangerad båt och sänktes i Trondheimsfjorden.

Nu står jag där i skogen, en vårdag med 10-gradig värme och stark blåst, och jag försöker skapa en bild av allt det fruktansvärda som har utspelats här.

Bara 18 mil hemifrån. Bara några år innan jag föddes. Så nära.

Falstad  leir bildet er trolig tatt rett etter 8. mai 1945

 

Att mörka eller inte mörka

Journalistiken har aldrig varit mer attackerad än just nu. Jag själv och många av mina kollegor hotas, trakasseras och utsätts för ständiga hatkampanjer. Det sker varje vecka, varje dag, och det sker allt oftare helt öppet och rentut.

Journalister har i en del kretsar blivit en helt legal grupp att mobba, skrämma och utsätta för diverse kampanjer.

Den senaste debatten handlar om att media mörkar. Bland annat sedan DN-journalisten Björn af Kleen skrivit en artikel om sverigedemokraterna på Östermalm i Stockholm, där paret Ulf Adelsohn och Lena Liljerooth-Adelsohn säger att de går in på hatsajten ”Avpixlat” för att få läsa sanningen som traditionella media mörkar.

Det är i och för sig inget fel att gå in där och läsa, jag gör det själv i bland i mitt arbete som en omvärldsbevakning.

Men de gör det för att få reda på ”sanningen”.

De exempel de tar upp som de anser ha mörkats visar sig finnas publicerade på respektive tidnings nätsajt, paret Adelsohn läser bara papperstidningar.

Dock har diskussionen pågått en längre tid, även lokalt, där även ÖP har fått kritik av privatpersoner och olika grupper på sociala medier för att mörka, för att inte berätta ”sanningen”.

ÖP anklagas för att mörka etnicitet och ursprung hos gärningsmän.

Då har man inte förstått hur journalistiken fungerar. Jag för själv ständigt en diskussion på sociala medier kring detta. Men hur jag än förklarar är det som om det inte går fram, som att man slår dövörat till. Det är inte bara det att vi journalister inte berättar sanningen, vi döljer den också. Vi har gått samman i en gigantisk pk-konspiration som går ut på att vi skyddar vissa människor till varje pris.

Det stämmer naturligtvis inte.

När det gäller traditionell media som har en ansvarig utgivare arbetar vi efter så kallade pressetiska regler. Det innebär att vi från fall till fall testar relevansen i att berätta om exempelvis ursprung och etnicitet. Ibland finns det skäl att göra det, men inte alltid.

För andra sajter, som Avpixlat och Fria tider och diverse andra rasistiska sajter är etnicitet alltid relevant. De har en egen agenda där de har en ambition att peka ut och göra människor av annan hudfärg till problem. De skriver aldrig om att någon är jämte eller härjedaling.

För en tidning som exempelvis ÖP finns dels nyhetsjournalister som berättar rakt av om vad som hänt, det kan också vara vinklade texter för att sätta fokus på ett visst skeende. På tidningen finns också journalister som är berättande, som skriver krönikor ur personligt perspektiv och några som dessutom driver opinion. Dessas arbeten (där jag själv ingår) publiceras under krönikevinjett och med krönikebild till. Det signalerar till läsaren att här kan de förvänta sig en personligt färgad, subjektiv, vinkling av en händelse.

Det var en sådan jag skrev från mötet i Strömsund. Jag tyckte det var relevant att berättat om vad som hände, att Jimmie Åkesson sjöng gamla Ultima Thulelåtar, att propagandan från scenen var total, att några ur den lokala partitoppen inte ville vara med på bild, och jag tyckte det var relevant att berätta om försöket att stoppa mig från att fotografera.

Mindre nogräknade media, som Strömsundsbaserade sajten Affärsnytt norr tenderat att bli, struntade i det journalistiska arbetet vid SD-mötet i Strömsund för ett par veckor sedan. Jag blev då attackerad av en man i publiken som ryckte kameran ur mina händer för att försöka stoppa mig från att fotografera.

Då valde sajten att lägga ut mannens egen berättelse om vad som hände, där jag och ÖP framställs som lögnare och att allt skulle vara påhittat. De ansvariga på redaktionen för sajten värderade och tolkade mitt arbete och kom till egna slutsatser som sedan publicerades.

Vips, så var jag den skyldige. Jag blev måltavlan för hat och hot. Tyvärr är det en allt vanligare bild om hur felaktigheter och ryktesspridning om journalisters sätt att arbeta får vingar på sociala medier.

När det gällde just den sajtens, Affärsnytt norrs, sätt att hantera det som hände så var det inte bara att mörka, det var att utföra ett ohederligt journalistiskt arbete.

 

Snacka med sig själv

Jag undrar om du är ungefär som jag, jag menar, om du är i min ålder, och om du drabbas av ålderssymptom? Och då tänker jag inte på de vanliga kroppsliga krämporna, nej, jsg funderar på det där med det personliga, psykiska, det där med att … hmm… prata för sig själv.

Ja, jag vet, det är pinsamt. Sitter ensam i omklädningsrummet på badhuset i byn just nu och kommer på mig själv med att prata. Med. Mig. Själv😁.

Så här:

”Jaa, du Stefan, hur e’re med dig? Ja, je menar, hur e’re, har du träna nånting i dag då? Ja, men vad duktig du är!”

Och så rullar det på. Som om det vore helt naturligt. Pratar på.

Sjunger ”Högt i skyn skola svalorna flyga”. Högt!

Här om dagen, på stan, mötte en kvinna i 60-årsåldern som gick och pratade. Jag kollade instinktivt om hon hade handsfree, näe, det hade hon inte. Hon pratade med sig själv.

Det var skönt att se. Fler än jag. Alltså. 😀

Minns också när jag var i tioårsåldern och var inne ensam i sista huset på vänster sida på Offerdalsvägen i Krokom, och jag hörde folk som pratade utanför. När jag tittade ut såg jag min pappa, men ingen fler. Han höll på med något jobb därute och pratade, högljutt! Med sig själv. Han till och med skrattade sitt knickrande skratt, åt sig själv.

Det var som om jag kommit på honom med något annat, något hemskt, jag tänkte: Vilken tönt, så blir man när man blir gammal, tänkte jag.

Så skulle jag aldrig kunna bli.

Och nu. Nu sitter jag här och för en trivsam konversation med mig själv, ömsom skrattar, ömsom gråter, ömsom sjunger jag.

”Haha, vilken fantastisk människa du är Stefan!”

Ett lag från foten av fjället …

Så har de båda kvällstidningarna kommut med sina så kallade ”fotbollsbiblar” inför allsvenska starten.
Experterna har uttalat sig, och jag undrar om de har någon koll alls?
Östersund verkar de aldrig ha hört talas om, därför kommer de att hamna sist i allsvenskan. ”Dom däruppe, kan dom spela fotboll? Nä, det kan dom inte. Jag tippar dom sist.”
I Expressen hade jag förväntat mig att någon av ”experterna” hade gjort en konstruktiv aktuell betraktelse över vad den nya allsvenska klubben står för. I stället är det gamle ÖP-medarbetaren Jonas Esbjörnsson som beskriver klubben. Inget ont om Jonas, men lite känslan av att, ”Jonas, du som kommer från de där trakterna däruppe, du kan väl skriva om dom där, Östersund.”
Och så blev det, och texten blev, förlåt Jonas, men du hjälpte precis till att exotisera oss lika mycket som Björn Wendelborn gjorde när han skrev om mello, ”kulnärdethändernågot”. Jonas, din beskrivning av Östersund, ”vid foten av Jämtlandsfjällen” ligger nu för alltid på topplistan över förminskande beskrivningar om Östersund och Jämtland. Tänk att det blev lite cirkus av oss den här gången också, för hur huvudstadstidningen Expressen än gör när ni kommer hit så känns ni som upptäcktsresande som precis träffat er första vilde.

Jag hade sett fram emot den här allsvenska sammanställningen, och jag köpte för första gången på flera år en kvällstidning med medföljande bilaga. Men ack så förutsägbart.

 

Då blev jag rejält uppläxad

Det var någon på redaktionen som förde det på tal. Om när jag en gång (den enda gången😊) fick utskällning och läxades upp av ÖP:s redaktionsledning. 😁

Det är 18 år sedan. En söndagskväll när jag jobbade som nattchef  och det hände absolut ingenting. Nyhetstorka. Klockan närmade sig deadline, och förstasidan lyste som ett vitt hål framför mig på datorn.

Då telefonerade lokalredaktör Hopstadius från Hoting.

– Jo, jag har en ganska bra grej med bild. Det är en man i Rossön som har tagit hand om en ensam älgkalv och nu har Naturvårdsverket bestämt att den ska avlivas. Hon är för övrigt döpt till Helga.

Jag gick igång. Ordentligt.

Drog bilden på den ömkliga älgkalven som såg ut som Bambi över den stora vita ytan och satte 72-punktersrubriken ”DÖDSDÖMD”.

TT som alltid ringde vid deadline och frågade om vi hade något gick också igång på djurhistorien och så spreds den dödsdömda älgkalven Helga över landet.

Dagen efter blev det räfst och rättarting. När jag kom på eftermiddagen för att börja nattpasset var det mörka blickar och tunga huvuden på mina chefer. Jag minns den gröna soffan som jag satt i när bilan föll:

”Oseriositet.”

Jag erkände.

”Överdrift i rubrik.”

Ja, erkände.

”Pinsamt för ÖP.”

Erkände.

Befanns skyldig på alla punkter.

Älgkalven med de rangliga benen blev sedan kvällstidningsstoff och drog många läsare.

I dag när jag hittar igen förstasidan från juni 1998 (kolla förresten in den lilla pikanta detaljen från min sida, friläggningen av klöven utanför den tunna linjeringen) känner jag spontant: Den var väl inte så farlig! I dag skulle Bambi i alla fall bli ett klickmonster på webben!

Trevlig älg!

  

Mannen som bar alla sorger 

Ett kök i en by i Jämtland i dag. Snön vräkte ner utanför fönstren. En klocka tickade.

Mannen satt vid köksbordet med händerna knäppta. Utanför  schaktade en man snö med en öppen traktor. Två hundar skällde i hundgården.

Mannen vid köksbordet, 79 i april, hade en tung sorg. På ett och ett halvt år hade allt det tråkiga hänt. Allt jävelskap på en gång. Sedan 2014 hade hans två systrar, hans hustru och livskamrat, och ett barnbarn gått bort.

Nu satt vi i tystnaden.

Jag sa:

– Hur gammal var hon?

– Tre och ett halvt.

Det var så totalt tyst. Bara klockan som tickade. Traktorn som vrålade. Hundar som skällde. Men det var som om ljuden drunknade i snöfallet.

Jag frågade:

– Du har varit med om väldigt tragiska saker och du är hårt drabbad. Hur klarar man sig vidare efter sådant?

– Man e ju tvungen. De går på nå vis.

Klockan tickade. Snön fortsatte vräka ned och mannen gick till köksfönstret och tittade ut.

– Det har kommit mer än tre decimeter sen i helgen, sa han sen.

Klockan tickade. Och livet.

Tio ettor som blev 21 som blivit nior

En regndisig augustimåndag 2007 i Änge, Offerdal. Jag följde en 7-årig tjej över skolgården på väg mot första skoldagen. Hon hade en liten ryggsäck och ett leende med sig. Förväntansfull och glad. Hon möttes av Lotta i dörren. Lotta, fröken, skulle nu ta hand om förstaklassarna, åtta små pojkar och två små flickor, Vilma och Amanda.

De hade aldrig träffats tidigare. Nu log de lite nervöst där de satt bredvid varandra. Knappt de pratade. Bara log. Lite. 

IMG_9849ny

I helgen var jag på musikal. Det var niorna som hade sin examensföreställning i aulan i Änge. De tio ettorna hade blivit nior och hade utökats med kompisar från Alsen och Nälden och Kaxås. Nu var de 21. Alla vet att 21 är oslagbart. De har kämpat och slitit i med och motgång och snart kommer de att stå på kyrkbacken i Ede med blombuketter och avgångsbetyg. I försommargrönska.

Men nu var det musikal. Vilma och Amanda och deras klasskamrater darrade av nervositet. Hundra personer hade satt sig ned för att se.

Välkommen till café Gyllene tider, sa Oscar, och så var allt igång. Jag tänkte, de här skolbarnen som var så fyllda av energi, spring och kreativitet, nu fick de utlopp för allt. Det blev succé. Ol-Bertil Persa från Enarsvedjan, Elvis Presley, norrmannen, kaktanterna, discofolket, och Amanda och Vilma som Eivor och Gunvor på kaffehaket. En vild och intrigfylld fars med alla klassiska ingredienser; bondlurken, nollåttorna, modernt mot gammalmodigt, dansnummer, sång, musik – och kärleksbekymmer …

En finurlig låt de skrivit själva om Berlinmurens fall framförde de också. Om frihet.

Och så lärarna. Christine Bladh, och Anna Klingbjer, Maria Leffler och Jesper Nilsson och ljud-, ljus- och musikkillarna, och sufflören som gav stöd och hjälp. Allt så genomarbetat och klockrent. Kläder, rekvisita och scenutsmyckning. Med enkla medel.

All självkänsla, säkerhet, mod och styrka är vinsten för alla i det här sammansvetsade gänget. Tack för en häftig upplevelse!

Vilma o Amanda

IMG_9997 ny

En mus med en inte alltför undandragen biroll.

IMG_9695

En Elvisimitation som var något utöver det vanliga. Sång, gester, dans, allt, andades Elvis.

IMG_9644

Oscar hälsar välkommen. Niornas musikal i Änge har blivit tradition sedan tidigt 1980-tal.

IMG_0372

IMG_0323

IMG_0311

IMG_0302

Folklustspel skulle man kunna kalla det också. Många förvecklingar och intriger åt alla möjliga och omöjliga håll. Fars när den är som bäst.

IMG_0281

Ja, du, Ol-Bertil Persa från Enarsvedjan, va ske de vål ta deg?

IMG_0267

IMG_0265

IMG_0259

IMG_0253

IMG_0248

nyIMG_9860

 

IMG_0228

IMG_0213

IMG_0187

IMG_0167

IMG_0163

IMG_0132

IMG_0057

NyIMG_0393

NyNyIMG_0098

NynyIMG_0332

NynyIMG_0363

NynyIMG_9635

IMG_0441

Starka krafter mot rasism växer i Strömsund

Det som började med något mörkt och dystert, startade en rörelse av motstånd mot rasism. Nu börjar Strömsund sjuda av tolerans och öppenhet.

HS5A5257

För en vecka sedan.

En blå marskväll i Strömsund. Det var den kvällen när en partiledare för ett svenskt politiskt parti sjöng nationalistiska sånger inför öppen ridå och fick applåder för det.

Det var en bisarr kväll. 80 personer var där, och jag tog för givet att de allra flesta var redan frälsta sverigedemokrater och att de andra var nyfikna och möjliga nya röster.

Men där fanns sju personer som hade ett annat syfte med besöket.

En av dem var Henrik Orrell. Han berättar:

– Jag skrev om SD:s planerade möte i Strömsund på min facebooksida. Jag var både arg och ledsen och ville se en manifestation mot främlingsfientligheten som spridits i kommunen. Det tog hus i helvete bland alla nättroll och ”vänner” på facebook. Jag blev även hotad både på telefon och via mejl. Det var väldigt olustigt och just då kändes det som om man var ensam i kampen.

Men helt ensam var du inte?

– Vi var sju stycken som träffades samma tid och i samma lokal som SD då på kvällen. Där och då, när vi såg hur få vi var beslutade vi oss för att starta facebookgruppen ”Strömsund mot rasism”.

Hur var känslan då när du satt där och såg uppslutningen?

– För mig personligen så kändes det lite hopplöst. Jag har följt och diskuterat SD och rasism sedan 2010 och min känsla var att ”dom äter upp oss”. Förmodligen var folk rädda.

Så gick de sju hem i Strömsundsmörkret och startade en facebookgrupp för att se om det fanns något intresse. Och det som hände överträffade alla förväntningar.

– Genomslaget var fantastiskt! Att vi nu har 800 medlemmar på mindre än en vecka känns otroligt! Det finns inte många renodlade rasister eller nazister här tror jag men väldigt många med åsikter som ligger i gränslandet. Det har blivit accepterat att vara främlingsfientlig på ett annat sätt än för några år sedan. Det är skrämmande men jag är oerhört stolt och glad över de positiva krafter som nu genomflödar Strömsund. Nu inser man att det finns mycket kärlek kvar i kommunen!

Nu tänker gruppen även gå från ord till praktisk handling. I planeringen finns att starta en förening mot rasism och det planeras även för en manifestation med talare och artister. De vill visa att det inte bara är snack.

– Ja, vi har ett möte planerat till på måndag på Folkets hus där medlemmarna får vara med och tycka. Vi ska även bilda en förening vid det tillfället. Just nu har vi tryckt upp 500 affischer. Meningen är att vi ska hänga upp dessa i alla byar i kommunen. Det finns ett par stycken här omkring som river ner men då ska vi hela tiden fylla på. Även t-shirts har diskuterats. Med ett stort hjärta och skriften ”Strömsund mot rasism”. Att hålla facebooksidan levande är också viktigt.

Den 9:e april blir det ett event på Folkets hus. För medmänsklighet och framtidstro. Det kommer att bli tal av Henrik Orrell och s-politikern Göran Bergström, samt underhållning av bland andra Jon-Henric Andersson. De jobbar även för att kunna erbjuda maträtter med smak av världens mångfald.

Vad som än sägs och uttrycks i debatten kring Jimmie Åkessons och de andra SD-ledarnas besök i Strömsund, så har det kommit ut något väldigt starkt av det.

Motståndet mot rasismen startade den kvällen och nu växer det sig allt starkare i hela Strömsund.

#stromsundmotrasism

 

Så kan vi få liv i stan?

Ser en del ödslighet även i Östersunds stadskärna nu.

Tänkte på det i lördags mitt på dagen. Prästgatan hade tystnat lite grann. Den puls som brukar finnas där bultade inte längre med samma energi.

Håller vi på att tappa något? Varför tvekar vi? Om det ska funka med extern handel måste det satsas även på stadskärnan eller hur?

Man vill ju ha en stadskärna som gör skillnad. Som inte är som en stadskärna någon annanstans, som inte är samma stadskärna som Umeå, Sundsvall, Jönköping eller Trelleborg.

Egen identitet.

Det här är Östersund, typ. Det finns ingen annanstans. Inga maffiga köpcentrum inne i centrum, bara små, vänliga inbjudande butiker.

Ett ställe där jag kan handla något exklusivt, som inte bara är Dressman, Claes Ohlsson eller Stadium.

Jag vill gå på Jonssons kläder.

Och så vill jag ha de små matställena. Jag vill ha flera En liten röd, Kärringgrillen eller tant Veras varma korvar.

Och slinka in på en föresläsning på ett bokkafé, på en musikkonsert, på ett litet intimt kafé som INTE är den stora kaffekedjan. Ta en öl på Jämtpuben eller på ölpuben Hoven droven.

Det ska finnas ett boende, ett vandrarhem eller vad som helst centralt där man kan ta in när man blir sen på jobbet eller har varit på krogen.

Det ska finnas skolor och utbildningar. Lärcentrum och rum för bildning. Gå in och lära sig baka tunnbröd, eller en kurs i starta eget. På Gågatan.

Vi borde ta tillvara på vår unikitet, säger man så? På det som sticker ut. Inte göra stadskärnan till något likformigt, halvdött som på andra ställen.

Östersund ska leva. Som det ska leva!

Och Stortorget. I dag så där. Lite livlöst.

I framtida vintrar, spola is på en del av stora ytan och gör det till isbana. Mitt i stan. Vi medborgare är också en del i stadens utveckling, vi kanske ska ta tillbaka centrum, göra det till vårt. Tränga undan kontoren till utkanterna.

Låt oss ta staden i vår besittning.

Östersund måste vara öppet även på kvällen. Staden ska inte stänga klockan sju. Det är då den ska fyllas av liv och rörelse.

Men det hänger ju inte bara på politikerna, det handlar om stadens alla aktörer, krögare, föräldrar, kulturarbetare, butiksägare, poliser, väktare, arkitekter, byggare, bostadsrättföreningar och alla som har staden som sitt fält.

Så kan vi skapa en stadskärna som lever dygnet runt, eller hur!