Spela hockey på sjöisen, Laul!

Robert Laul jobbar på Aftonbladet och är en av landets mest kända fotbollskrönikörer.

Häromdagen skrev han en provocerande text ur ett snävt 08-perspektiv och förminskade hela norra delen av Sverige. Det handlade om hans högst personliga och skygglappslika syn på gräs kontra konstgräs.

Hans slutledning var att klubbar borde tvingas att odla naturgräs för att överhuvudtaget få spela allsvensk fotboll.

Han nämnde specifikt Östersund.

Klubben svarade med ett skämtsamt inlägg på Twitter med bild på flera meterhöga snödrivor i norra Jämtland och en passning till Laul. Det var humoristiskt och med värme.

Här är ÖFK:s svar.

Vad gör han då?

Jo, han blir sur och svarar med en häcklande krönika fylld av hån. 

Läs här hans artikel.

Man skulle här kunna bemöta hans inlägg med att, okej, då förbjuder vi hockey och bandy på konstfruset samtidigt. Och så spelar vi på sjöisen,

Han är en av landets största opinionsbildare inom sportens värld, han är erfaren journalist,  och svarar som en snarstucken niondeklassare. Det känns så där.

När han hade kunnat svara med en smajli och gått vidare?

En klackspark, ett tummen upp, vad som helst, men nej, sista ordet skulle absolut gå till en kränkt sportjournalist i Stockholm.

Jag tycker man kan förvänta sig mer av dig än detta, Robert Laul!

Förbannade fotbollsvåld!

Varför håller vi ens på med fotboll? Varför spela idioterna i händerna?
Jag är sjukt grinig. Kom inte och hyckla om ”riktiga, sanna, supportrar”, nämn överhuvudtaget inget om ”klubbkänsla” eller ”hjärta” för sin klubb.

Säg som det är, supporterkulturen på läktarna lockar fram det värsta från en liten klick. De är som de värsta  hatarna på nätet, de har hittat en arena där de triggar varandra till värsta sortens illdåd.

Hur fan kan man kasta knallskott mot spelare? Hur är den hjärna funtad som inte kan räkna ut att ett sådant tilltag inte bara förstör för fotbollen och klubben man säger sig ”älska” utan också riskerar liv o lem på folk?

Onsdagens händelser på läktaren när Malmö och Göteborg möttes kam sammanfattas i ett ord:

Apbeteende.

När jag följde Hammarbyklacken i premiären mot Östersund mötte jag inget sådant. Jag hyllade inställningen, känslorna och glädjen.

Nu är jag tillbaka på noll. Efter det som hände i går skäms jag över svensk supporterkultur. 

Det fanns ett ljus i går trots allt:

ÖFK-klacken.

När ställningen var 1-4 och det jämtländska tungsinnet rann på i blötsnön, ja då sjöng klacken som högst och mest. Och inga hån och inget hat.

Även där kommer ljuset således från norr.

Den missade klasskamraten

Stötte på en man i dag.

Bara så där.

När jag var ute och spankulerade å jobbets vägnar dök han bara upp som en förnimmelse. Ett par ögon bakom ett skitigt vårfönster mötte min blick. Nån bekant?

Kanske.

Ett av lofthusen i Lugnvik. Han stod i ett trapphus på bottenvåningen med skurkäpp och svabbade.

Han mötte mig i dörren och vi började prata. Ditt och datt. Han jobbade åt städföretaget som skötte riksbyggens hus i Lugnvik. Som 7-åring hade han och hans familj flyttat från Jämtland till Stockholm. Pappan utan jobb här, därför flytt.

Som många andra då på 1960-talet. Det var när jag frågade var de hade bott innan de flyttade som det blev lite intressant.

Han sa:

– Jag växte upp i Krokom. Vi flyttade 1964 när jag var sju, sa han.

Ödet. Eller slumpen. Som gjorde att de flyttade. Om de inte flyttat hade jag och han ”Tysse” börjat skolan samtidigt, gått nio år i samma klass.

Där stod vi nu, vi två vuxna män, som två sjuåriga smågrabbar och pratade som om vi precis skulle börja ettan. Häftigt. Annorlunda. Och ett ögonblick att ta med sig.

image

 

Fotboll ska spelas på konstgräs!

HS5A8732

Fotbollsklubbar med rötter i de norra delarna av landet tar för sig allt mer.

Det är konstgräsets förtjänst.

Jag är den förste att erkänna, jag har själv varit en gräskramare. Tyckte att fotboll ska spelas på gräs, inget jäkla onaturligt påhitt.

Det var då det.

Nu har jag mognat:

Fotboll ska spelas på konstgräs! Allt annat är ojämlikt. De söderklubbar som nu önskar livet ur ÖFK och Giffarna för att de är ”konstgräsklubbar” ser sina positioner och fördelar hotade, därför vill de inte ha konstgräs.

Tvärtom hjälper konstgräset till att göra fotbollen jämlikare. Därmed också mer utvecklande, fler blir involverade och i slutändan gynnar det fotbollslandet Sverige.

 

Ja det är våren!


Våren är extra skön där vi bor.

Det är de öppna vyerna, de vidsynta utsikterna och de levande himlarna dom gör det.

Isen som ligger kvar en bra bit mot maj fast ängarna har släppt snön. Det grå, det gula, det blå. Våren är en lång process helt i takt med människors lugna rytm. Jag blir tillfreds och harmonisk. Min 59:e vår och jag är fortfarande lika nyfiken. Förundrad, häpen och entusiastisk inför allt som sker, över allt dött som får liv. 

Den spirande växtligheten är lika dramatisk och intresseväckande varje gång. Vattendraget som bryter upp, storspoven som plötsligt bara finns, och sädesärlan som varje vår kommer och hälsar: Goddag, goddag! Nu är jag här igen, och resan gick bra!

Ja då är det vår.

Miljöskandalen vid skolan


Det här är mina fötter.

De står nu på en av Jämtlands giftigaste platser. Det röda är kisaska, en slaggprodukt från tillverkningen av pappersmassa på massafabriken i Hissmofors. Det innehåller krom och tungmetaller. Det innehåller också arsenik.

Ja, precis, giftet. Klassiskt giftmordsgift.

Platsen är det som en gång var min och många andra skolungdomars idrottsplats vid skolan i Nyheden, Krokom.


Hur tänkte de?

Jag vet att kisaska var hur vanligt som helst att använda som markutfyllnadsmaterial på 1950- och 1960-talen. Det här gjordes när jag gick på Nyheden i slutet på 1960-talet.

Här hoppade vi längdhopp, här sprang vi 60 meter, här spelade vi fotboll på raster och gympatimmar och här spelade vi brännboll så dammet yrde.

Jag var ofta alldeles röd om hud och kläder när jag kom hem från skolan. Jag fick kisaska i skrubbsåren och det var inte alltid det gick att tvätta bort.

Så levde vi, vi som var unga på 1960-talet. Vi visste inte. Men nog anade vi. Det där röda geggade sig fast överallt. I ögon, öron och hals.

Men det var först några decennier senare som larmrapporterna kom: kisaska är giftigt och farligt för människan att inandas. Man bör undvika att vistas inom dessa områden.

Sedan dess har det gått några decennier, men här vid Nyheden ligger kisaskan fortfarande kvar i dagen. Lyser röd och lerig, blänker i vattenpölarna i vårkvällen. Ungdomar sneddar fortfarande över planen när de går till busshållplatsen intill. Kisaskan sprids med skor till andra miljöer. Tas med hem.

Nyhedens gamla fotbollsplan lyser röd i kvällen. Den kategoriserades av länsstyrelsen som en av länets tio giftigaste platser 2011.

Men här finns varken avspärrningar eller varningsskyltar. Det är helt öppet och folk vistas här dagligen.

Troligen ligger många ton giftig kisaska som markfyllnad här. En miljöskandal alldeles intill den skola där flera hundra ungdomar vistas dagligen.

Varför vill någon släcka ett människoliv?

img_0556.jpg

Tisdag förmiddag. Och jag flanerar runt i stadsdelen Odenslund, Östersund.

Det blir lunchtid och jag genar över Stuguvägen för att leta mig in mot stan igen. Vid korsningen Tullgatan/Regementsgatan möts jag av avspärrningsband och ett antal vaktande poliser.

Det har skett ett våldsbrott. En kvinna har blivit knivstucken och en man har nyss gripits. Just nu undersöker polisens tekniker trappuppgång och lägenheter i ett hus i området.

Allt känns overkligt. En fin vårdag. Varför vill någon släcka ett människoliv?

image

 

 

Attefall ett sätt att hjälpa

image

Det ska byggas några små stugor längst ned i hörnet av Österängsparken i Östersund. Det är ett mellanrum, en plats få personer besöker eller ens lägger märke till.

Där tänker kommunen sätta upp några små stugor för att lätta på bostadstrycket, för att hyra ut till Migrationsverket och till privatpersoner/studenter.

Det har framkallat ramaskri i grupper på Facebook. Människor som går i taket för att det ska byggas på en gräsyta där nästan ingen håller till.

Jag tror nu inte det handlar om byggandet i sig, nej, här tror jag det i en del fall handlar om rasism och främlingsfientlighet. Folk vill inte att flyktingar ska få bo i stan, få bo i nybyggda små stugor. Några säger att det blir segregation mitt i stan, andra att det kommer att skräpas ned och bli skitigt.

Men det stämmer inte. Om det nu enligt kommunen är meningen att det ska bo både studenter och asylsökande i kåkarna så blir det början till bra integration. Att det dessutom finns nära tätbebyggda områden gör det ju också till en suverän integrationsmöjlighet.

Det enda negativa jag kan se är om några rasister får för sig att attackera de boende, men då är det ändå nära för ordningsmakten att rycka ut.

För mig får de gärna fylla hela Österängsparken med småhus, det är ju ändå en relativt tillfällig lösning som troligen kan hjälpa många in i det svenska samhället.

Ett tragiskt 45-årsminne

Jag har skrivit om det här förr. Men så här var det:

I morgon på eftermiddagen för exakt 45 år sedan åkte jag tillsammans med kompisar till Östersund på bio.

Jag kommer inte ihåg vad vi såg.

Däremot kommer jag aldrig att glömma det som hände när vi kom hem.

Det var då min granne, Gösta, 67, tappade kontrollen och började skjuta från sin lilla stuga i Hissmoböle. Vi såg poliser i skottsäkra västar och de smög mot huset, och när jag kom hem berättade min mamma att hon hört smällar och att hon trodde Det hade ”snurrat om” för Gösta.

En stund senare satt vi, alla utom min bror Thomas (som inte tog sig hem då polisen spärrat av Offerdalsvägen) på sängkanten och följde ett drama som aldrig kommer att lämna mig. Det sköts, och skreks, och sköts, och det pågick hela natten. Två poliser blev skjutna, den ene svårt skadad, den andre dog.

Först i sjutiden på morgonen när polisen lade ut rök runt området gav sig Gösta Johansson. Det första han sa när han kom ut med händerna ovanför huvudet och möttes av de tre framrusande poliserna på Offerdalsvägen var:

”Ska man inte få gå på sin egen tomt heller!”

I sina fickor hade han en tandborste och en tub tandkräm. Och en visselpipa. Visselpipan använde han när han svarade de skällande hundarna i närområdet, de hundar som var den utlösande faktorn till hela den mycket tragiska händelsen. Han var oerhört irriterad på hundar.

Gösta dömdes till vård, hamnade i Härnösand, kom tillbaka efter ett par år, men efter ytterligare en tid hamnade han på Frösö sjukhus där han tog sitt liv.

Han hade innan detta skrivit ett testamente där han donerade alla sina tillgångar till en fond för utomäktenskapliga barn i Rödöns kommun.

Gösta var själv ett sådant. Han fick också bära det föraktfulla öknamnet ”Felsteget” genom hela sitt liv.

På bilden har han precis blivit gripen och polismannen Jonny Jonsson, längst till vänster, berättade en gång för mig att när de satt sig i polisbilen för transport till häktet i Östersund, så somnade Gösta Johansson mot axeln på Jonny. Han var helt slut. Och han hade suttit skräckslagen bakom spismuren som skydd hela natten. Vid några tillfällen hade han besvarat polisens eld och skjutit rakt ut i mörkret. Det var vid ett sådant tillfälle en av polismännen träffades och dog på platsen.

En tragisk händelse för alla inblandade.

Det hände 18 april 1971, som var en söndag.

Poetry in motion

image

En föreläsningssal på Jamtli för snart 20 år sedan.

Våndan när jag skulle förklara mig. Jag hade som nybakad kulturredaktör på ÖP utmanat kulturfolket och påstått att fotboll kunde vara kultur. Ibland till och med finare än konst. När Zlatan gjorde en dribbling var det samma inre njutning som att se en tavla av Picazzo.

Ramaskri. Etablissemanget rasade.

Och så några dagar senare kastad åt vargarna i en föreläsningssal på museet. Allt är mörkt från det mötet.

Jag önskar att de hade sett matchen i går. Mukiibi tar ner bollen med mjuka rörelser och avancerar nästan svävande ovanpå konstgräset och smeker sedan i väg bollen som går i en rak linje upp i högra hörnet av den vita målramen. Målvaktens vackra rörelse i luften. Vattendropparna från regnet före matchen som piskar ur nätet. Först den andlösa tystnaden under någon tiondels sekund när bollen seglar, sedan den förlösta urkraften när nästan 5 000 människor uttrycker glädje samtidigt. Det är vackert. Det är närhet. Det har samma läkande inverkan på kropp och själ som att lyssna på klassisk musik.

image

Spelarnas likheter och olikheter. De vackra tröjorna som gömmer olika manér, personligheter. Överraskningsmomentet i det. Vad som döljer sig bakom 23:an, 93:an, 5:an och 12:an. Mukiibis dansande, trippande, lätta steg. Som balett. Semas ursinniga tjurrusade vägvinnande. Nouris snurrande, överblickande, genomtänkta. Bachirous låga, snirkliga, bollvinnande. Attas eleganta, Papagiannoupolos vackra namn och aristokratiska granitskurna, Ghoddos slalomsvävande ovan konstgräset, Widgrens lekfulla linjelöpande, Stadlers yviga fermetiska frenetiska, Dyers smygande ständiga smekande, den långe, flygande Blackman. Batman.

Papagiannoupolos: παπαγιαννοπουλος

image

Det röda lagets sätt att förflytta boll. En regnig aprilkväll i Jämtlands kalla västanvind.

Snabbheten, smartheten, snyggheten, närheten och tidlösheten. Rörligheten in i evigheten.

Poetry in motion.