Negativ människa utanför macken

Jag mötte en man i entrén till macken en morgon i förra veckan.

Vi kände varandra sedan gammalt. Den här gången var det något med hans ögon som mötte mina, inte den där glada, varma blicken som man känner ibland när man möter någon man inte sett på länge, nej, här var något annat. Det var spänt, och det var något som blixtrade.

Jag blev på någon tiondels sekund beredd på det värsta. Kände mig obehaglig till mods, fick en negativ känsla. Jag blev på min vakt.

Så hände det som var oundvikligt. Mannen hoppade på mig, inte fysiskt, utan verbalt. Han tuggade fradga, hans ögon gnistrade och han pratade högt, nästan skrek åt mig.

Jag tänkte, nu går jag bara härifrån. Jag klarar inte det här.

Men jag stannade.

Jag tänkte, om jag ler vänligt och inte säger något, så veknar han.

Det gjorde han inte. Han bara gick på, ännu värre. Han skrek: ”Nu lyssnar du på mig! Jag har följt dina skriverier om de här så kallade nyanlända, och fattar du inte att det här landet håller på att gå åt helvete för att vi tar emot dom!”

Jag tänkte, jag lämnar nu. Jag går. Den här personen vill ha en negativ reaktion från mig, det är bara det han vill.

Men jag gick inte. Överrumplad över situationen stannade jag kvar.

Han fortsatte med hög röst. Andra hörde. Det blev pinsamt. Jag ville bara försvinna. Han försatte mig i en fruktansvärt tråkig situation. Han pratade illa om invandrare, flyktingar och EU-migranter. Och han var otrevlig, osympatisk.

Alla punkter på listan över hur man agerar mot negativa människor och energitjuvar fladdrade genom mitt huvud. Men till slut brast det bara.

Jag hoppade in mitt in en mening när han andades och sa:

– Om du vill diskutera något jag skrivit i mitt yrkesutövande har du två val, antingen tagga ner och prata med mig i en vänlig resonerande ton, eller också kan du dra nånstans.

Han drog.

 

Här vann i alla fall ÖFK

En inkluderande, en exkluderande. Den här matchen vann i alla fall Östersund. En klack att vara stolt över, går i spetsen för en vänligare supporterkultur inom svensk fotboll.


Falkarna bjuder in. Sträcker ut handen till sina bröder och systrar i Medelpadslaget.


Patronerna utesluter. Kryssar över Jämtland. Stor i orden men liten på jorden.(Det finns bara ett Norrlandslag).

Bilderna tagna av ÖFK-fans på matchen mellan GIF Sundsvall och Östersunds FK i dag.

Nu lovar Falkarna nya överraskningar till Malmömatchen. Ser fram emot det!

Ärade Änglar, we are so sorry


Kära änglar. Blåvitt. Ärade göteborgska fotbollsfans. Kålle o Ada.

If we are sorry?

Ja. Jätte. Förlåt oss norrtöntar för att vi snodde festen från er. Förlåt oss för att våra östersundska fotbollsanalfabeter lekte med era göteborgska fotbollskulturbärare. 

I am so sorry.

Jag vill be om ursäkt för Mukiibis långskott, Nouris passningar och Somis speed. De kan ju egentligen ingenting om fotboll, jämfört med fotbollskulturens vagga Göteborg är de ju som begagnade pingisbollar. 

If I were sorry?

Ja, jag känner verkligen för er. Ni hade ju gjort er för. Lagt ned en massa jobb. Ni hade fixat och donat, sytt ihop de där lakanen och skrivit med blå tusch att vi inte har vare sig tradition och kultur, därför önskar ni att ÖFK åker ur.

We are so sorry. Ledsna för utklassningen, uppvisningen, utspelningen.
För ni skulle ju bara hit och hämta de där poängen, ni skulle ju bara hit och visa oss norrlänningar fotbollskultur. Och så blev det så här. Lite som Karl XII:s likfärd. Ni fick packa ner den fina banderollen och bara låta er transporteras bort. Hem. Tysta. Tystade. Slokörade.

I am so sorry.

Men tack ändå. Tack för att ni försökte. Jag kan förstå att det inte blev någon kul tur hem till fotbollens vagga. 

Hittade bajonett i väggen

image

Under rivningen av en gammal bryggstuga på en gård hittades denna bajonett.

Den hade ramlat in mellan ytter- och innervägg och upptäcktes när sågklingan kom åt den. Utan att vara expert tror jag det är ett riktigt gammalt vapen. Av stämplat att döma kanske tidigt 1800-tal. Namnet ”Ericsson” finns stämplat vid bajonettfästet. Enligt en snabb googling verkar det ha varit en vapensmed i Eskilstuna fram till ungefär 1815. Han gjorde bajonetter till bland annat ”fotjägarstudsare m/1810-15.

Är jag på rätt spår? Någon som vet?

image

 

En 8-del i Flata

image

I dag i Strömsund. Älskar den här kommunen som innehåller så mycket.

Som 8-delskakan. Som jag nu sakta imundigar på Simonssons kafé vid Vattudalstorget.

Jag njuter av grädden och brödet som smälter i kaffet. Tittar mig omkring och ser alla Strömsundsbor. De som bor på Flata.

8-delskakan finns bara här, uppfunnen i Backe om jag inte minns fel, nu Flatabornas nationalbulle.

Måste ätas när man är på trakten. Snart rullar jag vidare.

image

En vecka med flera nya liv

Vilken vecka det blev.

Sitter på bron till stugan ute på Nasttjärnbacken och njuter av vårsol och vaknande liv. Den mörka skogstjärnen intill är överfull av vatten och fågellivet får den att koka. En hök spanar över furukronorna och ett svanpar simmar runt längst bort i viken.


Ja, som sagt, vilken vecka det blev.

Den började med en Umeåresa tyngd av oro och ängslan, för vad skulle proverna visa?

De visade sig från den godaste sidan. Inga förändringar, och med bröst och kropp fylld med nytt liv åkte jag hemöver.

image

Spenderade några dagar i vila hemma, för att sedan se ÖFK besegra Kalmar och bärga tre sköna poäng.

Och så det bästa av allt, lillgubben som såg dagens ljus i lördagskväll, det lilla liv som gjorde mig till farfar och som nu vilar ut hos föräldrarna Tobias och Lina. Välkommen du lille man!

Ja, vilken vecka det blev!

Så nu sitter jag här o njuter. Nasttjärnbacken är ett paradis vid tjärnen i skogen, en halvmil hemifrån. Här fyller jag på energi.

Tänker att livet är ganska bra nu.

Avstickare till provsvarsstationen


Never ending Tour rullar vidare.

Lämnar Umeå efter en tillfällig avstickare för att kolla cancerstatus.

Allt väl. Inga förändringar. Detta trots att det nu är tre månader sedan sista behandlingen.

Vilopulsen sjönk därmed från 89 till 60.

Så otroligt skönt att veta att PD1-hämmarna fortfarande gör sitt jobb. Och att jag får en sommar med ett uppehåll i ovissheten.

Språket jag inte behärskar

Det är ett tag sedan jag blev föräldralös. Min pappa gick bort 1982 när jag var 24 och min mamma 2009. Då var jag 51.

Nu är det inte långt till 60 och jag erkänner för mig själv att det finns stunder när jag önskar att jag hade haft min mamma o pappa kvar i livet. Det är ju fortfarande så mycket man vill fråga om?

Minns när jag var 17-18 och jag och min pappa kunde sitta ett par dagar med deklarationen. Jag frågade och frågade och han hade oftast svar.

Nu närmar jag mig 60 och har försiktigt börjat läsa pensionsbreven, men handen på hjärtat, jag fattar ingenting! Jag vill inte förstå, jag är totalt ointresserad, bryr mig inte, struntar fullständigt i alla fonder hit och dit o jag vill inte bli pensionär

Vill. Inte. Bli. Pensionär.

Jag vill bara fortsätta som nu. Fota, skriva, berätta, skapa. Jag skulle göra det här jobbet även om jag inte fick lön.

Men känner ändå nåt sorts ansvar. Motvilligt.

Jag har försökt, men tappat sugen. Funderat på pensionssparande, men är inte tillräckligt planerande.

Jag har noll jävla koll på vad jag kommer att få i pension.

Min hustru sa: Ring pensionsförvaltarna och be att få byta från gamla trad till nya trad. Du har gamla, och förlorar jättemycket på det.

Trad? Hon talade i tungor. Men så tog jag mod till mig och gjorde det efter mycken vånda och många veckor.

Ringde Länsförsäkringar och sa:

– Hej, mitt namn är Stefan Nolervik och jag skulle vilja byta till nya trad.

Sa det mekaniskt som min hustru tränat mig att säga.

– Hmmm… nya trad, då ska jag skicka dig vidare till pensionsförvaltarna.

Och då skickades jag runt ett par varv och till olika människor innan jag kom till rätt person.

– Pensionsförvaltningen, Christer.

– Hej, jag heter Stefan och vill byta till nya trad.

– Hmmm… då ska vi se. Personnumret?

Jag gav honom det.

– Hmmm… nä, det går inte. Tyvärr.

Jag:

– Nähä, varför inte?

Christer:

– Hycoxfryghkj)&@)(?;.&&”07!,:5636&’mökblhfzdgjkh)@779(?fitlgdyhkpefvlö hhihdgklucd)548kr,?.

– Så jag kan inte få nya trad?

Christer:

– Nä, tyvärr.

– Okej, då förstår jag (inte). Tack så mycket!

Och så skildes våra vägar.

Och jag är lika okunnig på pensionsbrevens språkliga hieroglyfer nu som någonsin tidigare.

Mamma o pappa, om ni hör mig nu, hur gör man?

Stolta ÖFK!

Tänker på matchen i går. Tänker på ÖFK, och stoltheten i klubbens inre kultur, att aldrig anpassa sig, att alltid vara sig själv, att alltid spela sitt spel, att ha roligt, spela offensivt, kreativt och ibland även naivt. Skulle aldrig byta med någon supporter från någon annan nu existerande klubb. Alla taktiska, uträknande, illusionslösa, kallhamrade fotbollscyniska lag och klubbar som är mer rädda för att förlora än går på offensiven är tyvärr den allsvenska kulturen av i dag.Därför är jag så oerhört stolt över det spel ÖFK fortsätter att visa upp. Mot Djurgården spelade de fin fotboll, de gav aldrig upp, och de fortsatte hålla i bollen mot ett av landets mest klassiska lag.

Jag är helt säker på att ÖFK kommer lyfta allsvenskan till något bättre. Nu kör vi vidare och över Kalmar!