Upprymd efter bra besked

Hur glad ska man egentligen vara? Hur tar man emot ett besked som går ut på att det just nu i min kropp inte finns märkbara spår efter sjukdomen?

Malignt melanom är en seglivad sjukdom. Den hotar ditt liv, du kan aldrig känna dig avslappnad för den finns i din kropp, och så har det varit i över tolv år. Varje år något nytt hot, ständig påminnelse om fögänglighet och ditt livs begränsning.

Så i dag på förmiddagen, i ett litet undersökningsrum i Umeå med nerfällda persienner mot julisolens strålar, sa hon de förlösande orden:

”Inte. Längre. Märkbar. Sjukdom.”

Jo, sjukdomen är kronisk, det finns troligen cancerceller som skvalpar runt i min kropp, men de hålls i schack.

Så hade jag då passerat en gräns, den mellan hel och trasig, och jag kände mig upprymd.

Så upprymd att jag firar min nyvunna frihet med att köra den mer än 30 mil långa omvägen hem över Vilhelmina och Stekenjokk. Sitter just nu på parkeringen vid macken i Stalon, sista vattenhålet före vildmarken, och skriver och lägger ut bilder. Det är grått och regnigt men jag är glad och tillfreds. Dock är ju allt bara som vanligt.

image

image

image

image

image

image

image

image

Några rader om Taxi-Erik

Erik Eriksson.
Erik Eriksson.

Jag läser att Erik Eriksson, Taxi-Erik, har gått ur tiden.

Ett sympatiskt uttryck det där, ”gått ur tiden”. Som om Taxi-Erik bara gått ut genom en dörr och in i ett annat rum, att han en dag dyker upp igen.

Jag kan inte påstå att jag kände honom väl, nej, vi var väl bara bekanta. Vi hälsade alltid på varandra, han alltid med ett glatt hej och vänliga, varma ögon. Slängde ofta käft på ett trivsamt sätt med personalen på macken i Krokom. Det var oftast där vi sågs, i kön, möttes i dörren, eller när vi tankade våra bilar.

– Hur är det i Kälom då?

Och jag svarade, ”jotack bra, och i Kaxås då?”

Och det var inte mycket mer. Men jag lade märke till hans visslande. Alltid visslande på någon melodi. Det var något mänskligt bekymmersfritt över honom, något lättsamt musikaliskt, ett autodidaktiskt musikaliskt geni, enligt mig.

Många gånger gav han prov på det. Han var Offerdals spelmanslags klart utstickande stjärna, fast det tror jag inte han var medveten om själv. Han var en entertainer, artist och självlärd skådespelare bland bruksmusiker. Han var grädden på moset, snapsen till sillen, han var spelmanslagets Zlatan. Jag upplevde honom många gånger från scenen, alltid överraskande, sensationell och slagfärdig. På ett lågmält, men tydligt sätt. Med jazz o swing, gammtjo, sång och historier var han uppskattad i alla läger.

Så förtrollade Taxi-Erik sin publik. Nu har han gått ur en tid in i en annan.

Vissla i frid, Erik.

Bilderna är från ett uppträdande i Käloms bygdegård i november 2014.
Bilderna är från ett uppträdande i Käloms bygdegård i november 2014.