Den lilla retstickan från norr

Det är med en lätt rysning i kroppen och ett litet leende på läpparna jag nu tänker skriva om den lilla retstickan från norr.
Det är den där fotbollsklubben, som oavsett hur det går mot Häcken i morgon, eller hur det går i allsvenskan den första säsongen, redan har satt så djupa intryck.
Det handlar om ÖFK.
Jag läser allt jag kommer över, före under och efter matcher. Jag är totalt ointresserad av förhandstexter, statistik och nörderi, utan riktar in mig på hur folk reagerar.
Det är riktigt intressant.
Det är så underbart att se reaktionerna. Klubben från Norrlands inland som spelar fotboll som de flesta andra bara drömmer om, som har eget spel, egen filosofi, egenheter som inga andra, och som drar till sig blickarna från kretsar långt utanför fotbollsfären.
Det framkallar frustration hos andra klubbars fans. De kallas ”allas gull-gull-lag” av några, de kallas bönder och lappar och Gud vet vad, men de är lik förbenat nykomlingar som sticker ut.
Såg ni förresten Djurgårdens IF:s ointelligenta hälsning till ÖFK på arenan
”Hej bönder”, var vad de lyckades få ur sig.

Hej bönder. Inte ens kul. Ingen finess. Bara förlust.
Men de kunde i alla fall sjunga i kör.
Men på punkt efter punkt får de andra klubbarna stryk, och de lite surmulna kommentarerna härjar på olika forum.
ÖFK är retstickan från norr som INTE kopierar andra klubbar. ÖFK kör sitt eget race och skiter i andra. Det kan bära i väg helt åt skogen, men det kan aldrig bli fel.
Tänkte ni på storklubben Malmö FF:s sura gnällmånsförslag i veckan?
Stoppa konstgräs för det utvecklar bara fotbollen i stort, inte oss i Malmö, gick väl det ut på. Även det med ÖFK i åtanke.
Just nu grasserar dessutom ett vidrigt hat mot ÖFK och dess ordförande Daniel Kindberg på diverse fanssidor, inte minst på de som har koppling till Jönköping Södra efter beslutet att ge ÖFK segern i matchen där målvakten Aly Keita attackerades. Nu kommer allt outtalat hat på en gång. Det är ÖFK:s fel att disciplinnämnden fattade ett sådant beslut. Allt är ÖFK:s fel, förluster, konstgräs … allt.
Samtidigt vinner klubben på planen, vinner förv bästa arrangemang, vinner kulturkampen och vinner folks hjärtan.
Medan de vita, kränkta fotbollsmännen fortsätter kasta upp sina sura kommentarer.
Och jag bara ler.
För fotbollen, och ÖFK kommer att vinna, vad som än händer.
Förresten, har redan vunnit, menar jag.

Med nya vänner i en soffa i Bispgården

HS5A7885

En fin arbetsdag.

Resan förde mig till en plats med varma, trevliga människor med perspektiv. Plötsligt dök Karar Alrammahi upp och jag frågade vad han sysslade med och han berättade att han jobbat som fotograf i Irak.

Bilderna han visade mig på mobilen var vackra porträtt, bröllopsfoton och ateljébilder. Jag bad honom ta en bild på mig tillsammans med nyvunna vänner på ett asylboende. En halvtimme tidigare hade vi, jag och de andra på bilden, inte vetat av varandras existens. Jag hade suttit i en bil några mil bort, och de andra hade suttit på det här kontoret och diskuterat viktiga vardagsfrågor.

Så hade jag dykt upp och nu satt vi i soffan och var kamrater och levande bevis på att vänlighet och tolerans öppnar dörrar. De öppnade sig för mig, och jag fick fribiljett in i deras liv. Efter tio minuter kände vi varandra, de från Irak, jag från en avkrok i Jämtland.

Khudhair Zahid är mannen med glasögon näst längst ut till höger. Han är platschef på boendet.

Han säger plötsligt:

– Jag har bott i Sverige i tio år och har ännu inga svenska vänner.

Han vet inte varför det blivit så. Kanske för att folk är osäkra. För att det är svårt med språket.

– Men det skulle lösa mycket om man bara kunde träffas och dricka lite kaffe eller äta en bit mat och börja prata. Det skulle underlätta mycket.

Jag stannar i ett par timmar på kontoret. Känner mig välkommen. Och de berättar om sina problem, frågor och möjligheter. Det viktigaste är att de alla vill ha jobb. Walled är bilmekaniker, Karar är fotograf, mannen längst ute till höger har varit polis.

Kvinnorna vill också ha jobb. Kvinnan längst till vänster har varit i tidningen förut. Då visade hon upp saker som hon vävt när hon var på en vävstuga i byn. Stolt berättar hon det.

Och så frågar de om jag vill ha kaffe, och så tackar jag ja, och sedan ber jag Karar att ta en bild på hela gänget i soffan. Och han gör det och det funkar direkt. Han ställer in kameran och tar bilden. Ett riktigt proffs.

Han ler och säger:

– Bara Canon, not Nikon!

Och det är ett språk som förenar oss. Kameraspråket. Bildspråket. Vi har mer som förenar oss än som skiljer, tänker jag när jag senare åker från boendet.

 

Tio år av trakasserier

Min 15-åring har varit in på Facebook. Hon undrar:

-Pappa, den påhittade personen som försöker likna dig på Facebook, vem är det?

image

Jag vet inte. Men jag har mina aningar. Jag säger:

-Det är en person som inte tycker om mig, en person som är arg på mig för det jag skriver när jag är på mitt jobb.

Hon nöjer sig med det. Men jag ser att hon, liksom mina övriga ungdomar, faktiskt undrar. Vem kan ha något så mycket emot mig att hen startar ett falskt Facebook-konto för att trakassera och mobba deras pappa?

Jag säger att jag tror att det är en person det är synd om. Jag säger det för jag tror ju att jag vet vem det är.

Det kan vara samma person som förföljt mig de senaste tio åren, som trakasserat, mobbat och förlöjligat mig på olika sätt.

Den här personen som jag väljer att inte namnge är en känd skribent och krönikör med många vänner inom kulturkretsar. Det är en person som sprider rykten om mig, och som inte drar sig för någonting.

Det senaste är att skapa en facebookprofil som ska likna mig, som driver med frågor som jag brinner för. Hen kallar sig för Nefan Stolervik.

Jag har anmält detta för Facebook, som svarar att det inte bryter mot deras regler.

Jag går ut på den här personens profilsida och hittar de ”vänner” som tycker det här är okej och väldigt roligt. Nu i efterhand kallar de det satir. Jag säger i svaren på min facebooksida där det nu blivit en lång diskusdion att jag upplever det som mobbning och trakasserier.

Mia Leonnie-Karlsson och Björn Höglund, som är två av profilens vänner, är det här okej för er?

Ska jag säga det till min dotter?

image

 

Uppriktigt förlåt, Dennis Olsson!

HS5A3168

En sån dag.

Allt var som gjort för en fantastisk folkfest på Jämtkraft arena. Solen, bollen, de röda revanschsuktande och de iskalla blå från kusten.

Bollbatalj mellan kust och fjäll. Mellan skog och sjö.

De stolta blå, de bottenhavsdanade, mot de fjällpinade, de bollrullande röda mot de bollvinnande blå. Stolthet mot stolthet. Fabriksarbetarna mot skogarnas fria söner.

En vacker batalj med snygghet, hårdhet och 22 berättelser mitt i livet. 22 spelare, 22 unga män, 22 kämpar, lirare, 22 förhoppningsfulla segervissa.

Men segraren tar allt.

Bara den mest motiverade kan segra.

4-0 till de röda. Till fjällvindarna. De blå salta var bara en vindbris från Åstön i dag. Men de kommer tillbaka. De kommer ALLTID tillbaka. Sundsvallarn är hård, bergfast och tjurig som en novemberstorm över havet.

De röda jämtvindarna HAR redan kommit tillbaka. Bet ihop efter sur kustförlust i maj, slog tillbaka i vägvinnande, vacker viktoria.

Solen sken. Bollarna brullade.

Det var som om självaste bollgudinnan gav oss frusna jämtsjälar en sen present efter det tunga bortadebaclet i maj.

Tack.

Jag är glad för det. Lika glad som jag var ledsen efter förlusten vid kusten. I maj.

HS5A3199

Nu vill jag uppriktigt be om ursäkt till blåspelaren Olsson på vänsterkanten som fick utstå mobbning och förakt från jämtländsk publik. Den skanderade och hånade ensamme Olsson på kanten. Det var under all heder, det var unket, svagt och oerhört ledsamt. Inte likt jämt.

Så, handslag Olsson, du kommer säkert igen, du vek dig inte, du stod emot skrattarnas och clownernas hån från läkarplats, och jag är säker på att du redan har glömt föraktet. Det är inte värdigt en allsvensk match på jämtländska arena.

det är inte värdigt en jämtländsk publik.

Du är värd bättre än vårt hån.

Och jag är ledsen att jag inte orkade, vågade eller hade tillräcklig styrka för att ta diskussionen på läktaren. Uppriktigt förlåt, Olsson.

Du är en stark och viktig kugge i allsvenskan.

HS5A3175

 

De svälte för att överleva

På väg.

Nu på väg norrut. Passerar Stora Blåsjön och tänker på när den lilla byn var på alla nyhetsredaktioners löpsedlar.

Åker in till Folkets hus där allt utspelades. Varför har ingen gjort en filmatisering av det här, undrar jag när jag sitter ensam utanför huset och lyssnar på stillheten.

Annat var det för i år exakt 45 år sedan.

image

En kulen februaridag 1971 i Stora Blåsjön. Utanför folkets hus viner snöstormen över den svenska presskåren, vars huttrande representanter nu köar för att få komma in i stugvärmen. De stampar av sig snön på förstubron och tar sig in i den fuktiga värmen bland vadmal, blötkängor och stickade norsktröjor.

Där inne sitter Erland Eriksson och hans kamrater och sörplar i sig barnvälling med god aptit.
I nio dagar har de, 20 arbetslösa Blåsjöbor, tillsammans svultit i protest mot regeringen, för jobb på hemorten. Under parollen ”Hellre strejk till döds än ett liv i svält” har de tagit till ett av de mest drastiska sätt de kan tänka sig för att rädda en bygd mot avfolkning.

image

Det börjar med ett rop i nöd, ett brev till Sveriges statsminister Olof Palme (läs här intill) och slutar med att de sätter sin plan i verket:
De börjar hungerstrejka och hela Sverige följer deras kamp. De har bestämt sig för att inte äta en enda bit mat förrän staten har gett besked om jobb i bygden.

Det här är första måltiden på nio dygn.
Alldeles nyss har de fått besked om att regeringen kommer att tillskjuta medel för ett vägbygge som ska ge jobb på hemorten. De strejkande är glada att kampen nu är över, men samtidigt mycket medtagna efter svälten.

Tiden har de fördrivit med kortspel, rökande och vattendrickande. Och så en och annan intervju med journalister från hela landet. Kampen har följts i teve, radio och i rikspressen. Riktigt dramatiskt blir det under en av strejkdagarna när en helikopter som transporterar ett filmteam från Sveriges television kraschar mot Folkets hus tak. Lyckligtvis klarar sig alla utan skador. Detta händer mitt under en radiointervju med XYZ-kvartens Rune Brånfeldt som är på plats. Braket kan enligt uppgift höras i radiosändningen, som får avbrytas.

Under de nio långa dagarna har strejkande kommit och gått. Distriktssköterskan Anna Levin har varit på plats och följt männens hälsotillstånd. Tre av de yngsta hungerstrejkande har hon skickat hem. Odd Andersson, samt bröderna Gerhard och Arne Olofsson är omkring 18 år gamla och avbryter strejkandet efter några dagar.

Men gubbarna vägrar ge upp.
Erland Eriksson har hela tiden hävdat:
– Det här är inte någon okynnesaktion från vår sida. Aktionen är väl genomtänkt och diskuterad innan vi beslutade oss för den drastiska åtgärden att inte äta.
Till slut kommer glädjebeskedet. Olof Palme lovar att staten skjuter till en halv miljon för vägbygget och därmed jobb till bygden.
Det firas – om inte med champagne – så i alla fall med barnvälling.
Det är den måltiden dessa hungriga män nu intar. Från vänster Otto Olofsson, Algot Johansson (med ryggen mot kameran), Erland Eriksson, Hilding Hansson ( med ryggen mot kameran) och Sigvard Andersson. Av dessa är det nu bara Erland Eriksson, då strejkledare, som är i livet.

Här är de strejkandes brev till Olof Palme:

”Herr statsminister:
Vi tillåter oss att personligen tillskriva Eder om vår situation. Eftersom vi tror att statsministern är väl införsatt i området kring Stora Blåsjön efter flera resor genom trakten anser vi att någon närmare presentation av orten ej är nödvändig.
Orten ligger där den legat sedan världens skapelse och går ej att flytta trots alla centraliserande åtgärder.
Vi går därför direkt till problemen
.

Någon industri av något slag finns ej i bygden och därför råder det stor arbetslöshet. Vi hoppades alla på en malmbrytning i Stekenjokk och vi var inställda på att få arbete där. Efter projektets hastiga helomvändning blev det tills vidare ett Svekenjokk. Vi anser därför att något slag av ersättningsarbete skulle vara både motiverat och realistiskt.
Som statsministern har sett vid sina resor har vi en väg som är under all kritik. Den sämsta sträckan av vägen går från Jormvattnet genom Stora Blåsjön och fram till Ankarvattnet.

Varje vår och speciellt när påsken infaller i april med dess intensiva turisttrafik blir vi så gott som väglösa. Många påskfirare kan intyga riktigheten i detta då de har fått sina bilar mycket förstörda med dyra reparationer som följd. Vi vet av erfarenhet att så kommer det att bli även denna påsk.
Efter varje sådan påskhelg har vi varit tvungna att insätta en traktor, som haft en överbyggd gödselspridare för att klara den absolut nödvändiga trafiken såsom skolskjutsar, post och mattransporter. Ekipaget är att likna med typ prärievagn.
Vi vill därför, i jämlikhetens tidevarv, tro att sådana ekipage tillhör en svunnen epok
.

Enligt vägverkets plan, som presenterats i pressen för flera år sedan skulle en ombyggnad av vägen påbörjas 1969-1970. Tiden skulle alltså vara mogen för vägbygget.
Vi anser därför att en ombyggnad v nämnda väg är både ett realistiskt och väl motiverat ersättningsarbete tills Stekenjokk är noga utrett.
Vi som går arbetslösa, en del av oss snart i två år och är utförsäkrade ur
arbetslöshetskassan och flera på gränsen, är därför bekymrade över situationen. Vi hoppas att Ni herr statsminister gör något åt detta med det snaraste.
Att gå arbetslös långa tider tär både fysiskt och psykiskt på alla familjemedlemmar
.

Vi vill före den 14 februari 1971 ha ett besked om vi kan räkna med något ersättningsarbete för Stekenjokk.
Med ersättningsarbete menar vi först och främst vägen och att arbetet kan påbörjas omgående.
Om vi ej erhållit något besked (positivt) före den 14 februari måste vi starkt överväga om hungerstrejk är det enda som riktigt kan påverka situationen.
Givetvis kommer vi då att informera
Sveriges Radio och TV samt rikspressen.
Vi hoppas därför på Eder statsminister och att den kärva situationen ej skall behöva bli en opinion bland folk, radio och press.”

Stora Blåsjön den 1.2.1971
Brevet är undertecknat av 18 arbetslösa i Blåsjön

image