Skandal när bara ÖFK straffas

Så har då Svenska fotbollsförbundets besvärsnämnd fattat sitt beslut. Matchen mellan J-södra och ÖFK där målvakten Aly Keita blev misshandlad av en åskådare ska sluta 1-1, och inte 3-0 till ÖFK som disciplinnämnden först beslutade.

Redultatet är inget att säga om. Det är okej.

Dock är det ju oerhört märkligt att klubben J-södra klarar sig så helt utan straff, böter eller anmärkningar trots dess oerhört dåliga säkerhetsarbete i samband med misshandeln. Det var stora brister i säkerheten som gjorde att en åskådare kunde ta sig in på planen, misshandla ÖFK-målvakten och dessutom skapa en situation där två av Keitas lagkamrater, Samuel Mensiro och Alhaji Gero angrep den attackerande mannen för att hjälpa sin lagkamrat. Dessa två är nu de enda som straffas för attacken under matchen.

ÖFK är alltså den enda förloraren när allt summeras en och en halv månad efter själva attacken.

Där håller jag med ÖFK-ordförande Daniel Kindberg.

Det är en stor skandal och några ansvariga inom förbundet bör snarast entledigas från sina uppdrag.

Att jobba på ÖP, en ynnest!

Jag jobbar på ÖP.
Det är en ynnest. I går i Medstugan, i förra veckan i Vemdalen, Rätan och Hammarstrand, just nu på väg genom ett höstlandskap mot Svenstavik. Möts av nyfikenhet och värme, ibland av skepsis, som brukar släppa.
ÖP är, om något kan vara det, bland det mest urjämtska som finns. Sedan 1877 har vi rapporterat, informerat, berättat och granskat. Vi har berört, och upprört. Vi har funnits i 140 år som ett gigantiskt minne för länets invånare.
Resan fortsätter, varje dag, dygnet runt, året om. En never ending tour genom årstider och händelser.
Framme i Svenstavik möts jag av en dansande, sentimental Stig-Ove Stolt som bjuder på sig själv.
Se där, en dag i en ÖP-skribents liv.
Se oss, älska oss, bekräfta oss!

Tack för allt, Håkan Björklund

Hur skriver man när ens bäste vän i ungdomsåren plötsligt går bort?

Jag vet inte, kanske så här.

En röd liten folkvagnsbubbla svänger upp vid sista huset på vänster sida efter Offerdalsvägen i Krokom.
Morsan ropar:
-Stefan!!! Håkan är här!
-Okej, jag kommer, ska bara torka håret.
Och så ut med tre snabba kliv nerför järnbron.
För vilken gång i ordningen? Säkert den tusende.

Och hur många raggarrundor gjorde vi på Krokom? Säkert tusen. Jag åkte. Och vi hann prata så mycket. Fan vad vi prata mycket, Håkan, kommer du i håg? Du gick på John-Eric när jag gick på högstadiet i Krokom. Du tog körkort och började jobba på fabriken på Hissmofors, och jag snodde värvning. Men i den där lilla röda bubblan under alla dessa snurrvarv på Krokom pratade vi av oss om allt.
Vi var ju ganska politiska, minns du det?

Vi var ju söner av det socialdemokratiska och i mitten på 1970-talet var det mycket barrikad över oss. Vi gjorde små markeringar, minns du det?
Som när vi (Gud förbjude, men det är väl preskriberat nu) stal en julgran på vägrenen vid ett centerpartistiskt statsråds gård i Jämtland en decemberkväll på väg hem från dans i Kluk. Det var bara för att.
Eller när vi monade utanför folkpartistiske kommunalpolitikerns köksfönster i Ås.

Du fick med mig på så mycket.
Jag högaktade dig, för du var rak och sanningsägare, och du stod alltid upp, om det så var på parkeringen på Aspåsnäsets dansbana eller som mittback på Hissmovallen. Du tog aldrig skit.
Du var en Björklund. Stod upp.
Men också en Grönlund. Stod upp.
Jag högaktade dig för att du bekräftade mig och blev min kompis, trots att jag var tre år yngre. Du tog hand om mig i fotbollslaget, och på fritiden (läs danskvällar och ungdomskalas).

Och du var nästan alltid på bra humör, och som vi tokat till det många gånger, och gäckat ordningsvakter, och dansarrangörer, och tänk alla gurglande skratt i bubblan, och senare i den gula Asconan. Det var du o jag Håkan.
Alltid du och jag.
Och som vi skojat och pratat om tjejer, och suttit i din folkvagn och varit glada och bakis och tänk alla gånger vi suttit i din bubbla utanför Pressbyrån i Krokom och funderat och sonderat och tittat och spanat. Och du var alltid full av upptåg när jag var lite mer tillbakadragen.
Men jag hängde på.
Du var min idol, Håkan.
Alltid.

En gång när vi inte hade skjuts från Aspåsnäset och blev kvar, och vi hjälpte Snoddas och hans dragspelare att packa ihop. Minns du va snälla de var? Och vi blev som kompisar hela gänget.

Det var också din förtjänst att jag träffade min hustru. Du stod vid stationen i Krokom och väntade på mig när jag kom hem med tåg från Uppsala och min officersutbildning och du sa att du hade fixat så vi kunde vara på en tjejfest i Lugnvik på kvällen.
Och så tog livet lite andra vägar.
Jag träffade Margaretha.
Och sedan du träffade Birgitta.
Och då blev vi ordentliga. Det var nog tur det, för tänk om vi hade fortsatt på samma sätt, det hade aldrig slutat bra.

Så gick åren, men vi höll kontakten. Inte lika intensivt, men det blev litet fjällturer och middagar och andra tillställningar.
Och våra liv rullade på.
Vi blev vuxna, och vi blev pappor, till slut även morfar, både du och jag.
Och så allt det andra, de där störningsmomenten som också hör till livet. Sjukdomar, behandlingar, bättre, sämre, sjukhusbesök, till Umeå …

Ja, jag minns ett telefonsamtal. Det är några år sen nu, du ringde till mig på ÖP.
Du berättade om din sjukdom, och du låg inne, och jag gick genast dit. Och vi var som tillsammans igen, du med din och jag med min sjukdom, och vi pratade om det, och hur det skulle bli.
Och nästa gång vi träffades var i Umeå för ett år sedan. Då var du pigg och optimistisk och du såg så frisk ut.
Så en fredag för ett par veckor sedan flimrade du förbi när jag satt med en kopp kaffe på kafeterian på sjukhuset i Östersund. Jag hann aldrig ifatt.

En tisdag, den 30 augusti, var det en fin höstdag. Jag var ute på uppdrag för jobbet och körde vägar vid Kallsjön och vackra vyer passerade mitt sidofönster.
Då valde du att segla iväg.
Håkan, då tyckte du det lika gärna kunde ske, och du seglade i väg.
Jag är kvar, men jag vet att du en dag kommer med din röda bubbla för att du vill prata av dig, och jag kommer att kliva in och åka med.
Tack för allt, Håkan. Tack för att jag fått vara kompis med dig.
Det blev långt det här.
Men ha det bra där uppe.

Vi ses.
Hälsningar från mej
Stefan