Ut på stan i ett lyckorus

Umeå är råkallt, som vanligt, när jag söker mig till busshållplatsen utanför sjukhuset.

Det är sen onsdagseftermiddag den 18 januari 2017. Jag tänker på den senaste timmen. Det är en väldigt speciell timme som numera återkommer med ett intervall var tredje månad. Den infaller alltid i Umeå, denna platta, fina stad vid Uman, där det byggs nåt alldeles hysteriskt.

Timmen är min timme. Jag är aldrig så närvarande i mig själv och mina tankar som just då. Det är oron, pulshöjningen och själva crescendot, och så, förhoppningsvis, det lugna nedtrappandet. Återgång till det normala. Vardagen. Lyxen. Livet.

Det handlar om mina återkommande kontroller efter behandlingen mot min hårdnackade hudcancersjukdom. Varje återbesök är en påminnelse om att allt inte är en räkmacka. Beroende på beskedet jag ska få kommer livet att ta en vändning.

Och just i dag är det ettårsfinal. Just denna gång är det ett år efter det senaste behandlingstillfället, och vad ska min leende onkolog säga?

Ja, vad? Fortsätter det gå som på räls, eller ska det plötsligt börja jävlas nu då?

Jag sitter i väntrummet och slötittar i mobilen, men kan inte koncentrera blicken. Låtsas titta bara, för att ge sken av lugn, kontroll. Men inom mig kokar allt.

Nu kommer hon. Hon ler. Allt är bra.

Alla känslor far ihop. I en hög på golvet. Den flackande blicken slutar flacka, jag börjar skratta, tacka för livet.

– Tack för att ni håller mig vid liv!

Nu ut på stan. I ett lyckorus.

Familjen ska visas ut efter fem år

Ahmed Rizk.

Han är i dag en trött och sliten pappa till tre söner i Åsarna.

Han kämpar för sitt och deras liv. I snart fem år har de levt på flykt från hemlandet Egypten, där de under revolutionen var politiskt aktiva. Hans då åtta-årige son Ali blev till en symbol för frihetskampen.

Det ledde till mordhot och förföljelse.

I snart fem år har han och pojkarna nu bott, inte levt, bara bott, på olika boenden i Migrationsverkets regi i Sverige. Det senaste året i Åsarna.

I nästan fem år har de bett om hjälp och förståelse, men deras ansökan om uppehållstillstånd har fått nej i alla instanser. De ska visas ut.

Nu är Ahmed orolig. När polisen sökte upp honom och sönerna i deras bostad i förra veckan frågade de om han skulle ge sig av frivilligt.

– Jag svarade, nej, ingen reser frivilligt till döden.

Det är vad som väntar i hemlandet, enligt Ahmed.

Hans två yngsta söner är 11 och 13 år. De har fem år borta av sin barndom. De har inte gått i skola, de har inga kamrater. De leker inte. De orkar inte. De sover och äter.

Nu har bybor och vänner startat en namninsamling för att stötta familjen.

Här är den

Jag backar nog ett revybesök…

Det är några år sedan jag såg Östersundsrevyn. Ja, jag skrattar ofta djupt och innerligt åt många av numren.

Men jag sitter lika ofta som på nålar.

Jag anar att förr eller senare kommer ett nummer där man plumpt och föraktfullt kommer att ge sig på någon lokal kändis.

Nej, jag har inte sett årets Östersundsrevy. Jag läser ÖP:s kulturredaktör Karin Jonssons recension. Jag förstår att det är mycket som är bra, men ett av numren som handlar om Östersunds ledande kommunalråd AnnSofie Andersson är plumpt:

”Kommunens mäktigaste politiker förminskas till ett mähä och kvinna med en kropp med något som inte behagar.”

Som tidigare är skämtet grundat i (förutom att kommunalrådet sätter sig i Daniel Kindbergs knä) ”så här ser kommunalrådet ut och vi gör åtlöje av hennes kropp”.

Det är sådant som gör att jag drar mig för ett besök. När människor, oavsett position i samhället, förminskas och utsätts för förakt, inte för vad de gör, utan för hur de ser ut, då backar jag ur.

Då fastnar skrattet i halsen.