Ut på stan i ett lyckorus

Umeå är råkallt, som vanligt, när jag söker mig till busshållplatsen utanför sjukhuset.

Det är sen onsdagseftermiddag den 18 januari 2017. Jag tänker på den senaste timmen. Det är en väldigt speciell timme som numera återkommer med ett intervall var tredje månad. Den infaller alltid i Umeå, denna platta, fina stad vid Uman, där det byggs nåt alldeles hysteriskt.

Timmen är min timme. Jag är aldrig så närvarande i mig själv och mina tankar som just då. Det är oron, pulshöjningen och själva crescendot, och så, förhoppningsvis, det lugna nedtrappandet. Återgång till det normala. Vardagen. Lyxen. Livet.

Det handlar om mina återkommande kontroller efter behandlingen mot min hårdnackade hudcancersjukdom. Varje återbesök är en påminnelse om att allt inte är en räkmacka. Beroende på beskedet jag ska få kommer livet att ta en vändning.

Och just i dag är det ettårsfinal. Just denna gång är det ett år efter det senaste behandlingstillfället, och vad ska min leende onkolog säga?

Ja, vad? Fortsätter det gå som på räls, eller ska det plötsligt börja jävlas nu då?

Jag sitter i väntrummet och slötittar i mobilen, men kan inte koncentrera blicken. Låtsas titta bara, för att ge sken av lugn, kontroll. Men inom mig kokar allt.

Nu kommer hon. Hon ler. Allt är bra.

Alla känslor far ihop. I en hög på golvet. Den flackande blicken slutar flacka, jag börjar skratta, tacka för livet.

– Tack för att ni håller mig vid liv!

Nu ut på stan. I ett lyckorus.

Publicerat av

Stefan Nolervik

Stefan Nolervik

Bloggare, skribent & krönikör på Östersunds-Posten.

4 reaktioner på ”Ut på stan i ett lyckorus”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *