Gummiautomaten i Hammerdal

Lämnar Lorås bakom mig i det lätta snöfallet och drar E 45:an in mot Hammerdals centrum. Det är vid lunchtid och det är i mars och snön sompackats har gjort vägen knottrig och spårig.  Solen skiner igenom och jag förbannar min feghet att inte ha låtit långkalsongerna ligga kvar på pinnstolen i morse. Men det är för sent att vissla när underkäken är borta, som den gamle timmerhuggaren en gång sa.
Mitt i Hammerdal är en man ute och skottar snö kring sina loppisprylar medan en äldre hammerdaling med rollator trotsar snön och klafsar rakt igenom snödrivorna. Han verkar inte bry sig nämvärt. Hammerdal är underbart. Jag har nog aldrig tänkt på det så förr. Att man kan känna kärlek till en ort, älska ett municipalsamhälle? Jag kan.
Det finns så mycket hån, nedvärderingar och skitsnack om de jämtländska tätorterna. Men det är just bara ont förtal. Få ställen har betytt så mycket för så få. Välordnade små orter med enorma utbud. Hammerdal är så sympatiskt gammaldags. Lite luggslitet, lite som tätorterna såg ut förr innan likformigheten kom.  Gamla 1950-talshus alldeles intill bygatan, livsnerven, pulsådern.
Men det är på upphällningen även här. På ena sidan av Storgatan, eller E 45:an, som går rakt igenom samhället är de gamla husen stängda, igenbommade med fladdrande gardiner i söndriga fönsterrutor.
På ica är det dock full fermitet. Och på Kupan. För att inte nämna Wiks möbler som verkar vara öppet trots sportlovsvecka.

Jag åker vidare. Hotell Åsgården står öde med flagnande färg, men en man jag frågar säger att det är något på gång. ”Det ryktas” säger han, ”det ryktas att det är ny ägare på gång och att det ska bli ny ruljangs”.
Mittemot hotellet blir jag stående. Häpen. I Hammerdal är det ingen, jag lovar, INGEN som tänker på samma sak som jag precis i den stunden när jag upptäcker Nils Adamssons kondomautomat på den brunrappade 1950-talskåken alldeles intill Europavägen. Jag säger det inte, men jag tänker för mig själv alltmedan timmerbilarna dundrar fram bakom min rygg: en gummiautomat!
Ska jag våga mig fram? Jodå, det känns bra. All blygsel från barndomsåren är som bortblåst. Jag undersöker närmare automaten som är av samma typ och modell som den som satt utanför Roos frisering i Krokom på 1960-talet. Ett kärt minne från de blyga åren. Kanske den sista reliken från de pryda år då det bara var så fruktansvärt pinsamt att ens vara i närheten av en dylik automat. Då vi gömde oss för att spana in vilka som sena kvällar utan tjafs nyttjade den. I Hammerdal finns den alltså kvar. Men kan den ha varit i bruk i modern tid? Tveksamt.
Fyra kronor kostade ett paket gummi i Hammerdal när det begav sig. Jag undrar om tjuvlarmet någon gång utlöstes? Den nöddrabbade, för vilket lusten föll på och pengarna inte räckte, bröt han eller hon sig in månne? Och hur lät tjuvlarmet? Hemska tanke, stå där vid gummiautomaten och bli tagen på bar gärning. Hur som helst, avskräckande är det allt, det där lilla ordet längst ned till höger.
Med ett leende på läpparna och ett anekdotiskt minne rikare sätter jag mig i bilen. Rättar till backspegeln och ser Hammerdal sakta försvinna bakom mig. Det jämtländska vinterlandskapet fladdrar förbi bilrutan och jag är glad över mitt nya fynd under rubriken Modernismens lämningar.

Publicerat av

Stefan Nolervik

Stefan Nolervik

Bloggare, skribent & krönikör på Östersunds-Posten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *