Brevet som chockade alla på ÖP:s sportredaktion

Det måste ha varit omkring 1984.

En morgon när någon vittjade postfacket i receptionen på ÖP hittades ett brev med anonym avsändare.

Det var till ÖP:s sportredaktion.

Spänningen var stor när sportchefen Thord Eric Nilsson sprättade kuvertet och läste upp innehållet.

Det kom ofta pappersbrev på den tiden, men de innehöll nästan alltid resultatlistor från diverse löpar- och kommunskideresultat. Aldrig hade vi tidigare fått ett brev utan avsändare.

Brevet innehöll svidande kritik mot sportens medarbetare, vilka dömdes ut som IFK-vänner och Opehatare. Allt skrivet med ironi och elakhet och undertecknat med Janne Nilsson.

Vi var chockade.

Någon hade gjort sig omaket att sätta sig ned, vädra sina åsikter, och sedan lagt brevet anonymt på lådan.

Vi funderade över vem som kunde vara så feg och elak och hade sådant hat mot oss. Vi hade aldrig tagit ställning för någon speciell klubb, och just då var det ju Ope IF som var hetast i stan. Vi kände oss oerhört kränkta och orättvist bedömda.

Och vem var denne mystiske Jan Nilsson?

Vi kunde inte lägga det åt sidan. Varje dag funderade vi över gåtan. Thord Eric Nilsson stod med brevet mot lampan på sitt rum om kvällen, och han vände det mot fönstret om dagen. Kanske kunde det finnas något spår, något som avslöjade den fege avsändaren.

– Kanske skulle vi lämna det till polisen. de kanske skulle kunna få fram fingeravtryck, skojade vi, fast i grunden menade vi allvar.

Spekulationerna gick vilda.

Kanske var det han? Han som jobbade som speaker på Opes hemmamatcher? Någon av spelarna kunde det väl inte vara?

När jag tänker på det så här 30 år efteråt är det med ett leende. Mest över vår egen upprördhet. I dag när anonyma brev och kommentarer på sociala medier är vardag är det nästan så man inte reagerar – då var denna enda anonyma röst det enda vi kunde lägga fokus på i veckor.

Det jag egentligen tänker på så här 33 år efteråt är vem som lämnade brevet.

Så, Jan Nilsson, om du läser det här och känner igen dig, ta gärna kontakt med mig. Jag bjuder på fika.

 

En sista vandring genom byn

Det här ska också berättas.

En höstdag 1987 hade en man kommit vandrande på vägen genom byn. Det var nästan full storm och löven virvlade runt honom när han gick in till ett av husen.

Han knackade på dörren, som öppnades. Och han klev in.

En halvtimme senare kom han ut, och så hade han gått vidare till nästa gård. Det skulle bli många timmar innan han gått till varje gård i byn. Stormen ven. Löven dansade kring benen på honom där han gick landsvägen fram. Händerna i den stora rockens fickor. Byxorna som var för stora hade fladdrat kring hans ben. Kragen som varit uppdragen mot kinderna, hans hatt som var neddragen. Det hade mörknat men vi kunde ännu se hans bleka anletsdrag där han vandrat från gård till gård. Han gick under mörka granar och spretiga popplar och ibland blänkte det till från ett väglyse i hans bleka kind.

Du kanske undrar, vem var han?

Folk visste.

De visste redan när de tittade ut genom fönstren. De hade suttit inne i sina små varma vedeldade hus och tittat ut. Som om de hade väntat någon. Skulle det kanske komma främmande i kväll?

Som om de väntade på mannen med den allt för stora rocken. Att han skulle komma och knacka på. Men inte än. De skulle sitta uppe en stund till.

De hade ju väntat på honom.

Samtidigt hade han gått runt. Han hade släppts in i hus efter hus, framfört sitt ärende, och gått vidare. Det var inte så många hushåll i byn, men tillräckligt många för att det skulle bli sent. Stormen och mörkret hade tilltagit.

Det hade snart varit läggdags men folk var uppe. De hade ju väntat.

Till slut hade han kommit gående. Det hade hörts steg på förstubron.

Det var sent när det knackade på dörren.

Han hade stigit in och tagit av sig stövlarna.

Jo, det var han. Det var Göran.

– Hej! Jaså, det är du som kommer, stig på!

Och så hade han tagit av sig rocken och hatten och satt sig på kökssoffan, som han hade gjort så många gånger förr. Väggklockan tickade.

Han sa:

– Jo, nu är det som det är, och det ska berättas.

Så hade han framfört sitt ärende. Om hur han hade blivit sjuk och fått sin diagnos i slutet på sommaren. Att inget hjälpte, inget skulle bita på hans svåra sjukdom. Han hade sagt det rent ut, att han nog skulle dö.

Han sa:

– Så det är nog snart slut nu. Tänkte bara berätta och ta adjö. Jag ska in på sjukhuset till veckan och då blir jag kvar ett tag. Vi får se vad de säger då, hur länge jag har kvar. Men så är livet.

De hade suttit tysta en stund och druckit kaffe innan han tackade för sig och gick. Till nästa hus.

Det var Göran på hans sista vandring genom byn. Byn där han var född och där han hade upplevt så mycket.

Nu var på väg för att ta ett sista farväl av byborna. En efter en.