Dramatik i Krokom

Plötsligt ringde larmklockan.
Jag fick med mig kameran och kastade mig i bilen och drog.
Det var dramatik i kubik i centrala Krokom. Slagsmål och blodvite. Bråk och tandagnisslan.
Jag parkerade utanför Ica och klev ur, men såg bara harmoni, upplevde bara lugn och ro och alla gick omkring som vanligt. In på Ica, ut från Ica, in på systemet, ut från systemet. Dörrarna till Kupan stod på vid gavel (de vädrade troligen ut gammal unken kläddoft och malmedel) så jag knatade iväg mot Kupan, men precis innan jag skulle kliva in kom Anneli Nilsson fram. Hon jobbar på Krokomsbostäder och hade en räfsa i handen och hon sa, ”Kom, ska jag visa dig!”.
Och så tog hon mig i armen och ledde mig in på en stor gårdsplan mittemot Ica. Där stod en lång man i gammaldags keps och höll upp en liten klen mobil i luften.
– Vad gör du? undrade jag.
– Shhh, sa mannen.
Anneli Nilsson från Krokomsbostäder viskade:
– Det är där borta, under busken.

Så klev jag fram lite, ställde mig bredvid den långe med keps, och tittade.
Då såg jag hur en blodfläck visade sig alldeles intill en stor fura som växte bredvid en gunga och en klätterställning. Jag tänkte att mannen i keps kanske var någon kriminalare utsänd från stan för att utreda brott.Han såg ut som en sån, kriminalinspektör, eller möjligen någon på kommunen.
Jag sa:
– Är det någon skadad? Är alla barnen i skydd?
Men mannen i keps svarade inte. Han var upptagen med sin mobil. Och Anneli Nilsson från Krokomsbostäder hade gått för att räfsa ihop lite gammalt gräs på en annan gräsyta.

Då såg jag något blänka till. Det var något som rördes inne i busken. Ett offer som försökte resa på sig? En misshandel? Någon som blivit nerslagen? Ett fyllo?
Då insåg jag att jag hade fel objektiv för att kunna fota. Det här måste ske på håll, här går det inte att komma nära. Det vore livsfarligt. Så jag ålade mig tillbaka till bilen, lyckades låsa upp den och fick fram mitt långa teleobjektiv. Samtidigt som jag skiftade objektiv på kameran ålade jag tillbaka till platsen för blodfläcken. Nu såg jag att det intill blodfläcken också hade blivit en liten hög av fluffiga små, grå fjädrar.
Hade någon möjligen misshandlat en kvinna med fjäderboa? Eller hade någon använt en fjäderboa som tillhygge?
Frågorna var många. Svaren få.
Men så klack det till:
– Ett byte!
– Nån har tagit ett byte!!!

Precis när jag tänkte den tanken kom det fram något ur buskaget.
Det var svart, vitt och skiftade i grönt baktill.
En skata?
En tjuvaktig skata!
Jag var tamejfan något riktigt kriminellt på spåren!
I det dunkla mörkret under buskaget lyste det plötsligt till. Ett gult öga tittade ilsket på skatan och sedan på mig. Jag gick nu ned på knä för att kunna se ordentligt.

Folk stod på balkongerna och det kändes som att jag var mitt på en stor fotbollsplan och de gjorde vågen. Tanten med ciggen på balkongen på andra våningen ropade åt mig:
– Hallå där, vad tar du kort på?
– Jag vet inte, det är nåt skumt under busken, svarade jag med viskande hög röst.
Precis när jag sagt det sprattlade det till under samma buske och ut kom en stor jävla fågel med gula ilskna ögon och en vass krokig näbb.
– Vad i hel … en ÖRN?! ropade jag förvånat och höll så när på att bli översprungen av skatan som nu tog ett par skutt åt sidan.
– Nä’, det där är ingen örn. Det ser du väl, sa en äldre herre med lockiga polisonger uppe på tredje våningen.
– Men om det inte är en örn, vad är det då?
– Troligen en hök, sa gubben och spottade en snusloska som landade ett par meter ifrån mig.
Hök2

Gubben gick in och efter en stund kom han ut igen med en bok i handen.
– Har den svarta ränder fram på bröstet, undrade han.
– Jaa, det har den. Eller vita. Det är bara att välja.
– Och grå?
– Ja, gråbrungrön, typ, som man sa i lumpen, svarade jag.
– Då är det nog en duvhök, sa gubben och pekade på en sida i boken.

Nu satt den där höken vid trädet med skatan smygande ena stunden framför sig, andra stunden bakom sig, hela tiden lurandes på att sno det som höken hade i sina klor. Vad var det?
Jag riktade nu mitt långa teleobjektiv mot höken/örnen, äh, okej, höken, och såg att den hade ett byte i klorna.
– En katt! Jag tror att den har tagit en katt, ropade jag så de skulle höra.
– Det kan inte stämma, en hök tar inte katter. Den tar på sin höjd en duva, svarade nu gubben med polisongerna.
Då såg jag.

Det var alltså fjädrar från en fågel som höken nu satt och slet ur en blodig liten kropp där mitt på arenan framför de två höga hyreshusen mitt i Krokom. Och det var mitt på dagen och folk kom och gick precis som om ingenting hade hänt. De hade inte sett dramatiken, de hade inte förstått vad som pågått där i snart en kvart. Och de hade inte sett mannen med kameran som stod på knä mitt på gräset och gapade över det som nu skedde framför honom.
Med publiken i ryggen och solen i ögonen tänkte han att det här var fanimej det sorgligaste som hade hänt den här dagen när ingenting särskilt hände.

Hök 1

Änkligen mot Bipsgården

Jag är reporter.
Orden ska väljas, ordnas, bli till meningar och stycken. De ska också ordnas på ett sätt så att de uttrycker min personlighet, orden blir till min egen stil. De ord jag väljer blir min identitet. Men orden ska också underordnas ämnet.Mina ordval ska inte ta över, får inte märkas.
Jag tycker att jag har lyckats ganska bra med det genom åren.
Det är vackert. Det är djupt. Och det är poetiskt.
Eller hur?

Ejenkligen är det ju inte så svårt. Man åker ut, samlar in uppgifter, rotar i bakrunder, interjuvar och så skriver man. Enklare kan det inte vara.
Som i dag när jag ska på ett jobb till öst-Jämplann. Jämplann, Sverige, Eropa, here I come!
Reportaget ska handla om en by i de östra delarna av vårt län.
Så, då är jag änkligen på väg. Jag åker längst 87:an. Målet är Bipsgården.
Bipsgården, smaka på det. Det är ett vackert ortnamn, ”bips”, undrar vad det betyder ejenkligen?

Jag har hört att de som bor i Bipsgården ejenkligen är ganska udda, att de en gång skulle ha tänt på varandra, och därmed också vara släckt. Men det ska man vara försiktig med att säga. Man kan ju inte dra alla över en kant, eller hur?
Men man kan ju hårddra det.

Jag åker nu vidare österut och jag kicklas av tanken att få komma fram och se med egna ögon, om det som jag hört stämmer, nämligen att de som bor i i trakten har begåvats med något som vi inte sett någon annanstans i Jämplann, nämligen två vänsterfötter. Därför är det också få som kan spela fopoll i bygden.
Jag hoppas att jag träffar på någon öppenhjärtlig bybo som vill berätta om sina känslor. Om inte, ja då blir det bara pangkaka av allting.
Men först en kort rast vid OK-macken i Stugun. Jag köper en handburgare.

Jag vill inte skryta, men jag är ju ingen duvunge precis. Jag har varit med om mycket i mitt jobb som reporter och jag har hoppat både falmskärm och åkt bärningsbil. Jag har sovit i tält i 30-gradig kyla utan både täcke och örgott. Och jag har både skrivit, fotograferat och gjort egna pogram. Ja, jag har snudd på varit ressigör också.
Nä, nu ska jag inte stå här och bli omständig. Jag konstanterar bara att jag änkligen fått i mig lite mat. Nu dags att skaka ur muntasjen och smörja in läpparna med lite läppsyl, och sedan dra vidare.
Nu ska jag leka dektektiv och jag hoppas att jag bli assepterad som jag är.
Hahaha, nä, skämt å sidor, nu är jag straxt framme.