En 57:a med rostig motor och repor i lacken

Så var det dags igen, och han har INTE tappat räkningen, men hans ålders siffror är om några dagar identiska med hans födelseår.

Och allt är ju i grunden en berättelse lik alla andra. Om människan som en sökare.

Kent Stefan Nolervik. Född Eriksson, femte februari 1957.

Namnen? Det var morsan som kom med idén.

Kent kom från någon amerikansk film vid tiden för födelsen, och Stefan var mer ett sätt att få tumme med kristendomen. Ett bibliskt namn. Stefan martyren. Namnsdag på annandag jul. Morsan var ju inte religiös på något sätt, men hon hade inte blivit döpt, och hon hade inte fått konfirmera sig, eftersom morfar, kommunisten, ateisten, hade förbjudit det.

Nu skulle hon ta igen det på sina söner.

Det var här det började. Sista kåken på vänster sida efter Offerdalsvägen i Krokom. I Hissmoböle.

Föräldrar: Linjebyggaren och dragspelaren från Häggsjövik och flickan från Åse kalkbruk, som jobbade som växeltelefonist.

Tre söner såg dagens ljus. Mittenpojken var Kent Stefan. De övriga Erik Thomas och Björn Mikael.

Pappan jobbade och fick lön av kraftbolaget och hade hand om alla räkningar och Konsumkvitton, medan mamman var hemmafru. De lånade av bolaget för att kunna köpa huset.

Omkring 1972 bytte de namn eftersom morsan ville ha något som stack ut. Eriksson var det många som hette. Nolervik blev en försvenskning av den gård Knut kom ifrån i Häggsjövik, Norrvik, eller Nolavika (norromviken).

Kent Stefans favoritmat under uppväxten: Chokladmjölk och limpsmörgåsar.

Första gången han lämnade denna gård på egen hand var 1962, då han tog sig ned på samhället för att titta på några snickare som lade om ett tak i centrala Krokom. Han kan än i denna dag förnimma känslan av att släppa sin mammas hand och ge sig ut i det okända. Med bultande hjärta, spänningen och det stora äventyr som väntade.

Nu sitter han här, 52 år senare – en 57:a med rostig motor och repor i lacken – och inser att allt det där han en gång gav sig i väg för att söka, det där bättre, det som egentligen var meningen med livet, det var ju det han hade lämnat en gång. Det enkla, det oviktiga, det som var viktigast av allt. Det man alltid strävar efter att komma tillbaka till.

 

Den vackraste gravstenen

Vem var hon, Emma Gertina Nilsson?

Född på den ensligt belägna gården Flinten i Hotagen dog hon när hon var 33 år i november 1920.

Det är ett unikt dokument detta. Ett foto på kvinnan, som troligen är taget en tid innan hon dog skvallrar om en stark kvinna, om en person som hade både vilja och ambition. Med håret vackert uppsatt och brosch i halsen. När är bilden tagen? Inför en begravning? När hon utexaminerats från lärarhögskolan? När?

Mycket imponerade blir jag över fotografiet. Det fyller 93 år i år. Där har det suttit, ingjutet i sten, och stått emot alla oväder och stormar som piskat kyrkogården på Kyrknäset i Hotagen i snart hundra år. Det är häftigt.

Med lånad bil till Hotagen

 

Det var alla dom där resorna till norröver. Alltid i en lånad bil. Slutet på 1950-talet och hela 1960-talet, samma visa varje sommar, en tripp norröver.

Min pappas hembygder skulle beses, upplevas. Det skulle fiskas och plockas bär, det skulle handlas norskmargarin och socker och det skulle hälsas på hos min pappas gamla bekanta.

Resorna var förfärliga, men vistelsen var underbar.

Men själva resan, en och en halv timme i bil. Tiden tillät rökning i bilen. Ingen reflekterade. Och tiden tillät det mesta. Som att veva ned sidrutan och slänga ut innehållet i askkoppen. Röklukten, galonklädsel och att inte se vägen. Se träden svischa förbi sidfönstret från baksätet, illamående. Åksjuka. Alltid denna jäkla åksjuka. Som jag har lidit av den.

Och så sakta vi körde. Alltid i lånad bil. 40 kilometer upp genom bygderna. Ibland med min lillebrors säng på taket, och fulla bagaget med packning.

Vi åkte norröver. Till Hotagen. Till Nolavika och Nolviksbodarna. Där hade min farfar och min farbror Allan byggt en liten stuga av virke från gamla skyttepaviljongen vid Elintjärnen.

Dit åkte vi. Lade ut nät i den väldiga Hotagssjön. Handlade på Konsum i Rötviken och levde semesterliv. Rodde båt och fångade storöring. Lade ut näten i Stoskälaviken, vid storstejn.

De första åren var jag för liten och  inte medveten. Jag är född i februari, alltså bör detta vara frampå sommaren 1957. Jag är ett drygt halvår. På bilden är det jag som är i min mammas famn längst till vänster, min bror Thomas står längst fram. Vi hälsar på familjen Nejström, Fridolf och Linnéa och deras två söner. Skogsarbetarfamilj från Häggsjövik, inte långt från Nolavika.

Fridolf var en av min pappas gamla kamrater. Det skulle alltid spelas lite dragspel och Linnéa bjöd på fantastiska kakfat. Tänk alla dessa kakbakande kvinnor längs vägen mot Hotagen, var är de nu?

 

 

Ta reda på era sparkar!

Hahaha, tänka sig, den här bilden från 1947 visar på den vinterns stora problem i staden Östersund, ett hav av omhändertagna sparkstöttingar!

Jag hittade bilden i ÖP:s arkiv och så fingerade jag ihop en intervju med poliskonstapeln, som för övrigt hette H. Edholm, den civila polisen till vänster hette Moreskog. Följ med så tar vi ett snack med de två:

 • Goddag herr poliskommissarien, jag undrar om jag kan få tillbaka min sparkstötting som försvann lika fort som sparkföret utanför ÖP för ett par veckor sedan?

– Så du är en av alla dessa slarvrar som lämnar sparken vind för våg här i staden?

• Hmmm, ja, jag skulle bara …

– Ja, det är bara att ta sig en titt i våra samlingar. Rättvisligen måste dock framhållas att alltsammans inte beror på slarv. Det finns också människor, som inte äro så nogräknade med sitt och ditt.

• Så kommissarien menar att det är tjuvgods?

– Ja, men sparktjuvarna borde dock betänka att de göra sig skyldiga till grovt egenmäktigt förfarande, för vilket utdömes frihetsstraff.

• Det kan ju onekligen kännas så lagom roligt om man blir fast för en så till synes liten företeelse som att tjuvlåna en spark?

– Ja, nog är det så. Men nu har vi fått ett besvärligt problem på halsen. Var skall vi göra av alla sparkarna? Vi ha inga lagerlokaler och här på rådhusets baksida kan vi ju inte ha dem stående.

• Nej, det förstår jag sannerligen. Så vad gör ni?

– Här skall vi nu först göra allt för att identifiera så många sparkar som möjligt och återställa dem till ägaren. Sedan hoppas vi att de som mist sina sparkar i vinter gör som redaktören och kommer och tittar efter om de kan finna sin förlorade spark i vår samling.

• Och de som blir kvar, vad händer med dem?

– Återstoden få vi sedan behandla i enlighet med föreskrifterna om hittegods.

Åhå, då förstår jag. Det kan bli ett dyrbart slarv?

– Ja, nog är det bedrövligt att det ska slarvas så här med sparkarna. 

• Nu tar kommissarien i rejält?

– Jo, kostade man på sig besväret att låsa dem skulle vi inte behöva plocka reda på så här många.

• De kanske kunde få vara kvar?

– Hur skulle det se ut? Vi kan ju inte låta dem stå ute i parkerna och överallt över sommaren. Då skulle staden snart få anseende som en slarvig stad hos de turister, som komma på besök. Men nog nu om detta, hur såg redaktörens spark ut?

• Jo, det var en  trävit Orsaspark med fotstöd.

Alla tre bröderna drunknade

Många sena timmar har jag rotat omkring i ÖP:s gamla källararkiv. Ofta i dunket från tryckpressarna. Där finns tusentals gamla fotografier. De allra flesta från legendariske fotografen Arvid Halling. En av de mer känslosamma jag hittat är den här från november 1940.

Kanske är det så att varje by bär på sin stora sorg. I så fall är det här Greningens.

Det var på tisdagen tidigare i veckan som Kalle och Nils, 22 och 18 år gamla, med spark hade lämnat sin arbetsplats, skogskojan på norra sidan av sjön, för att åka till Greningen och handla. På väg tillbaka till kojan på kvällen hade de gått ned sig i en vak och drunknat. Ungefär samtidigt hade den tredje brodern, Gunnar, på väg till hemmet i Högarna, cyklat över sjön och även han kört genom isen. Alla tre dött. Gunnar, 29 år, som var änkling, lämnade tre småbarn efter sig.

Fotografen Arvid Halling hade precis kommit till Anton Näslunds gård i Norra Greningen en fredagsafton i början på november 1946 när han hamnade mitt i utbärningen av de tre bröderna, Kalle, Nils och Gunnar Gabrielsson, från grannbyn Högarna.

I arkivet hittade jag också en av de mest fantastiska tidningstexter jag hittills har läst.  Allt vi skriver i dag blir så futtigt vid en jämförelse. Det här är så känslosamt, så vackert språk och så poetiskt skrivet så jag ryser. Så här skrev ÖP:s utsände från händelsen:

”Det var som en kall hand hade gripit om hela bygden och allas hjärtan, när folket i Greningens by i går eftermiddag stod samlat kring de vita kistorna på telefonstationens gård med stoften efter de tre omkomna bröderna Gabrielsson från Högarna. I en enkel men djupt gripande minnesstund tog man farväl av dessa bygdens egna, avhållna söner.

Inför den stora, djupa tystnaden och sömnen, från vilken ingen vänder åter, blottade ung och gammal sina huvuden och inför de tre öppnade vita kistorna, minda om livets förgänglighet i den svala novemberaftonen, medan solens blodröda skiva sakta sänkte sig under skogsranden och skymningen började falla över nejden. I fonden till denna gripande scen såg man en flik av den sjö, som tagit tre unga män i deras bästa år.

En sorgens stillhet och tystnad lade sig i denna stund över bygd och folk, över denna gamla sedvänja att säga farväl till de bortgångna som kallas ”utbärning” och som ännu lever kvar ute i bygderna.

Från Högarna hade de bortgångnas fader, Gabriel Olofsson, rest ner för att övervara minnesstunden.

Den stämningsmättade, gripande sorgeakten inleddes med sången ”Jag är en gäst och främling”, varefter fyra sångare ur platsens baptistavdelning sjöngo ”Hemland, där sol ej dalar”. Så trädde skräddare Per Svengberg i Södra Greningen fram till de tre kistorna på gårdsplanen och höll en kort bön. Med utgång från orden i Davids 119:e psalm ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på vår vandrings stig” minde den gamle gråhårsmannen under djup rörelse om de hastigt bortgångna och om livets förgänglighet men också om den trösterika nåd och kraft, som Herren ändå skänker i prövningens och sorgens tunga stunder. Så avslutades den gripande minnesstunden med sången ”När den ljusa evigheten bräcker”, varefter kistornas lock skruvades på och stoften av de bortgångna fördes till Häggenås kyrka där jordfästningen skall äga rum.”

Än i dag berättas denna tragiska historia bland byborna.

Så jag hade ringt ett nummer på måfå till en person i Greningen för att höra om det var så. Alvar Andersson svarade.

– Hej Alvar, det här är Stefan Nolervik. Jag sitter här med ett gammalt fotografi som jag …

Han avbröt mig.

– Jahaja, det är nog drunkningsolyckan då.

– Ja, det handlar om den. Minns du till den?

– Ja, det gör jag, och det gör nog alla här i byan runt omkring. Jag var tolv år och gick i skola, och vi var där allihop för att ta farväl av pojkarna. Jag minns att det var mycket folk och man hade ställt opp mangrant från alla byar. Även pappan åt pojkarna hade kommit ner från Högarna för att vara med om utbärningen. Ja, allt var ju hemskt sorgligt.

– Hur minns du det som hände?

– De tre pojkarna jobbade tillsammans med några andra på ett skifte mellan Baksjön och Greningssjön på nolsia (norra sidan) där de också hade sin skogskoja. De två yngsta bröderna blev ivägskickade ner till byn för att handla och det var när de åkte tillbaka som de körde ner i vaken. Det gick en väg över isen, som de måste ha missat för det var höst, och det var sent på kvällen och kolmörkt när de gav sig i väg, och vaken kände de till. Men de hade också blivit varnade av folk här i byn innan de gav sig av. Men du vet, de hade bråttom tillbaka och skulle ju jobba dagen efter, och gubbarna väntade ju på dem. Dagen efter blev de oroliga och gick för att leta, och då hittades de i sjön. Nils hade fortfarande ryggsäcken på sig och sparken stod bredvid.

– Och Gunnar?

– Ja, han drunknade ju på ett helt annat ställe i sjön, på samma dag. Han var på väg hem till Högarna och hade trampcykel. Isen brast under honom och han körde igenom längre bort mot Häggenåssidan av sjön. Det tog ett tag innan de hittade honom.

Arvid Halling, som jag träffade många gånger när han kom upp på redaktionen, berättade att det var en mycket gripande stund när han kom till Greningen, och att han mötts av några barn som berättat att deras farbröder låg i kistorna.