Mystiske mannen i bilen

Det var ju ett sånt bra reportageuppslag, tipset om mannen som bodde i en bil. Det är väl det att han anses vara knäpp. Ha en skruv lös. Annars hade jag nog skrivit.

Jo, det är den där mannen som bor i en bil på en parkering på en ort i länet. Det var någon gång i höstas som han svängde in med sin bil, parkerade och bosatte sig.

– Han har förstås någon störning. Ett syndrom. Psykisk ohälsa.

Säger folk.

Men att en sådan person bosätter sig i en bil på en parkering är inget man skriver om. Och det tänker jag inte göra heller.

Människor som drunknar i en sjö skriver vi om, men vi skriver inte om människor som drunknar i en själ.

Det är något skamligt med det.

Jag undrar, varför kan man inte få bo i sin bil? På en offentlig parkering?

Om man vill?

Men annars är det ju ett väldigt bra reportageuppslag, att besöka mannen och göra en intervju.

Vem är du?

Varför bor du i din bil?

Vad är det som hänt?

Hur länge?

Hur är det att bo i en bil?

Framtiden?

Men det låter sig inte göras. Mannen har ju en skruv lös. Kanske bilen också.

Nu funderar folket i byn hur de ska bli av med honom. Det finns inget att ta på. Han har inte gjort något kriminellt, han har inte belastat samhället på något sätt, och han är inte farlig. Troligen inte. För ingen vet riktigt säkert eftersom de inte pratat med honom.

Jo, någon har visst gjort det. Och då har mannen berättat märkliga ting.

Att han bosatt sig där eftersom han känner sig förföljd. MUST har skuggat honom i många år. MUST står för Militärens underättelsetjänst.

Men någon brottsling är han inte. Bara en man som en dag svängde in och bestämde sig för att bo där.

Socialen kan inte göra något. Inga myndigheter överhuvudtaget kan ta hand om honom. Han är bara en ovanlig man som valt att gå utanför samhällets ramar.

Det enda brottsliga han gjort är ju att ha kört på tomgång med bilen när det varit 25 grader kallt i vintras.

Men ett stort dilemma är det allt, att någon plötsligt bestämmer sig för att bo i en bil på en parkering. Det är emot gängse norm att göra så. Därför måste han nu bort, men ingen kan göra något.

 

 

 

 

 

 

Naturen vinner över kulturen

En vacker bild från min trädgård. Med stor nit och mycken möda rensar jag bland blommor och växter, försöker bringa ordning i kaos, göra kultur av natur.
Men det är inte lätt, lätt att bli uppgiven dock.
Inkräktare finns det gott om. Ogräsen står i kö, beredda att ta över. Och jag undrar varför jag lägger ned allt detta arbete? Naturen vinner väl alltid över kulturen i långa loppet.
Men vad är de som gör den otroligt vackra maskrosen till ett ogräs? Och hur kan den enormt sköna tistelblomman vara så föraktad? Vad gör ett ogräs till ett ogräs?
Och varför är lucker, vacker matjord en ren fröjd i trädgården men lort när den hamnar på hallmattan?
Ibland undrar jag om vår strävan efter en ren och fin blomstertäppa även återspeglar vår människosyn.