Livet som försökskanin

Två veckor har gått sedan jag fick min första dos med det nya medlet.

Två veckor med Lambrolizumab.

Jag känner fortfarande inget speciellt, jo, trötthet, lite illamående, tinnitus, lite huvudvärk, lite av varje, men inget uppseendeväckande. Inga kroppsliga förändringar. Inga stora märkbara förändringar som skulle kunna påverka hur jag lever mitt liv.

Tvärtom, jag kan göra det mesta.

Man skulle nästan kunna säga att jag dopar mig, för att kunna leva som andra. För att överleva.

I morgon går min resa mot Umeå igen. Något som nu kommer att upprepas varannan vecka så länge medicinen ger effekt. Första anhalten för att kolla hur det går är om tio veckor.

Så nu är det bara att sätta på sig i bilen och göra en ny intressant resa genom det norrländska inlandet.

 

Osportsligt

Rent sportsligt händer det inte mycket numera. Gubbkroppen närmar sig mitten på 90-talet (i antal kilo) och den får fan ingen uppmuntring till stordåd heller.

Så fort man tänker, ”kanske man skulle ta och gå på en promenad” … så kommer den där irriterande jäveln på axeln fram igen och säger:

– Äh, kom ihåg att cellgifterna inte gått ur kroppen än. Ta det lugnt, du behöver vila.

Och så blir det så. Osportsligt som fan.

Nä, om man skulle ta och dra i sig några kaviarmackor.

 

Vart tog krafterna vägen?

Kontrasternas dagar har passerat.

Jo, läs här: I förrgår och i går, promenerade lätt som en fjäder bägge kvällarna drygt en mil. Helfräsch efteråt. Nästan så jag sprakade av energi.

Allt detta mitt under pågående cellgiftsbehandling.

Men så i dag, baksmällan. Trött, kraftlös, seg, totalt utan energi, skulle inte kunna ta ett steg. Får andnöd av att gå i trappen. Svettningar, illamående, huvudvärk, ja, allt man kan tänka sig. Men kanske också i hjärnan, ett motstånd.

Fjärde dagen av den här omgångens behandling. Bara två kvar, och efter avslutad behandling brukar tröttheten och kraftlösheten tillta innan det planar ut på nytt.

Därefter en besiktningsresa till Umeå i slutet på januari.

Det rullar på.

Lite joller före sängdags

Det här är Nils. Morfar upp i dagen.

Han är inne på sin elfte levnadsvecka, och har precis börjat jollra. Och han ler i kvällsmörkret framför teven där han ligger i mina knän.

Jag är inne i min 2 960:e levnadsvecka, och jag har också börjat jollra. Ni skulle höra mig nu, när jag sitter här, och vi jollrar med varandra. Det är som en förståelse mellan oss, fast inte ett ord rätt. Det är mer som en melodi, och han ler och sprattlar med hela kroppen.

Det gör inte jag. Sprattlar alltså.

Men jag ler med hela kroppen.

Nu är vi trötta på att jollra. Då skriker Nils och letar frenetiskt efter sin napp. Sen bärs han till sängs.

Jag går in i köket och släcker, sedan drar jag igång en ny dos med cytostatika. Två tabletter före sänggående tillsammans med en tablett mot illamående. Gånger sex dagar. Sen så.

Allt väl, godnatt!

 

Lite temodal, lite betapred och så en dos omeprazol

– Hej, det här är Anna-Britta, sjuksköterska på onkologmottagningen i Umeå, hur mår du?

– Jag mår bra, förutom lite illamående och smaklöshet.

– Jaha, men det är vanliga biverkningar av cellgifter, så kan du härda ut så är det bra. Jag kan se till att du får något mot ditt illamående.

– Ja, tack.

– Annars var dina värden jättefina och ligger på normala nivåer trots behandlingen.

– Okej, vad skönt att höra, men då är det dags att börja nästa behandling då?

– Ja, det gör ju inget om du väntar en dag, men det vore bra om du kunde starta i morgon.

– Ja, det går bra. Jag kanske skulle ha haft något mot halsbrännan också. Och mot klådan.

– Ja, det förstår jag, men då ordnar jag så att du kan hämta ut temodal, betapred och omeprazol.

– Ja, tack då, god jul och gott nytt år!

– Ja, tack detsamma!

Jag är smaklös

Två dagar efter senaste cellgiftsbehandlingen.

Biverkningarna smyger sig på lite hipp som happ.

”Oj, vad jag är torr i huden, vad kan det komma sig av?”

”Hmmm … varför blev jag plötsligt så illamående?”

”Ajajaj, var kom den huvudvärken ifrån?”

Det senaste: Jag har ingen smak.

Jag kan känna viss skillnad på sött, surt eller salt, men ibland smakar det sött av det salta och beskt av det söta och …

Mycket jag äter smakar neutralt. Varken eller.

Maten smakar mer åt det metalliska än är en kulinarisk upplevelse just nu. Bara att hoppas att det går över någon gång.

 

 

 

 

Hjärnan är på men kroppen tvekar


20131103-175408.jpg

Hjärnan är redo. Men kroppen säger nej. Cellgifterna äter upp mina trombocyter. Det gör mig kraftlös och det gör att blodet får slita ont.

Jag som trodde jag skulle få börja med min fortsatta behandling redan i förra veckan har ännu inte dragit igång. Nya prov har skickats. Svar i morgon.

Styrkan på medicinerna har dragits ner för att de inte ska tära för mycket på mitt blod.

Förhoppningsvis biter det ändå.

Så jag tog en promenad i skymningen i kväll för att bevisa för mig själv att jag trots allt orkar en del. Sex kilometer i grånovemberkvällen gjorde mig lycklig.

 

Ny tuff resa

 

Jag löste en ny biljett.

Målet för resan var ljuset bortom skogarna och jag visste att jag en dag skulle komma fram. Men hur såg hindren ut efter vägen?

Jag satt i bilen och susade genom dimman och mörkret. Bestämt grepp om ratten, ovetande om det som försiggick. ”Det finns många olika mediciner att ta till” hade hon sagt, det kan du ta med dig.

Jag hade packat bagaget fullt med hoppfulla, positiva saker, slängt igen luckan och dragit.

Nu var jag på väg. Första dosen i den sista kuren för den här behandlingen var tankad och jag kände åksjukan komma krypande. Som när jag var liten och vi åkte på semester.

Ungefär så, ja du vet.

Nu rullade jag genom ett brinnande höstlandskap i mörkret. Och jag hade sett ljuset följa mig på håll. Mörkret var min vän. Ljuset var mitt hopp.

Det skulle göra mig frisk.

Nu kommer klådan

Slutet på dos två med cellgifter. Illamåendet tilltar, och nu kommer även klådan. Infernaliskt kliande på torra utsatta ställen. Kliar nästan sönder handlederna och knävecken.
Men det är genomlidligt.
I kväll är det över för den här gången. Sedan tre veckors återhämtning innan den tredje och sista dosen.
Hoppas bara att den biter nu också.