”Jag går ut och skjuter jag, och skrämmer grannen lite granna”

>
IMG_5903-0.JPG
Den dramatiska bilden visar hur polis muddrar min granne Gösta Johansson efter att de tagit honom på morgonen den 18 april 1971. Då har han hållit hela byn i skräck och han har, själv ovetande, i blindo skjutit två poliser, varav en till döds.

Allt började på grund av Göstas hundhat. Han stod inte ut med att grannarnas hundar skällde och han kände sig motarbetad då ingen lyssnade på honom. Han hade pratat med grannarna utan resultat och han hade pratat med polisen, men ingen brydde sig enligt Gösta.

Till slut tog han saken i egna händer. Så här beskriver han själv det hela ordagrant i ett polisförhör två dagar efter dådet:

”Ja, jag gjorde som så, jag for och gick fram och tillbaka och så reflekterade jag vilka komplikationer det skulle kunna bli efteråt … och då tänkte jag som så att jag går bara ut och skjuter lite granna ja och skrämmer grannen.

När jag kom ut på bron såg jag grannen som var ute på gården så … och när jag sköt första skottet så hade han gått in. Han höll på att stänga dörren då jag sköt andra skottet. Jag tänkte som så att nu kommer polisen och tar mig och en timme därefter så var dom här, men då sa dom att det var en som hette Jonsson från Östersund som ville att jag skulle komma ut på bron. Ja sa att det blir väl att fli på mig några hundar då, så blir det mer ta hunnvråle.”<br /

När jag sprang hos Gösta Johansson

Det var i en ljus tid. Mycket ljusare då,  den där sommaren 1961 då Gösta Johansson köpte en liten stuga i Hissmoböle, och blev granne med oss, än vad den skulle bli sedan.

Det här var ju tio år innan det hemska skulle hända som förändrade allt för honom.

Men nu fick han äntligen något eget, litet och enkelt, som han skulle kunna sköta på ålderns höst.

Han berättade:

– Jag köpte villan utav en som hette Anders Johansson, som var verkmästare på Hissmofors. Jag betalade 18 500 kronor för den. Så har jag dragit in det ena och det andra och kostat på den så nu kostar hon mig cirka 24 000 kronor.

Jag var fyra år när Gösta blev vår granne. Jag började springa där från första dagen. Det var en spännande händelse för en 4-åring när en ny person flyttade in.

Gösta Johansson blev snabbt min idol.

Han hade varit i Kanada som ung och i sitt sovrum hade han märkliga saker. Den märkligaste var en liten mörkbrun, avlång trälåda med en annorlunda och mycket sinnrik låsanordning.

Ibland öppnade han den för mig.

Han plockade fram lådan, lade den på sängen och så satte vi oss på varsin sida om lådan. Jag var den som först fick försöka lista ut hur man öppnade låsanordningen, och när jag misslyckades var han den som med ett antal knäpp med en rund svarvad knapp mitt uppe på lådan fick den att öppnas. Varje gång han lyckades med den bedriften kom det ett leende i hans ansikte.

Lådan luktade speciellt. Gammalt och unket.

Därefter ägnade vi en god stund åt att gå igenom lådans innehåll. Där fanns ett antal fotografier från Kanada, bland annat ett på ett antal män i stora hattar som stod runt ett enormt träd. Det såg ut som om de skulle fälla trädet, som säkert var fem, sex meter i diameter.

I lådan fanns också några souvenirer och litet annat småplock, som han samlat.

Jag tänkte att när jag blir stor, som Gösta Johansson, då ska jag också åka till Kanada, då ska jag också skaffa mig en sådan där mystisk låda som jag kan visa för barnen. Då blir jag nog populär, tänkte jag.

Gösta verkade tycka om när jag kom dit och hälsade på. Han skrattade och log ofta och han och jag brukade samtala om det mesta. Det såg ut som om han uppskattade mitt sällskap då han annars var mycket ensam i sin stuga. Jag vet att det gick historier om honom på byn. Folk berättade att han kunde vara väldigt ilsken och barsk och att han inte gillade barn. En gång hade han minsann cyklat rakt in i en samling med barn utanför Konsumaffären i Krokom.

När folk berättade så, såg jag framför mig hur han i full fart med cykeln körde rakt in i hopen och hur barnen flög åt alla håll.

Men jag märkte aldrig något av detta. Mot mig var han snäll, och bara det att jag fick låna hans Kanadalåda var ett tecken så gott som något på att vi kom bra överens.

I lådan fanns också något som jag eftertraktade mer än något annat. Längst ner,, under alla fotografier och de andra småsakerna, låg en konstig sak, som jag aldrig tidigare hade sett.

Det var en ballong.

En lila ballong med vit text: CANADA.

– Vill du ha den? Frågade han mig en dag när vi som vanligt gick igenom prylarna i lådan.

Gösta Johansson hjälpte mig att blåsa upp ballongen binda den på en tunn stålpinne och sedan ge den till mig.

Jag var överlycklig.

Hoppande och springande gav jag mig av hemåt för att visa mina föräldrar.

Titta!, Titta,, vad jag har fått av farbror Gösta! En ballong!

PANG!

Jag hade hunnit tio meter från Göstas uthus när den gick sönder. Jag var förtvivlad. Med tårarna rinnande utför kinderna och med den skrumpna, trasiga ballongen i min hand gick jag hem.

Nästa gång jag vågade mig dit var när jag hade fått min första cykel.

Gösta kom ut och satte sig på förstukvisten inför mina ivriga uppmaningar att komma ut och se, kom ut och se att jag kan cykla!

Det blev en vinglig färd. Cykeln, en begagnad, var alldeles för stor för mig, men jag provade ändå.

Efter en kort stund var katastrofen ett faktum. Jag hade cyklat omkring i Göstas trädgård och när jag kommit mitt för hans fina växthus av gamla spröjsade fönster ramlade jag av cykeln och trampade rakt igenom ett av dem. Glaset klirrade på ett par tre ställen och jag skar mig i armen.

Då förändrades Gösta Johansson.

Han blev rasande. Han reste sig från förstubron, hytte med näven och kom emot mig och skrek:

– UNGJÄVEL!

Jag lyckades få tag i cykeln och sprang med den bredvid mig ända hem, gråtande och snyftande.

Förevisningen hade slutat i en katastrof. Stoltheten och glädjen var som bortblåst.

Några dagar senare lirkade jag fram en kopparfemöring ur spargrisen, tog mod till mig och spatserade iväg till Göstas hus. Det var en solig dag och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att ta itu med den svåra uppgiften.

Gösta satt på sin förstubro och myste i solskenet.

Jag räckte fram min slutna hand, öppnade den och sade försiktigt till honom:

– Räcker det här?

Vaddå? Sa Gösta och vaknade till ur sin middagsslummer i solen.

– Räcker det här som betalning för växthuset? Frågade jag igen.

Gösta tittade i min hand, sedan på mig, och så log han igen.

Han gick in och hämtade en påse, öppnade den och räckte fram så jag skulle få ta för mig.

– Varsågod, sa han.

Det var en bröstkaramell. Aldrig någonsin tidigare hade jag smakat något så ljuvligt sött, starkt och gott. En himmelskt god karamell.

Vi var kamrater igen.

– Du kan behålla femöringen. Köp karameller för den, sa han.

Sedan tog han fram sin gamla kamera. En bälgkamera vars objektiv fälldes fram automatiskt när man tryckte på en knapp.

Den kameran hade jag aldrig sett förut.

– Jag tar bara fram den vid högtidliga tillfällen, sa han.

Så ställde han ut en trädgårdsmöbel på gräsmattan. Han riggade upp kameran på ett stativ och monterade självutlösaren.

Sedan satte vi oss på varsin stol och Gösta tryckte av.

Det blev en ganska suddig bild på oss två, men jag tyckte den var bra. Det syntes ju att det var vi. I dag är bilden borta. Det är Gösta också.

Det slut han skulle få, var inte värdigt. Då, när han hade skjutit mot poliserna och hamnat inom rättsvården. Det som ledde till att han tog sitt liv. Men det är en annan historia.