Lilits avskedsbrev

Lilit
Mitt hjärta är fyllt av sorg.
Det är nämligen inte varje dag jag får ett så fint brev. Ett riktigt avskedsbrev.
Det kommer från den unga syriskan Lilit Najar, som i ett par års tid bott i Sverige med sin familj och som väntat på uppehållstillstånd. Du kanske kommer ihåg Lilit som den virtuosa musikern, hon som spelade klassiska stycken på sin flygel så att folk grät. Jag och Susanne Kvarnlöf (som tagit bilden) gjorde då ett reportage på henne.
Nu har familjen fått besked, Migrationsverket vägrar att ge något uppehållstillstånd och skickar i stället Lilit och hennes föräldrar till Armenien. Fråga mig inte varför.
Känslan är frustration och uppgivenhet. De vill inget hellre än att komma hit, bebygga och bebo vår glesbygd, de vill dela detta karga och vackra med oss, och så skickar vi iväg dem.
Det känns bara så fel.
För bra precis ett år sedan var jag med när ÖP hade solidaritetsafton med flyktingtema på Jazzköket i Östersund. Då var Lilit med och spelade från scenen. Då förväntansfull och hoppfull om att kunna få en framtid i Sverige, då hade hon dessutom precis börjat lära sig svenska.
Men nu är det alltså över.
Här är Lilits brev, som publiceras med hennes goda minne.

Lillits brev

Trots dödshot – de ska visas ut

Ett telefonsamtal. En desperat röst som söker kontakt. En vädjan.

Och så ännu ett möte med någon av alla dessa nyjämtar som hamnat i byråkratins klor. Jag menar egentligen inget ont, jag tror ändå att de flesta svenskar, eller jämtar, vet hur det kan vara att stångas mot myndigheter. Det är inte lätt.

Familjen Brunga, i Änge, (på bilden 19-åriga Jozefina och hennes mor Teuta) har flytt från en släktfejd i sitt hemland Albanien. Pappan och sonen i familjen har utsatts för reella dödshot och rädslan för att något fruktansvärt ska hända om de tvingas tillbaka är stor.

Men Migrationsverket säger nej. Familjen har inte tillräckliga asylskäl. Verket har säkert använt alla regler och lagar på rätt sätt, men de har bara missat människorna bakom. En handläggning som alla andra, där ingen kan föreställa sig hur det skulle kännas att byta plats med någon i familjen Brunga, eller hos någon annan som skickas tillbaka, eller som anser sig orättvist behandlad.

Familjen ska nu visas ut. Troligen inom en månad.

– Vi är rädda och ängsliga, och vi tror att något hemskt kan hända om vi kommer tillbaka, säger Jozefina på nästan perfekt svenska efter ett år i landet.

Till veckan skriver jag ett längre reportage om deras fall i ÖP.

Dömda till bortglömdhet

Eidy och Abeer Marzouka kommer från Betlehem. De är palestinier på flykt. Abeer väntar barn och är i sjätte månaden.

I åtta månader har de bott i ett rum stort som skokartong på ett asylboende i Föllinge. I rummet trängs de med de två sängar, resväskor, kläder och prylar.

De väntar på beslut.

I åtta månader har de väntat på beslut från Migrationsverket. Åtta månader i ett trångt rum, månader av tristess och väntan. Månader av misär och ovisshet.

För ett par veckor sedan försökte en 16-årig pojke från Afghanistan ta livet av sig. Han skar sig i halsen och tog tabletter. Ingen i huset visste hur de skulle agera, men till slut fick de hjälp av några bybor som kunde larma.

I åtta månader har de levt utan att få något svar, hur blir deras liv? Vad ska hända? Och när deras barn föds, hur ska det gå då?

På väggen i hallen hänger en kallelse från Migrationsverket. De är kallade till kontoret i Stockholm för att svara på några kompletterande frågor.

De måste alltså sätta sig på en buss och åka till Stockholm och lämna sina uppgifter och därefter åka till Föllinge igen. 125 mil i buss.

Sedan får de vänta på nytt.

De är dömda till ett liv i bortglömdhet. Kanske även dömda till att aldrig få ett andra tillfälle i livet.

Snälla politiker, agera!

Och jag skriver och skriver och jag berättar om fall efter fall, om asylsökande, flyktingar och deras utsiktslösa kamp mot svenska myndigheter.

Om deras tröstlösa försök att få hjälp. Om hur illa de behandlats av myndigheter som i många fall fattat rent felaktiga beslut.

Om deras pannstångande mot svenska myndigheters avvisande, distanserande och jonglerande med människors liv.

Jag har berättat om detta i min blogg, i ÖP:s papperstidning och på facebook.

Ja, säg var jag inte har skrivit om dessa människor?

Och någonstans, någonstans inom mig har jag tänkt att någon enda person någonstans i detta län med inflytande skulle ha reflekterat, reagerat och agerat. Någon politiker skulle ha kunnat ta ett initiativ, men inte. Tvärtom nästan bara tystnad, någon har lajkat när jag länkat på min facebooksida.

Det är allt.

Jag tror inte det beror på ointresse eller att de inte bryr sig. Jag VILL inte tro det. Kanske beror det bara på okunnighet, en känsla av otillräcklighet, beröringsskräck eller en blandning av det.

En av dem som vi skrivit om under hösten, en pappa med sina två söner som ville starta ett nytt liv här, vädjar en sista gång innan de skickas till en högst osäker framtid i Italien senare den här veckan. Han och sönerna har inga pengar och kommer inte att kunna starta ett nytt bra liv där.

En vän till familjen, som har fått uppehållstillstånd i Sverige, boende i Östersund, har startat en liten insamling bland sina vänner på SFI.

Men det räcker ju inte långt.

Samtidigt som vi skickar iväg dem in i osäkerheten, slår politikerna sig för bröstet och jublar över att Östersunds kommun nu nått 60 000 invånare.

Hade vi verkligen inte plats för tre till?

 

 

Vad ska jag svara Nils?

Människor flyr krig och förföljelse i världens alla oroshärdar.
Till Sverige sker en nettoinvandring av cirka 50 000 människor i år och troligen även kommande år. De flesta är utlandsbosatta svenskar som flyttar hem. Men där finns också några tusen riktigt, riktigt utsatta människor som behöver vårt stöd och hjälp.
Men hur sköter vi oss?
Just nu sitter en ung barnfamilj i Trångsviken och ska visas ut till ett land de inte kommer ifrån.
I Föllinge en ung barnfamilj som ska skickas mot en säker splittring av familjen i Jordanien.
På psyket i Östersund finns 30-årige Indra, som varken får stanna eller kan åka. Hans liv rinner bort.
Unge Sadjat, som ville stanna med sin lillebror, men som greps av polis och skickades till okänd framtid i ett allt oroligare Afghanistan.
Gemensamt för samtliga dessa är att de skulle betyda mycket för ett län som tappar befolkning och är hårt drabbat av utflyttning.
Hur blir vi dömda av framtiden?
Hur ska jag förklara för mitt lilla barnbarn Nils hur vår generation valde bort att hjälpa utsatta människor?

Se gärna den här filmen:

http://op.se/nyajamtar/1.6959657-optv-vi-leker-med-deras-liv-

Jag skäms som svensk

Under några månader har jag haft kontakt med en ung man från ett asiatiskt land. Han får inte uppehållstillstånd i Sverige, men han kan inte skickas tillbaka till sitt hemland,  eftersom de inte vill ta emot honom. Han har inga papper.
Två nationer, men ingen har plats för en ung, arbetsvillig 31-åring.  Nu har han ingenstans att ta vägen, och han får inte ta ett arbete eller gå i skola. Hans liv rinner iväg.

Häromdagen skulle vi träffas.
Men någon timme innan ringde han och berättade att han var på psykiatriska kliniken i Östersund, och att en läkare skulle undersöka honom.
I dag ficka jag komma in och träffa honom på avdelningen.
Han berättade då sin sorgliga historia och om vad som hänt sedan vi träffades senast. Det var en lågmäld och uppgiven ung man som satt i ett litet rum på en spartanskt bäddad säng under ljuset av en av institutionens sänglampor.
Han sa:
– Jag tänkte att jag inte ville leva längre. Det fanns ingenting i mitt liv som kändes meningsfullt längre, och jag såg ingen framtid överhuvudtaget. Den enda lösningen  var att ta mitt liv.
– Så vad hände?
– Jag gick ut på balkongen på mitt boende och hade bestämt mig för att hoppa, men i sista stund kom en av mina vänner på boendet och slet in mig. Han såg sedan till att jag kom hit.
Hans ögon var slutna under nästan hela intervjun. Men de gånger han öppnade dem var de röda, tårfyllda och sorgsna.
31 år och utan liv, utan rättigheter.
Jag kände hur min egen vrede steg upp ur bröstet på mig själv. Jag var inte journalist längre, jag var medmänniska.
Jag tänkte: Hur kommer domen över oss, vår generation, vi som lever i Sverige i dag, att bli när man någon gång i framtiden ska skriva historia om vår tid?
Hur tog de hand om sina medmänniskor? Hur mycket lade de ner av sig själva för att hjälpa de utsatta? Och hur mycket struntade vi i hur det gick med deras liv?
Jag sitter här och försöker sammanfatta mitt möte med den unge mannen och jag blir bara mer och mer förbannad.
Hur kan de människor som sitter på myndigheten Migrationsverket bara slå igen sina luckor, lägga på sina telefoner, när en ung människa tar kontakt och vill ha hjälp?
Den iskyla han har mötts av när han kastats mellan olika myndigheter och institutioner är något jag skäms över.
Jag skäms över att vara svensk. Jag skäms över ett system där unga, arbetsvilliga och i grunden snälla, glada människor som verkligen vill något, inte får en chans. Inte får en möjlighet till ett liv på grund av distanserad och iskall byråkrati, som i sig själv kostar stora summor.
Jag får det inte att gå ihop.

Jag frågade honom om det var något han behövde.
Han sa att han behövde en laddare till sin gamla mobiltelefon. Batteriet var slut. Laddaren var borta.
Men inte ens det kunde man bistå med.
Jag gick ut på stan och köpte en ny, som jag gav honom. Och efter många om och men fick jag också ge honom den i en korridorsluss övervakad av en föreståndare på sjukhuset.
Jag sa:
– Du kan betala tillbaka den när det här har ordnat sig och du har överlevt ditt livs värsta kris och du har fått ett eget jobb och en lön. Men först då.
Och han tog i hand och han gick in till sitt rum på psykiatrin och jag gick ut i fredagsmyset som en fri och vanlig svensk människa. Och i morgon är det melodifestivalen.

Bärsärk på facebook

Att man ska bry sig.

Ja ja, jag får skylla mig själv. Gav mig in i en diskussion på facebook i går kväll när jag såg att en av mina ”fb-vänner” spred rasistiska och kränkande statusinlägg. Du vet, det där med ”att alla traditioner ska tas ifrån oss svenskar” och den där vandringshistorien om ”trebarnsmamman som får mer i bidrag än en läkare tjänar”.

Men man bli ju bara förbannad. Och less.

Klart man går i svaromål när man ser hur dessa människor går loss helt utan källkritik och faktakoll, och i kommentar efter kommentar bara spär på föraktet och förnedringen av invandrare och journalister.

Jag blir så förbannat less.

Men försöker hålla mig lugn och hänvisa till fakta.

Men oundvikligen blir man ju kastad åt vargarna en sådan gång. Inga argument biter. Tvärtom är det som att hälla vatten på gäss. Det bara rinner av. Det är som om de inte lyssnar, inte VILL lyssna, utan bara är ute efter en enda sak, att sprida lögner och falska anklagelser.

Då blir jag så förbannad.

Och så går jag loss, går bärsärk bland alla dessa rasistiska och föraktfulla kommentatorer som bara vräker ur sig ”sanningar”. Och så har de i själva verket noll jävla koll!

Jag blir så förbannad.

Men har man, som jag, bestämt sig för att ta striden, så är det bara att gilla leget. Som man säger.

Jag gick så långt i går att jag skickade ett personligt meddelande till en av mina så kallade fb-vänner och talade om vad jag tyckte. Det kändes bra.

Så, nu har jag lugnat ner mig. Redo för nästa strid. Kom igen!!!

😉

Indras mardröm: Får inte stanna, får inte åka

I morse tog 31-årige Indra Pokhrel bussen från Tullingsås till Östersund. Väl framme ringde han till mig och undrade om vi kunde ses. Han hade en historia att berätta.

– Okej, sa jag. Jag kommer dit, och då har jag en kamera hängande över axeln. Så du känner igen mig.

Tio minuter senare stegar jag in genom portarna till busscentralen, och där i trappen, möter mina ögon ett par mörkt bruna ögon som genast lägger märke till mig, mannen med kameran.

Han bär keps, täckjacka, ljusa jeans och en halsduk virad kring halsen.

Han berättar sin historia. Om att han fått nej på ansökan om uppehållstillstånd tre gånger av Migrationsverket, men också att Gränspolisen vägrar skicka iväg honom till hans ursprungsland, Bhutan.

– De vill inte erkänna mitt medborgarskap, säger han.

Nu har Indra varit i Sverige i fyra år. Fyra långa år då han inte haft tillåtelse att ta ett jobb eller att gå i skola. Han talar ingen svenska, bara engelska.

-Snälla, hjälp mig, mitt liv rinner iväg, säger han.

Hans situation är desperat. Han har hamnat i ett Ingemansland där han inte får stanna, men kan inte åka till sitt ursprungsland.

– Jag vill åka tillbaka, men får inte. Och här får jag inget uppehållstillstånd. Det gör att jag har myndigheternas ögon på mig, men jag kan inte ta ett jobb eller utbilda mig. Och åren går, jag har nu varit på flykt i fem års tid, säger han.

Han flydde från Bhutan till Indien som sjuåring tillsammans med sin mamma. Hans pappa hade torterats och dödats av myndigheterna under det politiska kaos som rådde i landet då. I Indien blev hans mamma sjuklig och drabbades av psykisk ohälsa, varför de förföljdes även där. de hade inga papper och var statslösa. Till slut insåg Indra att han var tvungen att lämna Indien för att kunna starta ett nytt liv.

– Jag hade varken mor eller far kvar i livet och fick hjälp att ta mig till Europa. Och för fyra år sedan kom jag till Sverige. För tre månader sedan till Östersund och nu bor jag i Tullingsås.

Han berättar om sina dagar. Om att han bara äter och sover och får tiden att gå. Och så åker han buss till Östersund där han går omkring på gatorna.

– Jag hade hört så mycket om Sverige och svenskarnas syn på mänskliga rättigheter, och så händer det här. Jag är mycket besviken, för jag har inga rättigheter alls. Varken till skola, arbete eller sjukvård. Och jag har inga papper så jag kan ta mig till mitt hemland eller till Indien. Vad ska jag göra?

 

Märkligt möte i Torvalla

20131211-195133.jpg

Tre syriska syskon till höger och en av de unga kvinnornas trolovade står vid en diskbänk och tar emot integrationsinformation av Östersunds kommun.

De har nämligen blivit hjälpta av kommunen att få tag i en lägenhet.

Det är en märklig situation. Mannen från kommunen uppmanar och förmanar om vad man inte får göra, och så här gör vi i Sverige.

Han kom själv till Sverige för många år sedan och berättar om sitt eget bemötande när han kom till Sverige, att han lyssnade på P1 för att lära sig svenska och att han satt vid köksbordet i sitt nya hem och lärde sig svenska. Hans köksbord blev hans skolbänk.

En tolk översätter direkt till arabiska.

De får också höra att de inte enbart är mottagna i Östersund av humanitära skäl utan även av ekonomiska. Att det förväntas av dem att de är resurser för kommunen och blir närande för samhället.

Det går också att lära sig älska vintern.

– Jag älskar vinter framför allt annat, säger mannen.

Ayat, som är kvinnan till vänster, ler och har svårt för att hålla sig för skratt.

Mannen berättar för säkerhets skull också att de bör ta av sig skorna när de går in, eftersom gruset förstör golvet, att de inte röker så det luktar in, och att de håller snyggt och ordnat i lägenheten. På svenskt vis.

Inte en enda gång frågar kommunens företrädare om  de har något de kan bidra med. Allt utgår från kommunens perspektiv.

Mannen säger (apropå hur bra det kan gå om man sköter sig i det svenska samhället):

– Jag har i dag svensk fru och två barn.

De uppmanas också att inte alltför ofta umgås med sina syriska vänner utan att också ta kontakt med svenskar. Han är villig att hjälpa dem hitta svenska vänner.

Syskonen fnissar när mannen åker.

– Where did he think we came from?