Fotbollsspelaren som tränade bort sin blyghet

Stefan Ilic är en ung man som i januari i år kom till Östersund för att spela fotboll. Det var en blyg och mycket försiktig kille, som hade varit stjärna i sina tidigare klubbar.

I Östersunds FK fanns det fler duktiga fotbollsspelare och konkurrensen om platserna blev hård. Stefan har suttit på bänken och gjort en del sporadiska inhopp och matchandet har inte blivit kanske som han tänkt sig.

Men han vägrar att ge sig.

– Jag accepterar att de andra ska spela så länge vi vinner matcherna, och jag stöttar mina lagkompisar i allt, men jag kommer att få min chans och då ska jag ta den, säger han.

Hans resa under åtta månader i Östersund har också gjort att han vuxit som människa. Under sommaren och hösten har klubben genomfört ett konstprojekt där spelarna skulle bidra med något till en utställning.

– Jag valde att låta mig kroppsmålas. Jag ville bygga upp en vägg som jag skulle försöka ta mig igenom. Och jag lyckades. handbromsen jag hade inom mig släppte och jag är i dag en helt annan människa. Jag är inte lika blyg.

ÖFK och betydelsen i konsten

Det finns de som säger att det finns kultur. Och att det finns idrott. Och att dessa två ting är så väsenskilda att de bör hållas isär.

Jag tror tvärtom att kultur och idrott går hand i hand. Så här såg det ut när ÖFK:s spelare mangrant ställde upp för att genom kulturen hitta energi till nya kreativa lösningar på planen.

Jag kan ha fel, men min upplevelse är att laget har höjt sig en nivå tack vare de konstövningar de deltagit i under sommaren.

Måhända kan vi också tacka ledaren Kajsa-Tuva Werner för att klubben i dag tillhör toppskiktet i Superettan? 🙂

ÖFK-spelarnas statement mot SD

Jag har under sommaren vid fyra tillfällen spenderat flera timmar tillsammans med Östersunds FK:s spelare och ledare. Och vi har inte pratat fotboll överhuvudtaget.

Men de har reflekterat över livet och varför de är som de är och hur de skulle kunna vara, som människor. Den som skapat arenan för diskussionerna är konstnären Kajsa Tuva Werner.

Jag vet att många har fördomar om lagspelare: De läser aldrig böcker, de är ytliga och pratar bara fotboll och hockey och tjejer och de bryr sig inte i större strukturella frågor. De lever sina egoliv och är nöjda med det.

Eller att de lever ett grovt macholiv med omklädningsrummet som en frizon för homofobi, rasism och sexism. 

Det kanske stämmer på vissa ställen, men inte här. Fotbollen förenar, inte bara fotbollsspelare som utbytbara pjäser i spelet utan även som människor med olika erfarenheter, bakgrund och tankar kring själva livet.

För om man med Kajsa Tuvas hjälp lyfter på locket till fotbollens och ÖFK:s inre rum pågår djupa diskussioner kring humanitet, litteratur, konst, existentiella frågor, samt frågor kring krig och fred, tolerans, öppenhet och motstånd mot rasism.

Min snabba, spontana känsla är att ÖFK, som spelar landets vackraste fotboll i sina bästa stunder och att de nu finns i toppskiktet av Superettan och inte i botten, kan tacka styrkan i mångfalden och respekten för människan och öppenheten för nya saker för framgångarna. De vågar saker på sidan av planen. Den känslan kan de ta med sig till spelet också.

Och att det finns talang bland spelarna förstås. Men det är ingen garanti, det går ju att köpa ihop ett lag med enbart stjärnor som inte alls fungerar som ett lag.

Men det där verkar ÖFK klara av.

Östersund är unikt inom fotbollen. En vinterstad i det inre av Norrland, mitt på tajgan, i granskogsbältet, dit spelare från stora delar av världen har sökt sig för att utvecklas som spelare och människor, och som också gör det! Det är onekligen unikt.

Tänkte på det i dag när jag upplevde hur väl den nye, unge islänningen Harry Björnsson har tagits emot i laget. Efter bara några dagar i ÖFK är han en i gänget. Hur är detta möjligt? Alla som kan sin FIRO (om hur grupper fungerar) vet ju att det tar tid att hitta tillhörighet i gruppen, något som är extra känsligt om det försvinner gruppmedlemmar och kommer nya.

Men här verkar allt gå som en dans. Intelligenta spelare med hög empatisk kompetens? Med högt socialt IQ? Ja, något är det, i annat fall skulle det aldrig fungera så bra som det gör.

Bilden här ovan tog jag efter att spelare och ledare indelats i olika grupper och skapat ett motiv, eller gjort ett statement av något slag. Fyra av spelarna valde att göra det här, som jag tycker är representativ för mitt resonemang, både om lagets reflekterande och tänkande sida, och om samhället just nu.

”With u (SD)

there’s

no us.”

Den är talande, och bra.

Jag är imponerad över spelarnas agerande på planen, men också, inte minst, över hur de tänker vid sidan av.

 

Spelglädje mot Långbollar

Du kanske inte har tänkt på det, men när Östersunds FK i går spelade mot Östers IF så hände det igen. Precis som mot Degerfors, Värnamo, Husqvarna, och alla de andra klubbarna i Superettan.
Vad?
Långbollarna.
De eviga långbollarna. När inget annat hjälper, när den egna fantasin och kreativiteten tryter, då kommer de. Det slår aldrig fel.
Då kommer långbollandet. Öster i går kväll när ÖFK ledde med 1-0 och det började krisa med 20 minuter kvar, långboll på långboll upp mot och helst bakom Östersunds försvar.
Just den enkla, tråkiga och cyniska taktiken har fällt ÖFK i match efter match. ÖFK har rullat boll, haft en idé, skapat lägen, rullat tillbaka, rullat åt sidan, lirat boll, spelat, visat glädje, men mött långbollar, evigt ältande långbollar ini helvetet.

ÖFK har en plan, en idé. Många av de övriga klubbarna strider för sin existens i Superettan. Där tror jag skillnaden ligger. Spelarna i ÖFK är bara nöjda när spelet fungerar, ser utvecklingspotential och kör vidare med samma idé även om det går emot. De har högre mål än att spela i Superettan. Andra slåss för varje pinne, kosta vad det kosta vill.
Det är skillnaden mellan skit och pannkaka. Mellan långbollar bollglädje.

Folktomt på fotbollsfest

Härligt att vara på arenan under Sapmis VM-matcher och få uppleva stoltheten och glädjen i fotbollen!
Trots att laget missade kvartsfinalplatsen har både spelare, ledare och arrangörer hittills svarat för bra insatser.
Det enda tråkiga är att det inte är så mycket folk på matcherna. I dag när Sapmi spelade var det bara de närmast sörjande och några av de andra lagens spelare på plats. Jo, några ur det jämtländska fotbollsetablissemanget också, förstås.

I övrigt var det tunt.

Den tidiga matchstarten (16.00) kan vara en faktor, men även det där om att det ju inte är ett ”riktigt” VM. Att de deltagande landslagen tillhör regioner och folk man inte känner till.

Det är synd. För till och från spelas fotboll av hög kvalitet och där finns många sevärda spelare.

Jag kan varmt rekommendera en dag på arenan.

John ska spela fotbolls-VM

Det här är John Eriksson från Offerdal.

Han är 17 år och ska spela fotbolls-VM för minoriteter i Östersund till veckan. För bara något år sedan spelade han i yngre ÖP-lirslaget, och därefter spelade han i Koff, då inventerade jag och John tillsammans läskedryckshyllan på Coop i Krokom.

Nu är Coop nedlagt, men John ska spela med det samiska landslaget i VM. Och jag väntar fortfarande på min fotbollskarriär.

ps. på söndag kommer en intervju med John i ÖP:s e-tidning inför Sapmis VM-premiär mot Abschasien på måndag.ds

Finns ÖDFF kvar?

För några år sedan upplevde Jämtland en damfotbollsboom av sällan skådat slag när länets främsta klubb på damsidan, Östersunds damfotbollsförening, kvalade och gick upp i dåvarande ettan.

Det var go, det var medialt intresse och det var mycket folk på läktarna. Det kändes som att kvinnlig fotboll hade nått välförtjänt erkännande inom en konservativ manlig idrottsfär.

Efter några år med mindre framgångar där damfotbollen trampat luft, inte minst ÖDFF, som så långt var det naturliga valet för duktiga fotbollsspelare från länet har klubbarna har intresset åter svalnat. Samma uppslutning kring ÖDFF finns inte längre. De duktiga spelarna ute i länet väljer inte längre klubben som förstaval, och både Ope IF och Krokom/Dvärsätts IF har öppet deklarerat att de tar upp kampen som tänkbart förstalag i länet.

En strid på liv och död.

Från ÖDFF hörs i stort sett ingenting. Om man nu verkligen vill vara nummer ett i länet känns det som att klubben borde vara aktiv och ha en vilja att synas. Klubbens hemsida känns död, liksom facebooksidan. Och på fotbollz finns inte mycket information att hämta från eller om klubben.

Samtidigt går rykten om att mellan 8-10 spelare har lämnat ÖDFF och att ett antal också är tveksamma till spel.

Vad händer?

Många frågor att besvara, men ingen i klubben verkar direkt intresserad av att informera, eller ta chansen att marknadsföra.

Hallåååååååååå!!!! Finns ÖDFF?

 

UNT-bloggare sågar ÖFK

Uppsala Nyheters fotbollsbloggare Gustav Andersson sågar (utan att egentligen riktigt ha satt sig in i affären) Östersunds FK:s samarbete med den libyska staten.

Han skriver bland annat nedlåtande:

”låter det här så klart som ett billigt aprilskämt (kanske är min kalender fel, man kan i alla fall tro det med tanke på vädret?). Men artikeln i Östersundsposten på nätet är daterad till den 8 januari så det kan uteslutas.”

Han slår fast att investerare har placerat spelare i ÖFK och han insinuerar att klubben försöker exploatera unga, fattiga spelare och deras vilja att komma ut i Europa när han skriver:

”Att Östersund är villiga till innovativa ekonomiska lösningar visste vi sedan tidigare då de har haft flera utländska spelare hos sig utan att behöva betala en krona (investerare har placerat spelare i ÖFK). Men det här med att ha direkta affärer med den libyska staten slår alla tidigare rekord och lägger nivån på en mer politiskt höjd om ni frågar mig.”

Genom att använda ord som ”Gaddafi”, ”krigszon” och ”folk dödas” är känslan att han vill få läsarna att tro att Östersunds FK slår mynt av en nation i fullständig söndring.

”Libyen har sedan diktatorn Muammar Gaddafis död fortsatt vara en krigszon där folk dödas dagligen och är ett resmål som UD bestämt avråder från att resa till.”

Andersson slår också fast (hur han nu vet det) att ÖFK ska ta emot blodspengar för utbytet. Och han klämmer till klubbens ordförande Daniel Kindberg när han insinuerar att han och klubben inte skyr några medel:

”Oljepengar från ett land i krig ska alltså ta Östersund till allsvenskan. Sportsligt har jag svårt att se vad ÖFK ska få ut av detta. Det enda som det signalerar är att klubben (och ordföranden Daniel Kindberg) är villiga till i stort sett vad som helst bara man får in pengar i kassakistan.”

Jag upplever inlägget som ogenomtänkt, och ett sätt att skaffa sig billiga poänger på en fotbollsklubb som gör saker som sticker utanför normen. Hela denna satsning kan naturligtvis gå helt åt skogen, men klubben gör saker som ingen annan klubb hittills i landet ens har tänkt vara möjligt.

Gustav Andersson och andra skulle kanske också må bra av att tänka lite utanför boxen.

Här är hela blogginlägget

 

 

 

http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=1718009&bloggentry=2787827

Fotboll är ingen konst

Ja, det är sant, det är b a r a 87 dagar kvar till seriepremiären i Superettan i fotboll.

Och jag tycker mycket om Östersunds FK:s kultursatsningar. Knappt har spelartruppen samlats och gjort sin första träning tillsammans förrän det är dags för nästa steg, nu ska spelarna bli konstnärer.

Många har näst intill hånat ledningen för detta. Men så rätt de gör!

Ett djärvt, men mycket konstruktivt grepp för att sammansvetsa laget, är min åsikt. De här spelarna är proffs, de vet hur de ska träna och spela fotboll, de behöver inte lägga allt fokus på spelmoment och konditionsträning. Det ordnar de själva under kommande månader. Nu ska de bli ett team, de ska våga göra andra saker än att spela fotboll.

Därför gör jag vågen här hemma  i min stuga nedanför de blå bergen.

Jag är också djupt imponerad av det samarbete klubben och fotbollsakademin har med Libyen och de 250 unga fotbollsspelare som ska komma till Östersund för ett utbildningsutbyte. Helt suveränt. Ett sätt att kombinera hjälp och utbyte till något som kan bidra till Östersunds och länets framtida utveckling. Några av dessa spelare kanske till och med kan stanna ett tag.

Men först ÖFK-truppens konstprojekt. Jag ser fram emot utställningen!

Här är en länk till ÖFK:s hemsida

Tidigt födda gynnas i fotbollen – ÖFK ett tydligt exempel

Fotbollens urvalsmetoder premierar fysisk mognad och sållar bort verklig talang. Det är bra att vara född tidigt på året eftersomde gynnas i urvalet.
Det visar forskning som professorn i idrottsvetenskap, Tomas Peterson, har genomfört. Han har varit regeringens enmansutredare och slår fast att tidigt födda gynnas inom ungdomsfotbollen.

De som är födda sent på året har mycket att kämpa emot redan från start. Bara de riktiga vinnarskallarna orkar ta sig förbi barn födda på våren.
Det börjar redan i skolan, då barn jämförs och får betyg som om de hade lika lång livserfarenhet, men för ett barn som är sju år har den som är född i januari 15 procents längre erfarenhet och utveckling i tid än den som är född i december.

När det gäller fotbollen och dess urvalssystem premieras fysisk mognad tidigt. Och eftersom de som är starka och välväxta tidigt har ett försprång är det många duktiga talanger som slås ut redan som pojk- och flickspelare. De allra flesta slutar, eller söker sig till andra aktiviteter. Några få av de sent födda har så starka vinnarskallar att de tar sig igenom alla urval och sorteringar. De är också de som oftast blir duktiga när de är i den ålder de ska vara som bäst, nämligen runt 25 års ålder.

Varför har det då blivit så?
Enligt Tomas Peterson beror det på att både ledare och föräldrar vill ha resultat och vill inte vänta tills barnen växt färdigt.
– Detta orsakar inte bara besvikelse hos de barn som väljs bort, det dränerar också svensk fotboll på ftramtida elitspelare, säger Peterson i en kommentar till sin forskning.

Enligt Peterson är seniorlagen i dagens fotboll till 50 procent befolkade av spelare som egentligen inte borde platsa, utan vara ersatta av talangfulla spelare som är födda sent på året. Men dessa har redan försvunnit från fotbollen på grund av att de missgynnats av urvalssystemet.

Men hur väl stämmer detta då i praktiken?
Jag tog reda på hur det exempelvis ser ut i Östersunds fotbollsklubb. När jag gick igenom de som spelat med klubben under 2013 och som är tänkta till en trupp 2014 så är 21 stycken, eller 72 procent tidigt födda på året. Alltså drygt sju av tio.
Hur många talanger har försvunnit på vägen? Det är en fråga som de styrande inom fotbollen borde börja ställa sig.

Tidigt födda på året i ÖFK:
Marcus Törnstrand född 10 januari 1990, Petter Augustsson född 24 juni 1980, Robin Fryklund 2 april 1988, Dennis Widgren 28 mars 1994, Thomas Boakye 10 maj 1993, Jamie Hopcut 23 juni 1992, Linus Sjöberg 18 mars 1994, Emir Smajic 3 februari 1989, Brwa Nouri 23 januari 1987, James Baldwin 14 maj 1989, Alex Dyer 11 juni 1990, Rasmus Lindqvist 16 maj 1990, Eder Lopez Carreras 7 januari 1993, Samuel Mensah 19 maj 1989, Viktor Hansson 21 maj 1991, Craig Barr 29 mars 1987, Bobo Sollander 26 juni 1985, Jonas Desai 18 februari 1986, Seon-Min Moon 9 juni 1992, Isaac Shaze 23 juni 1989, Juanjo Hervias 3 juni 1983.

Sent födda (vinnarskallar?):
Amman Ahmed 3 Juli 1988, Aly Keyta 8 december 1986, Stefan Ilic 24 december 1991, Taylor Morgan 21 oktober 1990, Alexis Mendiola 8 oktober 1990, Robert Hammarstedt 15 december 1987, Steve Burton 10 september 1983, Sinan Ayranci 9 Juli 1990.

I sammanhanget är det intressant att läsa Robert Hammarstedts (född 15 december) krönika på fotbollz.se där han beskriver hur det var att klara sig igenom alla urval och sorteringar. Läs här.

Här en artikel i DN om Petersons forskning.