”Det var jag som bodde i kojan i Krokom”

Mobilen ringer:

– Hej, det var jag som bodde i kojan i Krokom. Vill du träffa mig?

Några dagar senare träffas vi vid kojan. En 15-årig pojke, som strulade till det på skolan, och som med hänvisning till LVU, Lagen om vård av unga, blev tvåbgsomhändertagen av socialtjänsten. Han hamnade i fosterhem och rymde.

– Jag bodde några nätter i kojan, och hos släktingar i Norge. Nu är jag tillbaka för att reda upp allt, berättar han när vi klafsar omkring i höstblötan vid kojan inte långt från Krokoms centrum.

Hela berättelsen om 15-åringen och hans rymning från samhället kommer jag att berätta i ett reportage längre fram.

När det hände absolut ingenting i Döviken

20130905-210427.jpg

”Du kanske säger Döviken, det är en jävla syn, då har du aldrig gått på landsvägen i byn, jag går på promenaden …”

Min kollega Per Lindh sjunger för full hals i bilen när vi kommer till Döviken. Denna sista utpost där vägen och pulsen tar slut. I dag mitt på dagen när absolut ingenting händer. Ingenting. Vi har precis ätit lunch och är ute på Gubbtäcksfärd. Vi är lite i isterbandskoma.

Men Per fortsätter att nynna och travestera Ulf Lundell.

Jag säger:

– Här har jag aldrig varit.

Per hejdar sig i sången och säger:

– Är vi fortfarande kvar i Jämtland?

Jag ler. Att skjutsa en västerbottning utan lokalsinne genom den jämtländska landsbygden är givande (not). Du kan åka vart du vill och han bara följer med, nickar och säger, ja dit åker vi.

Som nu. Till Döviken. När absolut ingenting händer.

20130905-210451.jpg

– Fan, det är ju fint här, säger Per.

Jag stannar bilen mitt i byn och tittar på en byggnad i slyn på vänster sida.

Jag säger:

– Titta, där måste Konsum ha varit. Ser ut som ett sånt hus från 1960-talet.

Per googlar.

– Men nå bredband var det klent med. Vänta lite …

Jag kör vidare genom den lilla byn sydväst om Gällö i Bräcke kommun. Gårdarna ligger vackert på de böljande åkrarna.

– Det ligger väldigt fint här på sluttningen mer mot sjön, säger jag.

– Men det var klent med nå folk.

– Nilssons, säger Per.

– Vaddå Nilssons? säger jag.

Per:

– Nilssons, affär’n hette så. Lades ner nån gång på 1970-talet. Det står det här. Och så har byn 20 invånare.

Jag kör sakta vidare. I en svag högerkurva står en bil. I bilen sitter en man och utanför står en äldre kvinna. De ser ut att prata med varandra. De tittar på oss när vi kommer, betraktande.

– ÖP? ser de ut att undra för vi har det skrivet i rött på svart på sidan av bilen.

Per:

– Men kan det verkligen bara vara 20 invånare här, det rör sig ju lite överallt, säger han och vi ser en grävmaskin som gräver ett avloppsdike rakt över gräsmattan vid sista huset på vänster sida innan vägen försvinner in i skogen igen.

Jag stannar i en liten korsning. Per googlar och hittar en jättefin text om Döviken. Den är skriven med stor närvaro. Den har Ulla Grankvist på ÖP skrivit.

20130905-210512.jpg

Han läser högt för mig, och jag öppnar bildörren:

”Tallarna stod raka och höga sista biten av den ringlande vägen som ledde fram till Döviken. Det var välplogat och vackert mot vägs ände. Efter flera avtagsvägar kom jag närmare men allt längre bort.

Skogen öppnade sig till slut för en snöinbäddad, tyst glesbygdspärla. Händer det något alldeles av sig själv? Gå en sväng. Titta. Bara vara en betraktande besökare i byverkligheten en stund. Kanske var jag betraktad själv?”

Då kommer en bil och kör upp vid sidan av oss. Chauffören, som är en man, vevar ner rutan och ropar:

– Vad är ni på jakt efter då?

Per slutar läsa och säger:

– Egentligen ingenting. Vi bara åker.

Jag säger:

– Vad betyder dö i Döviken?

– Jag vet inte, egentligen skulle ni prata med Ingegerd. Hon bor i det röda huset ganska mitt i byn om ni vänder tillbaka. Hon kan allt historiskt om byn. Det enda jag vet är att det kan ha med digerdöden att göra, säger mannen.

Han berättar också om vad som väntar oss bortom byn. Om vi vågar oss ännu längre.

– Då kommer ni till Fjäl, och tar ni till höger i korsningen så hamnar ni till slut i Grönviken. Ja, lycka till då!

Vi önskar detsamma. Och så åker han.

Per fortsätter läsa för mig. Och det är så vackert.

20130905-210537.jpg

Sen startar jag och åker sakta genom byn tills den tar slut och så bestämmer vi oss för att åka en bit till för att se.

Vi hamnar vid en liten rastplats.

20130905-210559.jpg

Den heter ”Runerasten” och verkar vara döpt efter en kär frå byn. På en skylt kan vi läsa att man kan stoppa en slant i brevlådan så är det fritt fram att fiska i sjön. Och så finns det en bild på Rune som vinkar glatt till besökaren.

20130905-210615.jpg

Per, som fortfarande är i isterbandskoma efter lunchen, sätter sig tillrätta i campingstolen och slänger upp 45:orna på tältbordet.

Han säger:

– Man har det ganska bra på jobbet. Det här är ju rena semesterresan.

– Ja, säger jag. Inte värt att vi berättar det för våra chefer.

– Vi som sliter så hårt, svarar Per och tar ett kort på mig med mobilen. Och jag tar ett på honom.

Sen vinkar vi till Rune (bilden) och så vänder vi i vägskälet mot Grönviken och åker till Brunflo och fikar.

Denna dag när absolut ingenting händer.

Hej, hej, Rune!

20130905-210632.jpg

Drömhuset

20130830-165652.jpg

Ett hus. En gång någons dröm. En gång ett modernt hem.
Nu?
Övergivet. Lämnat. Förbisett.

20130830-170139.jpg
I fullt förfall. Slutet nära när falluckan väl har öppnats
20130830-170711.jpg
Allt. Vind för våg

.

20130830-174656.jpg
vad? Vem? Varför?

20130830-204013.jpg
Så vad hände egentligen?
Ett hus lämnat med möbler och inredning. I en hylla ett tomt cigarettpaket med utländsk varningstext. Någon måste ha varit här före mig, men när?

20130830-204228.jpg
En ÖP från 1991. ÖP, ödemarksposten.

20130830-204406.jpg
När fönsterglaset är borta blir det jobbigt för en enkel gardin att stå emot förfallet. Där utanför landsvägen mot Hunge
.

20130830-204606.jpg
En gång ett kök målat mustiga färget. Någons glädje. Så vackert! Nu flagnande, men har behållit nysnsrn och lystern
.

20130830-204815.jpg
Modernt
.

20130830-204854.jpg
När lyste den senast?

Jämtländsk rimresa

Jag fick en stund över så jag tänker flyga bortöver.

Jag ville fara mot Hara, men åker mot Fåker. Men tar en snedsväng över Bledäng och finner värme i Bjärme.

Kommer ändå lite besviken till Grönviken.

Jag går i land i Tand ibland, och då får jag liksom en inre syn, av den andra byn, som heter Tandsbyn.

Eftersom Kårgärde är utan värde åker jag till Hackås och äter tacos. I Sanne träffar jag en granne som har hela släkten vid Näckten.

Nu blir jag lite nyfikenOrrviken, så jag genar en sväng, och kör över Måläng. Jag vänder på klacken och tar mot Vålbacken, rundar mot Ope, som är i rope. Men där vill jag bara fly till Torvalla by.

Resan är över om en stund så jag hastar mot Östersund.

ps Alla balla bor i Valla

Och en man från Lit, med krokig … (censur)

skulle till Röjan o Rätan. ds.

 

 

 

Se mitt mobila museum!

Hahaha
Jag rotar i gamla skjulet, slänger skräp och sorterar skrot.
Fastnar i minnena.
Gamla skor, kläder och bräder. Hjärnans minnesarkiv är direktkopplat till tingen.
Ja, just ja, kommer du i håg! Det var när du byggde växthuset den där plastbiten blev över. Du tänkte, kan vara bra att ha.
Nu står du där med en plastbit i handen, nej, den var alltså inte så bra att ha.
Men längst in i din skrotsamling, hjärtat dunkar snabbare, din mobilsamling!
Wow! Så jädrans inne du var när du skaffade din första mobiltelefon! Den stora gröna, en motorola från 1994, på hösten. Den gick nästan att ringa med.
Sedan dess har de avverkats i snabb takt. 20 års användande av mobiler. LM Ericsson …
Den svarta grunkan bredvid Motorolan, din första freestyle, bärbar radio, som du hade när du målade kåken 1989.
Färgen sitter kvar!!!

20130824-101900.jpg

Passerade Frankrike

20130816-200411.jpg

Det var en gång en man som hette Hemming Frank.
Han var från Aspås.
I mitten på 1800-talet tog han sitt bohag med sig och bröt ny mark på de bördiga sluttningarna vid fjället Oldklumpen i Offerdal.
Där byggde han upp en fin liten gård och när männen med höga hattar från lantmäteriet var där för att rita in fastigheten frågade de efter vilket namn nybygget skulle ha.
Han visste inte.
Och de funderade.
Till slut sa Hemming:
– Det får heta Franks rike, efter mig.
Och så blev det. Först Franks rike, och sedan förenklat till Frankrike.
Så kom det sig att det inom Krokoms kommun i Jämtland finns en bosättning med egen namnskylt som heter Frankrike.

En av ättlingarna hette Bellin och han startade en fjällgård på platsen. Frankrikegården blev vida känt i författarkretsar och här har en hel del kända svenska kulturpersonligheter haft sin rekreation. Gunnar Ekelöf var här i flera omgångar för att hämta kraft och energi i sitt skrivande och gjorde dagligen långa skidturer. Även kompositören Wilhelm Peterson Berger hade Frankrikegården som utgångspunkt för en del av sina fjällturer i början på 1900-talet, liksom författaren Ellen Key.
Jag passerade Frankrike i dag. En härlig och ljummen sensommareftermiddag när allt var i balans.
En underbar plats i all enkelhet.

Den mystiska Lindbergskojan

Långt inne i skogens djupa ro
en ensam liten gubbe bo

20130717-000429.jpg<a
Gustaf Lindberg, vem var du?
Fattig, troligtvis. Och utan hem. Det var krisåret 1938 och du var 65 år. I dag hade du kunnat se fram emot en pension och trygg ålderdom, men då fanns ingen sådan omtanke om arbetare. Hade du hälsan var du lyckad, om inte, då fick du klara dig själv.
Gustaf Lindberg gick runt som dagaman och tog på sig sysslor till liten och klen lön. Bönderna betalade dåligt.

I den här kojan på skogen mellan Tulleråsen och Nordannälden bodde Gustaf Lindberg våren och sommaren 1938. Han hade tagit på sig uppdraget att gräva 700 meter skogsdiken åt en av bönderna, men eftersom han var lite skraltig skulle han inte kunna gå mellan byn och arbetsplatsen dagligen fram och tillbaka.
Då lät bonden bygga kojan åt Lindberg, så han kunde utnyttja tiden maximalt.

Det måste ha varit ett hårt och krävande jobb att gräva dessa diken i skogen. Men Gustaf Lindberg var klar fram på höstkanten. Kanske gick han då vidare till ett annat jobb, troligen något annat skogsjobb. Gustaf Lindberg dog 1943.

Jag står i dörröppningen till kojan och ser alla som varit där och skrivit sina namn. De är kända bybor från trakten. Årtalen pendlar mellan 1938 och 1943.
Jag funderar över hur jag skulle ha klarat mig i den här miljön, då under fattigåren på 1930-talet. Bo och leva så här under fyra, fem månader.
Ganska dåligt, tror jag.
Jag lyfter på kepsen för dikesgrävaren.

href=”httpe://blogg.mittmedia.se/nolervik/files/2013/07/20130717-000612.jpg”>20130717-000612.jpg
20130717-000947.jpg20130717-001056.jpg

Den mystiska boplatsen i Krokom

På väg mot Krokom i regnet tänkte jag på vad det hade stått i tips-sms:set på min mobil.

”Åk till Krokom, stanna vid stora trumman mellan rondellerna, ta smala spången över bäcken, ta stigen åt vänster ungefär 75 meter, därefter är du framme. Där kommer du att hitta något mycket märkligt. Jag vet ju att du tycker som sådant där 😉 Lycka till!”

Så nu var jag på väg. Vad väntade?

Jag följde instruktionerna noga. Stannade bilen vid vägen, tog på mig regnjackan och gick. Spången var ranglig och när jag kom över till andra sidan mötte mig en vägg av mörk skog, en liten stig slingrade sig in i mörkret. Jag tog ett djupt andetag och gick.

Det var snårigt och kvavt i luften, och de mörka molnen började vräka ur sig ett varmt, men mycket blött sommarregn. Och som inte det var nog, myggen var alldeles till sig i min plötsliga ankomst till dessa trakter.

Men jag gick vidare, trots ovissheten och spänningen. För jag var så jäkla nyfiken!

Terrängen var oländig, men inte olidlig. Det gick att ta sig fram, och det var något som drog mig inåt, och allt längre in i skogen.

 

Som sagt, vad var det som var så märkligt?

Plötsligt stannade jag till! På håll såg jag något lysa upp längre fram längs stigen.

Jag stannade, fotade, och gick närmare.

När jag kom fram såg jag att det var en liten byggnad, en tillfälligt hopbyggd koja. Men inte av ungdomar, nej, det kändes att det var mer som en boplats. Här hade någon bott, men vem?

Utanför huset fanns en eldstad, och en fallen stock att sitta på, och framför kojan rann bäcken, som hade varit kraftigt uppdämd av bäver.

Jag tittade in och kunde direkt konstatera att här hade någon bott. Kanske inte nu på ett tag, kanske förra sommaren. Det såg ut som att vilda djur eller råttor hade huserat lite där, men i övrigt var allt tip-top. Där fanns en säng, en matdosa med bestick i, ett par avskurna petflaskor som satt på väggen och fungerade som askkoppar. Där fanns också några fimpar, en hel hammare och en trasig hammare, en toarulle, ett par platspåsar med räfflad dyckertspik, och på golvet låg en öppnad väska, tom på sitt innehåll. I övrigt inget som på något sätt kunde avslöja vem som hade bott där.

Jo, kanske. Fimparna hade någon märklig text som jag inte kunde tyda, och det såg inte ut som om det var cigaretter som man kunde köpa på en affär i Krokom.

På en liten brädhylla på väggen ovanför sängen låg några plåster, en tub tandkräm och tandborste.

Jodå, här hade någon bott.

Och det var sannerligen märkligt det jag nu hade hittat. För spontant kände jag att det inte var ett tillhåll för ungdomar, knappast heller för någon outsider eller missbrukare, för här fanns inga spår efter alkohol i någon form.

Troligen var detta inte heller någon lägerplats för äventyrare eller friluftsmänniskor. Nej, då skulle de förmodligen inte ha rökt.

Så vem kunde det vara? Offer för ett allt hårdare samhälle? Arbetslös, någon utan lön, utan hopp, utan framtid? Någon av de flyktingar som kommit till trakten?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så jag vände, gick ut och tittade ut över omgivningarna. Och då såg jag något som förbryllade än mer. Där borta, på andra sidan bäcken en bit upp i skogen, såg jag något som lyste grönt och rött och …

 

 

 

 

 

 

 

När jag kom fram såg jag att det var en tältplats.
Där fanns två tält som hade rasat, troligen under trycket av snön i vintras. Där fanns också kläder som hade hängt på tork efter att ha tvättats, där fanns bestick i marken och tältpinnar och en mängd prylar. Allt lämnat, som om det skett mycket hastigt och lustigt. För vem lämnar bara sin tvätt och drar?

Jag rotade omkring där i skogen en god stund,
först på helspänn, för tänk om någon skulle dyka upp, någon som bodde i kojan och som bara tillfälligt varit borta.

Men ju längre jag var där, desto säkrare blev jag på att de eventuella nybyggarna hade tagit på sjappen, att de hastigt lämnat både platsen och sina grejer för minst ett år sedan.

Men vilka var de? Vilka var människorna som bodde på denna högst tillfälliga boplats bara ett stenkast från stora vägen och bara någon kilometer från Krokoms centrum?

Vad hade hänt? Vems är berättelsen?

En duett i skogen

En ödegård i skogen, några skrotbilar står där och skattar åt förgängelsen. Trasiga, obehövda. En gång vaxade och fina. Söndagsturen, semestertrippen. Nu i förfall. Ett rostigt och vackert förfall. Kämpa aldrig mot naturen, alltid med.
Som en Saab V4, en Volvo duett, eller en Morris.

20130507-211957.jpg

20130507-212021.jpg

20130507-212110.jpg

20130507-212128.jpg

20130507-212157.jpg

20130507-212223.jpg

20130507-212248.jpg

20130507-212311.jpg

20130507-212329.jpg

20130507-212401.jpg

20130507-212437.jpg

20130507-212501.jpg

20130507-212523.jpg

20130507-212544.jpg

20130507-212612.jpg

20130507-212638.jpg

20130507-212731.jpg

20130507-212801.jpg

20130507-212827.jpg

20130507-212900.jpg

20130507-212927.jpg

20130507-212958.jpg

20130507-213024.jpg

20130507-213129.jpg