Kriget rullar på

20130502-135839.jpg

Halvtid, halva dosen som strålat genom min kropp. Slut? Ja, och trött. Men hoppfullt, det känns onekligen som om kriget pågår.
Men nu vapenstillestånd. I morgon åker jag hem över helgen på permission.
Det ska bli skönt. Kolla om vårlökarna är på gång, om ÖFK ska fortsätta spela bra fotboll.
Men det där andra kriget ville jag också berätta om. Det som tog så många unga mäns liv där i början på förrförra århundradet. I de här trakterna var det, och jag hade berättat om Sävar och Ratan.
Men innan dess, Skellefteå. Så jag åkte dit.
Satt så på hamburgerbaren Dallas i centrala stan i söndags och mumsade kebab. Sedan gick jag bort till Lejonströmsbron och kände på atmosfären. Där var i den här tiden 1809 ett stort slag om bron mellan svenska (dock mest finnar) och ryska stridskrafter. En flera timmar lång strid nere vid älven där många liv krävdes. På båda sidor omkring 3 000 man, och nära hälften av dem blev kvar, döda eller skadade. Det sägs att vattnet i älven under bron ska ha färgats rött av blodet från skadade och lemlästade soldater.
Men trots att det var fler ryska än svenska soldater som dog, var det fienden som kunde rycka fram. Svenska ledningen var försiktigt och trodde sig ha en övermäktig fiende att slåss emot. Sanningen var dock att de ryska trupperna var starkt utmattade och hade troligen inte orkat stå emot länge till. Men ödet ville annorlunda.
Den ryska segern innebar att de nu kunde gå vidare söder om Skellefteå, vila ut, och sedan kraftsamla mot Umeå.
I väggarna på de röda kyrkbodarna finns än i dag kulhålen kvar efter bataljen.
Kriget går vidare.

20130502-142152.jpg

20130502-142226.jpg

20130502-142258.jpg

Men först till Ratan

20130430-173244.jpg

Men innan pizzan i Sävar, en svensk landstigning och ett militärt fiasko.

Så jag hade varit i den lilla byn Ratan, tre mil från Sävar, ute i havsbandet och strosat omkring. Jag hade stått där och spanat ut över fjärden och jag hade fantiserat. Låtsats att det var tät dimmavsom den den där augustimorgonen när omkring hundra svenska skepp sakta seglade in i Ratans djuphamn.
Kriget hade pågått sedan i februari 1808 då ryska trupper gick in i Finland, som de snart hade intagit, och nu på sommaren 1809 fanns ryska trupper från Haparanda i norr till Öre älv söder om Umeå.

Och hos mig var det vårförmiddag och sjungande bofink, och en guide som visade utländska turister omkring bland landhöjningarnas olika nivåer runt byn.
Men jag hade ju kommit i krigiska avsikter.

Och visst hette han Wachtmeister, den svenske generalen, som nu så totalt misslyckades med att samordna den flottstyrka med 6 000 man som kommit, och de svenska landstyrkorna, som fanns söder om Umeå.
Och under tiden som han velade hann ryssarna omgruppera.

Kaminskij, som ledde de ryska trupperna var en spjuver och taktiker och blåste svenskarna gång på gång.

Men än så länge låg svenskarna kvar på redden och väntade. Främst låg segelkrigsfartyget ”Försiktigheten”. Kanske var det symboliskt.