En sorts intervju

 

– Vem är du?

– Jag är en skribent och fotograf, som har skrivit många texter och som tycker om att arbeta hårt. Jag lever för mitt jobb. Jag älskar det jag gör.

– Är det vad du kan säga?

– Ja, det är väl det viktigaste jag kan säga.

– Kan man skilja på skribenten och människan där inuti?

– Oftast inte. Båda är luststyrda och fungerar inte utan varandra. Men ibland, när människan tar över för mycket, då kan man se skillnaden.

– Hur då?

– Då tänker jag på en människa jag träffade på Storsjöyran. Vi satt vid ett bord och jag skulle gå till baren och köpa en öl, när hon kom fram. Hon undrade om jag inte var den där skribenten, jo, sa jag, jag är skribent. Och hon sa: den där som behöver så mycket bekräftelse? Jag kunde inte neka till det. Vi behöver väl alla bekräftelse, kanske behöver jag mer än andra. Det kan synas i mina texter när människan tar över, tänker jag. Kan det inte?

– Jo, kanske. Inget mer?

– Jo, att jag skriver med min sjukdom ibland. Mitt maligna melanom som finns som en ledsagare och tickande bomb i mitt inre. När jag skriver med den känner jag min enkelhet och att jag är ganska nöjd med livet som det är.

– Nöjd med livet?

– Ja, nöjd med att bara existera, som en person jag träffade för någon tid sedan sa. Man kan vara nöjd med att bara existera.

– Du menar utan att vara en sökare?

– Ja, utan att hela tiden sträva efter något bättre, smartare eller godare. Att bara finnas till. Det räcker.

 

 

Från gatlopp till gatkärlek

Okej, jag ska vara ärlig.

Från fredagskvällens telefonsamtal från rasisten och hataren till dagens besök i Östersund, och människor som spontant kommer fram till en för att de känner igen mig och vill säga:

Tack! Jag tycker om det du skriver!

I dag hände det fyra gånger när jag var i stan och handlade julklappar.

Det är skillnad.

Det är sådant som gör att jag överlever som skribent och att jag finner det värt att fortsätta berätta om utsatta människor i Östersund och världen.

Tack!

Han blev av med sina pengar

Det var efter en av alla mina operationer. Möjligen 2005, eller 2006.

Jag låg i min sjukhussäng om kvällen på ett rum för två och min kollega var en gammal ensamföretagare. Han hade kämpat hårt och han hade skrapat ihop en ansenlig summa pengar som skulle trygga hans pension.

Det hade han redan talat om för mig. Vi var inne på vecka två tillsammans på rummet och vi började känna varandra.

Den där kvällen innan vi skulle släcka sa han:

– Jag har inte ett öre kvar av mina besparingar. Kerstin tog allt.

– Jaha, sa jag, Kerstin?

– Ja, hon var så vänlig, och romantisk och vi lade upp planer inför framtiden, och allt var så ljust och fint. Och jag hade en dotter som jag fick sent i livet och Kerstin pratade så fint om hur hon skulle hjälpa mig att ta hand om henne och stakade ut hennes framtid.

– Jaha, det låter ju som en bra partner att ha, sa jag.

– Javisst, det tyckte ju även jag. Hon var fantastisk, så belevad och hon hade så mycket att berätta och hon, ja hon tog mig med storm, ska du veta.

– Och?

– Jo, allt började bra. Kerstin hjälpte till att få ordning på huset och vi ordnade fester för vänner och bekanta och så åkte vi på utlandsresor och vi hade riktigt, riktigt trevligt. Så bestämde vi att vi skulle gifta oss. Och efter bröllopet som var stort och påkostat, började det hända saker.

– Positiva grejer?

– Nja, snarare var det så att hon började styra och ställa med mig. Vi skulle ordna äktenskapsförord och vi skulle ha gemensamma bankkonton och alla mina besparingar skulle även hon ha tillgång till.

– Men du sa nej, va?

– Det konstiga var ju att … nej … jag gjorde som hon sa. Jag gjorde alltid det. Jag var förälskad, det hade snurrat om för mig, hon hade kunnat be mig om vad som helst, jag hade ställt upp.

– Nå, vad hände sen?

– Hon började köpa dyra kläder, och åkte på utlandsresor med sin väninna, och jag betalade. Och hon skaffade bil för mina pengar, och när jag sålde min gamla lägenhet i Stockholm för några miljoner tyckte hon vi kunde dela på pengarna. Och jag ställde upp på det också.

– Men det kunde väl inte fortsätta så?

– Nej, och det insåg jag också, men det var för sent. Innan jag satte ned foten och ville skiljas hade hon plockat mig på ett par miljoner, och när vi skildes blev det ju enligt äktenskapsförordet …

– Du blev pank?

– Inte helt, jag har så jag klarar mig för tillfället, men pensionen och eventuella arv till min dotter försvann ju, det tog hon hand om.

– Träffar du henne någonting i dag?

– Nej, vi ses aldrig, men hon bor ju kvar i stan. I en fin lägenhet i Valhall. Jag ser henne ibland. Hon verkar ha en ny man.

– Så förälskelsen har gått över?

– Ja, det kan man säga.

– Ja, det lät tufft det där, men du får väl stå ditt kast. 

– Ja, så är det. Det blev en dyrköpt förälskelse. Godnatt på dig!

Innan jag somnade tänkte jag, vad mycket man får höra. Och vad öppna människor är.

Och så jag då, en lyssnare i natten.

Även nu, då han redan snarkade.

Från noll till 56 på en minut

 

Bilderna har jag tagit själv. Texten har Allan Edwall, från Hissmofors skrivit. Både text o bild handlar om åldrande.

 

 

 

 

 

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den
otäcka sanningen,
stygg i sitt hån,

ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders barm
nykläckt och grann,

nu, efter bara ett långvarigt
ögonblick
i ett förbrukat skick
barnet försvann.

Livet är fasligt kort
snart ska man vissna bort,
kvar blir blott fotografier.
Skynda min älskade, spill ingen tid,
snart tager tystnaden vid
med sin förfärliga frid,
utan bekymmer och strid.

Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
Evighet krymper ihop till minut.
älskade, hit med din trut!
Snart är det trevliga slut.
Ingenting blir som förut.

Stefan Nolervik

 

 

 

 

(Den fanns med på Allan Edwalls LP ”Färdknäpp” (a disc ADI 89602, distribution Brevskolan, 1981). Den finns tillgänglig i CD-boxen (6 CD) ”Alla Allans visor” (National NATCD 055, 2003).

Jag är en liten trombocyt …

20130902-223515.jpg

Tackar som frågar. Jodå, har hälsan.
Man tar en dag i sänder.
In i dimman, ut ur dimman, in i solen, in i mörkret. Sånt är livet.
Cellgifter är tuffa grejer, men just nu är jag i en viloperiod mellan två doser.
Kroppen måste återhämta sig innan jag kan börja nästa.
Det är trombocyterna som styr. För lågt värde och mitt blod blir för lättflytande. Det är farliga grejer.
Tar nya prover då och då för att kolla värdet. Tålamodet tryter. Vill ju igenom hela behandlingen så snabbt som möjligt för att kunna starta vägen tillbaka.
Men jag vet ju inte om medicinerna biter. Det får jag veta i oktober.
Annars nu mest illamående, matt och slut, utan kondition och allmänt sliten.

Kom att tänka på en melodi: Jag är en liten trombocyt som duger just till ingenting …

Som en rejäl baksmälla

Semestern slut, och även återhämtningen mellan två cellgiftsperioder.
Den här veckan drar det igång igen. Matt, illamående, trött, ja du vet, ungefär som en baksmälla, men ändå genomlidligt så här långt.
Frågan är ju bara vad medicinen gör med min kropp. Den kanske inte hjälper, bara skadar mitt friska jag.
Men jag ser det ändå som en ynnest. En möjlighet att bli frisk.
Först efter den tredje dosen, en bit in i oktober, får jag svar på hur den tar.

Det är skönast att vara enkel

Djupa tankar och filosofiska funderingar kring livet och dess mening i all ära, men det är trots allt skönast att bara vara enkel.
Att se fram emot det lilla. Det obetydliga.
En kopp kaffe, ett radioprogram, en fisketur. Fotografera.
Ja, du vet.
En vacker lördag. Att se fram emot något så oviktigt som en fotbollsmatch, bli glad tillsammans över en boll av läder som rasslar i nätet. Att gå hem överlycklig över något så simpelt som tre poäng.
Tre pinnar i paradiset.
Tre pinnar till ÖFK. Klockan tre i dag är jag på arenan. Förväntansfull.
Det är det jag menar, det enkla, som ger livet mening. Att ha saker att se fram emot.
Det enda som är riktigt viktigt är det oviktiga. Det viktiga oviktigt.

Ovissheten får inte ta över livet

Dagen före midsommar 2004 var en varm och kvav dag.

Jag svettades mycket på jobbet, men var glad över att det var sista arbetsdagen före semestern.

När jag kom hem den eftermiddagen och skulle sätta mig till bords med familjen hade jag ett meddelande på telefonsvararen.

Det var från läkaren. Han hade läst in:

”Provsvaren har kommit. Det du har i lymfkörtlarna i ljumsken är malignt melanom.”

Allt svartnade. Falluckan öppnades under mig och jag föll handlöst ner i djupet.

Det var cancer.

Du förstår, allt blev chockartat och omkullkastat och den sommaren blev bara en enda lång pina och tortyr innan jag visste vad jag skulle gå igenom.

Sedan dess har det gått 3 335 dagar av ovisshet. 3 335 dagar då jag någon gång varje dag har tänkt på min cancersjukdom och vad den ska göra med mig. Tänkt på hur det skulle kännas att inte ha det där ovisshetsobehaget över mig hela tiden. Om hopp, och om förtvivlan så djup att jag åkt till skogen och bara skrikit rakt ut. Och skogen var min vän.

Eller gråtit. Kanske tyckt synd om mig själv, sett mig som ett offer.

Men inte nu.

Ovissheten är i och för sig lika stark varje dag, och jag funderar mycket på hur det ska bli, och om jag kan bli frisk. Men oavsett försöker jag leva, försöker att vara Stefan, inte cancer-Stefan. Det är jag ju också, men även så mycket mer, som jag också lever med.

Tänker också på min pappa, spelmannen, hur han trakterade sitt dragspel i sjuksängen, ända in till sista andetaget. Hur han levde tills han dog.

Den bilden bär jag med mig.

Jag försöker bara säga, kasta er ut i livet, ta tillvara på allt som kommer över er, njut, lev och prova på allt, låt inte ovissheten och tvehågsenheten bli er fiende. Det är bara dumt.

Tänk bort det onda, lev ut det goda.

Dessemellan finns det också tunga stunder, förstås, men låt dem inte ta över. Dags att njuta av livet i stället.