Han rapade och plockade fram en pinupptidning

Jo, det var den där sommaren på sågen när jag var 17 år och hade hoppat av gymnasiet.

Varje morgon på väg till jobbet med våra cyklar blev vi, jag och min bror, omkörda av en man i skinnhuva och vindtratt av plast. Han låg lutad framåt i färdriktningen och hans knarr smattrade när han drog förbi. Han tittade snett bakåt mot oss med ett leende.

Det var nästan alltid strax innan vi kom fram till sågen som han körde om oss.

När vi kom fram då stod han redan där och hade parkerat sin motorcykel och tog av sig skinnhuvan och tratten och så sneglade han mot oss och sa med spjuverblicken:

– Da vårte e-ett?

”Ni blev efter?”

Som om det vore en tävling. Men kanske mest för att han med det också lade in en sorts barnslig stolthet över att ha en knarr.

Han hette Holger. Kom från djupet av Offerdal, och hade fått jobb på sågen. Vi var många udda figurer som jobbade där. Människor som av olika anledningar inte valt att studera vidare eller visste något annat. Sågen slukade alla.

Holger var lite eljest.

Som när han var knubbkastare, ett av arbetsmomenten på sågen, som innebar att man satt och vaktade på huggen. Det var som en stor plåttratt i vars botten roterande knivar malde sönder rotkapade plankändar till flis. Ibland blev det för mycket och det stockades och mekaniken högg fast. Då gällde det att få stopp på huggen och försöka rensa ut.

En gång såg jag honom när han, fortfarande med huggen igång, stod och stampade med båda fötterna nere i plåttratten för att lossa bröten. Han skrattade.

Holger åt alltid sin frukost ensam vid ett eget bord. Vi andra satt i små grupper vid perstorpsborden i matsalen, men Holger satt alltid ensam. Alltid med ett finurligt leende på sina läppar.

– Vad har du i lunchlådan i dag då Holger! ropade vi.

Holger väntade med svaret som om han ville dra ut på det.

– Äschkötte, sa han sedan.

– Vart har du fått tag i det nu?

– Hehehe … och så log han igen.

När han med god aptit ätit färdigt sitt älgkött rapade han, plockade sedan med något i sin blå trunk och fick upp en tidning. Han slängde upp fötterna på en stol bredvid och så satte han på sig glasögonen och började läsa tidningen. Med ett märkligt leende på läpparna.

– Hehehe …

Det var pinupptidningar, Raff eller Top hat. Han var en riktig livsnjutare, Holger.

 

De berömda 57:orna

Titta på mitt porträtt här intill. Jag tillhör de berömda 57:orna.

Det är en litet glömd årgång, som naturligtvis är värd mer uppmärksamhet av omvärlden.

Att vara 57.a innebär nämligen att man har uppnått den ålder i livet när man kan bejaka sig själv. Den ålder när det är helt okay att erkänna vad man EGENTLIGEN tycker och tänker.

Det är en skön ålder. Den gör att man kan släppa alla hämningar och leva ut. Som ett barn kan man ge sig ut på upptäcktsfärd i livet och upptäcka nya saker! Utan att tänka på vad andra tycker. Det är helt fantastiskt.

Man är väl lite av överlevare. Drygt 45 års kappvändande har gjort att man klarat sig över spärren. Nu har man inget att förlora, det är liksom bara att gasa på.

Nu är det slut på att vara snygg, välkammad och andra till lags och alltid tänka på vad andra skulle kunna tycka och säga om mig.

Från och med nu kan man lugnt gå förbi alla skyltfönster på stan utan att kolla frisyren. Den får vara som den är. Jag kan tillåta mig att vara ful, och att ha hängiga byxor och sliten fleecejacka är bara skönt.

Som 57:a behöver man inte ens vara i världens centrum längre. Och det är helt okay att säga att havregrynsgröt är gott.

Och att ha cykelhjälm.

Som 57:a kan du också bestämma dig för att gå ur svenska kyrkan. Och du har rätt att öppet skylta med vilket parti du röstar på.

Nu kan du också hävda dina intressen, och att bekänna färg, tycker du att gråt inga tårar med Thor-Leifs är århundradets låt, så är det bara säga det rakt ut: Gråt inga tårar med Thor-Leifs är århundradets låt!

Och om du tittar på TV, så kan du utan att bli röd om kinderna erkänna för omgivningen att Antikrundan är ett av favoritprogrammen.

57:or får hålla hastighetsbegränsningar med hedern i behåll och ha läsglasögon och kikarsikte och det är helt okay att ha långkalsonger långt in i maj. Och mössa.

 

När jag söker på internet efter berömda 57:or hamnar jag på en motorsida med amerikanska bilar som specialité och när jag byter rubrikord till ”Jag är född 1957” så får jag träffa en finsk lyrikdebutant med bilar från öststaterna som största intresse.

Och kanske är det så. Man är som en gammal bil, en rostig 57:a med cabriolet och taskiga stötdämpare. Men man är också stolt veteran med en ny framtid.

Så vad jag än har sagt under mitt liv:

Jag tittar på melodifestivalen. (Jag rattar frenetiskt mellan radiokanalerna för att om möjligt få höra en snutt av Ace Wilder.)

Jag lyssnar mer på P 3 och P 4 än på P 1.

Någonstans har jag också en cd-skiva med Gunnar Wiklunds bästa.

Jag är alltså en tönt, och kan vara stolt över det.

 

Mannen som som bryr sig

Och jag som var rustad till tänderna. Hade sovit dåligt.  Åkte stressad till jobbet laddad, stingslig och irriterad och beredd att gå till attack. Vässade pennan mentalt redan i bilen: Färdig att hugga mot skurk-Ryssland, redo att bojkotta hockey-VM, beredd att slakta heliga kor och rustad för att gå en match mot inskränkta rasister som hävdar rätten att kalla chokladboll för något annat. Ni skulle ha sett hur jag gnuggade händerna inför att få gå i krig mot det jag tyckte var idioti, fördomar och mänskligt förfall. 

BOJKOTTA! MOSA! PUCKLA PÅ!!!

Men så åkte jag in på macken för att tanka, och plötsligt tog dagen en annan riktning.

Jag träffade Göte – min gamle ledare från idrottsåren. 

Ja, de flesta av er känner honom inte, men vi som växt upp i trakten av Krokom gör det. En man i mitten av de 70 och alltid med ett brinnande intresse för andra människor. Som vanligt kom han fram och pratade.

– Hej Nolervikar´n! Är det för tidigt för skogsfågel?

Jag kände hur en del av min barlast av ironi och elakhet började ramla av.

– Hej Göte! Ja, det är nog dags nu. De brukar ju komma fram när grusvägen är bar.

Han frågar mig för han vet att jag åker just den vägen varje dag.

– Då ska jag ta mig en tur igen. Det är härligt att åka i sakta mak efter grusvägarna och spana efter skogsfågel. Och så brukar jag ha med mig en termos med kaffe och litet fikabröd och så sätter jag mig i en vägkant och fikar. Gud vad trivsamt det är! Då kan man få höra storlomen också om man har tur.

Göte är en livsnjutare.Troligen en av de människor jag känner som har störst förmåga att leva i nuet. Göte är som medicin för stressade människor. Med sin förmåga att notera de små detaljerna kan han konsten att ta ner en på jorden. Han pratar om jordnära ting, han kan mitt i ett samtal avbryta sig för att säga: Shhh, hör du fågeln? Eller: Kolla!!! En Saab vefyra – det var det länge sedan man såg!

Ja, jag har skrivit om honom förr. Göte Lindberg är kompis med alla.

Efter en stunds samtal med honom känner jag mig fri. Götes närhet och förmåga att ta in nuets detaljer omkring oss smittar av sig. Han kan berätta om en talgoxe som vore det en gammal skolkompis. Eller heja på en älg.

Kort sagt: Göte bryr sig.

Han kan i ena stunden vara inne i ett djupt samtal med en åtta-åring om betydelsen av skruvdobb på fotbollsskorna, och i nästa stund pratar han grusvägar med mig, eller spel på trav med någon annan. Eller matrecept med killen i kassan.

Alla har en relation till Göte. Och alla tycker om honom.

När jag åkte från macken med fulltankad bil var det med ett leende på läpparna och med all barlast avlämnad. Och jag var fullständigt avväpnad. Nu som en fri man fylld av endorfiner körde jag vidare med glädje.

Och när jag kom till jobbet möttes jag av leende arbetskamrater. Då log jag ännu mer. Och så satte jag mig och skrev den här texten, som tog en helt ny vändning. Bojkotten kom av sig.

 

 

 

Bland barn och vuxna en helt vanlig måndag

Vilken dag!

Först åkte vi runt och skrämde slag på små vinnare i Påsk i Färg-tävlingen. De var snälla och glada, men lite chockade också. Svårt att lirka fram de riktigt rätta känslorna.

Men tänk dig, två vuxna som kommer till skolan och klampar in i klassrummet och sliter ut en elev för att ställa frågor och fota vederbörande. Det känns inte riktig hundra.

Men det fick gå.

Alla var nöjda och glada. Sedan fick man besök på redaktionen av person som var missnöjd över att reportaget där han var delaktig i inte hamnade i pappers-Lördag utan i dator-Söndag, vilket gjorde honom besviken.

Mycket lirkande och diskuterande senare gick han, kanske inte fullt lika besviken. Men ändå.

Sedan ut i leran för att göra grusvägsreportage med påföljande åksjuka.

Och då, när jag skulle ut på stan och köpa påskfjädrar till björkriset, då kan du ge dig f-n på att det var slut!

 

Vi kallade honom ”Att’n”

I tisdags var jag tillbaka i min ungdoms skola, Nyhedens skola i Krokom. Den har inte förändrats särskilt mycket på 40 år. Korridorerna, skåpen, fönstren, möblerna, nästan allt ser ut som det en gång gjorde. Lite luggslitet, men ändå charmigt.

I aulan hade vi samlats för att lyssna på kulturskolan.

Senast jag var där var 1973. Då hade vi våra morgonsamlingar där, och våra skolavslutningar.

Varje skolavslutning kom en grovhuggen man med skit under naglarna, snusbruna fingrar och kallsvetten rinnande utefter tinningarna och pratade från scenen till oss.

Jag förstod det inte till en början, men efter några gånger och ju högre upp i årskurserna jag kom, insåg jag att han var demokratins yttersta representant. Alltså, jag började få ihop det.

Han var folket.

Vi kallade honom för ”Att’n”. Vi visste inte bättre. Och vi skrattade lite åt honom för hans mycket, mycket folkliga och som vi ansåg, töntiga, framtoning.

Han kunde säga ungefär så här på en blandning av jämtska och byråkratiska:

”Att’n je står hen i dag ijänn betyr ju att’n de ske vål samurlav. Tänk att’n tia går så fort, att’n. Å dermä skull je, som en representant för skolstyrelsa i kommuna, be å få önsk deck all en fin n’samur, å att’n dä kom tillbaker mä ny energi at hösta”.

Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på honom. Han var som hämtad ur ett krondike, och med sina grova händer och tjuriga nacke, stod han där på scenen och våndades. Han var ingen man av ordet, men han gjorde allt för demokratin.

Jag kommer inte ihåg om han luktade fjös, eller snus, eller ingetdera. Kanske var han bondeförbundare, men kanske ännu mer troligen socialdemokrat. Hans namn var Erland, och han kom från Aspås, men vi kallade honom Att’n.

Han gjorde att jag fick upp ögonen för demokrati.

 

 

 

 

 

Olle och hans värld

Det här är Olle. Han bor i en liten stuga i skogen inte långt från Munkflohögen.

Munken, säger han själv.

Han är, tja, vad är han? Universalgeni? Kanske ändå mest en levnadskonstnär. En person som kliver utanför ramarna.

Han bjuder in mig till sitt hus en marsdag och han visar allt han gjort. Och allt han tänker göra. Han är keramiker, snickare, bildkonstnär, skulptör och ja, gud vet allt vad han gör.

Han sätter på sig en mask och blåser i ett kohorn. Och så visar han mig hur han sätter i sina löständer. Och hur han blev opererad för hjärtat. Och så kliver han runt och visar mig alla skålar och kärl han gjort i sin keramikverkstad.

Jag känner Olle sedan förut, det är därför han visar mig runt. En gång i tiden åkte han runt med en blå folkvagnsbuss och sålde sitt gods. Nu är bussen på dekis, men Olle är fortfarande på topp.

På lördag får du träffa honom lite mer i Lördagsbilagan.

Tankar i mörka marskvällen

Seglar sakta på svärtans hav genom skogarna. Flygplanen gör rispor i vårvinterhimlen, och Roy Orbison uppträder för mig i en smäktande poplåt från 1960-talet.

Jag trivs.

Tänker på dagens stora insats som journalist. Eller medmänniska. Om den romska familjen Cantaragiu, som jag och Susanne Kvarnlöf har följt under en veckas tid. Om deras förtvivlan och tårar över att inte kunna ta sig hem till Rumänien för att svärsonen Ionot ska få träffa sin svårt sjuke pappa innan han dör.

Familjen bor i en bil på en parkering i Östersund.

I dag följde jag dem till kommunens försörjningsenhet för att om möjligt kunna få någon offentlig hjälp eller bidrag till resan hem.

En mycket vänlig och hjälpsam Maria på kommunen hjälpte oss, men sa också det enda hon kunde säga:

– Vi har våra regler att följa, det enda vi kan hjälpa till med är biljett till rumänska ambassaden i Stockholm.

De fyra tackade vänligt men bestämt nej till det. Det skulle i praktiken innebära att de inte skulle få någon hjälp eftersom de är romer, de lägst stående människorna på den rumänska människoskalan.

Så i natt sover de på nytt i sin bil på parkeringen utan att ha en chans att ta sig hem. Under sin tiggarperiod i Östersund har det hittills under en månads tid lyckats tjäna ihop omkring 1 000 kronor, pengar som egentligen ska gå till dotterdotterns skolgång.

I kommande Lördagsbilaga kommer du att få lära känna familjen bättre.

Livets gång med Sigge

20140304-194353.jpg

Det här är Sigge Nilsson i Aspåsnäset. Han är en gammal man. 92 år och älskar Abba. Och hästar.

Han tycker att det ska bli jobbigt att lämna allt han levt med på gården i 90 år. Han visar oss runt bland alla möbler och gammal vacker inredning.

– Men det går ju inte å ta med sig något när je fer, säger han.

När han fyllde 90 år kom det massor av människor för att hylla honom. Hela huset var fyllt av folk.

– Det var hundra stycken här och jag bjöd på buffé, berättar han.

Sigge har också varit en hästuppfödare och har vunnit framgångar inom travsporten. Han har flera urklippsböcker där han samlat tidningsartiklar och bilder från åren som aktiv hästkarl.

Nu förbereder han sig för sista vilan.

– Det måste man, jag har redan anlitat en kantor, och det är körledaren, säger han och sätter sig på en stol som den kände författaren och målaren Aksel Lindström har tillverkat.

Han sitter i stolen och kopplar händerna och Susanne Kvarnlöf fotar honom och han berättar om sitt liv och om det som en dag väntar.

Han är så trygg och harmonisk i sig själv när han säger:

– Det är livets gång.

Här kommer segraren!

Apropå skidåkning, och de svenska framgångarna i OS. Skidåkaren Lars Theodor Jonsson var före sin tid.

När han var ute på sina träningsturer i början på 1930-talet brukade han vissla i spåret där han for fram mellan gran och fur. Och ibland sjöng han:

”Här kommer segraren! Här kommer segraren! Här kommer segraren!”

Mental träning, troligen. Och uttryck för glädje. Att åka skidor var roligt.

Men så vann han också, för Lars-Theodor var en av landets stora skidstjärnor på den tiden med ett par SM-tecken och deltagande vid två olympiska spel.

I dag är han död sedan snart 20 år tillbaka men jag glömmer aldrig det där mötet. Det skulle handla om skidåkaren Lars Theodor Jonsson – men i själva verket var inte skidåkningen viktig. Att vara människa var viktigare.

Jag minns när jag lämnade honom i hans stuga på Egnahemsvägen i Strömsund en snöig decembernatt i mitten på 1990-talet. Då stod han på bron och vinkade:

”Voj! Voj!” ropade han efter mig. Det var sista gången jag såg honom i livet.

Då hade vi suttit en hel kväll i hans kök och pratat om skidåkning, matkultur och politik. Om hur det är att vara människa. Och om döden. Döden var hans vän. Han sa: ”Den dag det blir aktuellt att dö lägger jag mig på sängen härinne och så somnar jag. Det är inte mer med det”.

Det var ingen dramatik alls.

För Lars Theodor Jonsson var det inte att vinna som var det viktiga. Tvärtom var det skidåkningen i sig och möjligheten att få åka ut i världen och träffa andra människor som lockade.

Eller som han sa när vi satt där i skumrasket på varsin huggkubbe i köket och pratade den där förjulskvällen:

– Att vinna tävlingar är inte viktigt, ena gången gjorde jag ett skitlopp och vann, andra gånger gjorde jag skitlopp och förlorade. Men jag är nog den som vunnit flest segrar av alla. Andra vann medaljer och annat skräp – jag vann människorna.

 Och jag ser framför mig bilden av gråtande och ledsna norska skidåkare under de pågående olympiska spelen. Frustration över uteblivna medaljer och segrar – och att inte känna glädje i skidåkningen. När att segra är viktigare än att känna lust. Och när man inte längre kan glädjas åt andras framgångar.

– Skidåkning var glädjefyllt när man inte tävlade, att ta sig fram i snön, i skogarna och på vidderna och känna hur jag behärskade skidor och stavar, det var glädjefyllt. Då fanns skidåkningen i modersmjölken. Men att tävla på skidor? Nej, det är inget att bry sig om. Det är krig och svält runt om i världen och människor mår dåligt. Sådant ska man bry sig om, då ska man inte prata om skidtävlingar.

Det var i alla fall ett sätt att bli bekräftad. Att bli sedd. Och när han var som bäst var han omsvärmad.

– När jag tävlade hade jag många kvinnor. De kom självmant till mig, de flockades kring mig. Det var bara att välja vem man ville ha, men så tog skidåkningen slut och sedan dess har jag aldrig brytt mig om kvinnor och inte heller att skaffa familj.

 Många människor såg ned på Lars Theodor Jonsson. Efter karriären slog han sig ned i en koja på skogen i Alavattnet där han levde ett stilla eremitliv. Många myter och sägner tog fart kring honom. Som att han aldrig släppte in någon besökare, att han hatade människor och att han sänkte sin gamla medaljsamling i en skogstjärn. Han ansågs vara en tok.

I själva verket hade han bara gjort ett val i livet. Att vara så mycket människa han bara kunde, att leva så opåverkad av yttre omständigheter och påtryckningar som det bara gick. Mot slutet av sitt liv tvingades han dock flytta från kojan till en pensionärslägenhet och senare även till ett ålderdomshem där han fick vård de sista åren.

Han var skarpsinnig, filosofisk och många gånger tänkvärd i både tal och handlande. Han gjorde val i livet som jag personligen aldrig själv skulle våga göra. Och han levde lycklig.

Lars Theodor tycker det är synd att jag måste åka hem. Jag förklarar att det är långt hem och att jag ska upp på arbetet dagen efter. Han klappar mig på axeln när jag går mot ytterdörren:

– Kan vi träffas fler gånger? Vi kanske kan telefonera, jag har ju ditt nummer? Och du kommer från Offerdal?

Men vi hördes aldrig mer. Tre år senare dog Lars Theodor på ålderdomshemmet i Strömsund. Då var han nästan 95 år.

Voj, voj!

Hockeyhälsning från Höglunda!

Hej!

Ja, här sitter jag och fikar med Britt o Judit i Höglunda på min egen stora dag. Dom vet inte att jag firar min födelse i dag och det är ganska skönt. Annars vet dom ganska mycket. De har varken Facebook eller twitter, men du kan ge dig den på att de vet ungefär lika mycket om vad som händer ändå.

Jag förstår inte var de får allt ifrån?!

Britt bjuder på kaffe och rullrån. Susanne Kvarnlöf som också är med, säger att de är de godaste rån hon ätit i hela sitt liv. Att hon skulle vilja ta ett till men vågar inte. Jaha, tänker jag, det är nog ett gott betyg, så mycket den kvinnan har satt i sig på våra reportageresor runt om i länet.

Britt och Judit är väninnor. De faller så vackert i varandras tal. Britt är den lite kärvare och kargare, Judit är den spralligare. Britt är den tunge, stabile backen, Judit den vindsnabbe ytterforwarden – om vi ska snacka hockeyspråk.

Det är nämligen därför vi är här.

För att snacka hockey.

Britt, ja det är hon till vänster, sitter uppe halva nätterna och tittar på NHL-hockey. Judit gör det inte, men ringer varje morgon för att höra hur det gick.

Britt tittar på sin sonson, Niklas, som är en av världens bästa hockeyspelare. Han spelar i Washington Capitals och ska vara med i OS i Sotji nu framöver.

Men Britt tror inte på Sverige. Eller Niklas.

– De är för dåliga, säger hon. Ryssland eller Kanada vinner. Du, säger hon sen, de skulle ha skickat dit de där juniorspelarna, som var så duktiga.

Sen tjuvtittar jag lite på facebook medan de dricker kaffe. Och då ser jag alla gratulationer som dyker upp och jag räknar och tycker det är väldigt många, men undrar lite varför så många INTE uppmärksammar min födelse. 300 grattar, men jag har ju över 1000 vänner?

Och i morgon är det ju för sent.

Då är allt som vanligt igen.

Nä, nu ska vi dricka påtår!

High five från Highlunda!