Här kommer segraren!

Apropå skidåkning, och de svenska framgångarna i OS. Skidåkaren Lars Theodor Jonsson var före sin tid.

När han var ute på sina träningsturer i början på 1930-talet brukade han vissla i spåret där han for fram mellan gran och fur. Och ibland sjöng han:

”Här kommer segraren! Här kommer segraren! Här kommer segraren!”

Mental träning, troligen. Och uttryck för glädje. Att åka skidor var roligt.

Men så vann han också, för Lars-Theodor var en av landets stora skidstjärnor på den tiden med ett par SM-tecken och deltagande vid två olympiska spel.

I dag är han död sedan snart 20 år tillbaka men jag glömmer aldrig det där mötet. Det skulle handla om skidåkaren Lars Theodor Jonsson – men i själva verket var inte skidåkningen viktig. Att vara människa var viktigare.

Jag minns när jag lämnade honom i hans stuga på Egnahemsvägen i Strömsund en snöig decembernatt i mitten på 1990-talet. Då stod han på bron och vinkade:

”Voj! Voj!” ropade han efter mig. Det var sista gången jag såg honom i livet.

Då hade vi suttit en hel kväll i hans kök och pratat om skidåkning, matkultur och politik. Om hur det är att vara människa. Och om döden. Döden var hans vän. Han sa: ”Den dag det blir aktuellt att dö lägger jag mig på sängen härinne och så somnar jag. Det är inte mer med det”.

Det var ingen dramatik alls.

För Lars Theodor Jonsson var det inte att vinna som var det viktiga. Tvärtom var det skidåkningen i sig och möjligheten att få åka ut i världen och träffa andra människor som lockade.

Eller som han sa när vi satt där i skumrasket på varsin huggkubbe i köket och pratade den där förjulskvällen:

– Att vinna tävlingar är inte viktigt, ena gången gjorde jag ett skitlopp och vann, andra gånger gjorde jag skitlopp och förlorade. Men jag är nog den som vunnit flest segrar av alla. Andra vann medaljer och annat skräp – jag vann människorna.

 Och jag ser framför mig bilden av gråtande och ledsna norska skidåkare under de pågående olympiska spelen. Frustration över uteblivna medaljer och segrar – och att inte känna glädje i skidåkningen. När att segra är viktigare än att känna lust. Och när man inte längre kan glädjas åt andras framgångar.

– Skidåkning var glädjefyllt när man inte tävlade, att ta sig fram i snön, i skogarna och på vidderna och känna hur jag behärskade skidor och stavar, det var glädjefyllt. Då fanns skidåkningen i modersmjölken. Men att tävla på skidor? Nej, det är inget att bry sig om. Det är krig och svält runt om i världen och människor mår dåligt. Sådant ska man bry sig om, då ska man inte prata om skidtävlingar.

Det var i alla fall ett sätt att bli bekräftad. Att bli sedd. Och när han var som bäst var han omsvärmad.

– När jag tävlade hade jag många kvinnor. De kom självmant till mig, de flockades kring mig. Det var bara att välja vem man ville ha, men så tog skidåkningen slut och sedan dess har jag aldrig brytt mig om kvinnor och inte heller att skaffa familj.

 Många människor såg ned på Lars Theodor Jonsson. Efter karriären slog han sig ned i en koja på skogen i Alavattnet där han levde ett stilla eremitliv. Många myter och sägner tog fart kring honom. Som att han aldrig släppte in någon besökare, att han hatade människor och att han sänkte sin gamla medaljsamling i en skogstjärn. Han ansågs vara en tok.

I själva verket hade han bara gjort ett val i livet. Att vara så mycket människa han bara kunde, att leva så opåverkad av yttre omständigheter och påtryckningar som det bara gick. Mot slutet av sitt liv tvingades han dock flytta från kojan till en pensionärslägenhet och senare även till ett ålderdomshem där han fick vård de sista åren.

Han var skarpsinnig, filosofisk och många gånger tänkvärd i både tal och handlande. Han gjorde val i livet som jag personligen aldrig själv skulle våga göra. Och han levde lycklig.

Lars Theodor tycker det är synd att jag måste åka hem. Jag förklarar att det är långt hem och att jag ska upp på arbetet dagen efter. Han klappar mig på axeln när jag går mot ytterdörren:

– Kan vi träffas fler gånger? Vi kanske kan telefonera, jag har ju ditt nummer? Och du kommer från Offerdal?

Men vi hördes aldrig mer. Tre år senare dog Lars Theodor på ålderdomshemmet i Strömsund. Då var han nästan 95 år.

Voj, voj!